Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu
by | 13 november 2013 · 21:50

Himmel och helvete

himmel-och-helveteNästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.

4 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 12 november 2013 · 19:07

Det funkar!

Det fina med muntligt berättande är att det fungerar i alla sammanhang. Det fick jag åter bekräftat i dag, när jag berättade för små barn i Jönköpings kommun.

På förmiddagen besökte jag Råslätts fina bibliotek och berättade för 80 barn som var 3-5 år gamla. Många av barnen har rötter i andra kulturer. Jag är noga med att berätta långsamt och uttala alla ord tydligt. Jag använder vardagliga föremål och tygtrasor som rekvisita. Jag står på en liten förhöjd scen vilket underlättar kontakten. Då och då går jag ner mellan barnen med min lilla mus och min kungsfågel, för att fånga upp de barn som behöver lite extra uppmärksamhet. Barnen är aktiva i upprepningssagorna. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans, närmare bestämt i 35 minuter. Jag är upprymd efteråt. Det funkar med 80 små barn!

På eftermiddagen går turen till Bankeryds bibliotek. Klockan är 15. För sent för att förskolorna ska komma som grupp. Men biblioteket vill erbjuda en upplevelse utanför förskolan, på fritiden. En möjlighet för barn, föräldrar och mor- och farföräldrar att få en gemensam stund tillsammans i sagovärlden. En mamma kommer med tre barn, varav den minsta är ett år. Vi sitter på mina trasmattor, nära varandra. Det blir ett lågmält berättande, ungefär som att berätta för mina egna barnbarn där hemma. Det blir väldigt annorlunda jämfört med förmiddagen, men det funkar bra med tre små barn också.

Det viktiga är att jag som berättare i varje situation berättar på allvar, ger av mig själv, då spelar 80 eller 3 barn ingen roll. Eller rättare sagt, det är de 83 barnen som spelar huvudrollen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 10 november 2013 · 20:45

Kan man tro på en sagoberättare?

Som sagoberättare berättar jag fantasiberättare. En del mer realistiska sagor ligger nära skrönor. Mina lyssnare förväntar sig inte sanna berättelser. Det är ett problem ibland.

För ett tiotal år sedan var jag på väg till Älghult nordost om Växjö för att berätta tillsammans med en kamrat. Precis intill byskylten Älghult står tre älgar på vägen. Jag ser dem i god tid och saktar in bilen. De har inte bråttom.Jag beundrar dem ett bra tag innan de försvinner in i skogen. Exalterad berättar jag för min kamrat vad som hade hänt. ”Tre älgar vid skylten med namnet Älghult.” Hon trodde inte på mig. Än i dag tvivlar hon på sanningshalten i min berättelse.

När jag nu ska berätta vad som hände mig i lördags är jag därför luttrad. På eftermiddagen ringde dörrklockan. När jag öppnade stod en stor kör på gårdsplanen och sjöng så vackert. Den första tanke som flög genom min frus huvud var att vi hade betalt TV-licensen. Besöket slutade med att hela kören i vårt kök sjöng en gripande tolkning av en dikt skriven av Cletus Nelson Nwadike. I vårt kök! Ja, i köket. Vi var omtumlade och upplyfta efter besöket. Midnattskören från Lund hade sjungit just för oss. Här i skogen. Sånt händer bara inte! Men ändå hade det gjort det.

Jag vet inte om du tror på mig. Men jag har faktiskt bildbevis på händelsen, men eftersom jag inte bad om tillstånd att publicera fotot offentligt kan jag inte lägga ut det här på bloggen.

Den här lördagen fick jag också reda på att jultomten inte kommer med släde. Nej, jultomten kommer i fallskärm från himlen. Det är också sant.

1 kommentar

Under Att berätta

by | 06 november 2013 · 9:29

”Berätta för mig!”

MSMargareta Strömstedt är en av de mest älskade deltagarna genom åren på Ljungby berättarfestival. Ja, jag vågar använda ordet älskade, för som lyssnare och läsare av hennes böcker känns det som om man blir sedd, hon skapar kontakt och berör. Hon berättar och skriver inte bara för sin egen skull, utan i högsta grad för vår skull. I hennes erfarenheter känner vi igen våra egna. Hennes reflexioner hjälper oss i våra egna tankebanor.

Nu har hon nyligen kommit ut med en ny bok, Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. En hel del av det hon skriver om här har hon behandlat i tidigare böcker. Men jag läser det gärna igen, det är igenkänningens glädje och det samtal hon inbjuder till är väsentligt. Den glasklara stilen och enkelheten i orden borrar djupt ner i det att vara människa.

Jag vill gärna citera ett brev hennes älskade far August, predikanten, skrev till sitt barnbarn, Margaretas dotter, när hon skulle börja skolan.

Min första skoldag kommer jag ihåg. Då berättade min lärarinna om den stora syndafloden då alla människor utom Noa och hans familj förgicks. Jag var så gripen. Jag sprang hem från skolan den dagen. Jag trodde att min far och mor och mina systrar inte visste någonting om denna syndaflod. Min far var ute på åkern och plöjde. Jag följde honom fram och åter på åkern och berättade om denna fantastiska syndaflod. Far var gripen av min stora nyhet och tackade för allt han fick veta. Jag måste lova att jag, som nu skulle få lära mig så mycket, skulle berätta för honom varje dag, så att han också kunde få lära sig.

Margareta Strömstedt skriver;

Jag hade velat träffa denna underbara farfar, som så intuitivt förstod vad ett barn behöver höra för att vilja lära sig nya saker och sammanhang. ”Berätta för mig!” behöver barnet höra av sina föräldrar. ”Berätta för mig, så att jag också få lära mig!” Att vara älskad kan betyda att man får ett språk i gåva, ett språk så att man kan berätta vidare själv.

Margareta Strömstedt orkar förföra.

Margareta Strömstedt: Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Bonniers förlag, 2013. ISBN 978-91-0-013573-7

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 27 oktober 2013 · 14:48

Berätta om Halloween

imagehandlingDialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg genomför i höst ett större insamlingsprojekt rörande tankar om och firandet av Hallonween. Du kan bidra med dina egna upplevelser och tankar och på så sätt ge en bild av traditionen i Sverige i dag.

Läs mer om insamlingen här.

foto: Fredrik Skott

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 23 oktober 2013 · 10:00

En kulturhistorisk vandring i Angelstad socken

Hembygdsrunda reklambladBerättandet spirar i vårt land. I går skrev jag om ett exempel där berättandet används för att levandegöra en gårds och en bys historia.

Ett annat inspirerande initiativ är Angelstads hembygdsförenings kulturhistoriska hembygdsrunda. Angelstad ligger en mil väster om Ljungby. Rundan är 6,5 kilometer och på 15 platser berättar texter i vackra skyltskåp om personer som levt på platsen och om minnesvärda händelser. Visserligen handlar det om skrivna berättelser men dessa bygger till stora delar på muntligt traderade historier.

Här möter besökaren den legendariska friskytten Löparen, som historierna är otaliga om. Mer bortglömd men lika fascinerad var den trollkunnige Busenkiss som gick årsgång och skådade in i framtiden. Mickel i Långhult har lånat hans namn till en av sina sagohjältar. Vid Älanele, dvs. Erland le, grind, bodde Erland Plits som en julnatt sett julljusets låga dela sig i två, när tolvslaget förkunnade att Jesusbarnet föddes. Hans systers vård visade sig förresten i Bruadungen, samma höst hon blev överkörd av tåget.

Den här hembygdsrundan är perfekt för en vandring eller en cykeltur med kaffekorg och går delvis på en av de vackraste vägarna i Kronobergs län.

Läs mer om rundan på hembygdsföreningens hemsida.

Har du själv exempel på berättarinitiativ i det fördolda, så skriv gärna en kommentar och berätta, till glädje för oss alla som gärna besöker bygder där berättelsen lyfts fram.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 22 oktober 2013 · 11:22

Att vandra i kulturlandskapet – exemplet Backgården i Lavad

IMG_1268Ingbritt vid den gamla hålvägen. Det kunde hända att hästen tappade en sko. Den här från 1600-t har sex spikhål.

Jag har varit i Lavad nära Lidköping och berättat. Där träffade jag Ingbritt Johansson som är en eldsjäl som vill lyfta fram det lokala berättandet i bygden. På släktgården Backgården som varit i familjens ägo sedan 1600-talet har hon skapat en vacker vandringsled som tar besökaren med genom historien från laga skifte till nutid.

I mulet och regnigt väder vandrar jag tillsammans med Ingbritt genom det kuperade landskapet med gamla askar, ålderstigna syrenbuskage och gamla boplatser. Ingbritt berättar och fram träder de personer som en gång bott och verkat här. Vallpojken som gömmer sig under bron med en bok och som sedermera blir lektor i Skara. Sven och Johanna som på ålderns höst flyttar till fattigstugan. De bevarar polkagriskarameller i en glasburk det varit skosvärta i och sugar ibland på dem. Besökare i stugan får också suga en stund på en karamell.

Ingbritt bjuder mig en karamell ur en gammal burk med Vikings skosvärta, men jag avstår från att suga på den. Jag vet nämligen att Ingbritt har många besökare som njuter av att vandra och lyssna på hennes berättelser, så polkagrisarna är nog väl insugna. Däremot dricker jag gärna av syrensaften (inte visste jag att man kunde göra saft på syrenklasarna) när vi kommer till syrenbuskaget och äter den goda havrekakan, efter ett gammalt släktrecept.

Ingbritt har verkligen lagt ner ett stort arbete på sin vandringsled. Inte bara all den tid som forskningen om gårdens och traktens historia tagit, utan också genom att till exempel bygga en ny bro (på samma ställe som den gamla) över Storebergsån och även återskapa kyrkstockarna, som en del kyrkobesökare vandrade över på vägen till den gamla medeltida kyrkan.

Ingbritts vandringsled är ett fint exempel på hur berättandet levandegör ett värdefullt kulturarv och väver ihop natur, historia och turism. Vill du veta mer om Ingbritts arbete kan du besöka hennes hemsida.

IMG_1271

Den gamla apeln vid fattigstugan

IMG_1269Lavads medeltida kyrka en regnig dag. I förgrunden syns den mörka Storebergsån, där en skatt lär finnas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 09 oktober 2013 · 7:56

Klövasten i Glemminge

IMG_1223

Ett av Sveriges mest omtalade jättekast är Klövasten i Glemminge socken. I förra veckan passade jag på att leta upp den och se den för första gången. Stenen är lätt att hitta där den ligger strax söder om Glemmingebro precis bredvid landsvägen mot Ystad.

I förra veckan kritiserade jag Länsstyrelsen i Skåne för dålig skyltning av kulturarvsplatser. Vid Klövastenen finns en bra, om än lite sliten skylt, som informerar om sägnerna bakom Klövastenen. Jag gissar att skylten kommit upp för länge sedan på initiativ av människor i Glemmingebro, eftersom stenen kan sägas vara en symbol för samhället.

Det ska ha varit en jättekvinna på Bornholm som band sitt strumpeband om den här stenen och slungade den mot Glemminge kyrka för att tysta den förhatliga klockklangen. Men just då steg solen upp och jättekvinnan förlorade lite av sin styrka och kastet blev dåligt. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt itu då den föll ner på åkern.

Till  stenen knyts också en rad andra sägner och föreställningar. Det är en vanlig föreställning att ett jättekast snurrar när den känner lukten av nybakat bröd. När Klövastenen luktar nybakat bröd eller ärtsoppa går bitarna samman.

IMG_1225Jag uppskattar att mer skämtsamma små historier också återges.

En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gå genom gången mellan stenarna, trots att det sägs att den som gör det får synen förvänd. Det har hänt att en moder inte kände igen sitt eget barn och en karl gick och la sig med grannens hustru. För säkerhets skull gick jag genom klyftan i motsatt riktning på en gång. Det upphäver förtrollningen.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 02 oktober 2013 · 13:15

Borgen Vallen, Jens Grim och urusel skyltning av en spännande kulturarvsplats

IMG_1236

I går berättade jag i Tomelilla kulturhus och passade då på att besöka borgen Vallen, fem kilometer söder om Tomelilla. Det är inte så lätt att hitta dit eftersom skyltar saknas. Detta trots att det är Skånes största borganläggning och vallarna och kullarna är av imponerande storlek.

Dessutom är en fascinerande sägen knuten till borgen. Där härskade enligt sägnen Jens Grim på 1300-talet. Han kallades för Grymmer eftersom han plundrade och for våldsamt fram. En gång flådde han bytjuren i Löderup levande. Prästen i Löderup bannlyste borgherren. men Grims krigare högg huvudet av prästen.

Sverige har ratificerat UNESCOs konvention om det immateriella kulturarvet och jag finner det mycket underligt att Länsstyrelsen i Skåne inte har sett till att borgen Vallen skyltas ordentligt. Desto mer märkligt är det eftersom sägnen anknyter till flera materiella lämningar, förutom själva borgen. På Löderups kyrkogård växer den ek som grönskade ur den döde prästens käpp. I kyrkans vapenhus finns den gamla kyrkdörren med rejäla yxhugg. Söder om Löderup ligger Grimshög där tjuren begravdes.

Inte så konstigt att människorna jag mötte på Kulturhuset i Tomelilla inte kände till berättelsen om Jens Grim, trots att han sprängde sig själv i luften till slut och tummarna föll ner just i Tomelilla och gav platsen dess namn.

Hela sägnen kan du läsa i min bok Sägenresan (2006) och mer om själva borgen samt en kort sägenversion finns i Anders Ödmans utmärkta bok Borgar i Skåne (2002).

IMG_1230

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 26 september 2013 · 12:00

Att berätta lokala historier

För några år sedan  frågade jag mig här på bloggen när berättandet är som bäst. (Du hittar tankarna under april 2010.) Här är ett nytt svar, i form av en bild från Fågelboet i Vessige, där jag berättade August Bondesons sagor i söndags.
IMG_5456
Utanför hällde regnet ner och det var knökafullt i storstugan. Längst in i hörnen, bakom mig, i farstun lyssnade folk. Närheten blev totalt både i berättelserna och rent fysiskt. Lyssnarna visste en hel del om Bondeson, men hans sagor var okända och nyfikenhet stor. Trots att jag inte berättade på det ätradalsmål som var Bondesons eget blev jag accepterad

Nu ser jag fram emot att berätta Göingesägner i den lilla byn Värsjö nästa vecka. Värsjö tillhörde tidigare Göinge härad, men räknas nu till Örkelljunga kommun och Norra Åsbo härad. Även här kommer jag som främling. Men för att berättandet ska funka är jag mån om att leta rätt på lokala sägner och göra mig förtrogen med den lokala terrängen. Både genom att resa med hjälp av kartan och i förväg besöka lokala sägenplatser. Det går inte att slarva, jag måste veta vad jag berättar om, för publiken har lokalkännedomen och har ibland också hört berättelserna tidigare eller brottstycken av dem.

Utmaningen är att göra dramatisk nerv av ofta kortfattade berättelser. Jag kommer säkert att berätta om pojken som tog livet av sig efter tidelag och för att han inte skulle gå igen begravde byborna honom på en ö i Värsjön. Ja, mer än så innehåller inte berättelsen. Ofta är många berättelser från en bygd odramatiska och korta, och det är just det som är den stora utmaningen för mig som berättare. Jag vill inte hitta på och lägga in nyskapade skeenden, jag vill berätta sägnerna så som de en gång har berättats i trakten. Börjar man ”fuska” så avlägsnar jag mig från den historiska sanningen och den föreställningsvärden och de minnen som folket i bygden en gång hade. Och just sägner är ett sett att lära känna både den gångna tiden och den egna hembygden.

Nej, det gäller för mig att skapa ett sammanhang, väva ihop en lång rad av småberättelser, så att en längre berättelse med dramatik och angelägenhet skapas, som lyssnarna kan ta till sig. En berättelse som kan samspela med lyssnarnas förtrogenhet med bygden och deras förförståelse. På det sättet får jag också nya historier med mig hem.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,