Författararkiv: Per Gustavsson

Det här hör väl egentligen inte hemma på en blogg om berättande. Men jag kan inte låta bli att lägga in en bild på de stjärtmesar som då och då dyker upp i trädgården. Plötsligt är dessa pigga och roliga fåglar här och lika snabbt är de borta. Men jag blir glad och får kraft att arbeta vidare inomhus vid datorn

I Jämtland, där den är ovanlig, kallas stjärtmesen för  långstylteta. Style betyder stjärt.

Jag har ju ingen bra kamera, men jag hoppas ända att bilden kan förmedla lite härlig glädje. Och kanske väcka ett minne, en berättelse till liv.

Per Gustavsson

Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?

Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.

I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.

Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta.  Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.

Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.

Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.

Per Gustavsson

PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.

Jönköpings-Posten rapporterade från mitt besök i Hagshult 5 november 1990.

Vi berättare talar ofta om berättandets kraft. Vi försöker frilägga berättandets magi och i ord formulera vad det är som göra att människor så intensivt börjar lyssna när någon börjar berätta. Det är inte alltid så lätt att beskriva vad som händer.

Då är det betydligt lättare att berätta om tillfällen jag känt den här magiska kontakten med lyssnarna och att vi skapat en berättelse och en stämning tillsammans. Och allra roligast är det att själv bli lyssnare och få höra barn och vuxnas upplevelser av berättartillfället.

I över 20 år har mitt yrke varit sagoberättarens. Det har varit roliga och intensiva år, men också slitsamma. Det är just lyssnarupplevelserna som gör att jag fortsätter berätta.

När jag kör förbi vägskylten Hagshult blir jag alltid glad. Många av er känner säkert igen namnet från väderleksrapporten, där är det alltid köldrekord. För er som inte vet var byn ligger kan jag berätta att det är i Vaggeryds kommun lite norr om Värnamo. Där berättade jag i början av min karriär och det var just ett väldigt positivt möte med både barn och vuxna.

Därför blev jag glad när jag i höstas fick frågan av bibliotekschefen om jag ville berätta på biblioteksfilialen i Hagshult i slutet av januari 2011. Vi bestämde en vuxenföreställningen. Men så uttryckte filialföreståndaren, som var med för snart 20 år sedan, önskemål om en barn- och familjeföreställning istället. Hon mindes mitt besök. Och barn som var med och är vuxna nu minns än i dag mitt besök och någon berättar till och med en av mina dråpliga sägner.

Nu finns det en ny generation av barn i byn och filialföreståndaren tyckte att de borde få vara med på en berättarkväll. Så fredag 28 januari kl 19 berättar jag för hela familjen på bibliotek. Återigen ska kvarnen mala silverpengar och pojkar plocka guldäpplen från det gamla apeln i Hagshult. Och tillsammans ska vi sedan fika, för det fixar föräldrarna i byn.

I det gamla tidningsreportaget står det att jag som tack fick en näversko med blommor. Det var en vänstersko. Tidningen citerar vad jag sa: – Jag lovar att komma igen, sa Mickel, men då vill jag ha en högersko också, så jag får jämna paret.

Så nu håller jag mitt löfte och kommer igen efter över 20 år. Undrar om jag får en högersko? Och vem vet, kanske får jag komma tillbaka om 20 år igen.

Per Gustavsson

PS. Om några dagar återkommer jag med ett nytt berättarminne. Och bidra väldigt gärna själv i kommentaren med ett eget minne. Tillsammans kan vi visa på berättandets kraft.

Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken. 1555. Har utkommit i flera nyutgåvor som är lätt att hitta i antikvariat.

Jag har funderat på hur jag ska avsluta Sagomuseets tips på härlig julläsning. Kanske med en riktigt bra bok om konsten att berätta? Med den 815-sidiga romanen fylld av berättelser, som ännu ligger oläst och väntar på sin tid? Eller en förbisedd hembygsbok, sammanställda av lika kunniga som entusiastiska hembygskämpar?

Nej, det får bli en påminnelse om Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Detta 500-åriga storverk som ständigt bjuder på läsupplevelser,  vetande och aktuella kommentarer. Hör här:

Så öfverväldigande  äro i de nordliga landsändarna massorna af is och snö, så hemska oväder rasa, och så ogenomtrrängligt töcken råder, att de vägfarande ej kunna ens på nära håll igenkänna eller väja för den mötande, vare sig det är en vän eller ovän. Detta förhållande förorsakar allehanda svårigheter, därigenom att man på bägge sidor af vägen har antingen höga branter eller upptornade massor af snö, så att de som bära packning knappast hafva utrymme att komma fram, de må vända sig till höger eller vänster…. Ja, det förekommer ock att träden själfva, brutna af snöns tyngd, störta omkull och lägga sig såsom ett galler tvärsöfver vägen, som därigenom göres fullkomligt ofarbar, så att man endast med yxan i hand kan bana sig väg, något som jag kan intyga mångfaldiga gånger hafva händt mit och mitt sällskap.

Vinterlandskap 22 december kl 7.

Sagomuseet önskar alla en njutningsfull vinter.

Per Gustavsson

Ängeln vid Aplaryds stup. 21 berättelser & legender.                                                                                                                                             Örebro 2006. ISBN 91-7195-744-8

En bok jag använt vid jul, konfirmation, allmänt berättande och bara för mig själv när jag inte haft någon vacker blomma att titta på vid 11-kaffet. Hela boken är som ett enda stort varmt leende direkt från himmelriket.

Monika Eriksson

Småländska brott. Brott och straff i Småland under 500 år.
Redaktörer: Lennart Johansson, Roddy Nilsson & Håkan Nordmark. Historiska föreningens i Kronobergs län skriftserie 11. 2010. ISBN 91-85882-10-0

När jag för några år sedan berättade om brott och straff på galgbacken i Hamneda kom en aldrig sinande ström av intresserade och snart var det 250 personer som lyssnade. Det är ett ämne som fascinerar. Så under det lediga juldagarna ska jag kasta mig över den här boken som väntat på hyllan ett tag.

Och bara det att boken har 997 noter borgar för att det ska bli intressant och givande. Källförteckningen och litteraturlistan är på över 25 sidor. Så ska en riktigt riktigt bra bok se ut!

Men ni som avskyr noter, låt er inte avskräckas. Det här är en bok fylld med gripande berättelser och fint illustrerad. Jag har ju inte läst den, men jag vågar mig på att rekommendera den ändå.

Per Gustavsson