Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Två Härjedalskvinnor till

Att samerna funnits i Mittådalen i Härjedalen under mycket lång tid vittnar två gamla berättelser:

Längst upp i dalen söder om Helagsfjället ligger Nesjön. På ett näs i
sjön finns en uråldrig samisk begravningsplats. Den sista som begravdes där var en gammal samekvinna som hette Eva och efter henne kallas näset för Evnäset.

Nedaför Flatruet norr om Mässlingen finns en lång klyfta, en kanjon, som kallas för Evagraven. En sameflicka som hette Eva färdades med skidor över fjället. Hon överraskade av en kraftig snöstorm och skidade över branten och dog. Efter henne kallas klyftan för Evagraven.

Troligtvis har klyftan använts vid jakt och villebråden har hetsats fram till klyftan och dödats. Intill Evagraven finns Ruändans 4000 år gamla hällmålningar med bilder av framförallt älgar och renar, men även björnar.

Per Gustavsson

foto ur Erik Modin: Härjedalens ortnamn och bygdesägner. 3. uppl, 1949

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En till Härjedalskvinna, som visste vad hon ville

Sydväst om Tännäs i Härjedalen ligger ett stort vildmarksområde med sjön Rogen. Där finns också en liten mindre sjö och en by som båda heter Kärringsjön. Fram till 1950 var det här en sameby, men fortfarande betar renarna här. Hur har då sjön fått sitt namn?

På Oppgården i Tännäs levde på 1600-talet en kvinna som kallades Stor-Anna, eftersom hon var ovanligt stark. Hon brukade fiska just vid den lilla sjön, som efter henne bär namnet Kärringsjön. En gång bar hon en halv tunna fisk de två milen hem till Tännäs. Samtidigt som hon gick stickade hon strumpor. Sedan gick hon direkt de två milen till sin fäbod i Medskogen och mjölkade korna där.
En gång blev hon oense med sina fäbodgrannar om betet. Hon rev ner alla sina hus och flottade stockarna på Fredsjöbäcken och byggde upp husen på nytt där Lokvallen nu är.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Karin Vildstjärna

Jag har åkt skidor i fjällen kring Funäsdalen. Norr om Funäsdalen ligger Bruksvallarna. Det var en fäbod som på slutet av 1600-talet förvandlades till en gruvarbetarby när koppar bröts i bergen. Vid en fors i Ljusnan byggdes hyttor och smedjor och brukssamhället Ljusnedal växte fram.

I slutet av 1700-talet levde en ung samekvinna som hette Karin i Mittådalens sameby. Hon och andra samer hade hört rykten om att bönderna och höga herrar i Ljusnedal hade beslutat om att fördriva samerna från deras marker. Karin gick till prästgården i Ljusnedal och där hittade hon ett brev där det stod att samerna skulle drivas bort från Härjedalen. Brevet var underskrivet av Sveriges kung.

Karin tog brevet och bestämde sig för att söka upp kungen. Det var vinter och Karin åkte skidor den långa vägen till huvudstaden. Där mötte hon kungen och hans sällskap, som var ute på jakt. Kungen blev förvånad när han såg flickans underliga kläder. Hon var klädd i skinn från topp till tå. Han frågade varifrån hon kom och vad hon hade för ärende. När kungen fick brevet i sin hand såg han genast att det var förfalskat. Kungen prisade flickan för hennes mod och uthållighet och lovade att samerna skulle få stanna i Härjedalens fjäll.

Han gav också flickan tillnamnet Vildstjärna och därefter kallades hon alltid för Karin Vildstjärna.

Både prästen och länsmannen var inblandade i förfalskningen. När de blev avslöjade tog de sina liv. Det sägs att om inte Karin Vildstjärna hade varit varit, så hade det inte heller varit samer i Härjedalen i dag.

Prästgården i Ljusnadal där Karin Vildstjärna fann det förfalskade brevet är riven. Men den nuvarande prästgården som konstigt nog kallas för ”Gamla prästgården”, står på samma ställe.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Julklappstips VIII

Det är en trend i dag att böcker ska vara tjocka. Men det är ingen naturlag att en tjock bok är en bättre bok. Snarare tvärtom, den kan brista i stringens och överskådlighet.

Sune Björklöfs bok Björnen, i markerna & kulturen omfattar hela 414 sidor. Men här vill jag inte vara utan en enda sida. Det handlar om björnen i litteraturen och konsten, i folklig diktning och förstås i skog och mark. Jag hade gärna sett att boken till och med utökats med ännu fler björnsägner.

Det är en bok att njuta av i jul när det är möjligt lägga sig på soffan och läsa timmar i sträck. Men den kan också, med sitt rika bildmaterial och tydliga disposition, brukas som en snabbtittarbok mellan mat, julspel och promenader.

Beröm också till ambitiösa Gidlunds förlag, som vågar satsa på en sådan här bok. Boken är utgiven 2010, ISBN 978-91-7844-806-7.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Julklappstips V

”Innan människorna kom, fanns jättar i Junsele. De var enormt stora. De kunde stå grensle över Ångermanälven.”

Så börjar Bo R Holmberg sin bok Jättarnas brudkrona – och andra sägner från Junsele. Det här är en bok att läsa högt ur för hela familjen, för Bo R Holmberg, som fått många priser för sina barn- och ungdomsböcker, har förmågan att återberätta de gamla sägnerna på ett levande sätt. Det är friskt och fängslande.

Låt er inte avskräckas av att sägnerna är hämtade i ett mycket geografiskt begränsat område. För den folkliga sägentraditionen är rik i den här delen av Ångermanland och flera av sägnerna hör till de mest kända i Sverige, t ex sägenkomplexen om den märkliga kvinnan Gunnel den snälla (Gunnil Snälla) och den beryktade trollkunnige prästen Spå-Herr-Ola. Titelberättelsen om jättarnas brudkrona tål väl att berättas, det har jag själv gjort många gånger.

Boken är är utgiven på Ord&Visor förlag 2011 och illustrerad av Björn Nordin.. ISBN 9789186621186.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Julklappstips till berättare och lyssnare II

Debatten om varg i våra skogar har varit intensiv de senaste månaderna i Småland. Julen kan ägnas år eftertanke och reflexion och då är den nyutkomna Vargen – kramdjur och hatobjekt av etnologerna Gillis Herlitz och Per Peterson en högaktuell läsning. Boken innehåller ett fylligt avsnitt om vargen i folktron, intressant för alla berättare. En introduktion som kan stimulera till vidare efterforskning efter vargberättelser i den egna hembygden.

Som titeln antyder är författarnas syfte att försöka förstå vargdebattens båda sidor och skapa en grund för en dialog.

Författarna skärskådar en rad myter. Ett exempel: Risken för att en hund ska dödas eller skadas av ett rovdjur är 1 %. Fler hundar faller offer för vådaskott och de flesta dödas och skadas i trafiken.

Boken är utgiven på Liber AB, ISBN 978-91-47-09625-1.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Litteratur

Grattis…

… säger vi idag till Thomas Bannerhed som fick Augustpriset för romanen Korparna. Ett litet mästerverk!

Skildringen är en nyttig påminnelse (inte minst till mig) att folktro inte enbart bjuder på spännande och fascinerande berättelser, utan även rädsla och begränsning.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning Angående Wärends Härads Arf-Delnings Rätt 26 Junii 1772

Bländasägnen berättar om hur småländska kvinnor besegrar danska inkräktare. Som tack för tapperhet och hjältedåd fick kvinnor i Wärend (häraderna kring Växjö) lika arvsrätt med männen. Här kan du lyssna på en kortfattad skildring av vad som sägs ha hänt.

På 1700-talet diskuterades denna arvsrätt. Kongl. Maj:t bekräftade alltså 1772 att denna, som man menade, urgamla rätt fortfarande skulle gälla framgent. Förordningen säger:

Och emedan af Riks-historien är bekant, att fordna Småländske Qwinnor, Wärends Landets Inbyggarres Mödrar, til oftannämnde förmons-rätt, gjort sig på et utmärkt sätt förtiente; Ett tacksamt minne af dräpeliga gerningar äfwen hos Swenska Qwinnokönet, för framtida och efterkommande therigenom uplifwas……wele Wi genom themma Wår Allmänna Förordning hafwa Wärends Härads Arfwe-Rätt för ewärdelige tider i nåder gillad och stadfästad.

Per Gustavsson

PS Sagomuseet har dublettex av förordningen. Intresserad av att köpa, kontakta per.gustavsson@telia.com

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ulf, Richard och Mr Fox på Storywood

Oktober 2000
Ulf Ärnström berättade entusiastiskt och i förtjusning om den förskräcklige Mr Fox och vad vi kunde ha berättelsen till för att träna språk med eleverna i årskurs 5. Han berättade om Richard Martin, en tysk berättare, och hans sätt att arbeta med berättelsen. Jag lärde mig berättelsen om flickan Mary som ville gifta sig med den stilige Mr Fox, och efter berättelsen fick eleverna gå igenom en övning med sina egna frågor som grund.
Came to a wall, above the gate was written: Be bold, be bold.
She was bold – went through the gate.

Juni 2001
Emma, en av mina dåvarande elever i årskurs 6, berättade Mr Fox på berättarfestivalen i Ljungby. Salen var fylld av berättare och pedagoger och jag var stolt som en tupp. Emma berättade lugnt, ledigt och lagom tyst om hur Mary spionerade på sin blivande make.
Be bold, be bold. But not too bold.
But she was bold – went in.

Oktober 2011
Richard Martin satt mitt emot mig på en pub i Göteborg förra veckan. Bredvid mig satt Ulf Ärnström. Richard hade precis avslutat en bejublad föreställning på Folkteatern tillsammans med Geeta Ramanujam från Indien och Svend-Erik Engh från Danmark. Storywood – konferens för muntligt berättande kunde inte ha börjat bättre. Jag berättade för Richard om Mr Fox och vad den kom att betyda för vårt arbete.

Han log och började prata om berättelsen. Plötsligt stannade han upp, tog av sig glasögonen och började berätta:
Be bold, be bold. But not too bold – lest that your heart’s blood should run cold.
But she was bold – opened the door…
Han fortsatte att berätta resten av historien och jag log i kapp med Marys bröder när berättelsen var slut.

http://www.tellatale.eu/tales_mr_fox.html

Ola Henricsson

Tack Ola för att du delat med dig av dina inspirerande erfarenheter från berättandet i skolan. I morgon presenterar vi en ny gästbloggare.

2 kommentarer

Under Att berätta