Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Blå Fogel

Den här svenska folkboken är en översättning av Madame d´Aulnoys kända fesaga Fågel Blå från 1696. Den har kommit ut i många upplagor i Sverige, den äldst kända är från 1794. Sagan har den långa undertiteln: Huruledes en ung konung blef af ett Troll, genom dess list uti Blå Fogel (till en Papegoja) förwänd, i hvilket tillstånd han uti 7 år uthärda måste; men emedlertid fägnade síg af sin Kärastes Samtal intill dess afunden honom sådant nöje afskar, hwaröfwer han så när kommit om lifwet, dock ändteligen befriad, och kom till sin förra gestalt igen.

Sagans slut återfinns också i en Grimmsaga.

Mitt exemplar är tryckt 1824. Observera bildens likhet med den som prydde sagan om Guldgåsen 14 år senare.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Guldgåsen

I år är det 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade den första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Under brödernas livstid utkom samlingen i sju ständigt bearbetade upplagor.

I Sverige spreds många av sagorna i billiga skillingtryck. Jag är övertygad om att dessa små häften på några få sidor bidrog till att utöka den muntliga berättarens repertoar och att de även kom att traderas muntligt. Vi har att göra med en växelverkan mellan muntligt och skriftligt, som är allt för lite utforskad.

Skillingtryckets första sida har ofta en naivt uttrycksfull bild. Jag ska publicera en del sådana här små bilder på bloggen. Det blir bilder från såväl Grimmsagor som andra samlingar. Bilden ovan illustrerar En mycket nöjsam, lärorik och märkwärdig historia om Guld-Gåsen.  Sagan finns hos Bröderna Grimm.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Två Härjedalskvinnor till

Att samerna funnits i Mittådalen i Härjedalen under mycket lång tid vittnar två gamla berättelser:

Längst upp i dalen söder om Helagsfjället ligger Nesjön. På ett näs i
sjön finns en uråldrig samisk begravningsplats. Den sista som begravdes där var en gammal samekvinna som hette Eva och efter henne kallas näset för Evnäset.

Nedaför Flatruet norr om Mässlingen finns en lång klyfta, en kanjon, som kallas för Evagraven. En sameflicka som hette Eva färdades med skidor över fjället. Hon överraskade av en kraftig snöstorm och skidade över branten och dog. Efter henne kallas klyftan för Evagraven.

Troligtvis har klyftan använts vid jakt och villebråden har hetsats fram till klyftan och dödats. Intill Evagraven finns Ruändans 4000 år gamla hällmålningar med bilder av framförallt älgar och renar, men även björnar.

Per Gustavsson

foto ur Erik Modin: Härjedalens ortnamn och bygdesägner. 3. uppl, 1949

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En till Härjedalskvinna, som visste vad hon ville

Sydväst om Tännäs i Härjedalen ligger ett stort vildmarksområde med sjön Rogen. Där finns också en liten mindre sjö och en by som båda heter Kärringsjön. Fram till 1950 var det här en sameby, men fortfarande betar renarna här. Hur har då sjön fått sitt namn?

På Oppgården i Tännäs levde på 1600-talet en kvinna som kallades Stor-Anna, eftersom hon var ovanligt stark. Hon brukade fiska just vid den lilla sjön, som efter henne bär namnet Kärringsjön. En gång bar hon en halv tunna fisk de två milen hem till Tännäs. Samtidigt som hon gick stickade hon strumpor. Sedan gick hon direkt de två milen till sin fäbod i Medskogen och mjölkade korna där.
En gång blev hon oense med sina fäbodgrannar om betet. Hon rev ner alla sina hus och flottade stockarna på Fredsjöbäcken och byggde upp husen på nytt där Lokvallen nu är.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Karin Vildstjärna

Jag har åkt skidor i fjällen kring Funäsdalen. Norr om Funäsdalen ligger Bruksvallarna. Det var en fäbod som på slutet av 1600-talet förvandlades till en gruvarbetarby när koppar bröts i bergen. Vid en fors i Ljusnan byggdes hyttor och smedjor och brukssamhället Ljusnedal växte fram.

I slutet av 1700-talet levde en ung samekvinna som hette Karin i Mittådalens sameby. Hon och andra samer hade hört rykten om att bönderna och höga herrar i Ljusnedal hade beslutat om att fördriva samerna från deras marker. Karin gick till prästgården i Ljusnedal och där hittade hon ett brev där det stod att samerna skulle drivas bort från Härjedalen. Brevet var underskrivet av Sveriges kung.

Karin tog brevet och bestämde sig för att söka upp kungen. Det var vinter och Karin åkte skidor den långa vägen till huvudstaden. Där mötte hon kungen och hans sällskap, som var ute på jakt. Kungen blev förvånad när han såg flickans underliga kläder. Hon var klädd i skinn från topp till tå. Han frågade varifrån hon kom och vad hon hade för ärende. När kungen fick brevet i sin hand såg han genast att det var förfalskat. Kungen prisade flickan för hennes mod och uthållighet och lovade att samerna skulle få stanna i Härjedalens fjäll.

Han gav också flickan tillnamnet Vildstjärna och därefter kallades hon alltid för Karin Vildstjärna.

Både prästen och länsmannen var inblandade i förfalskningen. När de blev avslöjade tog de sina liv. Det sägs att om inte Karin Vildstjärna hade varit varit, så hade det inte heller varit samer i Härjedalen i dag.

Prästgården i Ljusnadal där Karin Vildstjärna fann det förfalskade brevet är riven. Men den nuvarande prästgården som konstigt nog kallas för ”Gamla prästgården”, står på samma ställe.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Julklappstips VIII

Det är en trend i dag att böcker ska vara tjocka. Men det är ingen naturlag att en tjock bok är en bättre bok. Snarare tvärtom, den kan brista i stringens och överskådlighet.

Sune Björklöfs bok Björnen, i markerna & kulturen omfattar hela 414 sidor. Men här vill jag inte vara utan en enda sida. Det handlar om björnen i litteraturen och konsten, i folklig diktning och förstås i skog och mark. Jag hade gärna sett att boken till och med utökats med ännu fler björnsägner.

Det är en bok att njuta av i jul när det är möjligt lägga sig på soffan och läsa timmar i sträck. Men den kan också, med sitt rika bildmaterial och tydliga disposition, brukas som en snabbtittarbok mellan mat, julspel och promenader.

Beröm också till ambitiösa Gidlunds förlag, som vågar satsa på en sådan här bok. Boken är utgiven 2010, ISBN 978-91-7844-806-7.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Julklappstips V

”Innan människorna kom, fanns jättar i Junsele. De var enormt stora. De kunde stå grensle över Ångermanälven.”

Så börjar Bo R Holmberg sin bok Jättarnas brudkrona – och andra sägner från Junsele. Det här är en bok att läsa högt ur för hela familjen, för Bo R Holmberg, som fått många priser för sina barn- och ungdomsböcker, har förmågan att återberätta de gamla sägnerna på ett levande sätt. Det är friskt och fängslande.

Låt er inte avskräckas av att sägnerna är hämtade i ett mycket geografiskt begränsat område. För den folkliga sägentraditionen är rik i den här delen av Ångermanland och flera av sägnerna hör till de mest kända i Sverige, t ex sägenkomplexen om den märkliga kvinnan Gunnel den snälla (Gunnil Snälla) och den beryktade trollkunnige prästen Spå-Herr-Ola. Titelberättelsen om jättarnas brudkrona tål väl att berättas, det har jag själv gjort många gånger.

Boken är är utgiven på Ord&Visor förlag 2011 och illustrerad av Björn Nordin.. ISBN 9789186621186.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Julklappstips till berättare och lyssnare II

Debatten om varg i våra skogar har varit intensiv de senaste månaderna i Småland. Julen kan ägnas år eftertanke och reflexion och då är den nyutkomna Vargen – kramdjur och hatobjekt av etnologerna Gillis Herlitz och Per Peterson en högaktuell läsning. Boken innehåller ett fylligt avsnitt om vargen i folktron, intressant för alla berättare. En introduktion som kan stimulera till vidare efterforskning efter vargberättelser i den egna hembygden.

Som titeln antyder är författarnas syfte att försöka förstå vargdebattens båda sidor och skapa en grund för en dialog.

Författarna skärskådar en rad myter. Ett exempel: Risken för att en hund ska dödas eller skadas av ett rovdjur är 1 %. Fler hundar faller offer för vådaskott och de flesta dödas och skadas i trafiken.

Boken är utgiven på Liber AB, ISBN 978-91-47-09625-1.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Litteratur

Grattis…

… säger vi idag till Thomas Bannerhed som fick Augustpriset för romanen Korparna. Ett litet mästerverk!

Skildringen är en nyttig påminnelse (inte minst till mig) att folktro inte enbart bjuder på spännande och fascinerande berättelser, utan även rädsla och begränsning.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner