Författararkiv: Per Gustavsson

Under hösten kommer jag då och då att på bloggen publicera utdrag ur böcker i bokhyllan. Det blir både skämt och allvar, märkvärdigheter och tänkvärda ting. Om det blir någon gemensam nämnare i bidragen vet jag inte riktigt, men mycket kommer att fokusera kring folktro och spegla föreställningar och tankar i en gången tid. Jag koncentrerar mig på svårtillgängliga och ofta helt okända skrifter.

Jag börjar med kyrkoherde Pehr Tollesson skrift om skomakardottern Sara Stina Schultz som var besatt av en ond ande. Skriften utgavs 1828, 7 år efter Tollesons död. Tollesson var född i Åseda i Kronobergs län 1747 och prästvigdes 1771. Han utnämndes till hovpredikant 1792 och blev kyrkoherde i Närtuna och Gottröra 1793. Han karakteriseras som folkpredikant och sägs ha varit en ganska lärd och beläst man.

Tollesson var själasörjare på Davwiks hospital och det var där han 1783 träffade på den sjuka skomakardottern. Så här skriver Tollesson:

Hon sade sig hafwa en så stor och besynnerlig kärlek till den Onde, att hon aldrig kunde låta bli att tänka på honom, och med ett slags förtjusning umgås med honom både när- och frånvarande. Också berättade de, som woro beständigt omkring henne, att hon ofta i största hast af en oemotståndlig drift sprungit ut, likasom för att tala med någon, hörde henne ropas wid namn och sågo den Onde i hwarjehanda skepelser, än som en stor svart hund, än som en wälklädd herre, än som en fogel o.s.w.; hwarjemte de ock hörde honom än bulta, än tjuta, än raspa på wäggarne, än på annat sätt gifwa sin närwarelse tillkänna; försäkrandes de, att de alltför wäl kunde åtskilja hans bullrande tillställningar ifrån allt hwad eljest wanligt plägar förefalla.

Jag efterfrågade orsaken och anledningen till allt detta, och då berättade hon, att när hon war på 6:te året gammal, hade hon af sin fader, som då bodde i Stockholm, och emot henne skall warit mycket sträng, en gång blifwit skickad till en bagarebod med en Plåt- eller Niodalers-sedel, att derföre köpa bröd. Denna sedel hade hon tappat, och af fruktan att derföre blifwa på det hårdaste straffad, hade hon då i sin ångest tänkt kasta sig i sjön. I detta sitt uppsåt går hon till bryggan wid Nybrohamnen, och der möter henne en wacker rödklädd herre, som strax tilltalar henne med mycken godhet, säger sig weta hwad hon ärnade göra, warnade henne, gaf henne igen sin förlorade sedel, och lofwade att, om hon framdeles wille komma i hans tjenst, älska och lyda honom, skulle hon få mycket godt och ingen widare nöd behöfwa lida.

I den här beskrivningen känner vi igen bekanta sägenmotiv, både hur den onde uppenbarar sig i olika skepnader och att ett kontrakt ingås med den onde.

Tollesson beskriver ingående Sara Stinas tillstånd. Idag skulle vi närmast säga att hon var psykotisk och drabbad av hysteri, som kännetecknas av obalanserade lynnesutbrott och krampanfall.

Det är intressant att se hur sägendiktningen används för att förklara och förstå verkligheten, samtidigt bekräftas på nytt giltigheten i den kollektiva folktron. I det här fallet är det dessutom en studerad präst som lägger ut texten.

Hur gick det för Sara Stina? Genom Guds ord och nåd (och också ris) lyckades Tollesson befria henne från den onda andens makt över henne. Hon lämnade Danwiken men ”skall likwäl sedan efter någon tid fallit in i liderlighet och kommit på Spinnhuset” men senare kommit till Köpenhamn, där hon dog på 1790-talet.

Tollesson är medveten om att en del håller håller det ”för widskepligt, löjligt och orimligt att tro” att den Onde kan inta någons kropp. Men själv är han ”fullkomligt öfwertygad” att det har hänt och att det kan hända igen.

Per Gustavsson