Författararkiv: Sagomuseet

by | 23 januari 2012 · 8:45

Spillkråkan

När jag rustar ett rum i huset vid Dalälvens strand i norduppländska Älvkarleby, faller ett rispapper ur en bok. På rispapperet ett träsnitt, nu tio år gammalt, föreställande en spillkråka, en tillkråka, en stönkråka: regndrypan, veknarrn, hjertnidsfogeln, tyrkråkan, svarthackspetten, spjunkrakan, regnspätten, regenkricken, vattfågeln, hultskrytan, tillan, regnripan, häxfågeln, tykråkan, tåiten, störnkråkan, regnpjukan.

Ja, kärt barn har många namn.

Här nära Dalälven utlopp har vi gått om hackspättar, gröngölingen är ganska rar, men den större hackspetten och spillkråkan vågflyger mellan torrfurorna allt som oftast. De där hackspettarna hörs rätt väl och såväl deras hackande som spillkråkans karaktäristiska klyande, det utdragna tylängtande ljudet och de linjer deras flygande ritar i skogsluften, hjälper oss att se avstånd och rum i naturen.

Boken träsnittet  tjänat som bokmärke i är del ett av ”Gyllene äpplen – Svensk idéhistorisk läsebok” (Atlantis 1991) och det har legat mellan sidan 584 och 585, ett avsnitt i tvåbandsboken som bär rubriken ”Jämlikhetsyra” och handlar om Thomas Thorild och de influenser Baroch Spinoza hade på Thorilds filosofi och om utgångspunkten i Newtons mekanistiska världsbild, men med egen där Thorild menade att partiklarna i världen och den gudomliga rörelsekraften bildade materien – som var i ständig förvandling. Ja, där har den avbildade spillkråkan varit instängd i nio år.

Ur anteckningarna november 2002:

I torsdags besökte jag SOFI i Uppsala. Det var en alldeles fantastisk dag då förste arkivarien Bodil Nildin-Wall tog emot och generöst öste ur sitt kunnande, med finess hjälpte mig in i katalogkortens labyrintiska värld och bjöd in till lystet sökande i biblioteket.

Syftet med besöket, förutom att studera en kär fågels många namn, var att bekanta mig med miljön. Syftet uppfylldes med råge och jag hann till och med med att sitta i forskarsalen och studera sägner från Bergs socken i Jämtland och Älvkarleby socken i Uppland.

Gunilla som plockade fram de dokument jag ville läsa, levererade med inspirerande fart och kopieringsmästaren gjorde sitt nästan innan jag bett om det.

För att försöka säga det en tredje gång: i SOFI i Uppsala finns en sådan mängd intressant material om ord, namn, sägner, sagor, skrönor – insamlat under 18- och 1900-talen – att det skulle räcka till många läsvärda böcker och det vore gott om denna väsentliga del av vårt kollektiva minne offentliggjordes i större omfattning än vad som nu är fallet.

Hur var det med den kära fågeln, spillkråkan? Jo, vi har haft en sån hackare luftdoppande och trillande till och från här på Mon och när första snön föll, skars en bild av spillkråkan, eller rödmössan som den heter på sina håll i Uppland, skars ut i päronträ. Färg rullades på och här intill ser du resultatet. Från jämtsk barndom hade i minnet sparts namnet svartspett och nog har denna fågel många namn: tillkråkan, stönkråkan, regndrypan, veknarrn, hjertnidsfogeln, tyrkråkan, svarthackspetten, spjunkrakan, regnspätten, regenkricken, vattfågeln, hultskrytan, tillan, regnripan, häxfågeln, tykråkan, tåiten, störnkråkan, regnpjukan.

SOFI heter nu Institutet för språk och folkminnen och har i vidavärldenväven adressen: http://www.sofi.se/

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 20 januari 2012 · 9:15

Finns det pump, å?

Berättelsen om Gretas fråga har jag berättat många gånger, men inte förrän nu, snart åtta år senare, börjat jag förstå att en annan tid och därmed ett mycket annorlunda leverne, ryms i den lilla pumpberättelsen. Vet du vad du varit med om innan du berättat om det? Vet du vad du vet innan du berättat om det? Frågor som dessa har följt mig under många år och i kursverksamhet och vardagsliv och just nu kommer det för mig att Gretas fråga tjänar som farstu om vi vill stiga in i förflutenhetens verklighet, ommålad via minnen, föreställningar, kunskap och fördomar.

Det finns i allas våra liv händelser, episoder, som dröjer kvar och blir viloplatser och dungar för eftertanke, ja, de blir tankens redskap för att få reda i en ofta omtumlande och svårgripbar tillvaro. En sådan händelse var jag med om på min namnsdag 2004, det vill säga den 21 mars.

Det var fredag och vårdagjämning och snart nog åtta år sedan. Greta, snart 96, satt på passagerarplatsen i den ljusgröna nya Peugeot 307 Combi och riktigt mös. Färdräknaren visade 6. En enda röd siffra. Jag, bakom ratten, funderade vad den betydde och förstod efter en stund att siffran betydde sex kilometer.

Greta sa flera gånger under den 22 kilometer långa färden från Gävle till Mon vid Dalälvens strand, att bilen går fint och att det var då märkligt så många bilar han hade, han som satt och åt. Ja, det var bilförsäljaren Tomas hon talade om, som när vi kom för att hämta bilen kastade i sig en hamburgare.

– Han säljer bilar, försökte jag.

– Den går ju fint den här, sa Greta för tredje gången och jag höll med.

– Men, kom det sen.

– Ja, undrade jag.

– Men,…

– Ja…?

– Finns det pump, å?

Detta med pump återkom och vid Bomans backe mellan Gävle och Furuvik, ställde Greta frågan för tredje gången och då förstod jag. Greta föddes vid Pingsttid 1907, sju år före första världskrigets utbrott och när hon växte upp var inte vägarna asfalterade och de bilar som började bli någorlunda vanliga när hon var tonåring på 20-talet hade däck som på lättviktare och mopeder och punktering var ingen ovanlighet. Vev för att starta, lagningsgrejer till däck och en pump var då en självklar bilutrustning.

Vad jag svarade? Inte förrän nu, snart åtta år senare, börjar jag förstå omfattningen av de förändringar Greta erfarit under åren från 1910-talet, innan allmän och lika rösträtt införts, innan arbetstiden blivit dräglig, innan alla moderniteter blivit nästan var mänskas egendom – till den där vårdagjämningen för snart åtta år sedan. Gretas oro över att vi skulle bli stående med punktering lång hemifrån förflyttade oss båda till en tid som hon fortfarande hade in på huden och jag försökte föreställa mig och:

– Jo, Greta, det finns pump, å.

Bengt Söderhäll

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 19 januari 2012 · 11:10

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 15 januari 2012 · 17:24

Strimlusen

Alla har skrivit berättelser i skolsammanhang. En och annan har gått skrivarkurser, inte sant? De flesta av oss som skriver har fått höra att det är viktigt att döda sina älsklingar. Ja, det brukar heta ”kill your darlings”. Jag har aldrig tyckt om det där dödandet och det inte enbart för att metaforen är lånad från en rå sida av det mänskliga. Nej, jag tycker inte om uttrycket eftersom jag vill fortsätta att ha mina älsklingar kvar. De är nämligen inte så många. I lönndom har jag bevarat en av mina älsklingar i mer än fyrtio år. Om jag riktigt räknar efter så är det fyrtiofyra år sedan jag ritade mer än skrev ned en rad om en liten rödsvart lus som jag varken visste vad man vi givit den eller vad den skulle vara bra för. ”Snyggt kryp”, så skrev jag och sedan den sommardagen för så många år sedan har den varit mig kär, en älskling jag inte släppt, trots att jag i gymnasiets första år fick höra att den lilla dikt om min nyvunna älskling jag totat ihop inte dög:

Du kryper från strå till strå.

Längtar efter att ni ska bli två

och skaffa en hel rad rödsvarta ungar,

som kan leka i era gräsdungar.

Jag minns att jag blev en smula sårad av lärarens negativa syn på mitt diktverk, men jag kastade inte bort lusen – som var en strimlus. Strimlusen har varit snäll mot mig under åren. Den har funnits vid min sida hela tiden, inte synlig alltid, men när jag behövt den och när jag för drygt ett år sedan började skriva ett slags berättande treradingar, ja, då sjöng den och sången handlade om att den ville vara med. Jag satte mig före att skriva 367 treradingar. Att det blev just 367 har med året och knäppkoftan att göra: en trerading per dag året runt och en extra att knäppa ihop året med – eller knäppa upp – och som jag tänkte mig som en hemstickad kofta i ull färgad av naturens blader och strån.

Under åren hade jag lärt mig att strimlusen är en graphosom och att graphosomerna tillhör skinnbaggarna. Det där graphosom är grekiska och översatt blir det skriftkropp. Se där! En älskling som aldrig dödats kom till hjälp och följde mig genom hela arbetet med treradingarna och när slutet var nära blev det även två treradingar om den där lusen som pockat på uppmärksamhet för fyrtiofyra år sedan.

Kanske blir koltrasten ledsen om jag inte berättar att också hon varit med under detta utforskande av kort poetiskt berättande. Så är det, strimlusen och koltrasten, två skrivbiträden som, levande älsklingar och vänner, starkt bidragit till att berättandet kom igång igen.

 332

en mycket liten gran står där

intill den växer en mycket liten kantarell

på den gula hatten läser vi graphosomens meddelande

342

den kryper omkring med tecken på ryggsköldarna

skinnbaggen strimlus

ovetande om tungomålens mångfald bär den allas skrift

350

koltrasten sätter näbben mot de blottade årsringarna

öppnar gyllene flöjten

sjunger gammelfurans berättelse över kalhygget

(De tre treradingarna är tagna ur diktsamlingen  Spegelskärvor – Poetiska återspeglingar saltando i C-dur, Beijbom Books, 2011)

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 11 januari 2012 · 8:03

”Hur jag ser på livet, mormor”

De ligger där, runtomkring oss, berättelserna. De väntar, längtar, de gömmer sig, skriker och viskar. I min tillvaro kröp de in oförhappandes, inte efterfrågade men nödvändiga när barnabenen ännu sprang. De höll sig levande i nära femtio år, men tystnade eller gömde sig eller gick någon annanstans än till mig eller tog slut eller så tappade jag förmågan att höra dem, känna dem, ta emot dem.

Det var smärtsamt, tomt och sorgligt.

Så en dag blev jag bestulen på dator och usb-stickor. Allt jag skrivit under åratal – borta. Där var berättelser, utkast, nästan en hel roman och förteckningar över sagor, sägner, skrönor och allsköns märkligheter, dessutom nedskrivna i kortformat för minneshjälp.

Det gjorde så klart ondare än vad en narkos kan mota bort, men då kom en annan sorts berättande till hjälp, en mer rytmisk form av berättande, ett berättande med långa och breda avstånd mellan ord och ljud: poesin.

En av de böcker som hjälpte mig var – och fortfarande hjälper mig – Rita Mestokoshos Hur jag ser på livet, mormor. Det är en viktig bok inte bara för mig och jag vill ge dig möjlighet att läsa en text jag skrev om den för halvannat år sedan drygt, när jag tagit mig genom den värsta värken efter stölden jag nyss nämnde:

I dag, kort efter avkoloniseringen, är litteraturen ett verktyg för vår tids män och kvinnor att uttrycka sin identitet, att kräva rätten att föra sin talan och i all mångfald göra sin stämma hörd. Utan deras röster, utan deras anrop, skulle vi leva i en tyst värld.

Orden står som efterord i Rita Mestokoshos diktsamling Hur jag ser på livet, mormor, en samling poesi på språken innu, franska och svenska. Citatet är taget ur Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsningen den 7 december 2008. Le Clézio talade i nämnda föreläsning om ”Rita Mestokosho från Mingan (Quebec) som låter träden och djuren tala” och han beklagade att  ursprungsbefolkningarnas modersmål inte hörs i vår värld.

Visst, vi befinner oss efter avkoloniseringen, efter den kolonisering som med vapen höll folk och nationer nere. När det rör språken och kulturerna finns dock en skevhet, en obalans rörande vilka språk som översätts och vilka som inte översätts.  Vilka språk som hörs och vilka som inte hörs. Förhoppningsvis kan delar av skevheten avhjälpas med framsynt förlagsarbete som Beijbom Books visar prov på i och med utgivningen av Rita Mestoshos dikter.

Den holländska författaren Cees Nooteboom har i flera sammanhang påpekat den obalans som hämmar det litterära och offentliga samtalet. Vid en konferens i London om litteratur och frihet i början av december i fjol uttryckte han sig så här:

I Holland läser vi anglosaxisk litteratur, många gör det och det mesta blir översatt. Det omvända gäller inte. De små språkens författare översätts i ringa utsträckning till engelska. Ta Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han hade svårt att få sina böcker publicerade tidigare. Nobelpriset ändrade på det.

Rita Mestokosho skriver på franska. Förläggare Beijbom övertygade författaren att till den nu aktuella trespråkiga diktsamlingen  Hur jag ser på livet, mormor översätta åtta av de tjugo dikterna till innu och något lite lyckas ett litet förlag i norra världen rätta till obalansen mellan världens språk. Egentligen är det en smått galen idé Karl Beijbom genomfört. Att ge ut en diktsamling på tre språk och förmodligen också hoppas på att boken kommer att sälja tyder på en glad optimism som förhoppningsvis besvaras med kärlek av poesiälskare.

Det är nämligen ingenting mindre än en händelse av stor betydelse att denna diktbok blivit till, redan med Facebookgrupp och resonemang i sociala medier om såväl form som innehåll. Och dikterna är av ett slag som med mildhet och vrede sätter sig i kroppen efter en, två eller tre läsningar. Den allra första dikten som satte sig i mig var ”En innus liv” och då särskilt den här raden:

 Just i det ögonblick då de två vägarna möts och löper samman, kommer innun att finna sig själv.

På innu ser en sån mening ut så här, om jag sett rätt:

Tapitikaui e nishiki meshkanaua innu tshika mishkatishu…

Jag tycker att det ser vackert ut och med den svenska tolkningen ringande intill förstår jag snart att en annan poet också varit i de poetiska trakter där Rita Mestokosho sökt självfinnandet: Tomas Tranströmer.

I dikten ”Preludier” (Mörkerseende, 1970) står:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,

en annan utifrån

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det poetiska samtalet vidgas över tid, rum och språk. Innu betyder människa på Rita Mestokoshos modersmål och Tranströmers språk säger att en människa finns än mer när hon möter en annans anlete. Så sker mellan dessa båda diktare liksom mellan diktare och läsare. Om jag lånar några rader från Hannah Arendt i Människans villkor (Daidalos 1998, s 249) blir det nog mer begripligt vad jag menar:

Då människor inte är inkastade hur som helst i världen utan föds av människor in i en redan existerande människovärld, föregår de mänskliga relationernas väv allt enskilt handlande och tal. Nykomlingens ådagaläggande av sig själv i ord och nya början i handling är därför som trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom denna å sin sida på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommit i beröring med. 

Hur jag ser på livet, mormor är en diktbok på knappa hundra sidor. Tre språk textade sida vid sida i den smått magiska uppfinningen bok. Ett av språken, innu-indianernas innu-aimun, talas i elva byar av sammantaget femton tusen innu och gnuggar sig nu mot ett relativt litet språk, det svenska och ett världsspråk som franskan. Jag tror att de tre språkens Nukum, grand-mère, mormor ler åt den språkens kör som tolkar innu-indianernas levnadssätt och den mänskliga mångfaldens smittsamma förunderlighet.

Ditt vackra ansikte av tiden fångat

Där tusen kvinnors gåtor döljer sig

Tusen skäl att ge dig hän ditt värv

I en genomskinlig synlig värld.

(Första av fyra strofer i dikten ”Nukum, skogarnas kvinna.)

Bengt Söderhäll

Fakta om boken:

Rita Mestokosho: Hur jag ser på livet, mormor. Dikter på innu, franska och svenska. Tolkning från franska Paul Moerman. Förord av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Beijbom Books, 2010.

5 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som , ,

by | 10 januari 2012 · 9:16

Ny gästbloggare: Bengt Söderhäll

Ny gästbloggare under januari månad är Bengt Söderhäll. En del av er känner säkert igen Bengt som berättare på Ljungby berättarfestival. Så här presenterar han sig själv.

Uppväxt i backigt södra Jämtland intill Hoverbergsgubbe och plattlandet i Dalälvsutloppets Älvkarleby kommun.

Drog en och annan historia som barn som ännu inte kommit i mål och startade kurser i Berättardidaktik vid milennieskiftet vid Högskolan i Gävle, där han har sitt värv som lektor i didaktik och det hörs ju i ordet lektor att det förväntas att karln läser ett och annat.

Debut som poet vid 59 års ålder i september 2010 med samlingen ”Speglingar i den långa sjön” och eftersom den poetiska slagrutan drog så starkt blev det fem diktsamlingar på sextioårsdagen vid höstdagjämningen 2011, allt på Beijbom Books.

Eftersom bandymatcher är långa och SkriBengt, ett av karlns många alias, spelte bandy i Skutskär IF i 20 år, hann han hitta på en och annan berättelse och stjäla än fler, som den när 22 spelare under en allsvensk match låg på knä och letade efter backen Rolf Petterssons lins till högra ögat och han, SkriBengt fann den. Så kan det gå.

Bengt Söderhäll

4 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 09 januari 2012 · 20:49

Vildhjärta

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 03 januari 2012 · 10:52

Vildhjärta

God fortsättning på berättaråret önskar Sagomuseets blogg.

Ett hjärta som klappar för dig, för oss, för alla och för berättelsen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 20 december 2011 · 19:05

Berättandets magi i radio 2

Viveca Jedholm och Daniel Gustavsson gestaltar flera karaktärer. Esmeralda Moberg, sångerska som sjunger och spelar älvor, skogsrå och mara. Christopher Kelly gestaltar mylingen.

I dessa digitala cybertider är berättelserna i Tro och väsen jätteviktiga för den unga generationen.

Det säger skådespelaren Pale Olofsson, som spelar en av huvudrollerna som en mångsysslande, lite disträ morfar med stor berättartalang och mycket fantasi i Utbildningsradions magiska radioserie Tro och väsen. Pale spelar mot 13-åriga talangen Eira Uddenmyr Strand som gestaltar det vetgiriga barnbarnet Elin som älskar att lyssna på berättelser om övernaturliga och mystiska saker.

Många av våra svenska väsen har blivit romantiserade i modern tid. Älvor som bokmärken med blommor i håret, gulliga och snälla. Näcken som sitter fridfullt på sin sten i ån och spelar vacker musik, tomten som kommer på julafton och delar ut julklappar.

I Tro och väsen har vi valt att visa deras rätta sidor – lömska, illasinnade och farliga. Näcken förtrollar en spelman så han inte kan sluta spela, älvorna drar in en ung man i älvdansen och gör honom tokig och galen, lyktgubben lurar ner morfar i vattnet på mossen så han nästan drunknar.

Jag kände när jag i somras skrev manus till serien att det skulle bli bra, att jag hittat rätt i ton och dramatik. När jag nu hör det färdiga resultatet kan jag konstatera att det överträffar mina förväntningar. Alla inblandade – skådespelare, musiker, ljudtekniker och statister – svarar för lysande insatser. Det känns som vi skapat en svensk radioklassiker som kommer att leva länge och kittla fantasin hos många.

Det mest fantastiska, det som gör programmen speciella och magiska är Anders Kampes skräddarsydda musik. Anders Kampe är en synnerligen begåvad elev på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som komponerat all musik till Tro och väsen. När jag skrev manus hade samarbetet med Anders redan pågått i några månader. Därför kunde jag skriva in musiken i varje berättelse, som jag tänkte mig hur den skulle vara. Resultatet är tio program där musiken bär berättelserna, som färgar och förstärker, som skapar en magisk stämning.

Jag vill också lyfta fram skådespelaren Daniel Gustavsson som finns med i samtliga program. Med ackuratess gestaltar han den lömske näcken, ett elakt troll, en illmarig vätte och många andra färgstarka karaktärer. Sist – och faktiskt minst – några ord om 8-årige goss-sopranen Christopher Kelly som i sitt allra första professionella uppdrag sjunger mylingens visa så håret reser sig på lyssnaren.

Den primära målgruppen för Tro och väsen är barn i åldrarna 6-9 år. Men en god historia är en god historia varför berättelserna i serien kan uppskattas av alla oavsett ålder. En mig närstående kvinna i 50-årsåldern fick förhandslyssna på programmet om näcken. Hon skriver i ett mejl några dagar senare:

Anders, det var verkligen magiskt! Jag rördes till tårar och nu kräver jag att du ser till att UR ger ut Tro och väsen som CD-box så att landets alla mor- och farföräldrar kan köpa och spela upp för sina barnbarn.

Anders Edgren

foto: Erik Amkoff/UR (bilden på Esmeralda privat)

Missade du Anders första inlägg om programserien, hittar du det här.

UR producera också en TV-serie med namnet Mytologerna som kommer att sändas i SVT  Barnkanalen med start 10 januari. Samma tio väsen som i radioserien, men gestaltade på ett lite annorlunda vis. I Mytologerna är det två unga superagenter som möter och fångar in elaka, listiga och oförutsägbara väsen i en värld där allt kan hända. Manus och regi Fredde Granberg.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , ,

by | 19 december 2011 · 8:40

Berättandets magi i radio 1

Utbildningsradions julklapp till alla berättarintresserade är en fängslande serie om svensk folktro, producerad av Anders Edgren.

Anders Edgren är radioproducent på UR, barn- och ungdomsavdelningen. Driver bland annat projektet Radioskrivarklubben i P4 och har skrivit manus till Tro och väsen, en radioserie mellan tro och verklighet som han producerar tillsammans med kollegan Micke Olsson. Tro och väsen sänds i Barnradion P4, vardagar kl 17.45 med start 27 december och omfattar följande tio program; Tomten, Älvan, Mylingen, Näcken, Skogsrået, Jätten, Lyktgubben, Maran, Trollet och Vätten.

Läs mer om programserien här.

Bakgrunden till programserien Tro och väsen är signaler från landets lärare att man önskar mer och bättre material om folktro och övernaturliga väsen. Redan när idén kom upp till diskussion 2010 klack det till i mig och jag visste direkt hur jag ville att programmen skulle låta.

I juni 2011 gick jag in i manusskrivarfasen och som ett led i det åkte jag till Berättarfestivalen i Ljungby för att inspirera mig. Jag sökte inspiration kring berättandets magi, hur en duktig berättare kan förtrolla sin publik och i Ljungby lyssnade jag på många duktiga berättare och jag minns särskilt Kate Corkerys framträdande som gjorde ett djupt intryck på mig.

I radio är det viktigt att skapa en trovärdig, spänstig ram – vem är det som berättar, för vem och varför?

Jag minns min barndom då jag andäktigt väntade på att min far skulle komma hem från jobbet på lördagarna. Då brukade han slå sig ner i sin favoritfåtölj, jag tog plats på fotpallen och sen började han berätta om förr i tiden, om när han var liten med stor inlevelse och mycket fantasi. En del var nog sant, men det mesta hittade han på i ögonblicket. Jag njöt av hans berättelser och blev alltid lite irriterad när han slutade med ”och fortsättning följer nästa lördag”.

I Tro och väsen valde jag att skapa en mångsysslande morfar med stor berättartalang och barnbarnet Elin, en enveten, nyfiken flicka som älskar att lyssna på hans mustiga historier om våra gamla svenska folktroväsen. Men är det riktigt sant?

Vi har handplockat alla skådespelare till programserien och som morfar valde vi Pale Olofsson, med förflutet i Nationalteatern bland annat. På ett fantastiskt sätt gestaltar Pale just berättandets glädje och magi. I en kaffepaus i manusskrivandet lyssnade jag på radio och hamnade i programmet P4 Junior. Där var en liten tjej som gjorde en så kallad busringning i programmet. Jag stannade upp och tänkte – det är ju hon, det är ju min Elin! Kontaktade producenten och fick mobilnumret till Eira Uddenmyr Strand, en talangfull flicka på 13 år som låter betydligt yngre.

Pale och Eira fungerar fantastiskt bra tillsammans och bildar en rolig, ibland lite skruvad, ram kring dramatiseringarna där lyssnaren faktiskt får möta näcken, mylingen, lyktgubben och de andra väsendena.

Hur vi valt att gestalta dem i radio ska jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg om några dagar.

Anders Edgren

Foto: Erik Amkoff/UR

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,