Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Ur bokhyllan: Then grufweliga pesten

Prästen och hovpredikanten Henric Jacob Sivers skrift Historisk Beskrifning om Then grufweliga Pesten, Diger-Döden, eller Then Stora och Swarta Döden är en tidig dokumentation av pestsägner.

Sivers var kyrkoherde i Tryserum i nordöstra Småland. Han skrev 1751, att trots att det hade gått 400 år sedan pesten härjade, så hade menige man fortfarande mycket att berätta om digerdöden.

Så här berättade folk i Tryserum att pesten kom till socknen.

Uti thenna byen, Bode kallad, skal Digerdöden här i socknen hafwa tagit sin begynnelse, såsom folket ännu öfwer alt berättar. Ty några pigor ifrån denna byn, skola hafwa welat rida till Tryserums kyrka. Men när the ridit öfwer en bro, skola the hafwa med missnöje blifwit warse, at drängen, som åt twänne pigor sadlat hästarna, tagi bårt några stycken järnringar ifrå hästskorna. Ty wid hasarna af hästskor, woro tvänne ringar i forna dagar smidde eller fästade til en zirat, och at the skulle under ridandet gifwa et ljud, som små bjällror. Therföre skola the hafwa allesammans wändt om, at hämnas på drängen för thena them, efter theras mening, tilfogade skymfen, och icke allenast betagit drängen sin mandom, utan ock, tå han theröfwer upgaf andan, honom swept, med förewändning, at han hastigt hade fått slag och dödt. Thenna skamliga gerningen skal Gud hafwa straxt therpå straffat med digerdöden. så at thesse pigor uti Tryserums socken warit the första, som dödt uti thenna tå i Sweriges härjande farsoten.

Pestsägnerna är oräkneliga och runt om i landet berättas det om hur pesten nådde just den egna by, om pestsjuka som begravts levande och att endast en person i hela socknen överlevt farsoten.

Under Ljungby berättarfdestival 2012 åker vi på en resa i pestens fotspår i Sagobygden. Jag berättar de lokala sägnerna, historikern Dick Harrison sätter in sägnerna i det historiska sammanhanget och folkmusikanten Marie Länne-Persson bjuder på konsert i en medeltida kyrka. Boka redan nu in söndag em 17 juni.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

VILDHJÄRTA: Askungen


2 kommentarer

Under Att berätta

Förtäljningar

I sin skog i Värmland täljer Maria Westerberg berättelser. De här förtäljningarna kommer du att få ta del av en tid framöver på Sagomuseets blogg.

Vill du ha en coffee-table-book (detta avskyvärda ord) som statusmarkering (lika hemskt) så föreslår jag Marias bok Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog (går att beställa från Sagomuseet här). Det är så hon kallar sig – Vildhjärta.

Det är en bok för dialog och samtal, en bok att både glädjas åt och förtvivlas över.

Här på bloggen återkommer en del förtäljningar från boken, men du möter också nya, förut inte publicerade.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Att berätta

Ali Baba och medkänsla

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Nässelfrossa på besök

Föreningen Nässelfrossa har besökt Sagomuseet och Sagobygden för att hämta inspiration i sitt arbete och tillsammans har vi diskuterat festivalsamverkan.

Nässelfrossa är en lokalt förankrad kulturfestival i Olofströmsbygden i västra Blekinge. Den arrangeras sedan några år tillbaka veckan efter midsommar.

Att festivalen är lokalt förankrad betyder inte att den bara är intressant för lokalbefolkningen. Tvärtom! Det här är en författarbyggd med namn som Harry Martinsson och Sven-Edvin Salje. Här levde den muntliga berättartraditionen länge kvar, främst symboliserad av berättarkungen Ivar Andersson. Här frodas myterna om Snus-Henrik och Ryssa-Pelle och prästen Rönbeck som kunde läsa upp döda på kyrkogården. Här red Ebbemåla ryttare fram genom mörkan skog

Jag tycker Nässelfrossa är ett strålande exempel på hur kulturarvet kan lyftas fram och göras intressant i dag. Läs mer på föreningens hemsida.

Vill du läsa vidare om denna spännande trakt rekommenderar jag Lynn Åkessons bok De ovanligas betydelse (1991) och Berättarkungen. Ivar Anderssons amerikahistorier. Urval och inledning av Ulf Beijbom (1992).

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Ur bokhyllan: Den välgörande tomtegubben och den förståndiga ladugårdsgumman

Jag dristar mig till ett ytterligare inlägg om hushållsböcker för att understryka hur vanlig den här litteraturen var på 1700- och 1800-talen.  1779 utkom en liten skrift med den välfunna titeln Den Wälgörande Tomte-gubben I Ladugården; eller Enfaldig Undervisning För Landtmän, Att wårda Boskapen i helsos och Sjukdoms tid.

Ja, vem ville vid den här tiden inte ha en tomtegubbe i ladugården. I brist på sådan kunde kanske denna bok duga.

Den anonyme författaren anger redan på titelblad att den innehåller utdrag ur prostens Hjortsbergs och andras skrifter. I ett företal motiverar författaren utgivningen med att bonden inte ska behöva köpa dyra böcker, därför denna bok som ger goda råd utan att vara vidlyftig.

I boken ges råd mot bland annat ormbett,  bölder, löss och andra besvär och sjukdomar men också om hur fähuset bäst byggs och hur kreatur utfodras.

Prosten Hjortsberg var en legendarisk prost i Vallda och Släp socknar i norra Halland. Liksom många präster vid den här tiden var Hjortsberg intresserad både av läkekonst och naturvetenskap. Han hade tjänstgjort som skeppspräst på resor med Ostindiska kompaniet och var medlem i Vetenskapsakademien.

Folk från hela södra och västra Sverige sökte sig till Hjortsberg för att bli botade, bl a med hjälp av hans elektricitetsmaskin, vattenkurer eller örter. Han skrev flera skrifter om avel och vård av boskap.

En liknande bok utkom 1774 med titeln Den Kloka och förståndiga Ladugårds-Gumman.  Även här anges att uppgifter hämtas ur både utländska och inhemska  hushållsböcker.

Jag ska inte trötta er med ännu fler böcker, det finns otaliga. Men för er som vill läsa vidare angående tillförlitligheten hos etnobiologiska källor såsom hushållsböcker och örtaböcker rekommenderar jag en mycket nöjsam och matnyttig läsning: Ingvar Svanbergs Fabulat, plagiat och spökuppgifter – att använda berättande källor inom etnobiologin. Den ingår i  boken Nycklar till kunskap, 2010. Läs mer här.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Är du nöjd nu?

Ärligt talat så blir inte alla berättarstunder helt perfekta.

Som berättare kanske man guidar lite slarvigt och pekar ut ett och annat minnesmärke som inte borde finnas där.

Frågor som: ”Är det verkligen sant?” är ju lätt att ta sig ur men andra påpekande om detaljer som inte stämmer kan vara knepigare. Om det dessutom känns som om det är för att de som påpekar egentligen tror att de kan berätta historien bättre själva blir man ju trött.

Då kan man trösta sig, som så ofta, men en klokrolig berättelse om Nasruddin. Den här fick jag av Cesar en lärare som är med på en kurs på en folkhögskola i Göteborg.

Nasruddin den berömde berättaren skulle komma till en by för att berätta.

Publiken strömmade till och längst fram satt en mycket misstänksam och självupptagen man som högst motvilligt hade kommit. Han satt tillbakalutad med armarna i kors.

Nasruddin berättade:

 Det var en man som gick ut i öknen. Vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa för sitt liv och som tur vad så såg han ett träd och klättrade upp i trädet och klarade sig från lejonet.

Då invände mannen som satt längst fram:

”Du BERÄTTAREN! Det finns inga träd i öknen!”

Då började Nasruddin om:

Det var en man som gick ut i öknen. Han vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa och fick se ett litet berg. Han sprang upp på berget och gömde sig.

Mannen gäspade och påpekade:

”Du! Det finns inga berg öknen.”

Nasruddin började om märkbart irriterad:

Det var en man som gick ut i öknen. Vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa för sitt liv och han tittade åt vänster men där fanns ingenting. Han fortsatte springa och tittade åt höger men där fanns ingenting heller. Han sprang för sitt liv men lejonet han upp honom, dödade honom och åt upp honom.

Vid det här tillfället i berättelsen så vände sig till Nasruddin till mannen som hade påpekat det ena efter det andra och sa:

”Är du nöjd nu?”

Ola Henricsson

3 kommentarer

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Sluga gubben och husaktiga gumman

Det är inte alltid så skarp gräns mellan hushållsböcker och svartkonstböcker. En vida populär hushållsbok Den sluga och förståndiga gubben innehåller samma råd som Den afslöjade naturen, t. ex. att man kan återfinna en drunknad genom att kasta bröd i vattnet och bestämma färgen på ett föl genom att hålla ett brokigt klädstycke framför det dräktiga stoets ögon.

Den sluga och förståndiga gubben är liksom många hushållsböcker en översättning och ur dessa kan man inte oreflekterat dra några slutsatser om hur allmogen såg på sjukdomar, vare sig hos sig själva och hos kreatur. Hushållsböckerna är ofta lärda verk som sammanställer uppgifter ur vitt spridd källor, ofta skriftliga. Däremot sprids en del av dessa uppgifter senare vidare muntligt och tas ibland som äkta folkliga uppfattningar.

Men de här gamla hushållsböckerna är ofta roande läsning. I handen på en klok gubbe eller gumma kunde den i folks ögon förvandlas till en svartkonstbok och gav innehavaren stor makt. Inte så konstigt i ett samhälle där fortfarande många inte kunde alls eller bara hjälpligt läsa. Eva Wigström berättar från sina vandringar i Skåne att en trollgubbe motsträvigt går med på att visa henne sin svartkonstbok. Den var till en del tryckt med röda bokstäver och innehöll stålstick föreställande djurkretsens tecken. När Eva Wigström till slut får den i sin hand visade det sig vara en tysk kalender tryckt 1774.

Den sluga gubben fick en efterföljare:  Den kloka och husaktiga gumman. Där lär sig läsaren att man ska baka bröd i ny, då håller sig det bättre. Att jaga eller fiska i  nordanväder lyckas aldrig. Däremot duger det gott att så havre i nordanväder, för då blir havren grovkornig och äts inte upp av björnar. En sångfågel i bur sjunger bättre om det finns en spegel i buren, för den tror att det är en annan fågel. Mullvadar försvinner om du slår vatten i dess hål eller lägger en död räv i hålet. Som synes, råd finns nästan om allt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Magia naturalis

De som vill göra något ont skaffa sig en svartkonstbok å den heter Magia naturalia, å den för de på hemlia bokhandla.

Så berättar en sagesperson från Småland. Boken som avses är Magia naturalis. Den var mycket spridd och kom ut i 8 upplagor 1786 till 1874.

Det är snarare en hushållsbok än en svartkonstbok eftersom den framförallt handlar om naturliga hjälpmedel, om ibland än så fantasifulla. På 528 sidor är den fylld med råd om djurs skötsel och sjukdomar, hur en trädgård bör skötas och hur bär och frukter tas tillvara, bakning och spånadsarbete.

Här är några exempel ur innehållet:

Brännsår. Medan de ännu äro färska, sönderkrossas morötter och lägges på. Det botar snart.

Att utröna om en ko är med kalf. När hon nyss är mjölkad, så släpp en droppe mjölk i kallt vatten. Sprider mjölkdroppan sig ut, så är kon i kalf; men håller droppan sig tillsammans, så är hon det icke.

Andtäppa hos hornboskap. Botas med en i tjära doppad sill och derpå ingifwes spad af kokta potater.

Att göra såppa på kokade äpplen. Först skalas äpplen och kokas mjuka sedan  göres såppan af det som följer: tag litet af det watten som äpplen kokat i, jämte win, corinter, smör, rifwet bröd, muskotblomma och såcker; sedan slå soppan öfwer äpplena och strö canel och såcker derpå.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Vid Aspstranden

För att träffa lärare och berätta om berättelser i undervisningen var jag i Haparanda och fick den absolut bästa lektionen själv.

Jag satt i Staffan Svanbergs stora kök i söndags. Utanför fönstret rann Torne älv, den naturliga gränsen mellan Sverige och Finland. Men den ryska Tsaren flyttade gränsen en bit åt väster bara för att få med hela Torne stad på den ryska sidan 1809.

Det berättade Staffan bland annat medan vi åt knäckebröd med nyrökt löja, löjrom och rödlök. Vi drack te till.

Nämndordförande Kåre Strömbäck anslöt sig till sällskapet och förundrad satt jag och lyssnade till deras historier från skärgården i Haparanda om säljakt med hundar, Robin Hood-like piraten Mustaparta, spökerier och skrock.

Kåre berättade:

En kväll hade en av mina släktingar varit ute och fiskat. På väg in mot en ö hade han plötsligt fått syn på något. Han vände båten och sa: ”Här är vi inte välkomna nu.” De var skrockfulla på den tiden.

Vi tog en tur i Haparanda och en utlandsresa på fem minuter till tvillingstaden Torneå. Kåre berättade att:

alla fick hjälpa till under kriget. Man såg hur det brann på andra sidan och folk kom över älven. Ett ordspråk från bygden är ”en givares hand blir aldrig tom”. Det kommer från den tiden.

”Även en berättares historier tar aldrig slut”, tänkte jag.

Haparanda betyder för övrigt Aspstranden på svenska.

Ola Henricsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta