En vacker söndag fick Sankte Per syn på en kyrkoherde som spelade golf på gudstjänsttid. Den helige såg plötsligt hur kyrkoherden gjorde hole in one på banans ess. Han blev upprörd och gick raka vägen till Gud och skvallrade. Sankte Per undrade vilket straff som skulle tilldelas de syndige. Den Allsmäktige såg på Sankte Per och svarade milt:
– Vem kan han berätta detta för?
förmedlat av golfspelaren Daniel Onaca
En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.
De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.
Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:
– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem om tre månader. Då ska jag fälla min dom.
Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:
— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!
När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.
Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.
* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”
Daniel Onaca
Det har hänt en söndagsmorgon i kyrkan. Om det var just här i Burseryd eller på annat stället i Västbotrakten vet jag inte och det är inte så viktigt att veta heller. Essentiellt var det att alla byborna var samlade där för att lyssna på prästens predikan. Mitt under prästens utläggning behövde han snyta sig. Så han drog upp sin stora, röda snusnäsduk ur ena byxfickan och – aj aj aj! – hela kortleken följde med. Kortlapparna singlade ner i templet som fallande höstlöv. Gubbarna tyckte dock att det som inträffat var roligt, för korten dalade ju ner liksom blandade ovanifrån. Så alla började håva åt sig så många de kunde. För prästen var det hela dock ytterst pinsamt. Vad i all sina dar skulle han säga? Efter att ha snutit sej och putsat näsan eftertänksamt och grundligt skrek han till så att det ekade mellan valvbågarna:
– Nå, Johansson i Lallabo, vilket kort fick du?
– Spader ess, svarade mannen.
– Och Svensson i Hult?
– Klöver dam.
– Och Nilsson i Lida?
– Ruter fira
– Nå, kan ni också säga: Vilka var Sadrak, Mesak och Abed-Nego?
Inget svar.
– Där ser ni! Syndens väg känner ni väl till, men om rättfärdighetens vet ni inget!
Urplockat ur en gammal bok av Guds trogna tjänare och skicklig kortspelare, Daniel Onaca
Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.
En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.
Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.
Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.
Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.
Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet blev aldrig avslöjat.
Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast att herden var helt frisk.
Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.
Daniel Onaca
Mellan Donau och Svarta havet, sträcker sig ett landskap som heter Dobrogea. Där finns Mamaia, Eforie, Neptun och många andra turistorter dit folk i norra Europa brukar åka på semester. Men förutom kända badorter finns det flera ställen som är värda ett besök. Jag tänker på alla klostren som ligger utspridda här och var i Dobrogea. Ett av dessa kloster heter Celic Dere. (Namnet är turkiskt och betyder ”stålbäcken”.) Dit brukar pilgrimer färdas; sådana som inte har möjlighet att resa till Santiago de Compostella (Typ).
I Celic Dere finns flera sällsynta ikoner. På en av väggarna där, kan man se ett porträtt av den heliga Drosita (Har ni hört talas om detta kvinnliga helgon? Om inte, behöver ni inte skämmas, för det är få som har gjort). Det sägs, att hon var dotter till den romerske kejsaren Trajanus och fick lida martyrdöd, år 104 e.Kr. Det är bara i detta kloster som den heliga Drositas namn har bevarats. Legenden berättar att det var tack vare hennes böner som den romerska kejsaren blev frälst och hans synder förlåtna. Nu var det inte så att kejsaren var en syndig man (inte syndigare än vi, alla andra), utan för att han var hedning. Detta faktum i sig var – och fortfarande är – en synd i de kristnas ögon.
Daniel Onaca
En av kung Arthurs riddare hette John. En mycket tapper ung man som ruvade på en hemlig last. Han var nämligen besatt av drottningen och ville så gärna ta henne på brösten. Riddaren visste mycket väl att en sådan gärning skulle kosta honom livet. En vacker dag kunde han inte hålla sig längre och berättade om sin längtan för trollkarlen Merlin. Kunnig i läkekonstens hemligheter som han var, hittade gubben snart en lösning på gossens problem. Men det kostade! Tusen guldmynt skulle stackars John punga ut med om han ville att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Den unge mannen gick med på det utan mycket grublerier.
Under natten framställde trollkarlen ett klådframkallande pulver. Han passade på när drottningen tog sitt bad och strödde det i hennes behå. (De som är tveksamma om kvinnornas utstryrsel eller badvanor på den tiden hänvisar jag till Olas historia på denna blogg; den som handlar om Nasrudin och som heter ”Är du nöjd nu?”) Hur som haver, när drottningen klädde på sig igen började det kännas mer och mer… obekvämt. Till slut talade hon öppet om sin man, kung Arthur om sitt outhärdliga kliande. Denne skickade efter hovets livläkare. Medikus Merlin fick infinna sig hos kungen på två röda sekunder! Han lyssnade noga på det kungliga parets bekymmer och var inte sen med att hitta på goda råd. Merlin berättade för kungen att det var bara en speciell sorts saliv som kunde bota hans makas plåga. Detta ”läkemedel” var tyvärr extremt sällsynt, men fallet var inte hopplöst. Det råkade vara så att en av kungens riddare kunde utsöndra just denna mirakelmedicin. På det sättet kom riddaren Johns namn på tal.
Kungen gav order att den unge mannen skulle infinna sig meddetsamma i drottningens kammare för att utföra den rekommenderade… behandlingen. Riddaren John svalde trollkarlens ”vaccin” och ställde upp till tjänstgöring. En hel timme njöt han av drottningens behag och dessutom fick han stor tacksamhet för detta! Glad i hågen gick han sedan därifrån. På slottets innegård stötte han på trollkarlen Merlin som påminde honom om hans skuld. Tusen guldmynt var inte en oansenlig summa som kunde skrapas fram hur lätt som helst. Han tänkte dock att häxdoktorn inte kunde avslöja honom. Merlin var ju medbrottsling, om sanningen skulle uppdagas! Följaktligen, var det lika bra att strunta i betalningen. Riddaren John lät trollkarlen veta att han inte kommer att få ett enda öre för sin tjänst. Mumlande och mycket besviken gick gubben sin väg, medan den unge mannen beundrade sig själv över sin förslagenhet.
Nästa morgon var han på väg mot sitt gods, när kungens vaktstyrka red ifatt honom. John fick veta att han måste vända om, och detta i allra största hast, för att kungen fick en förfärlig klåda runt de ädla delarna.
Sensmoralen: En riddare bör hedra sitt namn i alla tider och under alla omständigheter.
Daniel Onaca
Under Att berätta
Ada-Kaleh var en ö. En gång i tiden låg den mitt i Donau, mellan Rumänien och före detta Jugoslavien. (Namnet är turkiskt; betyder öfästningen.) Det finns många historier förknippade med den här ön. En av dessa handlar om en helig man som låg begravd där. Denne man var varken rumän, bulgar, serb, grek eller turk, utan… uzbek! Man kan undra, hur han hamnat där. Det är en intressant historia som ligger bakom. Den går tillbaka ända till 1700-talet.
Från historiska källor vet man att under medeltiden fanns det en uzbekisk dynasti i Bukhara regionen i Centralasien. Denna släkt härskade där under en lång period, men i mitten av 1700-talet (år 1736) hände det något ovanligt: den siste tronarvingen (en mycket lärd prins) ville inte sätta sig på tronen. Han ville ge sig ut i världen istället; för att finna själsfriden. Det sägs att han drömde om en liten ö som låg i mitten av en mäktig flod någonstans långt borta, där två bergskedjor möts. Där skulle han hitta friden som han längtade efter. När prinsen vaknade, gjorde han eftersökningar. Han upptäckte att den lilla ön låg någonstans vid gränsen av det turkiska väldet. På det ställe där Balkan- och Karpatbergen skiljs åt av en flod som heter Donau.
Prinsen tvekade inte länge, utan bestämde sig att resa dit. Han tog farväl av släkt och vänner och gav sig iväg. Efter en lång resa kom denne ”muslimske Buddha” fram till det turkiska väldets västra gräns. Men inte till den lilla ön, som han letade efter, utan till en stad som hette Belgrad. Staden var en stark fästning, omringad av en mur med 12 portar. Där regerade en turkisk guvernör, en pascha! Prinsen stannade kvar i Belgrad ett tag (Om det var några år eller bara några månader, det vet man inte). Säkert är att, under hans vistelse där, hjälpte prinsen många människor. Han gav dem både tröst och goda råd.
Alla var glada över att gästen befann sig där, men när han ville fortsätta sin resa, hindrade paschan honom. Han ville att prinsen skulle stanna kvar eftersom han var en tillgång för staden. Han gav order att fästningens alla tolv portar skulle hårdbevakas för att den kloke mannen inte skulle slinka ut. Men en natt lyckades han göra det på ett mycket märkligt sätt. Vakterna berättade för paschan att gästen gick ut genom alla tolv portarna samtidigt! Då förstod paschan att den uzbekiske främlingen var en helig man.
Denne man kom till slut fram till Ada-Kaleh och tog namnet Miskin Baba. Det finns inte många dramatiska fakta om hans vistelse på ön. Det som man vet är att, efter hans död, blev han begravd där. Idag existerar ön inte längre. Den forsvann i samband med att ett stort kraftverk byggdes på Donau. Men innan dammvattnet tog över, lyckades man flytta kvarlevorna av Miskin Baba till en annan ö, lite längre ner på Donau. Där ligger de även idag.
Hört, bearbetat och återberättat av Daniel Onaca
Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.
I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.
Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.
Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.
Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.
Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.
Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.
Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.
Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd
En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.
Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.
– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.
De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:
– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.
Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:
– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.
Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.
Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.
När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.
Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.
Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.
Daniel Onaca
I tidernas begynnelse, när jorden skulle prydas med blommor, steg en ängel ner från himlens höjder och frågade varenda en, hur de ville se ut. Blommorna svarade i tur och ordning. Somliga kunde ge klart besked meddetsamma. Andra behövde mer tid på sig för att tänka. De tittade sig omkring och berättade sedan för ängeln att de ville ha den och den färgen eller formen.
Till sist fick alla blommorna det utseende som de önskade sig. Endast maskrosen blev kvar. Den kunde inte bestämma sig. Först, när den såg solens strålar, ville den likna solen. Sedan såg maskrosen den silvriga månen och ville se ut som han: vit och rund. Därefter såg blomman natthimlens stjärnor och tyckte om dem med. Den blev så förvirrad genom att titta på alla himlakropparna, att den inte kunde välja någon av dem. Den ville likna var och en av dem. Då uppfylldes även maskrosens önskemål.
Därför är den gul som solen till en början. Sedan blir den rund och vit som fullmånen. Och när vinden blåser, sprids maskrosfrön åt alla håll som mängder av små glidande stjärnor på jordens yta.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 