Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Ovanliga sägner 5

I vanliga fall var det skogsrået kolaren skulle hålla sig väl med, för att allt skulle gå bra med kolningen. Men i Grönahög socken, som gränsar till Småland, var det kolpuken, som fanns vid milan. Puke syftar på djävulen. I norra Sverige kallades det tvjuvmjölkande väsen som drog hem mjölk och grädde till en trollkunnig person för puke.

Det var ett troll de kallade ”kolpuken” eller ”koltrollet”. Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det.

Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.

Sägnen är upptecknad av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Var det någon som såg om han levde, när han klev på tåget?

Den här bloggen handlar om muntligt berättande och hur sagor, sägner, anekdoter och andra berättelser kan levandegöras idag. Nyligen har Sverige ratificerat UNESCOS konvention om det immateriella kulturarvet. Med anledning av denna händelse anordnar därför Sagomuseet ett seminarium med ovanstående rubrik under Ljungby berättarfestival.

Här kan du läsa allt om seminariet.

Per Gustavson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Ovanliga sägner 4

I Häglinge i Göinge bodde omkring 1900 en gammal gubbe som hette Nils Andersson. Det var den värste gubbe till att springa.

Nils Andersson hade tjänat hos prosten i Södra Rörum. Och en gång sa prosten, som hette Vingren, till Nils Andersson, att han skulle gå till Lund i ett ärenden. Klockan var väl tio på förmiddagen. Men när det var kväll hade gubben varit i Lund och kommit hem igen innan solen gick ner. Han hade sprungit hela vägen fram och tillbaka, en sträcka på minst 10 mil.

Det var ju egentligen omöjligt, men det var så att Nils Andersson inte hade någon mjälte och den som inte har någon sådan kan ju springa värre än andra människor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ovanliga sägner 3

Haura-Tor var en fattig torpare i Västra Torup socken i Göinge i norra Skåne. En söndag någon gång på 1800-talet var han på väg hem från kyrkan till sitt torp som var ingrävt i en backe i Lilla Tockarp. Han hade sin rock av fårskinn på sig. Plötsligt kom en örn och anföll Haura-Tor. Örnen tog väl miste och trodde det var ett får. Det skrovmål fågeln var ute efter blev det inget av och istället fastnade örnens klor i torparens rock av fårskinn. Hur den än försökte kom örnen inte loss, utan trasslade in klorna allt mer i rocken. Tor försökte förstås också bli kvitt örnen, men det var omöjligt, så den hängde med Tor ända hem.

Väl hemma fick han hjälp av hustrun att bli fri och ta död på fågeln.

Per Gustavsson

PS 1: Här kan du lyssna till berättelsen.

PS 2: Tidigare bidrag i den här miniserien hittar du 27 och 28 april.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Två dagar på Sagomuseet

Vi pustar ut efter två hektiska dagar på Sagomuseet. Onsdag och torsdag besökte 100 studenter från Blekinge Tekniska Högskolan Sagomuseet.  Eleverna studerar på programmet Upplevelser, spel och digitala medier. Under maj månad ska de under temat Oknytt och lortaty göra spel, filmer, appar eller andra kreativ skapelser, inspirerade av besöket på Sagomuseet. Det stora antalet studenter innebar att vi under de två dagarna arrangerade fyra sägenresor och fyra guidade visningar av museet. Dessutom bjöd vi på fika och lunch.

Samtidigt hann vi med berättarverkstäder i en skola och besök av en grundskoleklass på museet.

På onsdag kväll hade vi boksläpp av Der verzauberte Pisspott med sagoberättande på tyska samt med medverkan av översättaren Angelika Kutsch. Kvällen därpå berättade vi för Ljungby turistbyrå och aktörer inom besöksnäringen i Ljungby kommun om hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser.

Dessutom hann vi med att guida en Rotarygrupp från Sydafrika.

Per Gustavsson

bild: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Satans många namn

Djävulen, Skam, Faen, Skråen, Tusan, Bövel, Parkel, Katten, Graipus, Gamlefar, Gaml-Erik, Hans i hônsastuva, Horn-Pelle, Han mä horna på knäna, Hin, Hin håle, Hin onde, Den onde, Den dålige, Den laijne. Den håle, Den avritade, Den gamle ormen, Den ludne.

De här namnen räknar Klas Olofsson upp i sin bok Folkliv och folkminne. Kan du fler? Själv lägger jag till Pocker.

Per Gustavsson

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Majvisa

Här några rader ur en av de visor folk brukade sjunga när de hälsade våren välkommen och bar maj i by.

Förläna oss ett ymnigt år

bevara både hus och går.

Låt säden gro på åkrarna,

och gräset uti ängarna.

Gif bina vax och honung söd

till läkedom, mat, ljus och mjöd.

Gif ost och smör och mjölken söt,

bovete till bovetegröt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Valborg och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljugnby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Adams första hustru

Naturväsendenas uppkomst förklaras i norra Sverige med att Adam hade en hustru före Eva, Lucia. Hon ynglade som djuren och gömde en gång undan en del av sina många barn när Vår Herre kom på besök. Eftersom Lucia förnekade barnen fick de förbli osynliga och blev till de underjordiska.

En okänd variant från Västergötland berättar att det var en helt annan varelse som var Adams första hustru.

Havsfrua var Adams första hustru. I paradiset fick Adam se ett skönt fruntimmer i ett träd, och han blev så glad. Men han behandlade henne inte som han skulle. Hon födde barn: alla de usla smådjur som finns. Då blev Adam arg, och tyckte: ”Ska du fö sånt!”

”Ja, dä ä di ega skull”, sa hon. Så gick hon till sjön, och han kom efter och ropade. Men när hon gick ut i vattnet, kunde han inte följa med längre.

Havsfrua ville alltid förstöra, om det var två som var fästefolk. Så snart hon visade sig för dem. blev det aldrig något av med deras gifte.

Och hon gjorde så, att folk kunde ro och ro men aldrig hitta sitt land.

Sägnen är upptecknad i Grönahög socken, som gränsar till Småland, av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Näcken – en förskjuten präst

I vår strävan att förmedla sägner och folktro till dagens lyssnare är det väldigt lätt att vi förenklar och medverkar till att göra folkdikten mindre mångfacetterad.

Ta trollen som exempel. Den förhärskande bilden hos de flesta är att trollen är ena små fula varelser. Men de kan också vara väldigt stora. Och de kan  ofta se precis ut som människor, men med den skillnaden att de är finare klädda. Svansen är högst ovanlig.

Jag tänkte den närmaste tiden förmedla lite mer ovanliga sägner som fördjupar bilden av sägendiktandet. Vi börjar med en berättelse om näcken. Att näcken är en fallen ängel återkommer i många sägner. Men här är en annan förklaring till näckens uppkomst. Den har berättats i Gingri socken nära Borås.

Under den första kristna tiden var det en präst, som föll tillbaka i avgudadyrkan. Sedan gjorde han, allt vad han kunde för att vilseleda människorna. För att då varda oskadlig på jorden dömdes han att bo i vattnet. Där sitter han nu. Men fortsätter i alla fall att förvilla; ty folk, som är ute och går om nätterna, då de få höra necken, råka de in på vilsna vägar.

Sägnen har jag hämtat från Klas Olofssons synnerligen innehållsrika verk Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland. Det kom ut i två delar 1928-1931.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner