Kategoriarkiv: Litteratur

by | 15 augusti 2013 · 7:33

Vi sejlede bare – bakgrunden till en mästerlig roman

Jensen

I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.

Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.

Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.

Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.

Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.

Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som , ,

by | 12 juli 2013 · 13:17

Solknepet – en bok att läsa i sommar

solknepet

Den här bloggen handlar om muntligt berättande. Men nu kan jag inte låta bli att tipsa om en litterär berättelse. Det är visberättaren Christinas Kjellssons debutroman Solknepet.

Hon berättar om ett år i flickan Mirjams liv, det året hon börjar första klass. Mirjam växer upp i en liten by i Jämtland i mitten av sextiotalet. Mirjam är ett påhittigt litet barn som tänker och funderar mycket på allt som händer och gärna delger omgivningen sina tankar. Allt som händer i boken skildras konsekvent ur Mirjams perspektiv. Barns konkreta tänkande framträder. Det är både tänkvärt och ofta mycket roligt, trots sorgliga händelser. Det är urstyvt gjort. Som läsare får jag själv fundera vidare på allt det som barnperspektivet inte förklarar. Författaren står inte bara på barnets sida utan litar också på sina läsare. Så här ska en riktigt bra bok skrivas!

Christina Kjellsson: Solknepet. Kabusa böcker 2013, ISBN 978-917355-306-3

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 31 maj 2013 · 12:32

Fåglar i svensk folklig tradition

fåglarSå heter en nyutkommen bok av etnobiologen Ingvar Svanberg. Vi gav boken till berättaren och ornitologen Helena Heyman.

För en muntlig berättare låter titeln på Ingvar Svanbergs bok verkligen spännande. Här kan jag säkert få nya uppslag till fågelberättelser tänker jag.

Boken tillhör genren fakta och utgår från den relativt nya disciplinen etnobiologi, som utforskar folklig biologi i historia och nutid, alltså det samspel som uppstår mellan människor och den biologiska närmiljön.

Svanberg beskriver här samspelet mellan människor och fåglar under svensk förindustriell tid under 1700-och början på 1800-talet, så kallat folklig ornitologi.

I förord och inledning lyfter Svanberg fram det biologiska kulturarvet som ytterligt värdefullt att förvalta. Han nämner etnobiologins klassiker  Birds of My Kalam Country (1977) som handlar om folklig ornitologi på Papua Nya Guinea. Svanberg ser paralleller mellan djungelfolkets iakttagelser och uppfattningar om fåglarna i närmiljön med vår svenska allmoges föreställningar och nyttjande av fåglarna. Tyvärr blir jag lite frågande och fundersam när Svanberg, som jag uppfattar det, närmast raljerar över naturvetenskapens exakta ornitologiska kunskaper vad gäller fåglars systematik, fysiologi, ekologi, etologi och de vedertagliga nationella fågelnamnen.

Svanberg har valt ut 74 olika fågelarter som han menar var vanliga under 1700-talet. En del arter är i dag i Sverige fortfarande mycket vanliga, andra ytterst sällsynta.

I varje fågelkapitel redogörs för olika benämningar, föreställningar och exploateringsområden och några berättelser kan man också finna.

Fåglarna är ordnade i  bokstavsordning, vilket jag upplever som rörigt. För mig hade den gängse systematiska ordningen känts mer naturlig, som dessutom borde kompletterats med de latinska namnen. Ibland är det tydligt och klart vilken art som avses, som bofink, grönsiska, sädesärla ock gulärla, gråsparv till exempel. Men ibland väljer Svanberg ett samlingsnamn som rubrik, uggla, svan, örn, beckasin,grissla till exempel. Man får leta i texten efter vilken art som menas.

Varje kapitel innehåller ett myller av lokala artbenämningar och även namn på platser och namn på uppgiftslämnarna. Intressant om man vill slå upp något särskilt. Man får en inblick i allmogens föreställningar kring den aktuella arten beroende på fågelns olika läten, beteenden och utseenden.

Till exempel visste samerna, som var väl fötrogna med fjälltraktens blåhake att sol var att vänta när fågeln sjöng, men att kallt väder närmade sig när fågeln var tyst eftersom hans tunga blev stel av kylan. Åska och regn, solsken och torka, storm och oväder, viktiga företeelser i allmogens vardag. Många fåglar kopplades samman med vädret. Spillkråkan varnade för regn, stormsvalan för storm, tranan förebådade ljus och värme.

Att lika botar lika var en vanlig princip i den folkliga medicinen. För att bota gulsot ansågs det tillrådligt att äta torkade och söndersmulade gulsparvar eller gulärlor.  Olycka, krig, sjukdom och död förebådades ofta av de nattligt aktiva fåglarna. Berguvens dova rop från något stup kändes hotfullt och kattugglans klävitt  förebådade vit liksvepning. Nattskärran surrade över mörka hyggen. Det var den farliga skogsfrun som spann.

I några kapitel kan man läsa längre berättelser som till exempel kungsfågeln som vann över kungsörnen, göken som blev en hök, prästfrun som förvandlades till en spillkråka och pigan som förvandlades till en ladusvala. För mig nya berättelser är den om beckasinen (menas nog enkelbeckasin), horsgöken, som tidigare varit en stygg vallpojke och även den om den beskäftiga talltitan som trodde att den kunde skrämma iväg en björn.

Vad gäller de olika så kallade exploateringsområdena berättar Svanberg om den folkliga användningen av fåglar och ägg som föda, om dun och fjädrars insamlande, om vad skinn och näbbar, klor och skelett kunde användas till. Under många arter beskrivs synnerligen utstuderade jaktmetoder där fåglarna  plågsamt avlivas på ett motbjudande sätt, dessutom med detaljerade teckningar över fångsmetoderna. Snaror, fällor, klubbor, strypanordningar, tjärpinnar, kratskäppar, krokar, den otäcka listan kan bli hur lång som helst.

Även så kallad nöjesjakt beskrivs med hur småpojkar roade sig med att fånga eller skjuta prick på den första lärkan, eller hur de med stor entusiasm fångade snösparvar med fallbräda eller snara. ”För pojkarna var detta den första riktiga jaktpassionen, och att fånga sparvarna kunde bli till en sport och en tävlan.”

Man får också reda på att infångade fåglar kunde vara till hjälp i stugorna för att hålla rent från flugor och andra smådjur. Prästen och naturforskaren Pehr Osbeck citeras om buskskvättan i Halland:”Det är wäl ledsamt att föda foglar i ett rum utan bur, i anseende till deras smuts,  men får denna flyga lös, som här sker på ett och annat bondeställe, så skiljer han snart huset wid flugor.”

Även infångade fåglar såldes i bur för sångens eller sällskaps skull, grönsiskor till exempel, som är släkt med kanariefåglar.

Boken är rikt illustrerad med tidstypiska målningar och teckningar. De mycket vackra fågelbilderna ser man gärna länge på. Tyvärr finns inga uppgifter om konstnärerna, men några bilder kan man känna igen, målade av Magnus Körner, välkänd fågelmålare under början av 1800- talet.

Boken avslutas med en gedigen lista över källor, litteratur, och register över folkliga fågelnamn.

Är man etnobiologiskt intresserad, alltså road av att veta mer om människans bruk av och föreställningar om fåglar i det förindustriella svenska samhället är detta en bok väl värd att läsa. Är man däremot mer intresserad av fågelberättelser från den tiden finns det annan mer tilltalande litteratur, tycker jag.

Ingvar Svanberg verkar inte riktigt ha samma hjärta för fåglar som jag, men i kapitlet om nattskärran visar han på fågelpoetisk talang, som värmer.

Om man närmar sig nattskärran ligger den och trycker till allra sista ögonblicket då den likt ett stycke bark eller gren liksom lyfts av vinden och singlar bort och försvinner.

Helena Heyman

Lund 21 maj 2013

Ingvar Svanberg: Fåglar i svensk folklig tradition. Stockholm, 2013. Dialogos förlag. ISBN 978-91-7504-258-9. Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 14 maj 2013 · 15:31

Bokrecension: En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

en_piga_bland_pigor-nordstrom_ester_blenda-19233671-frntl

 Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.

 

Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman.  Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.

Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…

Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?

Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig  på lördagskvällen, om kärlek och livet.

En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk!  När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.

När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.

Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.

Läst boken har:

Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i  bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

by | 15 april 2013 · 15:19

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

omslag HällEnbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 01 februari 2013 · 10:11

At fortælle sig selv

brokJag tycker mycket om Lene Broks nya bok At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Hon har en förmåga att skriva klart och enkelt men ändå uttrycksfullt om komplicerade förhållanden.

Boken riktar sig till pedagoger i förskolan. Första delen av boken handlar om hur berättandet bidrar till barnets språkutveckling och byggande av den personliga identiteten. Andra delen ger ett konkret exempel på hur man kan arbeta med en berättarverkstad i förskolan. Det är så bra skrivet att man som läsare genast vill sätta igång och arbeta systematiskt med berättandet för små barn.

Boken har en vacker och mycket genomtänkt layout.

Det finns dåligt med böcker om berättande på svenska, så jag hoppas den här boken når ut till pedagoger i Sverige också. Det är den värd.

Per Gustavsson

Brok, Lene: At fortælle sig selv – en børnehav fuld af fortællinger. Akademisk forlag, 2012. ISBN 978-87-500-4228-0

1 kommentar

Under Litteratur, Pedagogik

Taggat som ,

by | 05 januari 2013 · 16:50

Atlas över avlägsna öar

atlasMed berättelsen kan vi resa i tid och rum. I sina föräldrars vardagsrum i DDR erövrade  Judith Schalansky okända världar med hjälp av atlasen. Nu har hon skrivit boken Atlas över avlägsna öar med undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Det är nog det gångna årets vackraste bok med känsligt tecknade kartor och utsökt formgivning av författaren själv.

Schalansky berättar korta historier om varje ö. Små precisa ofta udda utsnitt ur verkligheten som ibland har en så glidande karaktär, att jag som läsare frågar vad som är sant. Just den typ av berättelser, som skulle fungera som muntliga historier.

Det är en bok om människans längtan att finna en paradisisk tillvaro långt borta på en öde ö. Något ursprungligt och naturligt. Men också en skildring av människors och länders behov av att härska och kontroller. Vilken rätt har egentligen länder som Norge, Storbritannien och Frankrike att lägga beslag på öar 100-tals mil från deras egna territorier?

Och är egentligen öarna avlägsna? Vad säger lokalbefolkningen? Sådana frågor ställer de här berättelserna. Lågmält, men envist.

Per Gustavsson

Judith Scalansky: Atlas över avlägsna öar. Pequod Press, Malmö 2012. ISBN978-9-18661-717-2

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 04 januari 2013 · 10:18

Stallo

stalloSamtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.

Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.

I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.

Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.

Spännande? Ja, bitvis.

Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.

Per Gustavsson

Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7

Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 20 december 2012 · 9:53

En klassiker att läsa i jul

För många år sedan råkade jag under ett strövtåg bland bibliotekshyllorna på vårt kommunbibliotek gå förbi de inlästa böckerna, på den tiden handlade det för den vanlige låntagaren om kassettböcker. Ett omslag bland skyltexemplaren väckte min nyfikenhet; Merabs skönhet av Torgny Lindgren,  inläsaren var författaren själv. Titeln var liksom broderad på en väggbonad, omgiven av en vacker blomgirland. Jag satte den i bilens kassettspelare redan på hemvägen, och aldrig har jag väl kört så långsamt, jag ville höra så mycket som möjligt innan jag var framme.

Det fanns en tanke med det bonadsliknande omslaget. Den första berättelsen handlar nämligen om skräddar Molin, som inte hade minsta fallenhet för detta hantverk, ingen ville ha hans vanskapta kostymer. Som tidsfördriv förfärdigade han en gång en bonad av spillbitar med ett visdomsord som text. ”Kläderna”, sa han till sin hustru, ”är en världslig sak. Men orden är livets bröd”. Hustrun gick i grannbyarna och sålde bonaderna, alla ville köpa. Men en dag kom hon inte tillbaka. En man hade tvingat sig på henne och hennes skam var så stor att hon inte förmådde återvända, hon blev kvar hos honom i vanmakt. Då började Molin själv att gå i stugorna. Han berättade på varje ställe, och sen fick han sälja en bonad. Och det är dessa berättelser vi får del av i boken.

Det är den om Samuel Burvall, han som var så rädd för att få lungsoten, den sjuka som så många dog i runtom honom. Han räknade ut att det måste vara själva ordet som var smittokällan och han hade därför alltid händerna redo att hålla för öronen då han var bland folk. Till sist fann han för gott att stänga in sig i lillkammaren uppe på vinden. Han gjorde en lucka där pigan kunde sätta maten och ta hans slaskhink, han drog ett järnrör från kammaren ner i köket, på så vis kunde samtal föras om vad som tilldrog sig i världen.

En annan berättelse handlar om Jakob Lundmark som  så gärna ville vara sin hustru till lags. En stor tallstubbe i trädgården störde henne, hon ville hellre ha vinbärsbuskar där. Och fast stubben var ofantlig så gav han sig i kast med den. Till sin hjälp hade han en stubbrytare, en jättelik anordning som med linor, block , kugghjul och vev kan lyfta mångdubbelt mer än en människa förmår. En klinka som faller ner mot kugghjulet gör att det som lyfts med vevens hjälp hålls kvar av stållinorna. Jakob arbetade oförtröttligt, bit för bit fick han den väldiga stubben att ge med sig, han ville så gärna se glädjen i hustruns ögon som belöning. Men i sin iver tappade han taget om veven…

Och så den om Merab. Gabriel Israelsson, gampojken som levde för sina fyra kor, Deras namn var Merab, Mikal, Tapenes och Basematt och de var de fetaste och mest välmående korna i trakten. De gick på skogsbete om dagarna och kom hem vid mjölkdags varje kväll. En dag hade en av korna en skada på ryggen när hon kom hem, nästa gång var det en annan ko som fått ett slag, svansen var nästan sönderslagen. För att inte hans ögonsten Merab också skulle råka illa ut, följde han med korna ut i skogen för att se vad som egentligen skedde. Han hade bössan med sig men när han mötte förövaren insåg han att det inte var lönt att skjuta.

Berättelserna utkom 2003 och är en utgåva med fler berättelser än i boken Merabs skönhet som kom första gången 1983. Den finns också inläst på cd. Att höra Torgny Lindgren berätta på dialekt förhöjer upplevelsen tiofalt. Det är en bok jag inte kan vara utan. Kan du?

Saga Alexandersson

1 kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 18 december 2012 · 9:40

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

spökenDet längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur