Berättande för alla

Bild

 

Idag har jag haft den sista träffen med min grupp i projektet ”Museipedagogik för alla” I ett och ett halvt år har jag träffat barnen från  Kungshögskolans särskola. Det har varit en otroligt stark upplevelse för mig. Jag oroade mig mycket för det första berättande och ännu mer sedan lärarna sagt att jag skulle ta en lång saga och berätta samma saga varje gång. Jag tyckte det lät konstigt och jag visste ju inte då hur kloka dessa lärare på skolan var/är. Pinkel blev mitt val. Efter första berättarstunden kände jag mig ganska misslyckad, det var bara en pojke som verkade tycka om sagan. Men redan nästa gång började jag förstå deras språk och tolka glädjen. Pinkel sprider alltid glädje och lycka hos barn men under de här berättarstunderna slog han alla rekord.

 

Bild

Läsåret därefter skulle jag berätta ”Lilla Rosa och Långa Leda” , men det var en miss. Där fanns ett elakt troll men hon var smilig och listig, inte alls som Pinkels trollkäring som vrålade och skrek när hon blev lurad. Hjälten var söt, tålmodig och vänlig medan Pinkel var lurig, glad och en riktig kanalje. Lilla Rosa förde ingen glädje in i barnens liv och var därför helt ointressant. Så bytte jag till ”Bocken som inte vill gå ur ärtlandet” och till berättelsen om ankungen som vill låta som alla djur hon möter. Nu blev det lyssnande av för visst är bocken festlig som buffar alla i magen. Till och med trollet, som kom smygande ut ur skogen för att köra bort bocken, fick sig en knuff och började gråta sitt trollyl. Och ankungen! Till slut går det inte att hålla igen skrattskriken när man vet hur tokigt det låter när ankan försöker sjunga som en koltrast.

Bilderna är från vår sista träff, Steve, Sagomuseets fotograf har tagit dem. Jag älskar bilden på flickan som skrattar så stort. En gång när Pinkel var ovanligt vild började hon gråta. Jag blev så rädd och for fram för att trösta henne. Då smekte hon min hand medan tårarna rann som pärlor och fick mig att förstå att det var glädjetårar.

Så mycket jag lärt mig av vuxna och barn i den här gruppen: Glädjen är den vackraste gåvan Vår Herre gett oss. Och en glädje, hur ynka liten den än är, ska tas emot av hela Din kropp och själ. En glädje får man inte hasta över.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s