Månadsarkiv: juni 2012

Ett medeltida partytrick!

Två steg framåt, ett tillbaka, två steg framåt, ett tillbaka…dansen gungar framåt i en böljande sluten kedja.
Försångaren, eller Skipern/Skepparen, som de säger på Färöarna, sjunger de berättande fraserna, alla laddar på och sjunger med i omkmvädet. Och tillsammans berättar vi än en gång historien som om den vore ny, som om vi hade sett händelsen för våra ögon. Handfattning, röster, ögon, gung, sväng, starka utrtyck, ljuva lögner, partyt är ett faktum!

Vi kallar det Balladdans, och på Färöarna, där traditionen fortfarande är levande kallas det Kvaddans. Under Stockholm Early Music Festival nyligen fick vi besök av den färöiske kvaddansaren Rasmus Joensen och hans vänner, de bjöd in till dans på Storkyrkosalen i Gamla Stan.

”Kvaddans är inget man betraktar, det är något man gör tillsammans” sa Rasmus. ”Ni har väl inte kommit hit för att titta på våra nackar?” Och dans blev det!

Det sägs att steget en gång i tiden hade en innebörd, detta var något som kom riddarna till del i deras utbildning i de höviska konsterna. Två steg fram: gå ut i livet! Ett tillbaka: stig tillbaka och reflektera! Livsvisdom!

Det som händer när man dansar ballader är att temperaturen, intensiteten, glädje, energin, stiger samtidigt som man vilar i gungandet och växelsången. Ja och så händer det en massa andra saker som är svåra att benämna. Kort sagt: det är ett utmärkt partytrick som stått sig ända från medeltiden.

I Sverige dansas ballader regelbundet på Skeppholmsgården i Stockholm och på Kyrkliden i Slaka/Linköping samt på Bingsjöstämman 3/7, Korröfestivalen 27/7.

Medeltida Gästabud på Ljungby Berättarfestival på lördag den16/6 har du också chans att prova på balladdans. Det tillsammans med skrönor, sagor, fakta, sånger och fantastiskt läcker mat! Välkomna dit!

Nyfiken på vad en medeltida ballad är? Kolla HÄR

Marie Länne-Persson

Foto: Sara Teheranian och Astrid Selling Sjöberg

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Mickel räv

Den fräcka, rödsvansade räven dyker ofta upp i den folkliga diktningen. Mickel kallades han – ett så kallat noanamn som användes istället för det rätta namnet. För nämnde man honom vid hans rätta namn kunde det kalla honom till gården – och hönshuset – och det ville man inte gärna.

Ordspråk och uttryck om räven hör till de områden som jag ofta får frågor om. Vad menar man egentligen med att säga att någon är listig/slug som en räv eller att han/hon har en räv bakom örat?

I bondesamhällets folklore hade räven rykt om sig att vara ovanligt listig och förslagen. Det sades att han aldrig jagade nära sin egen lya, för att inte avslöja för jägarna var den låg. Räven lyckades ofta överlista människorna och ta sig in i hönshuset för att ta ett par hönor, det såg inte människorna på med blida ögon. Mickels rykte var därför inte det bästa. Att säga att någon är slug som en räv antydde också att denne var lite lömsk

Men jämförelsen med räven kan också göras med en viss beundran, som kanske har blivit tydligare idag då färre av oss har ett hönshus att försvara. När vi säger om någon att han/hon ”har en räv bakom örat” eller ”är en gammal räv” så menar vi ofta någon som har varit med ett tag och känner till alla tjuvknep – och inte är rädd för att använda dem om det kniper.

Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet

bild: Mia Einarsdotter, ur boken När svanarna flög ikapp, Små sagor och ramsor om djur (Sagomuseet 2007)

1 kommentar

Under Att berätta

”Det var ju en saga du sjöng…”

”…..och dessutom slutade den lyckligt!”
En häpen kommentar från en deltagare i en visstuga jag höll för ett tag sedan.

Jo. Jag hade sjungit balladen om De Bortstulna Konungadöttrarna, de som i vuxen ålder söker sig tillbaka till sitt hem, slottet alltså, men de vågar inte ge sig till känna utan tar jobb som pigor. Drottningen ger dem i uppgift att väva – och som de väver! ”En sådan väv har inte funnits på vår gård sedan våra döttrar kom bort” säger drottningen när hon sitter där med den färdiga väven i knät! Nu vill kungen och drottningen ge dem jobb, ansvaret för husnycklarna och sin yngste son! Dags att avslöja hur saker och ting ligger till… och allt slutar i glädjetårar fest och dans!

På förra årets Berättarfestival lärde jag mig det mycket bra uttrycket ”Kino im Kopf”. Jag och alla vi i Bessman (som medverkade förra året) använder uttrycket flitigt! En ”bio i huvet” är precis det man behöver som balladsångerska och balladpublik – förmågan att se det som händer! Nu går ju den där bion allt som oftast igång utav sig själv, bara för att balladlyriken är som den är: den berätta precis bara vad man ser, och ibland vad man hör. Bara det, resten får man tolka själv!

”Det var ju här det hände”, ”Det handlar om mig” och ”Har du skrivit den själv” är kommentarer som vittnar om att bion är igång för fullt.

Men ibland kan man ändå behöva påminna om att dra igång den, det är ju inte alla som får tillfälle att s.a.s. fixa till sin egen bildskärm nu för tiden…

Kanske vi ses på Berättarfestivalen, i någon av dess världar!

Marie Länne Persson

Marie Länne-Persson medverkar på årets berättarfestival. Så här presenterar hon sig:

Jag är balladsångerska, folkmusiker, kompositör, pedagog m.m., och uppvuxen med mina morföräldrars berättelser, talesätt, låtar och visor. Jag vet därför precis var Lindormen, Glo-son, Tomten och Djävulen varit synlig i Linneryd, samt i alla fall ett säkert trollboställe.
Bor numera i Linköping och arbetar som frilansande musiker och projektledare.

På årets festival medverkar hon med med konserten Så länge min käresta lever ännu som ingår i sägenresan I pestens fotspår, samt i det Medeltida Gästabudet och seminariet Kultur för alla. Mer om Marie och ballader kan du läsa här.

Sägenresan söndag 17 juni är slutsåld, men det finns möjlighet att komma till Dörarps kyrka och lyssna på konserten. Börjar mellan 14.30 och 15. Kostnad 50:-. Det finns fortfarande biljetter kvar till det medeltida gästabudet. Läs mer här.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Spökhistorier för barn

Tidigare har jag under rubriken Ur bokhyllan skrivit om små skrifter från 1800-talet som såväl ifrågasätter tron på sägenväsen, som bekräftar och stärker tron. Nu har jag läst en skrift utgiven av förlaget P.G.Berg 1852 med titeln Spökhistorier för barn. På sanning grundade och naturligen förklarade, samt utgifne för att motarbeta tron på spöken. Det är en anonym skrift, med stor säkerhet översatt från tyskan.

Ramhistorien är enkel. Tre barn flyttar med sina föräldrar till ett gammalt slott där det sägs spöka. Barnen blir skrämda, men deras föräldrar och andra vuxna, däribland en pastor, berättar en lång rad spökhistorier för dem och ger dem alla en naturlig förklaring. Spöken beror blott och bart på människors rädslor, fantasier, starka inbillningskraft, drömmar, synvillor, hägringar och på att de som upplever skrämmande ting inte går till botten med orsaken. Det finns alltid naturliga förklaringar. När dessa upplevelser berättas vidare fogas hela tiden nya händelser till den ursprungliga historien.

Här får välkända sägenmotiv såsom de dödas julotta, den vilda jakten och dödskallen som rör sig av sig själv på kyrkogården sin förklaring. Häxtron förklaras också, nog så aktuell. Några år senare, 1858, skulle nya omfattande häxanklagelser sprida sig i Gagnef i Dalarna. (se Kristina Tegler Jerselius: Den stora häxdansen, 2003).

Här kommer ett smakprov, i lätt normaliserad språkdräkt, på en berättelse som rymmer både skendöd och att en person fastnar med rocken i kistlocket och tror att det är den döde som hämnas. Det är pastorn i boken som berättar.

En dödgrävare som bevistat likbegängelsen efter en rik man, på vilkens finger man, i följe av hans sista vilja, låtit sätta en ring av stort värde, beslöt att bortröva denna. Samvetet, som befallde honom att icke störa friden på den dödes vilorum, nedtystade han och begav sig till det valv, varest man låtit kistan stå, emedan man den följande dagen först ämnade nedsätta den i en egen grav, i ett sidokapell av kyrkan. Han försåg sig med blindlykta och några andra för hans förehavande nödvändiga verktyg.

Då jag såg honom öppna de underjordiska valven och väl kände till omständigheterna med ringen, så drog jag misstankar. Jag hade ett medel att bevaka honom; därför behövde jag nämligen blott öppna fall-luckan, som från kyrkan gick ned i gravvalven. Detta verkställde jag även med så mycken försiktighet, att jag icke hördes. Genast varseblev jag tjuven, som öppnade kistan, uppvecklade svepningen, som höljde liket, och fattade handen, på vilken ringen satt. Fingrarna var uppsvällda, så att han icke kunde avdra ringen. Då tog han sin kniv och skar av fingret, på vilken diamanten satt.

– Bov, ropade jag med hög röst, vad vågar du göra?

Utan tvivel trodde han sig höra en överjordisk stämma, ty dessa ord kom blodet att stelna i hans ådror. Han gjorde ett par steg framåt, kastade ikull lanternan och släckte ljuset. Jag kunde icke se något, men hörde hur han tillslöt likkistan. Genast begav jag mig till det underjordiska valvets dörr för att vänta, till dess han skulle komma ut.

En halv timme hade jag så stått och väntande, utan att han anlände: då hämtade jag mig ett ljus och gick ned. Jag fann boven liggande vanmäktig på kistan; han hade likväl snart åter kommit till medvetande.

– Ni har begått en skändlig handling, och förmodligen känner ni däröver en livlig ånger; följ mig och var, vad mig beträffar, utan fruktan.

Men ännu hade han icke återhämtat sina krafter‚ jag ville hjälpa honom. I etta ögonblick slocknade mitt ljus.

–Jag söker förgäves att fly, sade han till mig, den som jag har bestulit kvarhåller mig; jag är förlorad.

Och så föll han på nytt i vanmakt.

Jag försökte att bortsläpa honom, men han var verkligen kvarhållen. Då gick jag efter kyrkovaktaren, och vid vår återkomst fann vi, att rockskörtet blivit fastsittande mellan likkistan och locket, då han i mörkret tillslöt densamma. Därför trodde han också, att han av den gudomliga rättvisan blivit kvarhållen.

Under det att jag lämnade dödgrävaren nödig hjälp, öppnades kistan på nytt av kyrkoförvaltaren. Tänk er hans överraskning; den sista timman hade ännu icke slagit för den, som man nedlagt i graven. Vår tjuv hade uppväckt honom ur hans dvala, och sedan han åter något litet kommit till medvetande, sökte han öppna ögonen och röra armarna.

Jag beundrade det medel, varav försynen betjänade sig för att bevara denna människa för den henne hotande olyckan. Emellertid hade även dödgrävaren kommit sig före. Då han åter såg upp, och såg den förmente dödes ögon fästade på sig fattade honom en sådan förskräckelse, att han för alltid förlorade sitt förnuft.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Bergtagen av trollen

Många av oss har nog någon gång blivit stående framför en mossig bergvägg, som mäktig och väldig reser sig mot himlen. I det ögonblicket är det inte svårt att förstå hur folktron och berättelserna om trollen i bergen en gång kom till. Det är lätt att föreställa sig en port in i berget, som leder in till en bergasal, och det är lätt att tänka sig hur det skulle kunna se ut där inne i berget hos trollen.

Jag håller just nu på att skriva ett föredrag om berget som övernaturlig plats och sägner och föreställningar kring bergtagning – så kallades det när olyckliga människor lurades in i berget av trollen och sedan hölls fångna där. Det är ett fascinerande och spännande ämne, som säger mycket om den gemensamma fantasivärld som vävts samman och traderats genom folkloren i generation efter generation.

Men det finns även en annan sorts historia att berätta här. En del av dem som sade sig ha blivit bergtagna av trollen tog senare tillbaka sina berättelser och bekände att de helt enkelt hade velat hålla sig undan ett tag. De hade gått ut i skogen för att få vara i fred och när de kom hem skyllde de på trollen för att förklara var de hade hållit hus. Bergtagning var också ett sätt att söka förklaring till vart människor (eller djur) som gått vilse i skogen och kanske dött i ensamhet ute i vildmarken, hade tagit vägen.

Tron på troll fanns främst i södra och mellersta Sverige (i norra Sverige dominerades traditionen av tron på vittror och till dessa knöts sägner och föreställningar som i söder hörde samman med trollen och vättarna). Trollen troddes leva i berg, under stora stenblock, i gravhögar eller i skogen. Deras liv var väldigt likt människornas liv – de firade bröllop, bryggde öl, höll sig med boskap, bakade bröd och spann garn. Många sägner berättar om troll och människor som levde på vänskaplig fot med varandra och gjorde varandra tjänster men de flesta handlar om hur farligt det kunde vara att ha med troll att göra.

De var kända för sin list, så det gällde att vara vaksam för trollen kunde vara svåra att känna igen. I vissa uppteckningar sägs det att trollen var mörka och fula men de flesta berättar att trollen såg ut som människor. De kunde dock förvända synen på folk de mötte och visade sig ofta som ovanligt vackra och rikt klädda människor med många smycken. Det bästa sättet att avslöja ett troll var att använda ett kristet ord eller tecken – trollen (liksom andra övernaturliga väsen) kunde inte tåla dessa.

Den som blev bergtagen lurades in till trollen i berget och hölls fången där. Detta kunde till exempel ske om man var oförsiktig nog att äta eller dricka av det som trollen bjöd. I vissa berättelser sades det att trollen förvände synen på de bergtagna, så att de trodde att trollens boning var fyllda av guld och andra rikedomar fast det egentligen var fattigt och eländigt. I berget fick människorna arbeta hårt men ibland hände det också att de gifte sig med ett av trollen och fick barn därinne.

Att bli fri från bergtagningen var ofta svårt men ibland räckte det att den bergtagne själv uttalade Guds namn eller gjorde ett kristet tecken så slapp han eller hon ut ur berget.  I andra berättelser hjälpte prästen till att få ut den fångne, genom att se till att kyrkklockorna klämtade så högt att det hördes ända in i berget eller själv kom ut i skogen och läste böner utanför berget.

Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet

4 kommentarer

Under Att berätta

Tora Wall – ny gästbloggare

Vi tackar Neppe Pettersson för hennes personliga blogginlägg. På Ljungby berättarfestival 15-19 juni kan du möta henne som berättare och kursledare. Missa inte det!

Nu hälsar vi Tora Wall välkommen som bloggare. Hon arbetar som folklorist på Nordiska museets arkiv, där hon ansvarar för museets folkloristiska material. Där finns uppteckningar om folktro, sagor, sägner, ordspråk, gåtor, lekar, visor och mycket mer. I skrivande stund ägnar hon sig mycket åt trollsägner och föreställningar om dödsväsen.

I morgon kommer hennes första inlägg. Det handlar om troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Berättande för alla

Bild

 

Idag har jag haft den sista träffen med min grupp i projektet ”Museipedagogik för alla” I ett och ett halvt år har jag träffat barnen från  Kungshögskolans särskola. Det har varit en otroligt stark upplevelse för mig. Jag oroade mig mycket för det första berättande och ännu mer sedan lärarna sagt att jag skulle ta en lång saga och berätta samma saga varje gång. Jag tyckte det lät konstigt och jag visste ju inte då hur kloka dessa lärare på skolan var/är. Pinkel blev mitt val. Efter första berättarstunden kände jag mig ganska misslyckad, det var bara en pojke som verkade tycka om sagan. Men redan nästa gång började jag förstå deras språk och tolka glädjen. Pinkel sprider alltid glädje och lycka hos barn men under de här berättarstunderna slog han alla rekord.

 

Bild

Läsåret därefter skulle jag berätta ”Lilla Rosa och Långa Leda” , men det var en miss. Där fanns ett elakt troll men hon var smilig och listig, inte alls som Pinkels trollkäring som vrålade och skrek när hon blev lurad. Hjälten var söt, tålmodig och vänlig medan Pinkel var lurig, glad och en riktig kanalje. Lilla Rosa förde ingen glädje in i barnens liv och var därför helt ointressant. Så bytte jag till ”Bocken som inte vill gå ur ärtlandet” och till berättelsen om ankungen som vill låta som alla djur hon möter. Nu blev det lyssnande av för visst är bocken festlig som buffar alla i magen. Till och med trollet, som kom smygande ut ur skogen för att köra bort bocken, fick sig en knuff och började gråta sitt trollyl. Och ankungen! Till slut går det inte att hålla igen skrattskriken när man vet hur tokigt det låter när ankan försöker sjunga som en koltrast.

Bilderna är från vår sista träff, Steve, Sagomuseets fotograf har tagit dem. Jag älskar bilden på flickan som skrattar så stort. En gång när Pinkel var ovanligt vild började hon gråta. Jag blev så rädd och for fram för att trösta henne. Då smekte hon min hand medan tårarna rann som pärlor och fick mig att förstå att det var glädjetårar.

Så mycket jag lärt mig av vuxna och barn i den här gruppen: Glädjen är den vackraste gåvan Vår Herre gett oss. Och en glädje, hur ynka liten den än är, ska tas emot av hela Din kropp och själ. En glädje får man inte hasta över.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

När freden kommer – Det vinnande bidraget i Ljungby Sagotävling 2012


Lukas Alhbin heter femteklassaren som vann

Året var 1500 e.kr i landet Skiing, där var det fred, men när Horrox kom till landet blev det annorlunda. De intog huvudstaden Arrason, brände hus och byar. Till slut måste Skiing ge upp. Dom kunde inte stoppa den maktgalna kungen och hans son. Allt hopp dog ut när motståndsrörelsen försvann.

– Du! Ja just du, ge mig min häst.
Yla såg på soldaten och svarade.
– Ja, ja herrn… förlåt herrn.
– Ditt lilla gatubarn … Va, var det din tröga far som satt dig i arbete?
– Nej herrn jag har ingen far bara min mor och syster.
– Aaagghh tid ditt dumma barn slösa inte min tid på det här.
– …Ja herrn.
Yla trodde inte att soldaterna skulle vara så läskiga. Mor hade sagt att det var lätt att sköta stallet åt Ednill. Att det inte kom så många vakter, men jo, det var rätt så ofta det kom en hel patrull. Yla gick till Ednills hus för han var trött på att vakterna trakasserade honom. Ednill stod redan vid dörren och väntade.
– Du vet att du har hållit dig längst. Två dagar alla andra barn har bara klarat två timmar.
– Mm.. Du Edmill jag tror jag vill sluta arbeta med hästar.
– Va?!
– Ja jag tror inte att jag kan arbeta hos dig längre.
– Okej här är dina pengar. Sköt om dig.
Yla vände sig inte om, det kändes hemskt när alla soldaterna hade varit så taskiga mot honom. Vad fick han för det, jo sju silvermynt? Sju silvermynt! Ilskan kokade inom honom. Men vad kunde han göra.

– Mor, syster jag är hemma nu.
Hej gubben sa Ylas mor, hon hette Kijana.
– Hur mycket pengar fick du?
Yla gav henne silvermynten.
– Sju silvermynt! Det räcker bara till två mjölsäckar.
– Är Claudia där uppe?
– Ja hon ritar.
Yla gick upp för trappan till hans och Claudias rum.
– Hej syster, vad gör du?
– Oh, hej Yla. Jag ritar en teckning.
– Vad ritar du?
– En bild där Romulus Horrox och hans dumma son blir hängda i Arrason.
– Claudia! Du får inte rita eller skriva så.
– Varför? Du hatar dom ju också.
– Ja men vi kan bli hängda för den här teckningen, förstår du inte det?
– Förlåt Yla jag förstod inte.
– Jag godtar din ursäkt men ta det lugnt fram till min födelsedag bara.
– Okej. Är det kul att vara sjutton?
– Nej du syster, Man luktar illa och får finnar. Gå och lägg dig nu innan mor säger till.
– Okej, God natt Yla
– God natt.

Samma natt red Romulus med sina soldater in i Ylas by.
– Alla medborgare skall samlas på torget annars bränner vi ner era hus.
Yla vaknade plötsligt när soldaterna tog ut Kijana och Claudia ur huset. Dom gick inte in i hans rum. När dom hade gått skyndade Yla att klä sig och springa ut till torget. Han såg Romulus lägga snaror runt folks halsar. Plötsligt började han gråta, han såg sin mor där borta. Romulus började tala.
– Vi har samlats här idag för att en av er idioter har stulit något som tillhör mig. Vill någon erkänna vad dom har gjort?
Alla bara stod och såg på, ingen erkände något.
– Okej som ni dumma Skiinger vill ha det. Min son vill du dra i spaken?
– Med nöje far.
Yla sprang mot sin mor men han kom försent. prinsen drog i spaken och Ylas mor försvann, för alltid.
– Bränn ner byn med Zarm, det var länge sedan han tände eld på något.
Plötsligt blev himlen svart. Det var Zarm, Romulus drake från underjorden. Odjuret började spruta eld. Alla byborna sprang, någon puttade Yla. Han började gråta. Nu dör jag sa Yla till sig själv. Någon trampade på honom. Han föll ihop.

– Du Yla vakna, kom igen vakna!
Yla vaknade och såg upp mot taket, han var i Ednills stall.
– Hej Ednill vad hände?
– Jag hittade dig i en massa aska vid torget, hela byn är uppbränd utav Horrox. Mitt stall stog kvar, men alla andra…
Ednill drog ett finger över halsen.
– Mor, Syster!
– Tyst, sa Ednill, skrik inte soldaterna hittar oss då.
Yla började komma ihåg natten då hans mor dog, och Claudia vart var hon?
– Här, klä på dig det här, och om någon frågar så är det här din syster.
En flicka kom in i stallet, det var Claudia.
– Det är min syster.
– Du fattar snabbt.
– Nej det är min syster på riktigt. Claudia!
– Yla! Ropade systern.
Båda syskonen kramade om varandra.
– Claudia hur kom du undan vakterna?
– Mor puttade bort mig när vi kom fram vid torget. Vakterna brydde sig inte om mig. Mor ville att du skulle ha denna.
Hon höll i ett paket. Yla såg på paketet och undrade vad det var i det. Han öppnade det. I lådan låg det en dolk, precis den som han hade önskat sig från affären. Han ville så gärna ha den och nu var den, i hans händer. Claudia och Ednill såg förbluffade på dolken, mest Ednill.
– Var kommer den ifrån? Jag känner igen den, sa Ednill
– Vid Herr Sens affär, du vet gränden där vid brunnen.
– Ja men den kniven har motståndsrörelsens tecken!
– Ednill, vi kan spåra var den kommer ifrån va? Sa Claudia med spänning i rösten.
– Ytterst möjligt sa Ednill men vi frågar Herr Sens om vi nu hittar honom, om vi kan få veta vart den kommer ifrån.
Alla reste sig och började gå mot byn. Yla tyckte synd om folket i byn. Vart han än tittade med sina ögon såg han människor som stod vid sina nerbrända hus och grät.
– Så här är det nu, sa Ednill
Framför dem stod Herr Sens och grät utanför sin butik som var till största delen nerbränd.
– Mitt hus, min butik, snyftade Sens. Se vad dom gjorde med mitt, jag hade allt jag ville ha men dom sablarna tog allt.
– Herr Sens, sa Claudia med sorgen i rösten, vart kommer denna dolk ifrån.
– Jag vet inte, sa Sens och slutade gråta, men jag vet dess historia. Allt började när trollkarlen i norr gjorde en, nej flera dolkar. om man sticker dom i Romulus hjärta dör han, soldaterna, sonen och hans drake.
Ednill tittade på Sens som om han ville lägga till en bit i historien.
– Det sägs att det skall göras av en pojke med nobelt hjärta, sa Herr Sens
Alla tittade på Yla. Ednill la sin hand på Ylas axel
– Det är du, sa Ednill.
Claudia sprang fram och kramade sin bror.
– Mor har sagt att Horrox gör hemska saker. Han dödar folk. Jag vill inte att du skall dö, snyftade hon
Yla såg på sin gråtfärdiga syster
– Claudia! Om Ednill säger att jag kan få slut på allt lidande, så måste jag försöka. Han nickade åt Ednill.
– Jag gör det, sa Yla och kände sig vuxen. Herr Sens, ta hand om min syster medan jag och Ednill letar efter motståndsrörelsen.
Sen nickade till svar
– Vänta, ta dem här.
Herr Sen gav Yla och Ednill var sin rustning
– Lycka till
– Du med, sa Yla

Ednill och Yla såg snart en man med huva. Han såg ut att vara tjuv eller spion
– Eehum, ursäkta, vet du var hm… hm… ligger, viskade Ednill
Mannen såg upp, gick fram till en dörr och knackade tre gånger, den öppnades.
De gick in. Det såg ut som alla där inne var tjuvar eller gamla soldlater.
– Vad vill ni, sa en man som satt på en slags tron
– Gå med i kampen, sa Ednill
– Är det du? Sa mannen och tittade på Yla och log. Har du dolken?
Yla visade dolken
– Ja, se på maken. Det är du, sa mannen. Jag heter Niccolo. Vi kan ta dig till Romulus. När du dödar hans svarta hjärta så försvinner även hans medhjälpare. Vi offrar våra liv om det behövs
Yla såg på Niccola
– När börjar vi, sa Yla
– Vid gryningen, sov så länge du kan.

Yla låg på golvet och tänkte på vad som skulle hända. Han skulle ta Romulus liv. Han tänkte också på sin mor, han skulle få hämnas på allt, inte bara hans mor. Han hörde Niccolos röst.
– Stig upp mina tappra soldater, vem vill ha stekt Romulus till frukost.
Niccolo skakade på yla som fortfarande sov.
– Du vakna detta är din stora dag.
Efter att alla hade stigit upp och tagit på sig sin rustning ställde alla upp utanför huset. Alla stod i led. Det var fyra led med tjugo man i varje.
– Vi går, sa Niccolo.

Det var några kilometer till mörka slottet. Det var där Romulus bodde. Yla gick jämte en man som såg gammal ut.
– Vi hade nästan förlorat hoppet. Horrox står för skugga, han skapar nya krigare varje dag med hjälp av hans svarta magi. Till och med hans son är gjord av svart magi, Zarm med.
Yla rös av vad mannen hade sagt, vem vill leva ett sådant liv?
– Halt!
Det var en Horrox soldat längre fram.
– På order av Horrox döms ni för förräderi.
– Ääääh håll mun, sa en av motståndsmännen.
En av dem sköt soldaten med ett armborst. Han blev till aska. I askan formades Romulus ansikte. Alla fortsatte marschera. Det hände många gånger. Nu var de framme vid slottet.
– Okej vi gör såhär, sa Niccolo som såg ut att ha längtat tills den här dagen. Vi ”låtsas” att vi ger upp och då öppnar de portarna. Vi går in till gårdsplanen, Romulus håller säkert ett tal om att han har segrat. Vi tar upp våra vapen och du,
Niccolo pekade på Yla.
– Om vi dör måste du ändå döda Horrox.
Ednill nickade:
– Vad som än händer.
– Okej, svarade Yla med tyst röst.
– Hallå Romulus din fega råtta! Vi ger upp! Hör du din döva mullvad vi ger upp!
Vid muren stod Romulus med många vakter och sin son.
– Oh , nä men är det inte barbaren Niccolo som äntligen ger upp.
Romulus vinkade med handen och portarna öppnades. Yla och soldaterna gick in. Gårdsplanen var ett hemskt ställe. Hela gårdsplanen var täckt av sand och blod på marken. Här hade många blivit avrättade. Plötsligt var Romulus framför dem.
– Denna dag är en stor dag, en stor dag för mig, sa han
– Mer än du tror, sa Niccolo.
– Attack! Skrek motståndsmännen
Romulus flydde in i borgen med sin son.
– Fort Yla, följ mig, sa Ednill och tog tag i Ylas arm.
Niccolo höll Horrox vakter upptagna. Ednill och Yla sprang efter Romulus. Romulus sprang in i ett rum och låste dörren.
– Akta Yla, sa Ednill.
Ednill sparkade upp dörren. Romulus son riktade ett armborst mot Ednill.
– Är det du som skulle döda mig? Sa Romulus. Jag trodde det skulle vara någon som va redo att ta mitt liv. Du ser inte så heroisk ut.
– Ditt svin! Ednill kastade sig över Romulus.
Romulus son sköt en pil. Ednill började blöda på armen.
– Hehe, ni dumma Skiinger.
Niccolo kom in i rummet, sköt en pil i sonen med ett armborst. Sonen blev till aska.
– Han är din nu, sa Niccolo
– Zarm rädda mig, Zarm!
– Det här är för min mor.
– Nej gör det inte, Nej!
Yla stötte dolken i Romulus hjärta, han blev till aska. När Yla kom ut såg han en massa aska på marken och soldater och Niccolo som dansade glatt.
– Haha idag är en stor
– Var är Ednill? Sa Yla.
– När jag sköt Romulus son så tog jag ut honom, han mår säkert bra. Kanske att han har ont i armen.
Yla log. Efter det red soldaterna runt och berättade nyheten. Niccolo gjorde Yla till kung och Niccolo och Ednill blev generaler. Och allt var i balans igen. Alla var glada, och alla blev ännu gladare när de visste att freden kom.

Av Lukas Alhbin.
5:A Åbyskolan

1 kommentar

Under Att berätta