Allmogens Valborgsmässoafton

IMG_2154

Valborgseld 2015

Llewellyn Lloyd (1792-1876) var en excentrisk jägare från England som under en nyfikenhetsresa fattade stort tycke för Norden och i synnerhet Sverige, dit han återvände och tillbringade en stor del av sitt liv. Jakt, särskilt på björn, var hans stora passion, men han intresserade sig också för folklore och han samlade material om svenska folklivsseder från olika delar av Sverige. Några år innan har gick bort, 1871, utgavs verket Svenska Allmogens Plägseder. Nedan återges utdrag från kapitel sexton, som handlar om Första Maj.

Den första Maj (Walborgmessdagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. I Skåne och Blekinge är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då med sig en bunt ferska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskemål om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och allas ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.

Några bland sällskapet hafva en korg vardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.

På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.

Sjelfva Första Maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk, som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.

Man har allehanda lekar och tidsfördrif, bland vilka många hafva afseende på våren. Olaus Magnus, som lefde i femtonde seklet, berättar om en sed som brukades på hans tid:

”En mängd unga karlar till häst uppställde sig på två linier midt emot hvarandra, då det ena partiet skulle föreställa vintern och det andra sommaren. De förra voro utstyrda med pelsar, och deras beväpning bestod i snöbollar och is. Befälhafvaren för den andra linien – en ”Majgrefve” – var deremot prydd med löf och blommor, och hans folk beväpnadt med löfvade kvistar af björk och lind, som blifvit på sitt sätt drifna med att hafva stått i vatten en tid förut. Vid gifvet tecken börjades en simulacre  emellan de båda trupperna. Om väderleken var kall och ruskig, slogs ”vintern” envist, så att segern först syntes luta åt den sidan; men om vädret var mildt och våren kändes hafva infunnit sig, rådde Majgrefven och hans folk genast tydligt. Emellertid, under hvilka omständigheter som helst, förklarade den närvarande skiljedomaren att ”sommaren” var den segrande. Vinterpartiet strödde aska på stället, och slutet på leken blef ett lustigt kalas.

Vidskepelse i afseende på Första Maj saknas icke heller. Så t.ex. är det på den dagen som Påsk-käringarne skicka ut sina ”trollharar” att mjölka andras kor. Derföre håller man allmännast korna den dagen inne i fähuset, der de rökas med svafvel m.m. – Om de utsläppas på bete, går bonden sjelf vall med dem, i stället att barnen eljest hafva denna befattning. Han är nämligen tillförlitligare att vakta dem för elaka väsenden. När boskapen på aftonen hemkommer, undersökas de noga, och om man då finner att någon af dem fått någon ”vålla”, tillskrifves den trollens åtgärd, och man slår då eld öfver djuret. Den antages vara skyddande mot de följder som annars skulle komma.

Denna vidskepelse är mycket gammal. Här är icke utrymme för en förklaring öfver huru detta skrock uppkommit, men att det är djupt rotadt i allmogens öfvertygelse kan jag sjelf bevittna. En gång då jag var på jagt nära Falkenberg sköt jag en hare. Under det att jag åter laddade, kom traktens egare, en bonde, till mig, besåg det skjutna djuret, och yttrade: ”Det der är inte den haren som gjort mig så mycken förtret; den är större. Det hade varit väl om den blifvit skjuten i stället.”  På min fråga hvarför han just ville hafva den skjuten, svarade han: ”För det att det är han som mjölkar mina kor om nätterna.”

Tidigt på morgonen Walborgmessdagen svämmas hästarna i något närbeläget vatten. ”Det skall skydda dem emot skabb under loppet af sommaren.

Källa: L. Lloyd, Svenska allmogens plägseder, Resa i Sverige, faksimileutgåva, 1979, Nordiska museet och Liberförlag, Stockholm

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En samekvinnas berättelse

Det hände i Jokkmokk

HundDenna berättelse grundar sig på en självupplevd händelse. Kvinnan var från Jokkmokk. Låt oss kalla denna person för Ellen. Hon hade vid ett stadsbesök haft en skämmande upplevelse av att någon hade suttit på hennes arm medan hon sov. Hon fick en mycket besvärande värk i armen och begav sig hem till Jokkmokk för att söka upp en botare som hon kände. Andra saker kom emellertid emellan och i samband med en fest där Ellen deltog, trots sin värkande arm, dök plötsligt en stor och okänd svart hud upp. Ingen av de närvarande kände igen hund.

Värdinnan blev mycket uppskakad av hundens närvaro och ville avbryta festen eftersom hon ansåg att det inte rörd sig om någon vanlig hund. De schasades ut men försökte komma in på festen igen. Ellen bad då hunden att ge sig iväg eftersom hunden skrämde dem. Hunden lydde och försvann så småningom, men festen avbröts ändå i förtid. På natten vakande Ellen och märkte att hunden stod vid hennes säng och slickade den värdande armen. Hunden försvann och Ellen sjönk åter ner i sömnen. På morgonen var värken borta och hon fick veta att den botare som son hade tänkt söka upp hade dött för två dagar sedan, det vill säga strax efter det att hon beslutat sig för att söka upp honom.

 

Historien finns att läsa i boken „Vår tids noaidi” (med undertiteln, „Samisk shamanism”), skriven av Jörgen I Eriksson och publicerad på Rosengårdens förlag och studier AB, Umeå, 2009

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Sköldpaddan och jaguaren

(berättad av chiriguanoindianen Yambási)

Följande historia kan jag nästan slå vad om att den inte har någon motsvarighet i det europeiska arvet av folksagor. Den låter så här:

Det var en gång ett stort dryckeslag. Sköldpaddan lille son grät. Då man frågade honom, varför han grät, sade han, att han ville ha jaguarens klor att leka med. Sköldpaddans kvinna sade åt sin man, att han skulle gå och hämta jaguarens klor åt lillen att leka med.

Sköldpaddan gav sig iväg och kom till en stam med stora, vassa taggar. Där stannade han för att vänta på jaguaren. På avstånd hördes dennes rytande. Jaguaren kom närmare, alltjämt rytande och fann sköldpaddan vid foten av trädet.

— Vad gör du här? frågade jaguaren.

— Jag leker, sade sköldpaddan.

— Hur gör du det? sade jaguaren.

— Jag klättrar upp i trädet och så rullar jag ned, sade sköldpaddan.

— Låt se, sade jaguaren, som hade lust att äta upp sköldpaddan.

Denne klättrade upp igen på stammen och rullade ned för densamma utan att skada sig. Detta tyckte jaguaren var roligt och sköldpaddan fick klättra upp igen. Åter rullade denne ned utan att skada sig. Jaguaren skulle också försöka. Han klättrade upp och rullade ned, men slet upp sina inälvor på taggarna, så att han dog.

Sköldpaddan tog jaguarens klor med sig hem till leksaker åt sin lille son.

Denna saga finns med i Erland Nordenskiölds bok som heter Indianliv i Gran Chaco (Syd-Amerika), (sidan 221), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kejsarkronan gråter

kejsarkrona

Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för den skäms så förfärligt.

En gång växte den i Paradiset – då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar, uppåt, uppåt. Mot solen. Allt högre, den blev längre och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.

Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick en annan svår synd. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors, på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra och sörja.

Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.

                                                                   text och foto: Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Räven och jaguaren

En historia berättad av chanéhövdingen Bóyra.

 

Följande fabel har jag hittat i en gammal reseskildrinsgbok. Det märkliga är att den liknar nästan i detalj en rumänsk skröna där händelserna tillskrivs människor. Jag undrar om den tillhör amerikaindianernas folklore eller om det är fråga om påverkan av den europeiska muntliga traditionen. Jag undrar också om det finns en liknande historia upptecknad i någon svensk sagosamling. Här är berättelsen så som Erland Nordenskiöld skrev ner i sin bok:

 

En dag träffade räven jaguaren i sin åker. Denne höll på med sin såd. Räven frågade jaguaren om han ville ha hjälp.

— Vill du att jag skall hjälpa dig farbror? Sade räven

— Ja, brorson. Jag ska gå och hämta grävkäpparna.

— Det skall jag göra, sade räven och gick till jaguarens hydda.

När han kom dit, sade han åt jaguarens kvinna:

— Jag skäms för att tala om mitt ärende.

— Hur så?, sade hon.

— Jo, sade räven, jaguaren har skickat mig hit, för att jag skall sova med dig och med dina bägge döttrar.

Det trodde inte jaguarens kvinna.

— Jo, det är sant, sade räven. Du skall få höra vad han säger, och så ropade han: Skall jag taga dem alla?

— Alla! ropade jaguaren till svar.

Räven sov nu först med jaguarens kvinna och sedan med den äldsta dottern och till sist med den yngsta. Räven gick därefter sin väg. Han sprang i gräs, för att inte spåren skulle synas.

 

Erland Nordenskiölds bok heter Indianliv i Gran Chaco Syd-Amerika (sidan 219), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

2 kommentarer

Under Att berätta

Den underbara gäddan – ny bok om berättande i förskolan

Det finns ett stort intresse för muntligt berättande inom förskolan. Ett tecken på det är att det utkommit tre böcker om berättande i förskolan under det senaste året. Själv har jag skrivit Sagor att berätta och leka (Natur & Kultur 2014,se bloggen  här) I höstas utkom Berättande i förskolan (Natur & Kultur, se bloggen här) och nu senast Britta Olofssons Den underbara gäddan – muntligt berättande i förskolan (Lärarförlaget 2015). Böckerna ger tre olika perspektiv på berättandet: sagoberättarens, forskarnas och så den erfarna förskollärarens. Här ska jag ta upp Den underbara gäddan.

gäddan

I några inledande kapitel behandlar Britta Olofsson sagans betydelse för barns kognitiva utveckling, hur den kan skapa lugn och ro, stark samhörighet i gruppen och ett fruktbart personligt möte, som kan vara av stor betydelse för det enskilda barnets mognad och utveckling. Och så naturligtvis hur sagan väcker lust, glädje och kreativitet.

Den stora behållningen av boken är de följande kapitlen där författaren återberättar flera sagor och tydligt visar hur hon själv förhåller sig till ett traditionellt sagostoff, med förskolans värdegrund i bakhuvudet. Utgångspunkten är att muntligt berättade sagor alltid har förändrats och påverkats av samhällsutvecklingen. Med små ändringar blir Rödluvan stark och mormor påhittig och tillsammans med jägaren oskadliggör de vargen. Men dramatiken i sagan är oförändrad. Avsnittet om djur i sagorna är tankeväckande och visar hur vi oreflekterat tar för givet att björnen, räven, haren och alla de andra djuren i berättelserna är handjur.

Jag tycker om författarens sätt att förmedla berättarteknik genom att helt enkelt ta sagan Tre små grisar och visa hur hon själv tänker när hon återberättar den. Muntligt berättande blir inte något märkvärdigt utan något som alla kan använda sig av. Och ju mer man sedan berättar i förskolan, desto mer levande blir berättande.

Bokens titel trodde jag först kom från Astrid Lindgrens bild av berättelsen som en gädda: först en käft som hugger tag i lyssnaren, så en matnyttig bit och sist en snärtig avslutande svans. Men titeln syftar på en saga från Östergötland, med just det namnet, som återfinns i vårt land första större sagosamling, Svenska folksagor och äfventyr, som utgavs av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens 1844-49. Titelvalet fångar bokens innehåll väl: klassiska sagor som inspirerar barnen att fantisera vidare. Brita Olofsson återberättar bara sagans början och leker sedan sagan med barnen och låter dem hitta på fortsättningen. Kapitlet om barns eget berättande är visserligen bara på 30 sidor, men samtidigt genomsyras hela boken just av tilltron till att sagor inspirerar barn att tillägna sig nya ord, språkliga strukturer och lusten att berätta själv.

Britta Olofssons utgångspunkt är att folksagor bättre än många andra typer av berättelser kan hjälpa barn att bearbeta konflikter och skapa hopp. Här lyfter hon fram Bruno Bettelheims tankar i Sagans förtrollade värld, som utkom 1979 på svenska. Hon är kritisk till de realistiska barnböcker som utkom under 1970-talet och tog upp ämnen såsom döden och familjekonflikter. Själv tror jag att vi behöver många olika typer av böcker. Samtidsrealistiska böcker kan vara nog så fantasifulla och sagor kan vara pekpinneaktiga och tråkiga. Slutscenen i boken Lasses farfar är död, som Britta Olofsson nämner, bär jag för alltid med mig i mitt inre och hjälper mig att prata om döden med barn. Lasse vinkar åt blomman som vuxit upp ur marken och säger något som ”Hej då farfar”. Bettelheim var viktigt eftersom han visade hur rik folksagan är, men han bör tas med en stor portion salt. Han menade att Hans och Greta handlar om oralt fixerade barn och Rödluvan är ett barn som kämpar med pubertetsproblem och inte har löst sin oidipuskonflikt. Tänk om sagorna helt enkelt berättades för att vargen kunde vara farlig och att oönskade barn faktiskt sattes ut i skogen. Bettelheim är ute och cyklar när han letar efter den rätta versionen av folksagorna och är emot förändringar av sagorna. Det har alltid funnits många versioner av en och samma sagotyp och de skapas i samspelet mellan berättare och lyssnare. Och just det är Britta Olofssons bok ett bra exempel på. Där säger hon i själva verket emot Bettelheim.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Trosföreställningar och sedvänjor i påskveckan

påskbrev2

Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.

vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.

dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.

Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.

långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris,  det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.

påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.

påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.

Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.

Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.

Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:

Sopa, raka, smörjehorn

Ger jag dig till resedon

Far fort, min vän,

kom snart igen

men akta dina långa ben,

för stock och sten.

Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Säg var det på Blåkulla hett?

Nu är det hög tid att rita påskbrev och sända till en vän. Om den traditionen har vi tidigare skrivit om på bloggen, sök på påskbrev och du finner mer uppgifter om seden. Här några 100-åriga påskbrev från Värmland som kan inspirerar till skapande.

påskbrev-4

Wälkommen nu sköna flicka!

Från Blåkulla dit som ni for hän,

Så roligt att åter få blicka

In uti ditt öga min vän!

Men tälj mig, hvad rysligt dig hände

Och säg mig, hvad som Ni har sett

När som från oss ryggen Ni vände?

Säg var det på Blåkulla hett?

Du frågar mig, vill du väl höra.

Hvad flickorna taga sig till

När som vi rådplägningar föra

Så vet, att vi stiftat en bill,

Att karlarna ska vi regera,

Men för att dig lugna min vän

En kyss du skall få men ej flera.

Ty resten du taga får sen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Svenskfinland berättar

faktura böcker B KronobergDen svenskspråkiga berättartraditionen i Finland är utomordentligt dokumenterad i Finlands svenska folkdiktning, som utgavs av Svenska Litteratursällskapet i Finland från 1917 och ett halvsekel framåt. Någon motsvarighet har vi inte i Sverige till detta imponerande verk. Men det märkliga är att denna berättarskatt är okänd för många i Svenskfinland och sällan används inom till exempel skolan och hembygdsrörelsen. Det är därför mycket glädjande att Sydkustens landskapsförbund, KulturÖsterbotten och SFV Bildning gått samman och arbetar för att lyfta fram det muntliga berättande och dess sagor, sägner och personliga berättelser.

I höstas gick de ut med ett upprop och efterlyste finlandssvenska berättelser. Det har nu resulterat i häftet Svenskfinland berättar. Här kan läsaren ta del av sägner, anekdoter, skrönor och livsberättelser. Några artiklar resonerar kring vårt behov av berättelser och analyserar också berättelsers uppbyggnad. Bäst tycker jag om Lena Långbackas samtal med folkloristerna Lena Marander-Eklund och Blanka Henriksson vid Åbo Akademi. De fångar med ett vardagligt språk berättandets många roller både i går och i vår samtid. Det är ett lågmält argumenterande för vikten av det arbete som de tre organisationerna i Svenskfinland startat.

Skriften finns att ladda ner från SVF Bildnings webbplats och här hittar du också mer information om projektet. Den intresserade kan också följa berättande i Svenskfinland på Facebook.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Ny bok om berättande i förskolan

berättande i förskolanBerättande i förskolan (Natur&Kultur 2014) är en antologi med bidrag från forskare vid svenska universitet och förskolor. I centrum står det berättande barnet och berättelser som ett redskap för att förstå sig själv och omvärlden. Carina Fast, som själv är välkänd berättare, formulerar bokens tema tydligt:

De flesta barn växer upp omgivna av berättelser. När de lyssnar till en berättelse, berättad eller läst, lär de sig en mängd saker omedvetet. De lär sig hur språket låter och är uppbyggt. De lär sig nya ord och retoriska grepp. Genom att ta del av en rik flora av berättelser, via bland annat traditionella sagor, erhåller de en kunskap om språket som kommer till stor användning när de själva ska berätta eller lära sig läsa och skriva.

Nu handlar boken inte främst om sagor utan om vardagliga berättelser. Barn börja redan mycket tidigt dela med sig av sina erfarenheter genom att berätta. Där understryker många av författarna att den vuxne har en viktig roll i att stödja barnens berättande och hjälpa dem sätta ord på sina upplevelser. Vuxna måste lyssna aktivt på barnen, inte bara under planerade aktiviteter utan också i alla vardagssituationer i förskolan. Självklart tycker jag, men nog så viktigt att påpeka, när den vanligaste synen på en lekplats är vuxna som står med en mobiltelefon.

I ett intressant bidrag om flerspråkigt berättande redogör Polly Björk-Willén, Linköpings universitet, för en internationell undersökning som visar att berättarförmåga inte alltid värderas högt i skolsammanhang, där undervisningen är inriktad på det lästa och skrivna boken. Därför är hela den här boken, som framförallt riktar sig till både verksamma och blivande pedagoger inom förskolan, en viktig påminnelse att just muntligt berättande utgör ett verktyg för att även tillägna sig det skrivna berättandet.

Jag tycker den här boken är intressant även om jag inte arbetar inom förskolan utan bara dyker upp där som gästberättare ibland och inte heller arbetar med ett pedagogiskt berättande inom förskolan. Det är en nyttig påminnelse om i vilket sammanhang jag ingår, hur barn bygger sin identitet och utforskar omvärlden.

Berättande i förskolan. Red: Bim Riddersporre & Barbro Bruce. Natur & Kultur 2014.

3 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur