Det är från Kalsoy den mest kända uppteckningen om Sälkvinnan kommer. Skolbarnen visade mig den inskärning i berget där sälkvinnan steg i land och la av sig sin sälhamn. Det kändes mycket speciellt att få se denna tidigare så avlägsna plats, som bara funnits i min inre föreställningsvärld.
Per Gustavsson
I dag har min magiska kvarn malt silverpengar i sådan mängd, att alla barnen i skolorna på Kalsoy har fått en silverslant. På Kalsoy finns två bygdeskolor, båda med få elever. Än värnar man här på Färöarna om de små skolorna. I Husum skola från 1888 mötte jag sex och i Mikladalur 7 elever. För skolbarnen var det en ovanlig händelse att möta en eventyrberättare från Sverige. Och för mig var det en förmån att få komma ut och möta de pigga eleverna och känna att de förstod och gillade mina sagor. Förutom Kvarnen som malde silverpengar berättade jag om Bocken som inte ville gå hem med hjälp av alla föremålen. Så ritade jag några av mina ritsagor som flera av barnen hade sett på dansk TV. Till slut flög kungsfågeln genom klassrummet.
Per Gustavsson
Nu har vi firat denna dag på Fornminnessavn, fornminnesmuseet i Havn. Och många ville fira tillsammans med oss. Nästan 30 lyssnare kom, och några kunde inte hålla tyst utan började berätta till vår stora glädje. Trots att vi inte kan ett enda ord färöiska förstod vi varenda ord i några historier. Passande nog slog regnet mot museets tak och vattentemat var mycket självklart.
Per berättade en lokal sägen om vatten som både förenar och skiljer, om ynglingen som sam från Koltur till Hestur för att möta sin älskade vän. Eva berättade den hos oss okända ursprungshistorien om hur koljan fick sina svarta fläckar, och den hade nästan alla i publiken i detta land omgivet av vatten och fisk hört. Siv fortsatte med en dråplig helt sanningsenlig historia om när hon simmade klädsim och lånade systerns nyinköpta batikklänning från Bulgarien. Med kroppen som språk levandegjorde Mikael hur leoparden tappade en fläck. Och den historien hittade han efter lite letande bakom örat på en pigg och lurig pojke.
Så sen blev det barnhistorier för hela slanten och Kate Corkery från Irland rev sönder dagstidningen och skapade en härlig historia. Vuxenberättelser blev det inte så mycket för vår del, för sedan tog publiken vid och det blev en härlig kväll, precis som det ska vara när berättande skapar gemenskap och glädje.
I morgon åker vi om det inte stormar till Suduroy och har berättarrazzia på den lilla gymnasiskolan. Sov gott tills dess.
foto: Steve Anderson
Även Färöarna har ett Sagomuseum. Det heter ”Sagamuseum” och skiljer sig på många vis från vårt museum i Ljungby. Sagamuseum är inte ett museum över folksagor och sägner, utan snarare ett försök att levandegöra Färöarnas blodiga, medeltida historia.
Idag åkte vi dit för att se och lära. Museets ägare inledde med att berätta om hur han inspirerats av liknande projekt på Island. Han fick också hjälp därifrån när hans idéer skulle förverkligas. Framförallt gjordes ett antal vaxdockor på Island och fraktades sedan till Färöarna. Dockorna utgör nu en viktig del av uställningen och ger en mycket levande bild av de historiska händelserna.
Inne i själva utsällningen lämnade guiden oss och vi fick istället var sin liten ljudspelare med lurar. En förinspelad berättarröst och ljudeffekter visade oss sedan runt i utställningshallen. Självklart diskuterade vi mycket efteråt. Går detta att överföra till vårt museum? Vill vi det?
Mer information hittar du på http://www.visit-vestmanna.com/. Kommer du till Färöarna är museet väl värt ett besök. Men läs gärna Färingasagan först. Finns i en fin utgåva på svenska från 1992 med värdefull introduktion av Bo Almqvist och Olov Isaksson.
I dag har vi vandrat längs havet vid Kirkjuböur, som under medeltiden var biskopsäte på Färöarna. På den tiden levde en rik kvinna i bygden som ägde stora jordegendomar. Hennes namn var Gasa. Hon var lika högmodig som hon var rik. En dag kastade hon en guldring i havet och sa att det var lika omöjligt för henne att bli fattig som att hon någonsin skulle få ringen tillbaka.
En dag kom en fiskare med en fisk till Gasa. När fisken rensades fann man den rika fruns ring. Och snart kom olyckan. Gasa hade ätit kött under fastan och det var ett brott mot allt som var heligt. Hon dömdes till att mista all sin egendom och den tillföll biskopsstolen i Kirkjuböur.
Kånner du igen sägnen? Den berättas om rikt folk både hemma i Hjälmsänga, i Diö och om Hovdala slott i Göinge. Och på många andra håll i Sverige. Allt är så annorlunda här men ändå är berättelserna välkända.
Fem glada själar från sagomuseet är nu på Färöarna. Ett soligt och otroligt vackert Torshavn tog emot oss . Första dagen har mest ägnats åt planering på hotellet. Bland annat har vi ställt oss frågorna: vilka sagor skall vi berätta? Hur skall vi få barnen att förstå? Vad skall vi använda för tillbehör?
Senare blev det kvällspromenad utmed kaj och genom centrum. Fantastiskt!!
Väl tillbaka såg vi att hotellet berättade små historier för oss.
I århundraden har kvinnor, och så än i dag, fått ta det största ansvaret för barn och hem. Världen runt. Hur lyfter folkets diktning fram kvinnors liv? Var finns berättelserna vi vill föra vidare? Här ett litet bidrag.
Den kloka barnmorskan i Småland
På 1860-talet var det nödår i Småland. Ett år ruttnade säden på åkrarna och nästa år brände solen och fördärvade skörden. Boskap slaktades, när fodret tog slut. Folk svalt och hungrade och stora skaror egendomslösa drog kring på vägarna och tiggde.
Bara en av många tragiska händelser: I Blekinge strax söder om Smålandsgränsen hittade byborna en död man i skogen. Vid obduktionen visade det sig att innehållet i den dödes mage bestod av några potatisskal, samt ett nyss utslaget löv, som han plockat från bokbusken han låg död under.
I Södra Ljunga socken, strax söder om Ljungby, levde vid den här tiden en barnmorska. Hon hade det fattigt och det fanns många barn i stugan. Men barnen var inte magra som många andra barn. De var ofta glada. Hur kunde det komma sig?
Vet ni vad barnmorskan gjorde? När hon hade hjälpt en kvinna att föda sitt barn, tog hon hand om moderkakan. Barnmorskan slängde inte bort den, utan tog hem den istället. Hon skar den i skivor och stekte dem som lever. En moderkaka väger ett halvt kilo, så varje barn fick en bit kött att äta. Det var nyttig mat och barnmorskans barn blev både mätta och friska.
Per Gustavsson
PS I höst utkommer jag med en samling berättelser om kloka kvinnor och finurliga flickor på LL-förlaget. Den här historien ingår, men i lättläst form.
Äntligen, är det lätt att utbrista, när Bengt af Klintberg nu fullbordat sin katalog över svenska folksägner. Arbetet påbörjades för snart 50 år sedan. The Types of the Swedish Folk Legend är ett blivande standardverk för lång tid framöver.
Under 24 huvudkategorier förtecknar Klintberg över 1800 legendtyper. Första kategorin har rubriken ”Fate. Omina” och den sista ”Unusual people”. Där mellan ryms sägner om välkända sägenväsen men också om mirakler, döden, skatter, kungar, brott och straff. Varje huvudavsnitt inleds med en kort kärnfull introduktion som ger traditionsbakgrund och reder ut de olika benämningarna på sägenväsena.
Förteckningen baserar sig på uppteckningar i de fyra största folklivsarkiven i landet, alltså de i Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm, samt på 150 tryckta källor. Under varje sägentyp anges i vilka arkiv sägentypen kan hittas och tryckta källor som återger den. Dessutom följer litteraturtips.
Det är ett imponerande arbete, som trots det digra innehållet är överskådligt. De olika inledningarna till huvudkategorierna är en snabblektion i svensk sägendiktning. Söker jag varianter till en särskild sägen hittar jag det snabbt. Jag får också en snabböversikt av den geografiska spridningen av en sägentyp.
Det är bara att gratulera alla älskare av svensk folkdikt, det här är en bok att ständigt återvända till.
Klintberg, Bengt af
The Types of the Swedish Folk Legend
FF Communications 300, Helsinki 2010
ISBN 978-951-41-1053-5
Boken kan beställas från Sagomuseet.
Per Gustavsson
För några år sedan besökte den ungerska studenten Julianna Kollányi Sagomuseet och blev fascinerad. Hon studerade etnologi i Umeå och var i färd med att skriva sitt diplomarbete om nordiska folksagor.
I dag bor hon i Budapest igen och har presenterat Sagomuseet för ungersk publik i tidskriften Tabula, nr 12 2009. Tidskriften ges ut av Néprajzi Múzeum, det etnografiska museet i Budapest. När jag besökte Budapest för några år sedan passade jag på att vandra runt i museet, som har mycket fina samlingar av ungersk folkkonst.
Julianna framhåller Sagomuseet som ett föredömligt exempel för ungerska sagoälskare, ja för alla som arbetar inom kulturens område.
I artikeln skildrar hon bakgrunden till varför ett museum om sagor finns just i Ljungby och redogör för områdets kända sagosamlare och sagoberättare. Hon berättar om sägnerna i Sagobygden och de skyltade besöksmålen. Vidare beskriver hon museets tillkomsthistoria och själva utställningen. liksom den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Naturligtvis lyfter hon också fram Ljungby berättarfestival.
Julianna har dessutom föreläst om den svenska sagotraditionen och museet på en ungersk konferens om folksagor.
Vi är glada och stolta över att Sagomuseet nu är känt i Ungern och vi hoppas att det kan inspirera arbetet i Ungern med att lyfta fram den egna sagoskatten.
Läser du ungerska och vill ha en kopia på artikeln, kontakta Sagomuseet, så skickar vi den gärna.
Per Gustavsson
Det här glada gänget åker i mars till Färöarna. Där ska vi ha studiedag för lärare, berätta i grundskolor och på gymnasiet, ha berättarkvällar och undervisa på universitetet i Torshavn.
Vi kommer att berätta runt om på hela Färöarna, från Suduroy i söder till Vidoy i norr. Blir kul. Själv hoppas jag får komma till Kalsoy där sälkvinnan blev tagen upp på land.
Besöket är ett led i ett långsiktigt samarbete med Färöarna, där Nordens hus och Føroya Fornminnissavni är två viktiga samarbetspartners. Samarbetet tog sin början sensommaren 2009 då Sagomuseet besökte Färöarna och berättade runt om på öarna. I november 2010 återvände jag och hade berättarföreställningar på skolor inom ramen för den kulturella skolsäcken, Listaleypurin. I höst besöker forskare och museifolk Sagomuseet för att studera hur vi arbetar med att levandegöra det immateriella kulturarv, som våra sagor och sägner utgör. Utbytet stöds av Nordiska kulturfonden och Vera och Greta Oldbergs stiftelse.
Vi kommer att berätta utförligt på bloggen om våra upplevelser.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 