Kategoriarkiv: Pedagogik

Konstruera berättelser

Jag har ofta tänkt att det borde gå att ta tillvara berättandets kraft i många fler sammanhang än vad som är vanligt. Det måste gå att som pedagog med enkla medel omvandla torr fakta till fängslande berättelser. Självklart kommer man som pedagog inte att uppnå samma tekniska skicklighet som t ex Selma Lagerlöf i Nils Holgersson, men det man förlorar på bristande teknik tar man igen genom att anpassa historien till nuet och till de elever som just du har framför dig.
Jag har  pröva tre olika metoder för att konstruera berättelser.

 Motsättningar
Boken ”Berätta som en Saga” gav mig inspiration. Den handlar om hur man kan lägga upp undervisningen så som en god berättelse är uppbyggd, vilket inte nödvändigtvis innebär att man behöver berätta. Kieran Egan – bokens författare –  hävdar att barn är fantasirika men att vi i skolan har lagt störst vikt vid det förståndsinriktade och mindre på fantasi. Egan talar om att sagans tydliga motsatser är viktiga för att göra ny kunskap meningsfull för eleverna. Han säger också att vi istället för att börja med det som är känt för eleverna så borde vi börja med det som är mest okänt. Det extrema säger oss något om vår egen verklighet och stimulerar vår fantasi.
Exempel i lågstadieklass
Jag skapar en ramhistoria. Den handlar om nutids professorn som gör en tidsresa till stenåldern. Han vill lära stenåldersmänniskan modern kunskap. Pax  gör sig ovän med stenåldersmänniskorna Han vill  nämligen göra dem civiliserade och de tycker han är ociviliserad. I berättelsen finns med fakta beskrivningar om Stenåldersredskap, hur man bodde , vad man åt och hur man skaffade mat. Här vill jag få spänning genom att skapa och utveckla motsättningar mellan dagens civilisation och stenåldern

Klä om folksaga
Ett annat sätt är att använda sig av episkt uppbyggda folksagor som inte alltid är uppbyggda på stora motsättningar men har ett tydligt problem som skall lösas och en stark ramhistoria som jag vet fängslar. Jag tar helt enkelt en gammal folksaga och klär om den i den dräkt som passar mitt syfte.
Jag har  t ex berättat Järn Hans i stenåldersversion. Även här väver jag in fakta om stenåldern på ett liknande sätt som när jag arbetar med motsättningar

Klassisk dramaturgi
Ett tredje sätt att arbeta på är att utgå från dramaturgins grunder och utifrån det skapa en berättelse. Det finns lite olika modeller, men grunden är nästan alltid att en god historia skall innehålla  en huvudperson, en plats och ett problem.

 Ett alternativ till att konstruera berättelser, är att berätta folksagor som redan finns. Även dessa innehåller självklart mycket kunskap.
Med risk för att jag talar emot allt som  jag hittills sagt i denna artikel, så skulle jag vilja avsluta med att påstå följande:
 Det viktigaste är- trots allt- inte den kunskap som finns i en berättelsen, utan de frågor som väcks efteråt. Frågor och berättelser tänkte jag att Ola Henricsson skulle få berätta mer om i berättarpedagogik 10.

Mikael Thomasson

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson

Berättelsens kraft

Alla som berättat sagor, sägner eller minnen för barn vet vilken magi som ofta uppstår. Det finns mig veterligen inget som skapar sådan koncentration i ett klassrum som berättandet.

Varför är det så? Jo, dels tror jag att det beror på den unika kontakt som skapas mellan en levande berättare och lyssnarna.

Dessutom är en bra berättelse uppbyggd på ett sätt som fångar lyssnaren. Den  kopplar ihop fakta med känslor och fantasi, det är det som engagerar. En bra historia har fängslande inledning, ett problem, tydliga motsättningar, människoöden att engagera sig i och sist men inte minst ett tydligt slut.

Med andra ord : Det som väcker känslor det minns man

Själv har jag flera gånger råkat ut för föräldrar som berätta att deras barn nästan ordagrant återberättat halvtimmeslånga sagor hemma vid köksbordet. Min egen dotter kom hem när hon gick i tvåan och sa:

”Pappa,  fröken Gunilla skällde på mig idag och försökte bitas!! ”

”Va, Vadåå!!”, sa jag

Nora: ”Ludvig Beethoven ”

Jag: ”Va!!”

Nora: ”Gunilla berättade om Ludvig. Han hade en Jätte sträng pappa som tvingade honom att gå upp mitt i natten för att träna piano. När han blev vuxen var Beethoven jätte duktig men lika sträng mot sina pianoelever. Om de hade glömt göra läxan så skrek han åt dom och bet dom i axeln.”

Jag: ”Jaha, nu förstår jag, det var när fröken Gunilla berättade som hon låtsades att hon blev så arg att hon ville bitas? ”

Nora: ”Just det, har du femman? ”

Vi lyssnar tillsammans, under tystnad, på Beethovens femte symfoni.

Efteråt säger Nora: ”Han hette nog Bethoven för att han bet folk.”
Låt gå för att hon inte fått all fakta rätt, men genom att Beethoven presenterades i en berättelse där Nora fick använda sig av sin fantasi och inlevelseförmåga så har personen gjort ett helt annat intryck på henne än vad en vanlig föreläsning hade gjort.

Tidigare använde  man ofta den goda berättelsen som kunskapsförmedlare i skolan. Selma Lagerlövs ”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske det kändaste exemplet. I Berättarpedagogik 9b kommer jag att ge exempel på mina försök att  använda berättelsen på ett liknande sätt.

Mikael Thomasson

En del av mina söndagseftermiddagar ägnar jag åt att planera kommande jobbvecka. Så även denna söndag. En av utmaningarna i arbetet med mina ungdomar är att hitta berättartillfällen där de får möta offentlig publik. Hela sex gånger kommer det att ske den här terminen. Den här veckan ska vi fokusera på vad som händer när berättelsen möter lyssnarna. Det är då först som det blir en  hel berättelse, då är berättandet på riktigt.

MIna yngre elever som jag besöker ute i grundskolorna ska få ta del av svåra ord, insprängda i berättelserna de ska få höra den här veckan. Lärarna på en skola har upptäckt att eleverna har ett dåligt förråd av en hel del ord som de borde kunna betydelsen på.” Vi stoppar in dem i berättelserna,” sa jag då. Då kan man förklara dem i ett sammanhang. Lärarna är skeptiska men inte jag. Ordet tjäle till exempel, hur bra blir det inte att få höra om det hindret i en berättelse. Då blir får orden betydelse och eleverna kan lätt relatera till något när de hör dem vid andra tillfällen. Då är berättandet på riktigt.

Förra veckan hade vi besök av Thomas Andersson, förra årets Mickelpristagare, här i Sundsvall. Efter hans föreställning hade vi ett långt och givande samtal, oss pristagare, berättare och norrlänningar emellan. ”Kulturarvet slår tillbaka” heter hans föreställning och jag har hört den ett antal gånger nu  men varje gång så hittar jag något nytt i den. Det gläder Thomas och vi pratar länge om vikten av att det som vi gör känns bra och är äkta, även om vi redan gjort det flera gånger tidigare. En berättelse måste leva annars är den förbrukad. ”Det måste kännas,” sa Thomas,” det är då det är på riktigt.”

Med de orden tackar jag för mig här på bloggen, för den här gången. Jag avslutar min söndag med att hämta lite inspiration i Ola Henricssons nyutgivna bok ”Möten med berättande.”

Monika Westin
Berättare, Drama & Berättarpedagog, Berättarkonsulent
En del av Stenstans Berättarteater och ordförande Berättarnät Sundsvall/ Mitt

Det här är Monikas avslutande bidrag som gästbloggare. Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter, tankar och berättarlust! Vi säger också välkommen till Ola Henricsson, som ny gästbloggare. Ola, vars nya bok var inspirerande söndagsläsning för Monika.

Per Gustavsson

Retorik

I muntligt berättande är själva framförandet minst lika viktigt som berättelsens innehåll. När man står inför en grupp och skall berätta en historia eller hålla ett tal så är det lätt att nervositeten får en att tala entonigt, med ett kroppsspråk som säger: jag är livrädd.  Då kan det vara bra att bli medveten om att röst och kroppsspråk  går att träna. De är medel som man aktivt kan använda för att fängsla en lyssnarskara. Här följer några övningar som tränar  KÖR. K- står får Kroppspråk, Ö- står för Ögonkontakt och R- står för Röst.

Svepet (Ögonkontakt)
Stå i en ring och låt blicken svepa runt på kamraterna. Tycker man det är otäckt att titta i ögonen, kan man titta på hårfästet eller liknande.Försök behålla ”Svepet” i alla andra övningar söm tränar KÖR

Jag är så glad (Röst, ögonkontakt)
Barnet väljer en mening att säga, t ex: ”Jag är så glad”. Han/hon väljer sedan en känsla som inte alls passar ihop med orden; t ex: arg, ledsen eller blyg. Denna övning kan också göras i helgrupp, alla säger meningen samtidigt

 Glada punkten (Kroppspråk, ögonkontakt)
 Barnen står i ring och får följande instruktion: – Ställ dig med benen lite isär. Känn ”gasen” under fötterna. Sedan sträcker du på dig , visar glada punkten som sitter mitt på bröstbenet  När du gör så här visar du  dig själv och din publik att du är säker och glad.

50 – öringen(Kroppspråk, ögonkontakt)
Egentligen en variant på övningen ovan. Låtsas att du har en 50-öring mellan skinkorna. Knip ihop skinkorna för att inte tappa pengen.
När du gör det sträcker du samtidigt på ryggen. Det blir lätt en massa skratt när man gör denna övning. Dels inför tanken att man skall ha en femtioöring mellan skinkorna, dels för att man lockas att överdriva. Fördelen är att barnen aldrig glömmer denna övning.

Berätta Rotvälska  (Ögonkontakt, kroppspråk och röst)
Barnen får i uppgift att berätta en historia om ett vardagligt ämne, t ex: ”min semester”. De skall dock berätta på ett språk ingen förstår och uppmanas därför använda röstläge och kroppsspråk. Om man vill kan man låta en annan person vara expert på språket och översätta.  En tredje variant är att man sätter talaren på en stol med händerna i knät. Därefter tar man fram en stor jacka som läggs över talaren.  Slutligen får en annan person sätta sig bakom och stoppa in sina armar i jackan. En övning där berättaren och arm-ägaren ofta får de som lyssnar att skratta.

Mikael Thomasson

Hur man tillsammans kan utveckla berättelsen.

Många frågor
När barnen berättat sin historia, får lyssnarna ställa nyfikna frågor .
Frågor som inleds med Hur? Vem? Vad? Var? och när? är exempel på bra  frågor vars svar kan utveckla historien . Varför frågor  är däremot svåra och får användas med urskiljning. Ett sätt är att under några få minuter bombardera berättaren med frågor. Vad han än svarar så är det rätt. Det ända han inte får säga är  jag vet inte . Berättaren uppmanas att genast berätta igen och då  väva in några av svaren i berättelsen. Förhoppningen är att berättaren på så vis skall få hjälp att ytterliggare utveckla sagan. Att fråga på detta sätt kräver träning, därför är det bra om man får göra det gång på gång och att även en vuxen är med och ställer nyfikna och öppna frågor.

 Dra ett ord
Om man kört fast i sin historia kan det hjälpa att dra ett slumpord som man skall ta in i berättelsen. Får man upp en lapp med oväntat ord , kan det hjälpa en  att få ny fart på historien. Har provat läskiga ord, roliga ord m m, men allra bäst funkar alldeles vanliga ord som sko, ficklampa ,bord etc. Med inte läskunniga barn kan man använda föremål eller bilder istället.