Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu
by | 13 december 2011 · 7:40

Julklappstips V

”Innan människorna kom, fanns jättar i Junsele. De var enormt stora. De kunde stå grensle över Ångermanälven.”

Så börjar Bo R Holmberg sin bok Jättarnas brudkrona – och andra sägner från Junsele. Det här är en bok att läsa högt ur för hela familjen, för Bo R Holmberg, som fått många priser för sina barn- och ungdomsböcker, har förmågan att återberätta de gamla sägnerna på ett levande sätt. Det är friskt och fängslande.

Låt er inte avskräckas av att sägnerna är hämtade i ett mycket geografiskt begränsat område. För den folkliga sägentraditionen är rik i den här delen av Ångermanland och flera av sägnerna hör till de mest kända i Sverige, t ex sägenkomplexen om den märkliga kvinnan Gunnel den snälla (Gunnil Snälla) och den beryktade trollkunnige prästen Spå-Herr-Ola. Titelberättelsen om jättarnas brudkrona tål väl att berättas, det har jag själv gjort många gånger.

Boken är är utgiven på Ord&Visor förlag 2011 och illustrerad av Björn Nordin.. ISBN 9789186621186.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 05 december 2011 · 10:10

Julklappstips till berättare och lyssnare II

Debatten om varg i våra skogar har varit intensiv de senaste månaderna i Småland. Julen kan ägnas år eftertanke och reflexion och då är den nyutkomna Vargen – kramdjur och hatobjekt av etnologerna Gillis Herlitz och Per Peterson en högaktuell läsning. Boken innehåller ett fylligt avsnitt om vargen i folktron, intressant för alla berättare. En introduktion som kan stimulera till vidare efterforskning efter vargberättelser i den egna hembygden.

Som titeln antyder är författarnas syfte att försöka förstå vargdebattens båda sidor och skapa en grund för en dialog.

Författarna skärskådar en rad myter. Ett exempel: Risken för att en hund ska dödas eller skadas av ett rovdjur är 1 %. Fler hundar faller offer för vådaskott och de flesta dödas och skadas i trafiken.

Boken är utgiven på Liber AB, ISBN 978-91-47-09625-1.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 november 2011 · 8:43

Grattis…

… säger vi idag till Thomas Bannerhed som fick Augustpriset för romanen Korparna. Ett litet mästerverk!

Skildringen är en nyttig påminnelse (inte minst till mig) att folktro inte enbart bjuder på spännande och fascinerande berättelser, utan även rädsla och begränsning.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 21 november 2011 · 9:43

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 16 november 2011 · 13:49

Ur bokhyllan: Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning Angående Wärends Härads Arf-Delnings Rätt 26 Junii 1772

Bländasägnen berättar om hur småländska kvinnor besegrar danska inkräktare. Som tack för tapperhet och hjältedåd fick kvinnor i Wärend (häraderna kring Växjö) lika arvsrätt med männen. Här kan du lyssna på en kortfattad skildring av vad som sägs ha hänt.

På 1700-talet diskuterades denna arvsrätt. Kongl. Maj:t bekräftade alltså 1772 att denna, som man menade, urgamla rätt fortfarande skulle gälla framgent. Förordningen säger:

Och emedan af Riks-historien är bekant, att fordna Småländske Qwinnor, Wärends Landets Inbyggarres Mödrar, til oftannämnde förmons-rätt, gjort sig på et utmärkt sätt förtiente; Ett tacksamt minne af dräpeliga gerningar äfwen hos Swenska Qwinnokönet, för framtida och efterkommande therigenom uplifwas……wele Wi genom themma Wår Allmänna Förordning hafwa Wärends Härads Arfwe-Rätt för ewärdelige tider i nåder gillad och stadfästad.

Per Gustavsson

PS Sagomuseet har dublettex av förordningen. Intresserad av att köpa, kontakta per.gustavsson@telia.com

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 10 november 2011 · 9:30

Ulf, Richard och Mr Fox på Storywood

Oktober 2000
Ulf Ärnström berättade entusiastiskt och i förtjusning om den förskräcklige Mr Fox och vad vi kunde ha berättelsen till för att träna språk med eleverna i årskurs 5. Han berättade om Richard Martin, en tysk berättare, och hans sätt att arbeta med berättelsen. Jag lärde mig berättelsen om flickan Mary som ville gifta sig med den stilige Mr Fox, och efter berättelsen fick eleverna gå igenom en övning med sina egna frågor som grund.
Came to a wall, above the gate was written: Be bold, be bold.
She was bold – went through the gate.

Juni 2001
Emma, en av mina dåvarande elever i årskurs 6, berättade Mr Fox på berättarfestivalen i Ljungby. Salen var fylld av berättare och pedagoger och jag var stolt som en tupp. Emma berättade lugnt, ledigt och lagom tyst om hur Mary spionerade på sin blivande make.
Be bold, be bold. But not too bold.
But she was bold – went in.

Oktober 2011
Richard Martin satt mitt emot mig på en pub i Göteborg förra veckan. Bredvid mig satt Ulf Ärnström. Richard hade precis avslutat en bejublad föreställning på Folkteatern tillsammans med Geeta Ramanujam från Indien och Svend-Erik Engh från Danmark. Storywood – konferens för muntligt berättande kunde inte ha börjat bättre. Jag berättade för Richard om Mr Fox och vad den kom att betyda för vårt arbete.

Han log och började prata om berättelsen. Plötsligt stannade han upp, tog av sig glasögonen och började berätta:
Be bold, be bold. But not too bold – lest that your heart’s blood should run cold.
But she was bold – opened the door…
Han fortsatte att berätta resten av historien och jag log i kapp med Marys bröder när berättelsen var slut.

http://www.tellatale.eu/tales_mr_fox.html

Ola Henricsson

Tack Ola för att du delat med dig av dina inspirerande erfarenheter från berättandet i skolan. I morgon presenterar vi en ny gästbloggare.

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 08 november 2011 · 7:42

Ur bokhyllan: Then grufweliga pesten

Prästen och hovpredikanten Henric Jacob Sivers skrift Historisk Beskrifning om Then grufweliga Pesten, Diger-Döden, eller Then Stora och Swarta Döden är en tidig dokumentation av pestsägner.

Sivers var kyrkoherde i Tryserum i nordöstra Småland. Han skrev 1751, att trots att det hade gått 400 år sedan pesten härjade, så hade menige man fortfarande mycket att berätta om digerdöden.

Så här berättade folk i Tryserum att pesten kom till socknen.

Uti thenna byen, Bode kallad, skal Digerdöden här i socknen hafwa tagit sin begynnelse, såsom folket ännu öfwer alt berättar. Ty några pigor ifrån denna byn, skola hafwa welat rida till Tryserums kyrka. Men när the ridit öfwer en bro, skola the hafwa med missnöje blifwit warse, at drängen, som åt twänne pigor sadlat hästarna, tagi bårt några stycken järnringar ifrå hästskorna. Ty wid hasarna af hästskor, woro tvänne ringar i forna dagar smidde eller fästade til en zirat, och at the skulle under ridandet gifwa et ljud, som små bjällror. Therföre skola the hafwa allesammans wändt om, at hämnas på drängen för thena them, efter theras mening, tilfogade skymfen, och icke allenast betagit drängen sin mandom, utan ock, tå han theröfwer upgaf andan, honom swept, med förewändning, at han hastigt hade fått slag och dödt. Thenna skamliga gerningen skal Gud hafwa straxt therpå straffat med digerdöden. så at thesse pigor uti Tryserums socken warit the första, som dödt uti thenna tå i Sweriges härjande farsoten.

Pestsägnerna är oräkneliga och runt om i landet berättas det om hur pesten nådde just den egna by, om pestsjuka som begravts levande och att endast en person i hela socknen överlevt farsoten.

Under Ljungby berättarfdestival 2012 åker vi på en resa i pestens fotspår i Sagobygden. Jag berättar de lokala sägnerna, historikern Dick Harrison sätter in sägnerna i det historiska sammanhanget och folkmusikanten Marie Länne-Persson bjuder på konsert i en medeltida kyrka. Boka redan nu in söndag em 17 juni.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 04 november 2011 · 8:46

VILDHJÄRTA: Askungen


2 kommentarer

Under Att berätta

by | 03 november 2011 · 11:53

Förtäljningar

I sin skog i Värmland täljer Maria Westerberg berättelser. De här förtäljningarna kommer du att få ta del av en tid framöver på Sagomuseets blogg.

Vill du ha en coffee-table-book (detta avskyvärda ord) som statusmarkering (lika hemskt) så föreslår jag Marias bok Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog (går att beställa från Sagomuseet här). Det är så hon kallar sig – Vildhjärta.

Det är en bok för dialog och samtal, en bok att både glädjas åt och förtvivlas över.

Här på bloggen återkommer en del förtäljningar från boken, men du möter också nya, förut inte publicerade.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 02 november 2011 · 8:30

Ali Baba och medkänsla

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik