Här kan du lyssna till legendsagan om aspens darrande löv. Per Gustavsson berättar.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget 1995.
Författararkiv: Per Gustavsson
Fredrik Skott – ny gästbloggare
Fredrik Skott kommer, med början i morgon, att skriva om påsktraditioner.
Fredrik Skott är folklorist och kulturhistoriker anställd på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, en enhet inom Institutet för språk och folkminnen. Han har studerat utklädningstraditioner inom projektet Masks and Mumming in the Nordic Area och håller på att färdigställa en bok om påskkäringarnas historia.
Hans avhandling heter Folkets minnen och diskuterar traditionsinsamlingen 1919-1964. Den handlar om upptecknare och sagesmän- och sageskvinnor, men också om idéerna bakom insamlingsverksamheten. När du läser den förstår du hur mycket spännande material det finns i folklivsarkivens gömmor.
Per Gustavsson
foto: Bengt Edqvist
De tre första blåsipporna
Blåsippan var förr, precis som idag, ett uppskattat vårtecken. I likhet med vitsippan skyddade en uppäten blåsippa mot sjukdomar. Men på många håll gällde det att äta de tre första blåsipporna man såg.
Blåsippans blad användes mot leversjukdomar, eftersom folk tyckte att den liknade en lever. Det här kallas för signaturläran. Man menade att Gud skapat växterna på ett sådant sätt att de skulle förstå vilka sjukdomar de botade.
Per Gustavsson
Det oroande alekärret
Eva Wigström vandrade och reste omkring i Skåne i slutet av 1800-talet och samlade in sagor och sägner. En gång när hon hörde några berättelser anmärkte hon att ”det var inga granna historier”. Då fick hon svaret av den sårade berättaren:
Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar tar dem råa upp ur alekärret.
Nu sjuder alekärret av liv. Det bubblar på ytan. Insekter av alla de slag slår sig ner på den mörka dyiga vattenytan. Nu lyser solen in i alekärret.
Men en mörk kväll och en tidig morgon är det något mystiskt och lömskt över alekärret. Dimman ligger tät i gryningen. Alarna växer på gamla ruttnade stubbar och har höga socklar. De mörka stammarna, den fuktiga myllan och råa luften skapar en osäker stämning. Alens röda blod oroar. Förr i tiden gick inte hederligt folk frivilligt i skymningen genom ett alekärr. Man visste ju inte vad slags lortaty och trössale man kunde stöta på där.
När träden kunde tala förebrådde alen de mer smidiga träslagen för att de kröp in var som helst. De användes ju till möbelinläggningar. Alen var självständig och höll på sig, lite mer råbarkad. Det var dettta folk syftade på när de sa om en människa att hon var ”rå som dragen upp ur alekärret”.
Eva Wigström berättar att en illasinnad människa med hjälp av obegriplig läsning och trollformler kunde viga en människa vid ett träd, för att förhindra att hon blev gift med sin älskade. Alen i kärret var synnerligen lämplig att bli en sådan brud eller brudgum till en människa. En sådan al kunde man känna igen på att den inte fällde sina löv om hösten.
Per Gustavsson
Eva Wigströms skrift Vandringar i Skåne och Blekinge för samlande af svensk folkdiktning ger en levande skildring av hennes insamlingsarbete. Utkom 1887 i tidskriften Svenska Landmål VIII.1.
Under Att berätta
De första rosbladen slår ut
Nu slår de första rosbladen snart ut. Då finns det anledning att påminna om den här lilla folkliga legendsagan från Blekinge.
Nyponbuskens vackra blommor
Jungfru Maria och Josef flydde till Egypten med det lilla Jesusbarnet för att undkomma Herodes soldater. En dag när de var på flykt skulle Maria tvätta sitt lilla barn. Hon hängde Jesu kläder i en buske. Den busken hade bara vassa törnen, men nu slog blommor ut på busken. Det blev nyponrosor. Sedan dess blommar den taggiga busken varje år med doftande och vackra rosor.
Per Gustavsson
bild: Mia Einarsdotter. Ur Sagomuseets bok När träden valde kung.
Under Att berätta
Ät upp den första vitsippan du ser!
Nu blommar vitsipporna i Göinge i norra Skåne. Det är en allmän folktro i stora delar av landet att äta upp den första vitsippan man ser på våren. Då slipper man bli sjuk under resten av året. I Göinge sa man att man slapp bli sjuk i frossan, som var en vanlig sjukdom förr i Sverige. Frossa är ett folkligt namn för malaria.
Per Gustavsson
Tranafton!
I kväll är det tranafton och i morgon är det första dagen på vårkvartalet, det är en ”räppadag” sägs det i Småland. På natten mellan dessa två dagar var hemliga makter i rörelse, precis som på nätterna kring jul och midsommarafton.
Nu skulle man inte längre tända ljus på kvällarna utan lägga sig när det började mörkna. Fick tranan se ett ljus brinna på natten skulle huset brinna under året eller skulle någon i familjen dö snart. På en del håll ansåg man att de som inte släckte ljuset skulle gå sömniga hela sommaren. Den som la sig sist tranaftonen skulle få sprickor i fötterna under sommaren. Ett sätt att avvärja detta var att springa barfota runt huset just i kväll.
Och glöm inte att hänga upp strumpan innan du somnar. På morgonen har tranan välsignat den med godis.
Mer om Tranaftonen kan du läsa på bloggen här.
Per Gustavsson
bild: http://www.fotoakuten.se
En tredje berättelse från Storliens fjällvärld
Armfelts krigskassa vid Rundhögen
Hösten 1718 anföll Karl XII södra Norge. Samtidigt tågade general Armfelt genom Jämtland mot Trondheim. När Karl XII dog flydde Armfelt med sin armé på 5000 man tillbaka över de jämtländska fjällen. De överraskades av en hård snöstorm. Gevärskolvar och seldon användes som bränsle och soldaterna stod tätt ihop för att värma sig, men frös ihjäl stående. De som ännu levde lade sig över de döende för att få del av deras sista värme. Längs marschvägen låg liken i långa rader. 4000 man frös ihjäl på fjällen eller avled senare av frostskador. I Handöl står ett minnesmärke över denna fruktansvärda dödsmarsch.
Några karoliner kom utmattade fram till forsen vid Rundhögen en mil väster om Handöl. Där slog de sönder sina gevär och eldade upp kolvarna för att få lite värme. Nästa dag fortsatte de sin vandring. De var utmattade och sjuka, och måste spara sina krafter så mycket som möjligt. De tvingades lämna kvar det sista som de hade släpat med sig, bland annat krigskassan. De grävde ner den och tänkte väl, att om de bara överlevde den sista strapatsen fram till bebodda trakter, så skulle de senare återvända och hämta rikedomen.
På sin dödsbädd lär general Armfledt sagt:
– Den som finner mitt bläck, han finner min skatt.
De hade bläckat, alltså huggit märken i björkar, där de grävt ner skatten. Och många har sökt efter den krigskassan. Men än i denna dag är det ingen som hittat den.
Två karlar från Handöl bestämde sig för att leta efter skatten. De tog med sig mässhaken från Handöls kapell, för de trodde att den skulle skydda dem mot allt övernaturligt som kan hända när man söker efter en skatt. När de kom fram till forsen vid Rundhögen fick de syn på en underlig gestalt som mumlade:
– Vilken ska jag ta först?
– Inte mig, skrek den ene förskräckt.
Och båda rusade där ifrån det fortaste de kunde. Hade de varit tysta den gången hade de funnit skatten, säger folk i Handöl.
Per Gustavsson
Printzsköldsmonumentet
Ännu en minnessten står vid Skurdalssjön. Det är en runliknande sten som är rest över hovmarskalk Printzskölds söner Oscar och Erik, 21 respektive 19 år, som båda omkom i en snöstorm nyårskvällen 1908/1909. De var på väg på skidor till dansen på Storliens högfjällshotell.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 