Författararkiv: Sagomuseet
Julklappstips VII
Kulturjournalisten Anna-Pia Åhslund tipsar om en av årets mest fascinerande böcker, Kerstin Ekman & Gunnar Eriksson: Se blomman (Albert Bonniers förlag).
Kerstin Ekman, en av våra mest älskade romanförfattare, överraskade för några år sedan med att ge ut en egensinnig försvarsskrift för den naturligt växande skogen. Herrarna i skogen, från 2007, var dock mycket mer än en pamflett för trädkramare. I trettio år hade Ekman samlat material och antecknat sina ”skogsfunderingar”. Resultatet blev en inspirerande essäsamling, på en gång lärd och personlig, litterär och miljöpolitisk.
I våras kom uppföljaren ut. Se blomman är titeln, och denna gång har Kerstin Ekman fått en medförfattare, idé- och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson. Han har tidigare skrivit bland annat om Carl von Linné och Olof Rudbeck och om botanikens historia före år 1800.
Kerstin och Gunnar har alltså fattat tycke för varandra och slagit följe ut på nya äventyr i naturen. ”Framåtböjda, liksom nosande går vi ut i sommargrönskan… Vi söker namn, vi hittar spår, vi anar hur vi hänger ihop med det levande och med det förflutna i vetenskap och dikt. Djupsinniga lyckas vi aldrig bli men vi har nog ganska roligt.”
Så beskriver Ekman och Eriksson sitt samarbete i förordet. Och den glädje de båda har av sina upptäckter i växternas rike är smittsam. Som läsare lockas jag gärna med ut på deras upptäcktsfärder i skogen – men också på fjäll och i ängsmark, och dessutom i mer oväntade växtmiljöer som storstaden, kalhyggen, kraftverksgator, soptippar och skjutfält.
Överallt är det den enskilda blomman de söker. Att verkligen ”se blomman” på sin rätta plats i naturen och sedan hemma vid köksbordet undersöka, fundera och bläddra ”i flororna” för att lära känna växterna – både till namn och till gestalt – är för dem båda en passion.
”Se blomman” tar läsaren med ut i allt vidare banor i den svenska botanikens historia. Vi får följa Olof Rudbeck, som utforskade fjällväxterna kring det mäktiga Sulitelmafjället redan på 1600-talet och Linné som skrev lyriskt om ”Lapplands blomstergudinna” på 1700-talet.
Sten Selander i mitten av 1900-talet är en smått komisk bekantskap, som beskriver insektsplågan på fjället mer teatralt än någon annan. Hans ögon är igensvullna, fingrarna som sprängfärdiga prinskorvar, benen tunga som mjölsäckar. Men samtidigt ser han sig själv som en stolt erövrare av jungfruligt land. Han tycker sig vara den förste som verkligen ser brandspiran på fjället – ”ty en lapp som är ute och letar efter renar ser inte blommor”!
Som motvikt till de många manliga conquistadorerna på botanikens domäner, lyfts också fram en linje av kvinnliga botanister. Den börjar med Linnés dotter, Sophia Elisabeth – som aldrig blev utbildad – men som var botaniskt kunnig och skrev en uppsats ”Om den indianska krassens blickande” till Vetenskapsakademiens handlingar. Hon var den första kvinnliga svenska botanisten, menar Ekman och Eriksson.
Se blomman är en av årets mest fascinerande böcker, tycker jag. Kerstin Ekmans samarbete med Gunnar Eriksson har resulterat i en sällsynt lyckad hybrid av vetenskap, dikt, myt, folkloristik och personlig betraktelse. I dessa tider, då man lätt fastnar i ofruktbar skräck för en världsomspännande miljökollaps, är den ömsinta inställning till naturen som Se blomman ger uttryck för en källa att hämta kraft ur.
Anna Pia Åhslund
Under Litteratur
Julklappstips VI
Berättaren och ”sagolekaren” Eva Skantze tipsare om Träd i marker och myter av Jan Danielson. Svenska förlaget, 2002.
Om man vill skapa sina egna sagor eller få lite ”undertext” i sina muntliga framställningar är den här boken ett inspirerande komplement.
Man kan mycket väl läsa den från pärm till pärm, lättsam och informativ som den är. Men bara genom att slå upp boken här eller där fastnar man för texter att fördjupa sig i.
Ju mer du läser ju mer går tankarna till dina ”egna” träd. Och minnena får en ny färgnyans och ett nytt djup.
Hemmeströ i december 2011
Eva Skantze
Under Litteratur
Från en plattform i trädkronorna
Detta var rena Brusewitzidyllen – eller? Bryggan som ledde ut i vassen knirrade hemtrevligt och de förtöjda båtarna kluckade stilla i den svaga vinden.
Sa jag vassen? Papyrus menade jag, papyrusbältet med flodhästkanaler och krokodilstigar. Jag hade visst nickat till lite i den sköna safaristolen på plattformen uppe i trädkronorna. Anteckningsbok och penna hade fallit på golvet.
I den tryckande hettan kom tröttheten behagligt smygande. Jag kände fortfarande av anspänningen efter gårdagens många flygningar, den sista i sexsitsigt plan som skuttade över trädtoppar och elefantsnablar – in över Okawangodeltat i Botswana. Det var där jag nu befann mig, i väglöst land, i afrikansk vildmark!
Jag satt och tänkte på den uniformerade mannen som under mig hade sopat bort några nygjorda elefantbajsar strax innan planet sänkte sig ner för landning. I ett skjul i skuggan i kanten av gräsplätten, landningsbanan, väntade den uniformerade mannen på oss och vi blev vänligt tillfrågade varifrån vi kom. ”Sweden” upprepade vi några gånger. Mannen såg frågande ut.”From Europe?” undrade han. ”Yes, yes” svarade vi och ”aah, welcome” fick vi till svar och kördes så med jeep några hundra meter med bagaget till lodgen.
”Är ni fågelskådare har ni kommit vid rätt tid”, sa han.”Nu i december har alla flyttfåglarna kommit från norr.”
Från jeepen kunde vi ana genom grusvägens dammoln de första lejonen! på en avlägsen kulle i skuggan under ett ensamt träd.
Jag såg ner från plattformen genom det skuggande lövverket. Över papyrusen kretsade två sadelnäbbade storkar tillsammans med några sagolikt vackert mörkröda karminbiätare som fångade insekter. En av storkarna fällde på bryggan alldeles under mig. Vilken mäktig fågel, blodröd sadel över knallgul näbb.
Ovanför mig i en klyka i trädkronan upptäckte jag en go-away-bird. Den långa gråa stjärten stack ut från ett stort risbo, alltså låg fågeln på bo. Hannen kom med jämna mellanrum flygande och satte sig på grenen bredvid och sjöng sitt högljudda go-away, go-away för honan.
På den torra marken under träden rörde sig en liten robin. Den lyste vackert orange med vitt ögonstreck mot de vissna bruna löven. I buskagen runt omkring mig hoppade blåglänsande starar och bulbyler med citrongul undergump.
Jag antecknade och ritade så pennan glödde. En crested barbet med yvig tofs i nacken satt nära och två morningdoves parade sig ovanför huvudet på mig.
På en död gren i närheten satte sig något litet, oansenligt grått och välbekant. En helt vanlig liten grå flugsnappare. Kanske var det just den som häckade i min trädgård i somras.”Hej på dig du. Så det är så här du bor på vintern!”
Kikaren riktade jag mest mot himmelen och trädkronorna, men när jag sänkte kikaren såg jag att det rörde sig långt borta i kanten av galleriskogen. En flock elefanter passerade på väg mot vattnet för att dricka.
Helena Heyman, i Botswana vid jultid.
Tack Helena, för att vi fått följa dig i din berättarvärld. Efter jul bjuder vi på nya spännande gästbloggare.
Julklappstips III
Berättaren Micke Öberg tipsar om Innana – skymningens drottning och säger att översättningen är ett stordåd.
Det är Lennart Warring och Taina Kantola som gjort denna nytolkning, som äntligen ger denna världens äldsta berättelse (ja, den är äldre än Gilgamesh!) en ny chans att läsas och upplevas. De har siktat på tillgänglighet och har i mitt tycke gjort ett strålande jobb med detta, precis som de gjorde med sin Gilgameshöversättning för tio år sen.
Boken innehåller även en kommentardel där de berättar lite mer om tiden och kulturen som berättelsen kommer ifrån.
På bokens baksida kan man läsa: ”Inanna var den mäktigaste gudinnan i det forntida Sumer. Den sumeriska högkulturen i södra Mesopotamien, nuvarande Irak, blomstrade under perioden 4000 till 2000 f vt. Längs floderna Eufrat och Tigris växte stora städer upp. Den största staden av dem alla var Uruk, som också var centrum för dyrkandet av gudinnan Inanna. Berättelserna om Inanna dominerade den sumeriska litteraturen, som är mänsklighetens äldsta skrivna litteratur. En anledning till gudinnans stora popularitet var hennes mångsidiga personlighet. Gudinnan kunde uppträda som en ung förförisk kvinna, trogen syster, mogen moder och iskall krigsgudinna. Hon bröt ofta mot uppställda regler, färdades där ingen annan varit, hon kunde bete sig dumdristigt och vara den kvinnliga visheten personifierad. Den mest berömda av hennes färder var den ödesdigra nedstigningen till Underjorden. Denna berättelse ingick i sångcykeln om den passionerade och dramatiska kärleken mellan Inanna och herdekungen Dumuzi. Varje nyår spelades denna berättelse upp i form av ett rituellt drama som kulminerade i ett heligt bröllop mellan Inanna och den härskande kungen som personifierade Dumuzi.”
Boken är utgiven av Bokförlaget Atlantis. ISBN 9789173534789
Under Litteratur
Vinnare korad!
Igår utsågs Ljungbys bästa pepparkakshus. Vinnare i tävlingen blev Villa Villerkulla. En fantastisk drömkåk i pepparkaka, skapad av Lina Eskilsson och Sanna Andersson. Priset blir en gratis guidning på museet tillsammans med vänner.
I samband med prisutdelningen så var det också berättarkväll med jultema. Sagomuseets berättarpedagoger underhöll med mer eller mindre stämmningsfulla sagor. Detta var den tredje och sista berättarkvällen i höst. Sagomuseet planerar dock att återkomma med liknande kvällar nästa år.
”Vecka 42” – fågelskådning på Österlen.
Havet fräste som en ilsken katt. Gårdarna hukade i vinden. Det var oktober på Österlen – mulet, grått, utmärkt skådarljus!
Jag stannade bilen. Mitt ute på ett fält vid Morfars hamn stod några väl påbyltade skådare och lutade sig koncentrerat över tubkikarna. Alla kikarna var riktade åt samma håll!
Bilen fick stå olåst. Tuben slängde jag upp över axeln och skyndade mig att ansluta till församlingen av droppande näsor och nerdragna kapuschonger.
Mellan rader av grön höstsådd och ett dike av gulnat gräs ”uppe på vänstra sorkhögen”, rörde sig något litet, gulbeiget med distinkta ryggstreck och ganska kort stjärt. ”Där är den. Nu kommer den fram! Underbart! Fantastiskt!”
Efter ett tag hade några sett färdigt och gick iväg medan nya förväntansfulla kom klafsande i leran. ”Har ni den? Var?””Högra traktorspåret vid vita stenen! Nej, nu rör den sig under den horisotella gråbokvisten!”
”Trampa inte ner höstsådde hör ni, vi måste visa respekt” ”Men hej, arbetar inte du idag?” ”Jo, men jag lyckades byta bort någon timme.” ”Jaha ja, det förstår jag ju!”
Den gulbeiga verkade pigg av den bistra höstluften. Runt i gräset sprang den och hittade små svarta larver, som den visade upp i sin nätta lilla näbb. Plötsligt stannade den upp och såg på oss skådare, alltså ett ömsesidigt intresse. Uppe på jordhögen, alldeles framför maskrosen stog den alldeles stilla ett tag. Så vände den sidan mot oss och de mellersta vingtäckarna blev tydligt synliga! En av täckarna hade ett svart fält som gick ner i en trubbig spets mot en ljusbrun halvmåne!!!
Det var en MONGOLPIPLÄRKA som gästade vår ostkust!
När jag gick åter till bilen upptäckte jag att jag glömt bildörren på vid gavel, men vad gjorde väl det? Det var upplevelsen värd!
På en sten i det upprörda havet och med blicken mot söder vilade en kustpipare i vacker vinterdräkt; blyertsgrå kappa – pärlbeströdd!
Helena Heyman på Österlen
Julklappstips till berättare och lyssnare I
Under december månad kommer berättare att tipsa om böcker att ge bort i julklapp eller kanske ha som egen julläsning. En del kan enbart hittas antikvariskt, men vi vill ändå rekommendera en del äldre bortglömda små mästerverk. Först ut är Bengt af Klintberg och han väljer att ikläda sig rollen som klapputdelande tomte.
Nyligen fick jag överta hela restupplagan (mer än tusen ex) av pocketboken Glitterspray och 99 andra klintbergare. Jag tycker det är synd att böckerna ska samla damm uppe på vinden och skänker därför bort partier om 30 böcker (en klassuppsättning om man är lärare). Jag kan emellertid inte skicka ut dem, utan böckerna måste hämtas i min bostad på Lidingö. Om du är intresserad kan du maila till mig: bengt.afklintberg@telia.com, så kan vi bestämma tid för överlämnandet. God jul!
Bengt af Klintberg
Under Att berätta
Sagobygdens Blogg 