Semesterbild 5

Sköldinge spöke

Sköldinge medeltida kyrka ligger invid landsvägen mellan Katrinehol och Flen. Under snart 400 år har människorna i bygden berättat om en sällsam händelse som ska ha tilldragit sig i kyrkan.

En dag kom en ryttare till Sköldinge prästgård. Det var 1632 och samma dag som kung Gustav II Adolf blev skjuten vid Lützen. Kyrkoherden, som hette Erik Rogstadius, välkomnade ryttaren och frågade var han kom ifrån. Prästen såg att det inte var någon simpel soldat, för främlingen var klädd i vapenrock av skinn och red på en vacker stor häst. Han svarade att han kom från Tyskland.
– Det var bra, sa prästen, då kan jag få höra hur det står till med kriget.
– Det går illa, svarade ryttaren, kungen blev skjuten till döds idag.
– Det kan inte vara möjligt att det har hänt idag, invände prästen. Hur kan ni veta det och ändå vara här nu?
– Det är sant, svarade ryttaren och frågade om husrum för natten.
Prästfrun var ovänlig och sur och ville inte ha någon okänd karl som nattgäst. Till slut gav hon med sig, men svor av ilska och var allt annat än trevlig när hon visade ryttaren sovrummet. Den natten blev orolig på prästgården och det fortsatte att spöka därefter. Det var ett förskräcklig buller och gny, och lösa saker kastades omkring i huset. Korna i ladugården fick sina svansar ihopbunda. Det var omöjligt för folk i gården att sova. Lika omöjligt var det att bli kvitt spöket. I nio kyrkor i trakten hölls det förböner, men förgäves.
Till slut fick kyrkoherden skriva till Strängnäs där biskopen bodde. Biskopen kom i sällskap med domprosten och en skrivare. De fick sova i samma rum som ryttaren hade blivit anvisad. Biskopen och domprosten somnade snart, men skrivaren kunde inte sova. När midnattstimmen var inne kom spöket i ryttargestalt. Spöket tog ett ljus som brann, gick fram till biskopens säng, såg på honom och sa:
– Jaså, är det du Fader Lars, du är sannerligen inte så god du. Jag känner dig väl.
Så fortsatte spöket till domprostens säng och sa:
– Dig känner jag också broder Mattias och du är inte heller mors bästa gris.
Till slut såg spöket på den förskräckte skrivaren och sa:
– Men dig känner jag inte. Dig ska jag allt …
I detsamma skrek skrivaren på hjälp. Biskopen och domprosten vaknade och samtidigt försvann spöket.
Men snart var spöket tillbaka, höll fram en kanna och bad att få dricka tillsammans med männen. Biskopen sa att han hade Gud med sig och inte drack öl med vem som helst. Domprosten tog kannan, pinkade i den och räckte tillbaka kannan till spöket. De höga herrarna befallde spöket att ge sig av i Guds namn och inte komma tillbaka förrän nästa morgon. Då ville de höra vad han var för någon.
Den natten sov domprosten oroligt och drömde mardrömmar om att hans skägg föll av. När han vaknade tog han med handen på skägget och då lossnade det från hakan.
På morgonen kom spöket tillbaka och herrarna frågade vad han var för en och vad han hade att göra på Sköldinge prästgård. Spöket berättade att han var en osalig ande, som inte skulle ge sig av förrän ett hemskt brott som ägt rum på prästgården uppdagats, den mördade blivit begravd i vigd jord och mördaren blivit straffad.
Nu var det så att kyrkoherden var omgift. Hans andra hustru hatade mannens son i första giftet. En söndag när kyrkoherden predikade i kyrkan hade hon med hjälp av drängen tagit livet av styvsonen. För att dölja brottet hade hon skaffat en häst ur vägen så att det såg ut som om styvsonen rymt hemifrån. Hon hade grävt ner den döda kroppen i källaren. Det här talade spöket om.
Biskopen borrade ett hål i fönstrets blyspröjsar och befallde spöket att ge sig av och inte oroa mer på gården. Spöket tiggde om att få gå en annan väg, för annars skulle han inte få sin vapenrock med sig. Men här gavs ingen pardon! Han tvingades ut genom blyhålet och fick lämna vapenrocken kvar i kammaren.
Den döde pojken hittades och begravdes på kyrkogården. Prästfrun dömdes att muras in levande i en pelare utanför Sköldinge kyrka. Det är den pelaren som är stöd för sakristians vägg på norra sidan av kyrkan. Spökryttarens vapenrock blev kvarhängande på kyrkvinden, och har den inte förmultnat hänger den väl kvar än.