Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 08 augusti 2011 · 6:49

Trollring

I går skrev jag om vårdbundna träd. Det hände också att man skiljde av den naturligt bildade öppningen från trädet och tog den med hem. En klok kunde ha ett sådan smöjträ i sin ägo.

Det här smöjträet har dateringen 1679. Om det är så gammalt vågar jag inte gå i god för. Men det är så stort att ett litet barn kan dras igenom. Om öppningen var för liten kunde man nöja sig med att dra igenom barnets kläder.

Trollringen är från Hälsingland och är troligtvis från 1700-talet. Ett sådan här trädknut med hål i, som kunde se lite olika ut, kallades också för häftträ, eftersom den använde för att bota förstoppning (häfta) eller stämträ, för botning av urinstämma.

Man hällde brännvin genom hålet och gav sedan den sjuke att drick, som då skulle bli frisk. Om kreatur hade fått urinstämma hällde man pink genom  hålet och gav det sjuka djuret. Det sägs att man också kunde använda samma metod för människor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 07 augusti 2011 · 11:05

En sommarkväll i skogen

Barnö är en liten bergsknallen långt ute på Slagerköpamyren i Göteryds socken i Småland. Barnö är en av våra nya sägenplatser i Sagobygden och den nås med hjälp av gps.

Häromkvällen berättade jag på Barnö och folksångerskan Gunilla Lundh-Tobiasson sjöng vallvisor. Så här såg det ut när vi gick ut till denna sägenomspunna plats där bara ett fåtal av kvällens 50 besökare tidigare hade varit.

Jag berättade naturligtvis om hur Barnö fått sitt namn.

I södra delen av Göteryds socken ligger byarna Slagersköp och Burhult. Bönderna i Slagersköp hade en flicka och bönderna i Burhult hade en pojke, som vallade kreaturen i skogen. Ungdomarna träffade varandra i skogen och fick ett barn tillsammans. Det var ett svårt brott och en stor synd, eftersom de var unga och inte var gifta. De höll barnet hemligt och gömde det vid en stor sten på en liten backig ö i den här mossen.
Dit smög flickan för att amma sitt barn. Om pojken var där ensam tutade han i ett horn för att kalla på modern. Hon svarade då:
– Mjölka koen och slå i skoen!
Till slut upptäckte folk i bygden vad som hade hänt. Men eftersom vallflickan och vallpojken hade skött om det lilla barnet så väl benådade kungen dem och gav dem också en belöning i pengar.
Den lilla ön med den stora stenen i Slagersköpamyren har efter händelsen fått namnet Barnö.

En gemytlig kväll och nu vet många fler bosatta i trakten var Barnö ligger, vilket innebär att berättelserna lever vidare. Göteryds hembygdsförening, som var medarrangör för kvällen, hade som alltid gjort ett gediget jobb för att sprida kännedom om evenemanget.

Per Gustavsson

foto: Per Gustavsson och Elisabeth Johansson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 07 augusti 2011 · 10:23

Semesterbild 6

Vårdbundna träd

Träddragning var förr ett sätt att bota sjuka. Den sjuke drogs genom en öppning i ett träd. Framförallt var det barn som botades på det här sättet och den här magiska botemetoden hjälpte framförallt mot engelska sjukan. Ett annat namn på träddragning är smöjning. Smöja är ett ålderdomligt ord för insmyga, träda in. Man kan till exempel smöja tråden genom nålsögat.

Än i dag kan man se smöjträd i naturen. Ett sådant här träd kallades också för ett vårdbundet eller vålbundet träd, vilket visar på att det fanns ett övernaturligt väsen i trädet.

I juli vandrade jag två dagar runt Västersjön och Rössjön söder om Hallandsåsen i nordvästra Skåne. Då såg jag många träd som hade vuxit på ett sådant sätt att det hade bildats ett hål lämpligt för smöjning. Nu tror jag inte att just de här träden använts för detta ändamål men jag kunde inte låta bli att fotografera dem och träden väckte tankar på den här urgamla botemetoden.

Nyfiken? Du kan läsa mer om smöjning i Carl-Herman Tillhagens klassiska bok Folklig läkekonst från 1958.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 04 augusti 2011 · 13:17

Semesterbild 5

Sköldinge spöke

Sköldinge medeltida kyrka ligger invid landsvägen mellan Katrinehol och Flen. Under snart 400 år har människorna i bygden berättat om en sällsam händelse som ska ha tilldragit sig i kyrkan.

En dag kom en ryttare till Sköldinge prästgård. Det var 1632 och samma dag som kung Gustav II Adolf blev skjuten vid Lützen. Kyrkoherden, som hette Erik Rogstadius, välkomnade ryttaren och frågade var han kom ifrån. Prästen såg att det inte var någon simpel soldat, för främlingen var klädd i vapenrock av skinn och red på en vacker stor häst. Han svarade att han kom från Tyskland.
– Det var bra, sa prästen, då kan jag få höra hur det står till med kriget.
– Det går illa, svarade ryttaren, kungen blev skjuten till döds idag.
– Det kan inte vara möjligt att det har hänt idag, invände prästen. Hur kan ni veta det och ändå vara här nu?
– Det är sant, svarade ryttaren och frågade om husrum för natten.
Prästfrun var ovänlig och sur och ville inte ha någon okänd karl som nattgäst. Till slut gav hon med sig, men svor av ilska och var allt annat än trevlig när hon visade ryttaren sovrummet. Den natten blev orolig på prästgården och det fortsatte att spöka därefter. Det var ett förskräcklig buller och gny, och lösa saker kastades omkring i huset. Korna i ladugården fick sina svansar ihopbunda. Det var omöjligt för folk i gården att sova. Lika omöjligt var det att bli kvitt spöket. I nio kyrkor i trakten hölls det förböner, men förgäves.
Till slut fick kyrkoherden skriva till Strängnäs där biskopen bodde. Biskopen kom i sällskap med domprosten och en skrivare. De fick sova i samma rum som ryttaren hade blivit anvisad. Biskopen och domprosten somnade snart, men skrivaren kunde inte sova. När midnattstimmen var inne kom spöket i ryttargestalt. Spöket tog ett ljus som brann, gick fram till biskopens säng, såg på honom och sa:
– Jaså, är det du Fader Lars, du är sannerligen inte så god du. Jag känner dig väl.
Så fortsatte spöket till domprostens säng och sa:
– Dig känner jag också broder Mattias och du är inte heller mors bästa gris.
Till slut såg spöket på den förskräckte skrivaren och sa:
– Men dig känner jag inte. Dig ska jag allt …
I detsamma skrek skrivaren på hjälp. Biskopen och domprosten vaknade och samtidigt försvann spöket.
Men snart var spöket tillbaka, höll fram en kanna och bad att få dricka tillsammans med männen. Biskopen sa att han hade Gud med sig och inte drack öl med vem som helst. Domprosten tog kannan, pinkade i den och räckte tillbaka kannan till spöket. De höga herrarna befallde spöket att ge sig av i Guds namn och inte komma tillbaka förrän nästa morgon. Då ville de höra vad han var för någon.
Den natten sov domprosten oroligt och drömde mardrömmar om att hans skägg föll av. När han vaknade tog han med handen på skägget och då lossnade det från hakan.
På morgonen kom spöket tillbaka och herrarna frågade vad han var för en och vad han hade att göra på Sköldinge prästgård. Spöket berättade att han var en osalig ande, som inte skulle ge sig av förrän ett hemskt brott som ägt rum på prästgården uppdagats, den mördade blivit begravd i vigd jord och mördaren blivit straffad.
Nu var det så att kyrkoherden var omgift. Hans andra hustru hatade mannens son i första giftet. En söndag när kyrkoherden predikade i kyrkan hade hon med hjälp av drängen tagit livet av styvsonen. För att dölja brottet hade hon skaffat en häst ur vägen så att det såg ut som om styvsonen rymt hemifrån. Hon hade grävt ner den döda kroppen i källaren. Det här talade spöket om.
Biskopen borrade ett hål i fönstrets blyspröjsar och befallde spöket att ge sig av och inte oroa mer på gården. Spöket tiggde om att få gå en annan väg, för annars skulle han inte få sin vapenrock med sig. Men här gavs ingen pardon! Han tvingades ut genom blyhålet och fick lämna vapenrocken kvar i kammaren.
Den döde pojken hittades och begravdes på kyrkogården. Prästfrun dömdes att muras in levande i en pelare utanför Sköldinge kyrka. Det är den pelaren som är stöd för sakristians vägg på norra sidan av kyrkan. Spökryttarens vapenrock blev kvarhängande på kyrkvinden, och har den inte förmultnat hänger den väl kvar än.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 02 augusti 2011 · 11:26

Semesterbild 3

Svinnegarns källa

Svinnegarns källa i södra Uppland var på medeltiden ett lika berömt vallfartsmål som Jerusalem, Rom och Vadstena. Åtminstone om vi ska tro Laurentius Petri. Källan ansågs så hälsobringande att även de svåraste sjuka och de som tvivlat på att de någonsin skulle bli friska igen, återfick hälsan efter att ha druckit av källans vatten.

Efter reformationen ansågs kulten vid källan som avguderi. Trots detta besöktes källan ända in på 1900-talet av 500 personer på trefaldighetsdagen, då botekraften var som störst.

Idag återstår inte mycket av den forna glansen. Skyltningen vid källan är dålig och det är ovårdat. Men ändå fick jag en känsla av storhetstiden och att det en gång varit mycket vackert här.

Du kan läsa mer om källan i Anders Hults bok Källan till vatten som rymmer två längre avsnitt om källkult och brunnsdrickning.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 01 augusti 2011 · 10:53

Semesterbild 2

Jättelinden på Grönsöö

I Grönsöö slottspark växer en jättelik parklind. Det är den största lind jag sett och den är snart 400 år gammal. Den planterades 1623 av änkedrottningen Kristina, som var gift med Karl IX. Drottning Kristinas lind räknas som en av de allra äldsta parklindarna i Europa.

Undrar hur många lindormar det här trädet framfött?

Enligt folklig tradition i södra Sverige kan det hända, att det föds en lindorm i en lind när den blir 100 år gammal. Lindormen liknar en drake och kan vara sex meter lång, grov som ett manslår och på ryggen har den en yvig man. Lindormen är kung över alla andra ormar. Den trivs i ihåliga gamla lindar och drar till sig människor.

En handelsman, som hade en stor gammal lind nära sin handelsbod, offrade den ena skinkan efter den andra åt vidundret för att hålla sig väl med denne. Men lindormen växte och växte och till slut började lindens stam spricka. Handelsmannen fruktade att lindormen skulle söka sig ut ur trädet och ställa till stor olycka. Han lät smida tunga järn och silverband runt trädet och då förlorade lindormen sin makt, för järn och silver skyddar mot ont.

Bredvid linden på Grönsöö låg rester efter kraftiga järnband, som jag gissar varit spända runt linden tidigare. Kanske har järnet skrämt bort lindormarna?

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 31 juli 2011 · 20:00

Semesterbild 1

Korset på Veckholms kyrkogård


Nu börjar jag åter arbeta efter några veckors semester. I bloggen tänker jag de kommande dagarna visa några semesterbilder som anknyter till sägenomspunna platser och folktro. Kanske kan de inspirera till utflykter och framtida resor.

Veckholms kyrka ligger två mil sydost om Enköping. Liksom många andra kyrkor runt Mälaren byggdes den äldsta delen på medeltiden.  Vid kyrkan står ett träkors och minner kyrkobesökarna om en märklig händelse. När korset har ruttnat har det alltid under århundradena ersatts av ett nytt kors. Folk har trott att en stor olycka ska drabba Veckholm om inte korset vårdas

På 1500-talet var herr Melchior präst i Veckholm. Herr Melchior var en gammal, vördnadsvärd och gudfruktig prost. Sent varje kväll gick han från prästgården till kyrkan för att förrätta sin bön.

En av hans drängar tyckte illa om prosten. Han hade vid ett tillfälle blivit tillrättavisad och längtade efter att hämnas på husbonden. En kväll bestämde han sig för att gå till kyrkan och skrämma prosten. Han svepte in sig i ett stort vitt lakan, satte fast horn på huvudet och tog en getaklöv i handen. Han ställde sig vid kyrkporten och grinade som den värste djävul och sträckte fram sin klo. Där stod han och väntade på prosten. När prästen kom sa denne bara skarpt och kort:
– Vem är du?
Den sällsamma skepnaden svarade inte, utan förblev tyst och orörlig. Prosten upprepade flera gånger sin fråga men lika förgäves. Till slut sa han:
– Jag besvär dig, vid levande Gud, att du säger mig, vem du är?
Men då prästen ändå inte fick något svar sa han med befallande stämma.
– Så öppna sig då jorden under dina fötter och uppsluka dig, du avgrundens foster!
I detsamma började drängen sjunka ner i jorden. När han sjunkit till knäna, sa han äntligen:
– Jag är kära fars dräng, hjälp mig för Guds skull!
Men prosten svarade:
– Bed Gud! Jag kan icke hjälpa dig.
Och så försvann drängen i djupet.

En del säger att det var prostens egen hustru som bett drängen skrämma maken på kyrkogården. Drängen skulle få ett stop öl för tjänsten. Prästfrun tyckte att makens aftonbön i kyrkan var överflödig. Prästfrun sägs vara begraven på Håtuna kyrkogård och hennes kropp har aldrig förmultnat. Det var ett hemskt öde, för man trodde att om inte kroppen blev till stoft skulle människan aldrig bli salig.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som

by | 14 juni 2011 · 7:49

Grym fogde och ”skogens drottning”

Nu är det fint på alla våra 40 sägenplatser i Sagobygden. Alla skyltskåp är målade och ett 100-tal pilar uppfräschade. Sista anhalten på min och praktikanten Cecilia Ivars rundresa i Sagobygden var Galgahallarna vid Virestadssjön. Sägnen berättar att den grymme fogden Trotte på medeltiden hängde upp folk i klyftan mellan de väldiga stenarna. Man la stora stenar på deras armar så att de inte föll ner. Där fick de hänga tills de dog.

Nuvarande  markägaren Björn Martinsson visade oss ön där fogdens fästning en gång lär ha legat. Björn vill gärna se en provgrävning här. Vad skulle man hitta? Han visar oss trampestenen med årtalet 1780 som tidigare låg i ån och gjorde det möjligt för folk att hoppa på stenarna och ta sig över till andra sidan. Björn röjer och vårdar  omsorgsfullt platsens historiska minne. Nu föreslår han oss att arrangera en paddling i Helge å, den å som fogden en gång lär ha färdats på. På stående fot bestämmer vi att det gör vi nästa sommar. Vi har vandrat, åkt båt, cyklat i Sagobygden men aldrig paddlat kanot och berättat tidigare. Men nu sker det nästa sommar.

I väntan på det arrangemanget kan du redan i morgon lyssna på historier en bit norr om Galgahallarna, vid Puke rör  i V Garanshult. Där får du höra om skogens drottning. Låter lite trevligare än en grym fogde. Lena Pettersson och arkeolog Alexandra Nylén berättar.

Det är skyltat från vägen mellan Liatorp och Virestad, strax väster om Helge å. Ta gärna med kaffekorg. Virestad hembygdsförening och Kultur & Fritid i Älmhult är medarrangörer.
Börjar kl 18.30.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , ,

by | 30 maj 2011 · 14:11

Den magiska järngrässtrån

     Denna planta hetter Iarba fiarelor på rumänska och har många magiska egenskaper. Den skyddar dess ägare mot alla slags järnvapen och den öppnar den lås och reglar gjorda av järn. Den skänker gåvan att tyda djurens och växternas tungomål m.m. Järngråsstrån glänser som guld när den blommar ut, men den växer bara på vissa ställen och brukar förflytta sig under nattetid. För att slippa bli upplockad sjunker den ner i jorden eller under vattnet.

     En intressant rumänsk sägen förtäljer hur igelkotten hade upptäckt och lärt människan att använda denna växt. Den som vill få tag i iarba fiarelor måste följa en viss ritual som bara igelkotten känner till: det innebär att man måste be plantan om tillåtelse att bli upplockad och lova att inte använda den i ont syfte. Människorna fångar igelkottens ungar och stänger in dem i en bur försedd med järnlås. Sedan väntar de tills honan dyker upp. Hon kommer till buren bärandes på iarba fiarelor för att befria sina ungar. Då passar man på att lägga beslag på den åtråvärda växten.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 23 maj 2011 · 14:38

Den dansande igelkotten

När Gud ville skapa dygnets lopp ville han göra så att dag och natt skulle följa på varandra. Han tog upp två trådnystan, en med vit tråd och en med svart och tänkte tvinna ihop dem. Natten och dagen skulle inflätas med varandra precis som de två olika färgerna löpte längs tidens tråd. Det var ett besvärligt arbete. Gud tog igelkotten till sin hjälp för att hålla i trådarna och släppa ut dem jämnt och fint. Just som de höll på denna viktiga sysselsättning gick ett bröllopsfölje förbi. Igelkotten glömde sin uppgift och rycktes med i den allmänna glädjeyran.

Efter ett tag märkte Gud att det bara kom svart tråd. ”Vad kan detta vara?” undrade Den Allsmäktige. Han reste sig från sitt ställe och gick bort för att se efter, vad som hände. Då möttes han av en förfärlig syn: de två trådnystarna låg i en salig röra på marken, medan igelkotten stod där och var helt genomsvettig så nykommen från bröllopet som han var. Då blev Gud arg och skällde ut den lilla varelsen. Han förbannade den med orden:

— För att du struntade i din plikt må det vara så hädanefter att, när du hör herdepipans ljud, skall du alltid börja dansa oavsett hur håglös eller trött du är.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,