Författararkiv: Sagomuseet

Berättarfrukosten är avslutad. Det var som vanligt en härlig blandning av olika stilar, berättelser och personligheter. Berättande när det är som livaktigast om ni frågar mig. Men känner du igen berättarna? På bilden är alla med som berättade på Berättarfrukosten utom undertecknad som skötte den lynniga iPhone-kameran. Jo, även jag berättade vilket var riktigt skönt. Vilken publik och vilka medberättare.
/ Johan Theodorsson, gästbloggare

Följande var med och berättade. Känner du igen vem som är vem?

Göran Hemberg, Susie Haxthausen, Antonio Rocha, Randi Meitil, Bosse Almén, Eva Graus, Pelle Olsson, Marie Länne Persson, Christer Wilén, Neppe Pettersson, Sven Hansson och Helena Heyman.

Vädergudarna här i Ljungby verkar vara ett gäng velare. Ena stunden är det solsken och fågelkvitter – i nästa öser regnet ner och åskan mullrar genom mörka moln. Igår hade jag nöjet att se Bengt af Klintbergs föreställning i ett knöfullt Sagomuseet. Han berättade medeltida sägner, många av dem uppskrivna i Småland. Men vi fick också höra berättelsen om Horgalåten och dansen på berget som inte tog slut – eftersom det var fan själv som spelade fiol. Bäst tyckte jag nog om rysaren om Potta Långhaka – häxan som aldrig ville dö.

Senare på kvällen fick Kongero stående ovationer efter sin konsert på Grand, och kvällen fortsatte sedan med festivalens unga talanger – Kajsa Bolin, Joanna Häggblom, Olivia Bergdahl, och mig själv. Jag misstänker att publiken verkligen fick sig ett smakprov av hur brett begreppet ”muntligt berättande” är. Kvällen avslutades i början av natten med Krister Jonassons spökhistorier.

Ännu en dag i Ljungby. Berättandet är i full gång med berättarfrukosten på Hotell Terazza. En perfekt start på dagen.

Allt gott!

Viktor Ådahl, gästbloggare under Berättarfestivalen

Vi är kanske 60 personer som kommit till Grand. Stolarna där vi ska sitta står tätt packade uppe på själva scenen och det är mörkt. Krister Jonasson skall snart leverera historier om död och ondska. Mellan oss och det svarta fondtyget är Kristers scenrum. Det är bara några meter djupt. Allt är nära, det är varmt. Det är ett lågmält och intensivt berättande som möter oss men med en underliggande kraft. En trumma skapar stämning i historien om mylingen men vi får också höra om kannibalen Edward Gein och döden som lurar i grönsaksdisken på ICA.

Min personliga favorit är Kristers historia om 97-åriga Maja. Krister kontrasterar

dödstemat med en speldosa vilket skapar stor spänning när Döden kommer för att hämta Maja. Men hon köper sig tid genom att varje dag berätta en historia. Temat är klassiskt men Kristers egen version slutar med att Döden säger stopp och tar med Tyra ner i underjorden. Hennes livsljus håller på att slockna. Hon bönar och ber om att få berätta en sista historia vilket hon får. Döden somnar och Maja tänder ett nytt ljus för sig själv, tar sig upp från underjorden och ger sig av i natten på nya äventyr.  Kristers föreställning om allehanda hemskheter slutar i dur och jag blir lycklig.

/ Johan Theodorsson, gästbloggare under Berättarfestivalen

Ingenting och allt! Jag var inte där så…

Inte fick jag se Maria Rossövik få Mickelpriset. Stort grattis. Mycket välförtjänt. Maria kom till den förskola där jag jobbade som dramapedagog för 8 år sedan. Hon höll en heldagskurs om berättande och dockor och berättade om Hedalstrollen. Jag blev så inspirerad att jag började berätta folksagor för alla barn. Jag ville berätta som Maria.

• Som tur är kan jag se henne imorgon kl 12.00. ”Rossöhäxornas magiska resa på sagomattan”.

Inte fick jag se Krister Jonasson berätta på festivalinvigningen heller. Jag imponerades av Kristers sätt att berätta i Göteborg under BNS årsmöteshelg. Han berättade som en sång, rytmiskt och poetiskt. Mylingen gjordes spännande av Krister som lovade att det skulle bli bättre i Ljungby. Jag tror på hans ord.

• Vilken tur att jag kan se Krister ikväll kl 23.00. ”Mylingen”.

Och inte fick jag se Antonio Rocha säga ingenting igår kväll. Han speciella sätt att berätta med kroppen, mima, är spännande för mig som berättare. Jag vill inspireras av hans sätt att använda kroppen som ord. Hur gör han för att få publiken med på vändpunkter och känslor? Ställer han frågor med kroppen? Det räcker med att se bilder på hon så förstår man att det här är uttrycksfullt.

• Och jag är så lyckligt lottad att jag kan se Antonio ikväll kl 20.00. Han inleder ”Slutet på dagen, men kanske början på något nytt”, en berättarkväll med unga berättare bla Victor Ådahl som gästbloggar tillsammans med mig på Sagomuséets blogg. Jag har hört så mycket om dessa unga berättare så jag tror det blir en fantastisk kväll.

Och inte fick jag se Dockteaterverkstan, Kongero, Jan-Olof Andersson, Kwitter, Bosse Almén och Neppe Pettersson. Men min glädje är stor, för alla är med på Ljungby berättarfestival. Och snart, snart är jag själv i Ljungby. Om 2 timmar.

/ Johan Theodorsson, berättare och dramapedagog

God morgon!

Den första jag sprang på när jag kom till Ljungby var Björn Ranelid med fru och hund (hemlig gäst under festivalen månne?). Sedan bastade jag på hotellet. Att åka tåg från Sundsvall till Småland och Ljungby genom vårt avlånga land kan göra både leder och muskler trötta och stela – och inget botar så bra som den varma bastun.

SEN var det redan dags!

Invigningen hölls på Grand, och blev en helt makalös blandning som visade på bredden i årets berättarfestival. Sångfåglarna i Kongero öppnade invigningen och de färgglada fjäderfäna i Kwitter klippte invigningsbandet. Sedan fick vi höra en handfull fantastiska historier. Bosse Almén berättade om utslagna ”Fimpen”, som till sin förvåning upptäckte att himmelriket var lika orättvist som det jordiska livet. Som med en flaska Koskenkorva somnade in i en snödriva, fast med ett leende på läpparna.

Med Krister Jonasson fick vi vara med att sjunga fram världen och de första berättelserna. Dockteaterverkstan bjöd på en hysteriskt rolig version av Rödluvan, och emellan detta sjöng vissångaren Jan-Olov Andersson tre egenskrivna sånger – jag kommer inte missa hans Olle-Adolpson program på Söndag!
Antonio Rocha mimade helt ordlöst fram historien om fjärilen och barnet, och Neppe Pettersson berättade en grönlänsk saga om ”Pepparsvennen” och hans långa kajakpaddling.

Och dessutom fick vi en ny Mickelprisvinnare! Maria Rossövik! Grattis!

Nu är det Lördag, och festivalen drar igång på riktigt.

Jag ska vidare mot Medeltidsmarknaden på Ljungby gamla torg – och efter det ska jag hälsa på i ungdomslägret som Monika Westin med dotter håller i. Elva ungdomar anländer snart till Ljungby, och kommer vara med på ett berättarläger under festivalen. Spännande, minst sagt!

Ha en bra dag! Fyll den till brädden av berättelser.
Då somnar man lycklig.

Viktor Ådahl