Författararkiv: Per Gustavsson
Glad midsommar!
Midsommaraftons morgon och jag plockar smultron. Skörden blir ovanligt rik. Om vi ska lita på en gamla folklig uppfattning innebär det att ”Olle har kakan i ordning”, vilket betyder att på Olofsdagen kan säden malas till mjöl. Inom folkmedicinen användes daggfulla bär, smultron som plockats på morgonen när daggen ännu låg kvar, mot ögonsjukdomar. Krossade smultron läkte brännsår. Det första smultronen man plockade sönderklämdes på liktornen och ombands med en tygtrasa och snart försvann liktornen.
Enligt Arvid Månssons Örta-book, som är en sammanställning ur kontinentala källor, mer lärda än folkliga, har smultron eller jordbär 10 dygder. Smultronen ska läggas i vatten och om man dricker av jordbäravattnet rensas bröst och lunga, illaluktande dofter från munnen försvinner, sår läkes. Har man svårt att pissa hjälper smultronvattnet.
Har du plockat smultron och möter någon som frågar vad du har hittat, så tveka inte med svaret. Det lär oss en gammal legend.
Kristus mötte en gång en kvinna, som hade plockat smultron. Hon hade täckt korgen så att de inte syntes. Han frågade vad hon hade i korgen. – Ingenting, svarade kvinnan. – Gott, svarade Kristus, då ska det också ingenting vara. Sedan dess mättar inte smultron, även om man åter aldrig så många.
25 år med Ljungby berättarfestival
Fredag den 13 juni invigs den 25:e berättarfestivalen i Ljungby. Festivalens logga skapades av Mats Rehnman och vi tycker att den fortfarande berättar om vad festivalen handlar om. Som kronan på 25-årsjubileet framträder Mats själv och berättar en av sina bästa historier. Allt om festivalen hittar du på http://www.ljungbyberattarfestival.se.
Islänningasagorna nyöversatta – seminarium på Ljungby berättarefstival
Islänningasagorna är Nordens stora bidrag till värdsllitteraturen. Det är alltså en stor händelse när sagorna kommer i en nyöversättning till svenska, den första på 50 år. Samtliga 40 isländska släktsagor och 49 så kallade tåtar är översatta.
Ljungby berättarfestival uppmärksammar denna viktiga händelse och anordnar ett seminarium med Kristinn Jóhannesson, en av tre redaktörer för den nya utgåvan. Han berättar om arbetet varför det behövs en ny översättning och om alla svåra övervägande i samband med arbetet. Göran Hemberg berättar en av de nyöversatta sagorna, Gisle Surssons saga.
Det är isländska Saga forlag som står bakom utgåvan i fem band, fem volymer i vackra klotband i en kassett. Jag har precis fått hem böckerna från Island. Jag ångrar inte inköpet.
I första bandet finns en fyllig inledning om Islänningasagornas värld och ett avsnitt om Sagavärlden i Sverige. Femte delen avslutas med en kommentardel med kartor som visar sagaställen på Island, artiklar om bland annat den isländska gården, skepp och sjöfart och skaldediktningen. Och naturligtvis saknas varken ordförklaringar eller register. Med andra ord ett nyttigt och användbart verk.
Och ett verk att njuta av.
Läs mer om Islänningasagorna på förlagets hemsida, Där kan du också beställa böckerna. Just nu är det ett introduktionspris på 1960 kronor inklusive frakt.
Seminariet på berättarfestivalen äger rum tisdag 17 juni kl 10-12. Se festivalens hela program på www.ljungbyberattarfestival.se.
Under Litteratur
”Det berättande barnet”
Nu är det snart tid att ligga i hängmattan och njuta av läsning. Här är ytterligare ett lästips.
Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.
Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.
Tomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Tomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.
Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.
Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Tomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.
Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.
Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.
Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Tomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.
I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.
Jag hade gärna läst den här boken i en läsecirkel och diskuterat vilka lärdomar vi kan dra av den aktuella språkforskningen och hur vi kan omsätta dem i det dagliga mötet med barn.
Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1
Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.
Under Att berätta, Litteratur
Nils-Arvid Bringéus skriver om sitt liv
Som berättare har jag haft stor glädje av många verk ur etnologiprofessor Nils-Arvid Bringéus rika bokproduktion. När jag arbetade fram ett berättarprogram om de folkliga bonadsmåleriet i Sydsverige utgjorde hans standardverk en förnämlig introduktion till denna säregna bildvärld. Böckerna om årsfester och livets högtider har givit mig nödvändig kunskap när mitt berättande anknutit till årets gång. Volymerna med sägner och berättelser från Örkelljunga har jag använt flitigt när jag berättat historier i den bygden. Inte minst har jag gång på gång återvänt till storverket om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius liv och gärning, insatt i ett idéhistoriskt sammanhang. Jag är också djupt imponerad av Bringéus förmåga att spåra upp okända dokument, såsom Eva Wigströms försvunna sagomanuskript och Lasse i Lassabergs skildring av livet i Södra Unnaryd. Ja, jag skulle kunna räkna upp än fler böcker som varit kunskaps- och inspirationskällor.
De senaste åren har han publicerat flera intressanta skrifter som skildrar etnologins utveckling, bland annat en biografi om Carl Wilhelm von Sydow. Nu har turen kommit till Bringéus egen gärning. Hans nyligen utgivna självbiografi bär titeln Örkelljungapåg och Lundaprofessor, och har givits ut av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Barndomsåren i Örkelljunga skildras utifrån det välbekanta oljetrycket med två barn vid ett stup, men bakom dem finns den vakande skyddsängeln. Ett liknande hängde över min systers säng några decennier senare. Pojken på fjärilsjakt och flickan som plockar blommor blir en symbol för den nära världen, hemmet där mormor och mor höll ett vakande öga på barnen. Utanför det trygga hemmet finns farorna, konkretiserad av bland annat Prästsjön. Jag tycker om de små anekdotartade skildringarna från barndomen. I sjuårsåldern hamnar han 1 maj i arbetarnas demonstrationståg och får som straff krypa till sängs i ett mörkt rum mitt på dagen. När han köper en Svartepetterkortlek att ge bort i födelsedagspresent, tvingas han lämna tillbaka den i affären. Det var en högst olämplig present. Med lätt hand tecknas ett samhälle där skollärarens pojke tillhör samhällets finare skikt och där klasskillnaderna är påtagliga.
Stor nog att köpa en egen cykel vidgas skolpojkens horisont. Jag vet inte om någon etnolog undersökt just vilken stor roll cykeln spelade på 1930-talet för att upptäcka världen. Jag känner igen Bringeus skildring från mina egna föräldrars berättelser om släktresor och sommarsemester per cykel.
Så fortsätter skildringen av skolgången via studenten, präststudier fram till disputationen i etnologi och till slut professortjänsten i Lund. Jag som inte studerat etnologi själv, men väl läst de välkända folkloristerna och etnologernas skrifter, roas av inblicken i den etnologiska världen. Jaså, gick det till på det viset när man tenterade för en professor.
Ibland kan jag tycka att livsskildringen blir lite väl privat när författaren redovisar detaljer såsom skolkamraternas namn hemma i Örkelljunga, inköp av sommarstugor, barnens födelse och senare barn och barnbarns studier och arbete. Detta är mer intressant för släktingar och nära vänner.
Men plötsligt bränner det till och skildringen söker sig ett ögonblick under ytan. Den ungdom som i bokens inledningen skildras som ljus, värderas i slutet av livsskildringen som ”arbetsam och glädjelös”. Valet av prästbanan, innan studierna ledde in på folklivsforskningen, skildras också som ett mindre fritt val, dikterad av faderns önskan om att sonen skulle bli präst.
”Arbetet har varit mitt livs största glädje” skriver författaren i avslutningskapitlet. Så har ungdomens pliktuppfyllelse omvandlats till en personlig tillfredsställelse. Men mellan raderna skymtar det fram, att det inte varit helt okomplicerat att förena de krav som det offentliga arbetet innebär med familjelivet. Det hade onekligen varit intressant att få ta del av en etnologiprofessors syn på hur könsrollsstrukturen format livet.
”Sällan har jag i förväg kalkylerat över vad ett ‘projekt’ skulle kosta ifråga om tid och arbete. Hade jag gjort det skulle det mesta ha blivit ogjort.” Som läsare kan vi bara vara tacksamma över alla böcker som Bringeus arbetsflit frambringat.
Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. Uppsala, 2014. ISBN 978-91-87403-04-0.
Boken kan beställas från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Under Litteratur
Erotiska naturväsen
Är du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.
Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux
Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.
I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.
Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.
Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.
Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.
Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.
Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.
Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra. Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.
1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.
Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.
Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.
Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.
En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen. Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.
Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.
Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.
Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013
Under Litteratur
Nappträdet i Malmö
När det är dags att sluta med nappen går många barn i Malmö till Rönneholmsparken och hänger sina nappar i nappträdet. Finns det något nappträd där du bor? Eller har du sett något sådant träd? Berätta gärna här på bloggen och skicka gärna in bilder till kontakt@sagobygden.se, så publicerar vi dem efter hand.
Men när mitt barnbarn i Malmö slutade med napp, så la hon dem i ett kuvert som hon postade i en gul brevlåda till tomten. Det funkade bra. Finns det andra sätt att markera att nu behöver jag inte nappen längre.
En mörk bild av litteraturläsningen i förskolan
Vi är många som berättar sagor för små barn. ”Berätta en till” säger ofta barnen, som har ett stort behov av lära känna världen och sig själva med hjälp av berättelser. Trots att jag vet att berättande och litteraturläsning i förskolan varierar i omfattning blir jag rejält omskakad när jag läser boken Litteraturläsning i förskolan. Den är skriven av Ulla Damber, Jan Nilsson och Camilla Ohlsson som alla undervisar blivande förskollärare.
Utifrån observationer på 40 förskolor menar författarna att litteraturläsning på de besökta förskolorna inte används medvetet i det pedagogiska arbetet. Läsningen är sporadisk, oplanerad och följs mycket sällan upp. Den läsningen som dominerar är ”läsvilan”, alltså läsning för de lite större barnen efter lunch när de ska vara tysta och inte störa de mindre barnen som ska sova.
Det är alltså en mycket dyster bild som ges av litteraturläsningen i förskolan. Den står i skarp kontrast till forskningen som tydligt visar hur meningsskapande litteratur är för små barn i och med att den bland mycket annat vidgar barns referensramar, utvecklar ordförrådet och narrativa strukturer.
Bilden som författarna tecknar står också i skarp kontrast till mina egna erfarenheter när jag arbetade som barnbibliotekarier på 1980-talet. Då besökte alla förskolor utan undantag bibliotek och bokbuss regelbundet. Barnen lånade böcker som de tog med sig hem och förskolorna lånade alltid böcker som anknöt till teman de arbetade med i förskolan. Bibliotek och socialförvaltningen anordnade regelbundet studiedagar för förskolepersonal med böcker, läsning och berättande i fokus. En gång per år deltog förskolorna i en stor utställning på biblioteket där de visade temabaserade arbeten i form av stora målningar, modeller och byggen samt dokumentation av arbetsprocessen. Barnbibliotekarierna bokpratade också regelbundet på förskolornas föräldramöten.
Om forskarnas bild av litteraturläsningen i förskolan speglar verkligheten är det inte så konstigt att skolbarnens läsförmåga blir allt sämre, som den nya PISA-studien visar.
Varför är det så här, frågar sig bokens författare. Några svar är större barngrupper och färre personal, mer administrativa uppgifter, otillräcklig utbildning och bristande insatser för kompetensutveckling när det gäller litteraturläsning.
Jag kommer ihåg att på 80-talet hade en daghemsavdelning max 15 barn och alltid två förskollärare och en barnskötare. Inte undra på att det pedagogiska arbetet då hade andra grundförutsättningar. När jag berättade sagor för små barn för kanske 20 år sedan kunde jag ha en barngrupp på 15-20 barn. Idag kan gruppen vara både tre och fyra gånger så stor.
Hur kan man då utveckla litteraturläsningen i förskolan. Bokens författare ger konstruktiva förslag i bokens andra hälft och förespråkar ett temabaserat arbetssätt där litteraturens ges stor roll. De ger också några konkreta exempel på temaarbeten. I det här sammanhanget kommer de också in på digitalt berättande i Photostory.
Läsning och berättande är intimt förbundna och även om den här boken fokuserar på litteraturläsning är den högintressant för alla som berättar för små barn. Den borde vara obligatorisk läsning för all förskolepersonal. Varför inte ett läs- och berättarlyft i förskolan?!
Ulla Damber, Jan Nilsson & Camilla Ohlsson: Litteraturläsning i förskolan. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-4407813-7
Under Litteratur, Pedagogik
”Den kritiska gränsen”
En av mina absoluta favoritsägenplatser är den jättelika stenanhopningen Kanaberg, några mil sydväst om Kalmar. Ja, Kanaberg eller Karnaberg, som platsen också kallas, är överväldigande stort. Det finns klippblock som är tio meter långa och stenarna ligger travade huller om buller på varandra på ett område som är stort som ett tunnland.
Det är inte så underligt att folk i århundraden har berättat sägner om Kanaberg. Här har skatter gömts, fruktade skogstjuvar hållit sig gömda och Nils Dacke tog sin tillflykt hit när kungens trupper var efter honom. Men allra mest har man berättat om trollen.
Stället har fått sitt namn efter flickan Karna som bodde i byn Kettilshult inte långt från stenberget. En kväll när hon var på väg hem med korna blev hon bergtagen av trollen och förd in i Kanabergs grottor och håligheter. Sägnen berättar om hennes dramatiska räddningen med hjälp av prästen i Arby. Karna kom tillbaka till sin mor och far, men hon blev aldrig som förr. Hon var tyst och inbunden så länge hon levde och berättade aldrig för någon om hur hon haft det hos trollen.
Jag känner igen Kanaberg på en målning av konstnären Ella Tillema. Den har titeln Den kritiska gränsen.
Hon för mig tillbaka till Kanaberg, som jag senast besökte i våras. Men jag känner mig inte alls trygg. Jag är inte rädd för trollen, men det finns ett annat hot i bilden. Mannen på bilden, som kan vara jag, verkar står stadigt på stenen, vänd ut mot skogen. Men är skogen en trygg tillflykt där vi kan plocka bär och svamp och uppleva ro? Eller händer det något förödande där ute, något som undergräver vår fortsatta existens? Och står jag i själva verket så stadigt på stenen? De stenar som en gång fösts ihop av naturens krafter, kan vi vara så säkra på att de kommer att ligga där i all evighet.
Är det inte en smartphone mannen på bilden håller i handen och studerar så intensivt? En bild av ensamhet? Eller kontakt? Den virtuella världen som en tillflykt och trygghet när den fysiska världen hotas av sättet vi lever på?
Ella Tillemas målning tillför Kanaberg och dess sägner en ny dimension. Hotet mot livet är inte borta, det ser bara annorlunda ut.
Elle Tillemas målning har visats på Galleri Thomas Wallner i Simris. Den avslutas i dag, men den som vill se andra bilder av konstnären kan besöka konstnärens hemsida.
Sägnen om Kanaberg finns att läsa i min bok Sägenresan, Rabén och Sjögren, 2006.
Kanaberg ligger längs landsvägen mellan Söderåkra och Påryd, strax norr om Göddabo.
Sagobygdens Blogg 