Författararkiv: Per Gustavsson
Stilla veckan
Påskveckan kallas för stilla veckan.
Då fick man inte utföra något arbete som bullrade.
Det skulle vara tyst och stilla i hemmet.
Man skulle gå i kyrkan och läsa i bibeln.
Man skulle komma ihåg
att Jesus lidit under påsken.
Han hade blivit kortfäst och dödad.
Folk trodde att allt arbete skulle öka Jesus lidande.
Man fick inte spinna garn på spinnrocken
eller mala mjöl i kvarnen.
Man fick inte baka bröd eller tvätta kläder.
Något av det värsta man kunde göra
var att spika i trä.
Folk sa då
att man slog spikar i Kristi kors.
Den som ändå arbetade fick otur.
Den kvinna som bakade
skulle få bloddroppar i brödet.
Den man som högg ved
skulle inte klara av att klyva veden.
Dessutom skulle det bli fullt med råttor och möss,
loppor och löss på gården.
En gång var det en gumma
som inte brydde sig om det gamla pratet.
Hon satte sig vid spinnrocken en skärtorsdagskväll.
Bäst hon satt där och spann,
trycktes en blodig hand mot fönsterrutan.
Någon sa:
– Se vad jag vann,
för jag skärtorsdag spann.
Gumman blev förskräckt
och stannade fort spinnrockens hjul.
Hon var rädd för att själv bli ett spöke.
Hon ville inte gå igen efter döden med en blodig hand.,
som straff för att hon spunnit under påsken.
Per Gustavsson
bild: Boel Werner
Påsksägner
Trolldomsprocesserna hade sin kulmen i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Förföljelser fortsatte in på 1700-talet och först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. Så sent som i mitten av 1800-talet anklagades kvinnor i Gagnef i Dalarna för häxeri och alla folksägner som har berättats in på 1900-talet har hållit tron på trolldom, som både kan skada och hjälpa, levande.
Särskilt kring påsken fick de gamla sägnerna nytt liv, då mörker stod mot ljuset, ont mot gott, Djävulen mot den uppståndne Frälsaren. Många av berättelserna är hemska och drastiska. Ofta var det tokiga och roliga historier, som lyssnaren kunde skratta åt. Så är det nog fortfarande. Får vi skratta åt det vi fruktar och är rädda för, blir vi lite mindre rädda.
Sägnerna knutna till påsken ger oss en bild av en folklig föreställningsvärld och kan leda till att vi tar reda på mer om den grymma verkligheten.
Med början i morgon återberättar jag under påskveckan en sägen här på bloggen, med anknytning till veckans dag. Berättelserna kommer från min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken och illustrationerna är gjorda av Boel Werner. Boken som utkom 1995 är sedan länge slutsåld, men en del av bokens berättelser återfinns i samlingsvolymen Skatten i berget. Den kan köpas från Sagomuseet för 50:- + ev frakt.
Per Gustavsson
Insändare i Smålänningen 14 april
För er som inte har tillgång till Smålänningen publicerar jag här min insändare i Smålänningen den 14 april. Av upphovsrättsliga skäl kan vi inte återge artikeln i Smålänningen som föranledde denna insändare. Artikeln handlade om kommunens bidrag till Sagomuseet och fokuserade på att villkoret för bidrag är att Sagomuseets marknadsför Ljungby kommun och att vi borde bli bättre på detta, och inte bara göra det under en vecka i samband med berättarfestivalen. Hoppas att det ändå går att förstå sammanhanget.
Under rubriken ”Miljonbidrag till kulturen skall marknadsföra Ljungby” skriver Smålänningen måndag 11 april om Ljungby kommuns bidrag till Ljungbergmuseet och Berättarnätet Kronoberg.
Vi har uppfattat att det viktigaste skälet till bidraget är att vi bedriver en bra verksamhet till gagn för kommunens invånare. Gång på gång visar utredningar om kulturens roll i samhället att ett väl utvecklat kulturliv ökar livskvalitén, stärker kommunens attraktionskraft och även är betydelsefull för ekonomin.
Sverige har nyligen ratificerat UNESCOS:s deklaration om det immateriella kulturarvet. Utan att överdriva vågar vi påstå att Berättarnätets verksamhet med Sagobygden, Sagomuseet och Ljungby berättarfestival är det mest ambitiösa försöket i Sverige att lyfta fram det immateriella kulturarv som våra sagor, sägner och andra berättelser utgör. Den här mycket omfattande verksamheten har fått stor uppmärksamhet och otaliga är de kommuner och grupper som besökt Ljungby för att lära sig av vårt sätt att arbeta. Flera av våra berättare har berättarföreställningar och kurser över hela landet och då lyfter de alltid fram den verksamhet som Sagomuseet bedriver i Ljungby. Det är just så vi kan bidra till att öka kommunens renommé, både nationellt och internationellt.
Kulturnämndens ordförande Anders Bondesson vet mycket väl att våra marknadsföringsinsatser inte begränsas till en vecka kring Ljungby berättarfestival. I flera år har vi tillställt Kultur- och fritidsnämnden vår omfattande verksamhetsberättelse och ekonomiska redovisning. Under alla sommarmånader har vi en omfattande programverksamhet i Sagobygden. Den pedagogiska verksamhet fungerar året runt och våra berättarverkstäder är mycket efterfrågade. Högskolekursen i muntligt berättande på Högskolecentrum Garvaren är unik i Sverige och samlar studenter från hela landet.
Just nu bedriver vi ett omfattande utvecklingsarbete där vi tar ny teknik i anspråk för att än bättre lyfta fram Sagobygden och Sagomuseet. Snart kan den intresserade lyssna på berättelser i mobilen, söka sägenskatter med gps och själv bidra med berättelser till berättarskatten på vår hemsida.
Under rubriken ”Museipedagogik för alla” samarbetar vi med handikappomsorgen och särskolan i Ljungby för att göra vår verksamhet än bättre. Här utbyter vi också erfarenheter med museer på Österlen.
Just detta att ständigt utveckla verksamheten och hela tiden söka kontakt med samarbetspartners över hela landet är den bästa marknadsföringen. Det skapar en nyfikenhet på vår verksamhet och också på Ljungby kommun, som ekonomiskt stödjer verksamheten.
Per Gustavsson
ordförande
Berättarnätet Kronoberg
Fler påskbrev
I påsktid förra året skrev jag om seden att skicka påskbrev. Många besökare har hamnat på Sagomuseets blogg när de letat efter påskbrev. Till glädje för er och andra intresserade återger jag lite fler brev.
Vill du till Blåkulla fara
I mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du
Där vi äro i ett nu
Adresserat till Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.
Till Hagfors kom jag att irra
I vandringen på lifvets stig
De sköna där jag vill förvirra
Och gör en början med – dig!
Jag med på färden också skall
Men först jag ätit så det small
I skål och tallrik, fat
Och nu så är jag riktigt lat
Prins Tjockrultan.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås och daterat 1908.
Mer om påskbrev kan du läsa på vår blogg 31 mars 2010, och på http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=4141
Per Gustavsson
Varulvsboken
De gamla folksägnerna innehåller många fascinerande motiv som kan locka barn, som har svårt att läsa eller inte är roade av att läsa, till böckernas värld. Därför är det bra att det nu kommit ut en lättläst bok om varulvar. Den heter kort och gott Varulvsboken och är skriven av Andreas Palmaer och rikt illustrerad av Peter Bergting. Den ingår i förlaget Alfabetas lättlästa faktaserie där andra böcker handlar om vampyrer, spöken och riddare.
Det är mer skönlitteratur än faktabok och fakta presenteras samtidigt som författaren lättsamt och levande berättar historier. Boken är skriven med glimten i ögat och ett avsnitt handlar om vad man ska kolla på om man tror att bästa kompisen är en varulv.
De fakta som författaren tar upp grundar sig mer på populärlitteratur och filmer, än på den faktiska folktron här i Norden. Det tycker jag är synd eftersom varulvstron levde kvar långt in på 1800-talet i Sverige och det finns en uppsjö av spännande berättelser om vad folk trott och tänkt.
En lärare som vill använda boken i skolan gör klokt att förbereda sig genom att titta igenom Ella Odstedts klassiska bok från 1943, Varulven i svensk folktradition. Här finns mängder av spännande berättelser. Min egen bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) innehåller ett längre avsnitt om varulven.
Och varför inte leta efter lokala sägner om varulvsförvandling. Det är bara att kontakta något av de stora folklivsarkiven vars hjälpsamma personal alltid brukar hitta fynd i sina gömmor.
Per Gustavsson
PS Läskiga vidunder kan köpas från Sagomuseet för 80:-.
Påskliljorna blommar på taket
Den här bilden från husen i det gamla Torshavn får avsluta skildringen av vår berättarresa på Färöarna. I sagan kan allting hända, och i verkligheten händer det just i denna stund i Havn. Vi återkommer gärna till denna förunderliga plats på jorden. Jag som inte kan leva utan skog skulle paradoxalt nog kunna tänka mig att bo här. Det är som om fjällen skyddar byarna och hela tiden bjuder på nya vyer bakom nästa vägkrök och fjälltopp. Här finns hemligheter och överraskningar som slätten berövar en besökare.
Det återstår att rikta ett stort tack till våra samarbetspartners på öarna: Nordens hus, Føroya Fornminnissavn och Landsmidstødin (utbildningsmyndigheten i Torshavn) samt skådespelerskan Eyd Matras i Klaksvik som samordnade vårt besök på Nordöarna. Och icke att förglömma, Nordiska kulturfonden, som bidrog ekonomiskt till resan.
Per Gustavsson
Gästföreläsning på universitetet
I dag har jag gästföreläst på Fródskaparsetur, universitetet i Torshavn. Jag besökte studenterna som läser folkloristik och gav en nutida muntlig berättares syn på vår folkdikt. Varför berätta den gamla folkdikten i dag? Hur gör man? Hur kan sägnerna användas för att skapa intresse för livet förr i tiden, folks tankar och föreställningsvärld och inte minst upptäcka landskapet där man bor.
Två kompakta timmar gick väldigt fort och jag hade väldigt gärna fortsatt samtalet. Jag upplever nog att fler människor här på Färöarna känner till landets sägenskatt även om den inte alltid lever som muntliga berättelser.
Per Gustavsson
Ensam på Kunoy
Så drar vi vår färde med färja och bilar. Jag kommer till den lilla byn Haraldssund där alla hus ligger längs en smal bygata. Men var är skolan? Inga skyltar eller tecken av något slag. Till sist hittar jag ett enkelt vitt hus bakom bygatan.Halva klassen är sjuk så det blir två elever att berätta för. Pojken och flickan följer bra med i berättelserna, fröken sufflerar diskret. Så tar barnen fram sina smörgåsar och jag får kaffe i den gamla lärarbostaden.
Iväg genom en enkelvägstunnel till västra sidan av ön. Kunoy är en vacker liten by med kyrkan vid vattnet, ett litet vattenfall och där ovanför en söt liten skolbyggnad från 1886. Här går fyra elever från förskola till åk 5. En gammaldags papperskarta dras ner och så hamnar vi i Småland. Läraren Johannes är till god hjälp. Han ritar på svarta tavlan för att underlätta för eleverna. En berättelse memorerar han och återberättar på färöiska. Åter till Klaksvik efter en intressant förmiddag.
Eva Andersson
Mot nya Färömål…
Vi lämnar Sjömanshotellet i Klaksvik. Mikael, Siw och fotografen Steve. Färden går vidare mot skolan i Fossánesi. En liten by med endast 55 elever.
Eleverna indelas i 3 grupper. All ser förväntasfulla ut. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Får snabbt upp kartan över Sverige som finns i Selmas Nils Holgersson. Några av eleverna har varit på besök i Sverige, de flesta har någon gång besökt Danmark. När vi berättar får vi lära oss nya ord på Färöiska. ”Sagan om Korven” får då ändras till: Sagan om Pilse. Jätte= Rise, Honkatt= Kätta, Hankatt= Frässur, Troll= Trötl, Piga= Gänta, Dräng= Drong
Efter besöket gick Jeppen till världens ände,långa tunnlar for vi igenom, på andra sidan uppenbara sig ännu ett vackert landskap. Sedan tog vägen slut. Skolan i Vidareidi innehöll 47 elever. Berättarstunden gick som en dans. Vi kände oss nöjda med dagen.
Siw Svensson
Sagobygdens Blogg 