Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Att vandra i kulturlandskapet – exemplet Backgården i Lavad

IMG_1268Ingbritt vid den gamla hålvägen. Det kunde hända att hästen tappade en sko. Den här från 1600-t har sex spikhål.

Jag har varit i Lavad nära Lidköping och berättat. Där träffade jag Ingbritt Johansson som är en eldsjäl som vill lyfta fram det lokala berättandet i bygden. På släktgården Backgården som varit i familjens ägo sedan 1600-talet har hon skapat en vacker vandringsled som tar besökaren med genom historien från laga skifte till nutid.

I mulet och regnigt väder vandrar jag tillsammans med Ingbritt genom det kuperade landskapet med gamla askar, ålderstigna syrenbuskage och gamla boplatser. Ingbritt berättar och fram träder de personer som en gång bott och verkat här. Vallpojken som gömmer sig under bron med en bok och som sedermera blir lektor i Skara. Sven och Johanna som på ålderns höst flyttar till fattigstugan. De bevarar polkagriskarameller i en glasburk det varit skosvärta i och sugar ibland på dem. Besökare i stugan får också suga en stund på en karamell.

Ingbritt bjuder mig en karamell ur en gammal burk med Vikings skosvärta, men jag avstår från att suga på den. Jag vet nämligen att Ingbritt har många besökare som njuter av att vandra och lyssna på hennes berättelser, så polkagrisarna är nog väl insugna. Däremot dricker jag gärna av syrensaften (inte visste jag att man kunde göra saft på syrenklasarna) när vi kommer till syrenbuskaget och äter den goda havrekakan, efter ett gammalt släktrecept.

Ingbritt har verkligen lagt ner ett stort arbete på sin vandringsled. Inte bara all den tid som forskningen om gårdens och traktens historia tagit, utan också genom att till exempel bygga en ny bro (på samma ställe som den gamla) över Storebergsån och även återskapa kyrkstockarna, som en del kyrkobesökare vandrade över på vägen till den gamla medeltida kyrkan.

Ingbritts vandringsled är ett fint exempel på hur berättandet levandegör ett värdefullt kulturarv och väver ihop natur, historia och turism. Vill du veta mer om Ingbritts arbete kan du besöka hennes hemsida.

IMG_1271

Den gamla apeln vid fattigstugan

IMG_1269Lavads medeltida kyrka en regnig dag. I förgrunden syns den mörka Storebergsån, där en skatt lär finnas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Klövasten i Glemminge

IMG_1223

Ett av Sveriges mest omtalade jättekast är Klövasten i Glemminge socken. I förra veckan passade jag på att leta upp den och se den för första gången. Stenen är lätt att hitta där den ligger strax söder om Glemmingebro precis bredvid landsvägen mot Ystad.

I förra veckan kritiserade jag Länsstyrelsen i Skåne för dålig skyltning av kulturarvsplatser. Vid Klövastenen finns en bra, om än lite sliten skylt, som informerar om sägnerna bakom Klövastenen. Jag gissar att skylten kommit upp för länge sedan på initiativ av människor i Glemmingebro, eftersom stenen kan sägas vara en symbol för samhället.

Det ska ha varit en jättekvinna på Bornholm som band sitt strumpeband om den här stenen och slungade den mot Glemminge kyrka för att tysta den förhatliga klockklangen. Men just då steg solen upp och jättekvinnan förlorade lite av sin styrka och kastet blev dåligt. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt itu då den föll ner på åkern.

Till  stenen knyts också en rad andra sägner och föreställningar. Det är en vanlig föreställning att ett jättekast snurrar när den känner lukten av nybakat bröd. När Klövastenen luktar nybakat bröd eller ärtsoppa går bitarna samman.

IMG_1225Jag uppskattar att mer skämtsamma små historier också återges.

En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gå genom gången mellan stenarna, trots att det sägs att den som gör det får synen förvänd. Det har hänt att en moder inte kände igen sitt eget barn och en karl gick och la sig med grannens hustru. För säkerhets skull gick jag genom klyftan i motsatt riktning på en gång. Det upphäver förtrollningen.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Borgen Vallen, Jens Grim och urusel skyltning av en spännande kulturarvsplats

IMG_1236

I går berättade jag i Tomelilla kulturhus och passade då på att besöka borgen Vallen, fem kilometer söder om Tomelilla. Det är inte så lätt att hitta dit eftersom skyltar saknas. Detta trots att det är Skånes största borganläggning och vallarna och kullarna är av imponerande storlek.

Dessutom är en fascinerande sägen knuten till borgen. Där härskade enligt sägnen Jens Grim på 1300-talet. Han kallades för Grymmer eftersom han plundrade och for våldsamt fram. En gång flådde han bytjuren i Löderup levande. Prästen i Löderup bannlyste borgherren. men Grims krigare högg huvudet av prästen.

Sverige har ratificerat UNESCOs konvention om det immateriella kulturarvet och jag finner det mycket underligt att Länsstyrelsen i Skåne inte har sett till att borgen Vallen skyltas ordentligt. Desto mer märkligt är det eftersom sägnen anknyter till flera materiella lämningar, förutom själva borgen. På Löderups kyrkogård växer den ek som grönskade ur den döde prästens käpp. I kyrkans vapenhus finns den gamla kyrkdörren med rejäla yxhugg. Söder om Löderup ligger Grimshög där tjuren begravdes.

Inte så konstigt att människorna jag mötte på Kulturhuset i Tomelilla inte kände till berättelsen om Jens Grim, trots att han sprängde sig själv i luften till slut och tummarna föll ner just i Tomelilla och gav platsen dess namn.

Hela sägnen kan du läsa i min bok Sägenresan (2006) och mer om själva borgen samt en kort sägenversion finns i Anders Ödmans utmärkta bok Borgar i Skåne (2002).

IMG_1230

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Att berätta lokala historier

För några år sedan  frågade jag mig här på bloggen när berättandet är som bäst. (Du hittar tankarna under april 2010.) Här är ett nytt svar, i form av en bild från Fågelboet i Vessige, där jag berättade August Bondesons sagor i söndags.
IMG_5456
Utanför hällde regnet ner och det var knökafullt i storstugan. Längst in i hörnen, bakom mig, i farstun lyssnade folk. Närheten blev totalt både i berättelserna och rent fysiskt. Lyssnarna visste en hel del om Bondeson, men hans sagor var okända och nyfikenhet stor. Trots att jag inte berättade på det ätradalsmål som var Bondesons eget blev jag accepterad

Nu ser jag fram emot att berätta Göingesägner i den lilla byn Värsjö nästa vecka. Värsjö tillhörde tidigare Göinge härad, men räknas nu till Örkelljunga kommun och Norra Åsbo härad. Även här kommer jag som främling. Men för att berättandet ska funka är jag mån om att leta rätt på lokala sägner och göra mig förtrogen med den lokala terrängen. Både genom att resa med hjälp av kartan och i förväg besöka lokala sägenplatser. Det går inte att slarva, jag måste veta vad jag berättar om, för publiken har lokalkännedomen och har ibland också hört berättelserna tidigare eller brottstycken av dem.

Utmaningen är att göra dramatisk nerv av ofta kortfattade berättelser. Jag kommer säkert att berätta om pojken som tog livet av sig efter tidelag och för att han inte skulle gå igen begravde byborna honom på en ö i Värsjön. Ja, mer än så innehåller inte berättelsen. Ofta är många berättelser från en bygd odramatiska och korta, och det är just det som är den stora utmaningen för mig som berättare. Jag vill inte hitta på och lägga in nyskapade skeenden, jag vill berätta sägnerna så som de en gång har berättats i trakten. Börjar man ”fuska” så avlägsnar jag mig från den historiska sanningen och den föreställningsvärden och de minnen som folket i bygden en gång hade. Och just sägner är ett sett att lära känna både den gångna tiden och den egna hembygden.

Nej, det gäller för mig att skapa ett sammanhang, väva ihop en lång rad av småberättelser, så att en längre berättelse med dramatik och angelägenhet skapas, som lyssnarna kan ta till sig. En berättelse som kan samspela med lyssnarnas förtrogenhet med bygden och deras förförståelse. På det sättet får jag också nya historier med mig hem.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Om den urgamla trollnationen

Neikter

Det här häftet på 75 sidor med titeln De Gente Antiqua Troll utkom åren 1793 till 1799. Det är en avhandling av professor Jacob Fredrik Neiter i Uppsala. Tråkigt nog har jag inte kunnat läsa den tidigare eftersom den är skriven på tidens avhandlingsspråk latin.

Men glädjande nog har den nu efter över 200 år kommit i översättning med titeln Om den urgamla trollnationen. Den är översatt av Krister Östlund och ingår i volymen Om människans historia, som innehåller ytterligare en skrift av Neikter. I en inledning tecknar idéhistorikern Carl Frängsmyr en bild av Neikter och hans tankevärld.

I trollskriften framför Neikter en tanke som Linné redan lyft fram och Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius utvecklade i Wärend och Wirdarne. Han menar att trollen urpsrungligen varit ett folkslag som trängts undan, en primitiv folkstam av lapskt eller finsk härkomst. På 900-talet bodde trollen i bergsområdet mellan Sverige och Norge.

Han skriver:

Det är tillräckligt klarlagt att trollen förr var ett mänskligt släkte, även om gemene man i dag betraktar dem som ett slags demoner, eller som man brukar uttrycka sig: ‘djefvulens anhang’. Vad folk numera menar med troll anser vi vara svårt att avgöra, men det som vi kunnat få fram ur dessa vanföreställningar utfaller ungefär så, att de till sin natur skulle vara ett mellanting mellan människa och demon med en kropp och med känslor som inte skiljer sig särskilt mycket från människans – ty de äter, dricker och är uppdelade på två kön som får barn tillsammans – men när det gäller illvilja och ränker står de närmare djävulen. De håller sig gömda i det inre av bergstrakterna, de värdesätter tillgångar som guld och silver, de föder upp boskap, och inte sällan är de mycket välbeställda. De brukar förvisso vara förargade på  och hotfulla mot de människor som har ådragit sig deras antipati.

Den här föreställningen skyller Neikter på medeltidens munkar som slog samman de dunkla ryktena om troll med berättelserna om djävulens anhang i deras religiösa handböcker. Trollen har därmed också tillskrivits ett motbjudande utseende, både horn och svansar.

Trollsägnernas berättelser om bergtagna förklarar Neikter med att bondflickor ”i förlitande på föräldrarnas benägenhet att sätta tilltro till gamla sägner sagt sig vara bergtagna, för att under denna förevändning rättfärdiga sina otillåtna kärleksäventyr och sin frånvaro från hemmet.”

Bortbytingar förklarar han med att det är barn med engelska sjukan. Men denna folkliga uppfattning har inte uppstått utan orsak, eftersom personer från ”förtryckta folk, såsom judar och zigenare” både har anklagats för att röva bort barn och också dömts för detta.

Neikters avhandling ger alltså rationella förklaring till en del folktrouppfattningar, samtidigt som vi idag kan förvånas över den lärda världens försök att söka ursprunget till mytiska väsen i biologiska varelser.  Om den urgamla trollnationen ger en fascinerande inblick i1700-talets idévärld.

Neikter nyOm Människans historia. Avhandlingarna Om klimatets inverkan & Om den urgamla trollnationen. Utgivna av Carl Frängsmyr & Krister Östlund.Atlantis, 2013. ISBN 978-91-7353-571-7.

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

August Bondesons sagor

Fågelboet nu

August Bondeson är mest känd som författare till den klassiska romanen Skollärare John Cronschougs memoarer och en lång rad folklivsberättelser från Halland. Bondeson föddes 1854 och dog 23 september 1906. I anslutning till han dödsdag firas Bondesondagen i år den 22 september på födelsehemmet Fågelboet i Vessigebro. Fågelboet är i dag ett museum över Bondesons liv och verk. På Bondesondagen kommer jag att berätta halländska sagor och Hallands spelmansförbund spelar halländsk folkmusik. Mer om dagen kan du läsa här.

Jag tycker Bondeson framförallt är värd att uppmärksamma som bevarar av våra folksagor, en av de främsta i landet. Han gav ut tre mycket intressanta böcker. 1880 kom Halländska sagor, som innehåller 35 folksagor och är berättade på utpräglat bygdemål och  därför också försedd med ordförklaringar på över 20 sidor. En stor del av sagorna är barndomsminnen från Bondesons uppväxt. I inledningen skriver Bondeson att han har haft att välja på två sätt när han sammanställt sagorna:

antingen att ordagrant återgifva just det, som berättats, eller ock själf ingripa och gifva innehållet en ordnad form. Det senare har synts mig lämpligast; ty dels måste man hopleta spridda drag af samma saga hos ett flertal personer; dels erhåller man stundom en saga, hvilkens form, i följd av brist på förmåga och sinne hos den enskilde berättaren, ej svarar emot hännes innehåll.

I den här samlingen kan man säga att Bondeson är författare till sagorna. Han skapar en egen sagostil på dialekt. Han krusar ut och smyckar dem och förser dem med humoristiska språkliga vändningar. Ungefär som Djurklou gjorde när han gav ut Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, 1883. Bondeson brevväxlade också med Djurklou och förfaringssättet låg i tiden.

Fågelboet då1883 ger Bondeson ut en ny samling sagor Svenska folksagor som innehåller berättelser inte bara från Halland utan också från Småland, Västergötland och andra sydliga landskap. I förordet skriver Bondeson att han inte bara vill ”offentliggöra nakna uppteckningar … utan låta sagan framträda … i en för alla njutbar form”. Även här griper Bondesom in och ordnar och tillrättalägger men betydligt mer återhållsamt än i Halländska sagor. Man kan säga att han är återberättare av sagor. Han gör som alla sagoberättare gör, berättar på ett personligt sätt men på traditionens grund och med respekt för det folkliga materialet.

Ytterligare tre år senare, 1886, kommer så Historiegubbar på Dal. Här är Bondeson långt före sin tid, han kan kallas modern. Bondeson är upptecknaren som låter sagoberättarna komma till tals och berätta sagorna på deras egna vis. Han skildrar gubbarnas liv och framförandesituationen. Historiegubbar på Dal är fortfarande en av de viktigaste svenska sagoböckerna.

Foto:

Fågelboet i dag: Anna Pia Åhslund, som också skrivit om Bondeson i boken I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland, 2009.

Fågelboet förr 100 år sedan: Varbergs museum, Bondeson framför Fågelboet ca 1900.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

Trämannen på Egeskovs slott

DSC00923

Egeskovs slott ligger på Fyn. Slottet byggdes 1554 och är en riktig vattenborg som reser sig upp ur vattnet. Det sägs att det gick åt en hel ekeskog vid bygget och så fick slottet sitt namn.

Slottet och den vackra trädgården är i dag öppen för besökare. På slottets vind ligger en gammal träskulptur mellan några bjälkar. Om den inte behandlas med vördnad börjar det spökar på gården. Och om någon skulle drista sig till att ta bort den, kommer slottet att sjunka i vallgraven.

egeskov

När jag besökte Fyn i somras packade jag med mig band fem i Gorm Benzons bokverk Sagnenes Danmark. Där läser jag om Egeskovs slott och andra sällsamheter på Fyn. Rekommenderas för den sägenintresserade Danmarksresenären.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Prinsessbesök från Danmark

IMG_1203

Sagomuseet har haft kungligt besök från Danmark.

Åsen teater på norra Jylland har varit hos oss. Teatern etablerade sig 1987 som Institut for Folkeligt Teater med syfte just att lyfta fram den folkliga kulturen. Här kan du läsa mer om teatern. Vi hoppas på ett fortsatt utbyte av erfarenheter.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Vi sejlede bare – bakgrunden till en mästerlig roman

Jensen

I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.

Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.

Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.

Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.

Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.

Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Ferist

DSC01069

I Sverige har vi färister för att hindra kreatur att springa ut från betesmarkerna. Norge har så gott om feer så de måste hindra dessa väsen att sprida sig okontrollerat och förorsaka bekymmer för bilisterna.

Lämna en kommentar

Under Att berätta