I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.
Gellert (1715-1769). Bild från Wikipedia.
I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.
Du hast das nicht, was andre haben,
Und andern mangeln deine Gaben;
Aus dieser Unvollkommenheit
Entspringet die Geselligkeit.
Du har inte det som andra har
och andra saknar dina gåvor.
Ur denna ofullkomlighet
uppstår samlivet.
Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar.
Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.
Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.
Om harar och grodor
En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.
– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.
Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:
– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.
Lärdom
Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.
När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.
Träsnitt ur Magnus Orrelius: Historia animalium
Hur haren blev harmynt
Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.
Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden.
När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag.
En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.
Hur haren fick sin spruckna överläpp
Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.
Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.
Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.
I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.
Ett unikt historiskt föremål som har en mycket nära historisk anknytning till Ljungby kommun och Toftaholm finns i Torpa stenhus. Inne i Kungssalen finns en mycket speciell sak bevarad, en praktfull hump tillverkad år 1581 i Tyskland.
Krister Ljungberg vid Torpa stenhus
Vad är då en hump? Det är en bägare som användes till att önska gästerna välkomna, vid fester och bjudningar. Humpen vandrade runt mellan gästerna och var och en tog sig en skål av vinet som oftast var Tyskt Rehn vin. För att vinet skulle räcka till alla gästerna gjordes humpen stor. På denna tid hade inte gästerna något eget dryckesglas.
Titta vi närmare på humpen så ser vi inskriptionen HERR CAREL GUSTAVFSON FREYHERR TZV TOFTAHOLM.
Vem är då denna HERR CAREL GUSTAVFSON? Carl är det yngsta barnet till Gustaf Olofsson Stenbock och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud). Carls föräldrar är nära släkt med kung Gustav Vasa genom att hans mor Brita är syster med Margareta Lejonhufvud som är Gustav Vasas andra gemål. Carl Gustavfson Stenbock storasyster heter Katarina Stenbock och även hon kommer att skriva in sig i den kungliga historian. När Gustav Vasas andra hustru Margareta dör år 1551, vänder sig kungen till sin svåger och svägerska och de kommer överens om att han ska gifta sig med deras dotter Katarina. Trots protester från prästerskapet som anser paret vara alltför nära besläktat sker vigseln den 22 augusti 1552 mellan den då 16-åriga Katarina och kung Gustav 52 år i Vadstena klosterkyrka.
Anna-Lena Ljungberg vid humpen och i bakgrunden Gustaf Olofsson Stenbock och hans hustru Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) till vänster i bild.
Varför står det då Toftaholm på Humpen? Släkten Stenbock äger Torpa Stenhus och även en sätesgård/borg som Gustaf Olofsson Stenbock d.ä. uppförde under 1460-70-talet på Stenhusholmen i Toftaholm. Toftaholm kommer att vara i Stenbockarnas ägo fram till mitten av 1600-talet då släkten Bonde tog över ägandet och borgen på Stenhusholmen övergavs och ersattes av en modernare träbyggnad på fastlandet. Genom arv hamnar Toftaholm hos Carl Gustavsson Stenbock och det var nära att Stenbockarnas tid slutade på Toftaholm genom Carl. Carl Gustavfson Stenbock han som står omnämnd på humpen tänkte lämna bort Toftaholm i morgongåva. Detta var inget som hans syster och änkedrottningen, Gustav Vasas tredje gemål Katarina Stenbock tyckte om. Hon skrev till sin bror och vädjade, ”Så kunne wij iche annedth än här I låthe wår K. broder förstå wår meningh att wij tyckie thett iche gott ware att wår K. broder skulle thett göre uthan ihugkomme hwad wåre föräldrar derom sagdtt hawe att dhe iche wille att Tofta eller Torpa schulle bliwe bortgiffit I morgongåfwor uthan thet skulle bliwe uti wår slächtt ifter dett haffwir waritt dhe fornemste säthe dett wår Käre broder hafwer.”
Katarinas vädjan hjälpte och Toftaholm kommer finnas kvar i släkten Stenbocks ägor ytterligare ett halvt sekel. Katarina Stenbock själv bodde aldrig på Toftaholm men var säkert där på besök och kanske drack hon då ur denna hump. Då hon som svensk drottning engagerade sig i Toftaholm, kan vi tänka oss att hon hade känslor för gården. Genom att hennes föräldrar och bröder ägde Toftaholm, har Katarina en anknytning hit och därför kan vi påstå att vi har en liten del i en svensk drottning som dessutom är gift med Sveriges landsfader.
Katarina Stenbock som blev Gustav Vasas tredje drottning
Genom texten på humpen får vi reda på att det är herren över Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock som köpte in den år 1581 för att den skulle användas till fester och bjudningar på Toftaholms stenhus/borg. När Stenbockarna till sist valde att lämna Toftaholm togs den mäktiga humpen med och hamnade till sist på Torpa stenhus som tillhört Stenbocksläkten i flera hundra år. Att humpen var dyr och värdefull förstår man inte minst för att den varit med om en förändring. Antagligen gick det ursprungliga locket sönder och trots att humpen var mer än 100 år gammal, eller kanske just därför lät Carls brorsons sonson Erik Gustavsson Stenbock tillverka ett nytt år 1698.
Humpen som användes vid festligheter i Toftaholms borg
Humpens som inköptes av ägaren till Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock levde mellan åren 1537 till 1609 och han upplevde mycket under sitt liv. Han började som hovjunkare hos Johan III och var med i Ryska kriget 1580. Han blev befälhavare på Kexholms fästning som svenskarna under Pontus de la Gardie hade intagit samma år. Under kung Sigismund blev han Ståthållare för Kalmar slott och län samt Öland. Han var även herre till Toftaholm och Vik. Sämre gick det för honom när hertig Karl sedermera Karl IX blev kung. Då Carl Gustavfson Stenbock varit i tjänst för den tidigare kungen Sigismund, ansågs han vara en fiende till den nya kungen Karl IX och sattes i förvar på Gripsholms slott. Vid Linköpings blodbad år 1600 klarade han sig nätt och jämnt från att bli avrättad. Carl Gustavfson Stenbock slutade sina dagar som friherre på Kungslena i Västra Götaland år 1609. Sex år efter Carls död, drunknade hans som Abraham Stenbock i Toftaholm 1616. För oss här i Ljungby kommun är det den unika humpen från Toftaholm som Carl Gustavfson Stenbock blir ihågkommen för, tillsammans med att hans syster Katarina Stenbock som blev Sveriges landsfaders tredje drottning.
Hei! Her er din favoritt (og einaste) norske gjestebloggar på Sagobygden tilbake!
Trøndelag ligg Midt i Norge. Balansepunktet til Norge ligg faktisk i Steinkjer kommune – omtrent 2 mil frå her eg sit og skriv – og ligg på høgde med Jämtlands Län i Sverige. Sjølv om Trondheim er den største byen, er Steinkjer administrasjonsbyen i Trøndelag fylkeskommune og i Steinkjer har også Stiftinga Hilmar Alexandersen administrasjonen sin.
Her sit vi tre personar på eit kontor midt i Kongensgate, og skal etter planen i 2023 flytte inn i det nye Kulturhuset i Steinkjer. Stiftinga Hilmar Alexandersen er oppkalt etter folkemusikararen og mesterspellmannen Hilmar Alexandersen (1902 – 1993), som også var ein god forteljar og entertainer. Vi har mest fram til no arbeidt med folkemusikk og folkedans, men i formålet vårt står det at vi også skal arbeide for tradisjonskultur generelt. Da kjem forteljing inn som eit sentralt moment!
spelmannen HilmarAlexandersen
Vi trur på samarbeid! Derfor har vi tatt initiativ til å danne eit nettverk for forteljing: Tale – og akkurat no er vi 14 organisasjonar som medlemmer i dette nettverket. Alle organisasjonane har det til felles at dei vil fremme den munnlege forteljinga, men også storytelling som verkty for utvikling av opplevelse.
Her er frivillige organisasjonar som Midtnorsk Fortellerforum (som no er den største avdelinga i landet), Fosdalsgruvas venner (som arbeider for formidling av opplevingar i den gamle gruva i Fosdalen), men også offentlege og semi-offentlege aktørar som tre ulike museum, Steinkjer bibliotek, Visit Innherred, Nord Universitet og Tindved Kulturhage og private bedrifter som Hegdahlgården og Malm hotell.
Nettverket gjennomfører forteljarstunder i skolar, under festivalar, på museum og bibliotek og arrangerer opne kurs og seminar. Nettverket står også bak forteljarforestillingar, og skal også arrangere Levende Bibliotek under Hilmarfestivalen. Dette har vi fått støtte frå den norske UNESCO-komiteen til å gjennomføre.
I september skal vi arrangere kurs i munnleg historieforteljing saman med den Bergens baserte organisasjonen Memoar. Vi har akkurat fått statleg støtte til å arrangere forteljarseminar tre år framover i tid – dette under Hilmarfestivalen under november, men det første året blir dette første seminaret relativt lite. Vi tenker likevel å streame det, så følg med på www.hilmarfestivalen.no om du vil følgje med på dette seminaret. Temaet vil bli forteljing som skapar av oppleving.
Aje Victoria Bigset fortalte under Hilmarfestivalen 2019. Foto: Heidi Dahlsveen
Det blir også oppstart av forteljarstudium ved NTNU (Norges Teknisk Naturvitenskaplige Universitet og Dronning Mauds Minde (Høgskoleutdanning for førskolelærarar). Frå før har det bare vore forteljarutdanning ved OsloMet University, men no opnar det altså også opp fortellerstudium i Trondheim. Det er eit initiativ frå Beate Heide i Midtnorsk Fortellerforum som har ført til oppstarten av dette studiet, og nettverket TALE er med og støttar opp saman med fleire andre.
I regionen er det også eit handfull profesjonelle forteljarar på ulike stader, først og fremst i Trondheim og på Røros. Landsorganisasjonen Norsk Fortellerforum har ligge nede nokre år, men Stiftinga Hilmar Alexandersen vil no ta initiativ overfor andre forteljarorganisasjonar om å starte eit nasjonalt nettverk av organisasjonar som Memoar, Norsk Fortellerfestival og Jakob Sande-sentret.
Det skal bli spennande å sjå kva framtida bringer for forteljinga i regionen og i Norge! Vi har også andre planer på gang, men det får eg fortelje om seinare ein gong!
Alla vägar har mängder med berättelser. Vid gamla R1:an strax norr om Dörarp omkom basisten Cliff Burton i Metallica i en tragisk olycka 1986 och som anses vara länets mest kända internationella olycka. Fast redan 84 år tidigare krävde denna vägsträcka en annan människas liv. Denna gång var det Skräddarmästaren Peter Johan Johannesson som vid 62 års ålder omkom i en olycka som är en av Sveriges första där ett motordrivet fordon är inblandat. Olyckan inträffade på eftermiddagen vid femtiden den 26 juni 1912 i Dörarp.
Olycksplatsen strax norr om Dörarps kyrka
Peter Johan och hans häst var på väg hem från Toftaholm med vagnen full av brädor. Utanför Dörarps kyrka mötte de en automobil i hög hastighet. I polisförhöret står det att automobilföraren hade mycket för hög fart över 10 km/h som skrämde hästen och Peter Johan trillade av vagnen. Två av bilens hjul krossade hans bröstkorg och skalperade huvudet så att det uppstod en stor blodpöl. Peter Johan fördes till Ljungby lasarett där han avled runt kl 22 på kvällen. Föraren försökte slippa betala ersättning till änkan Eva Maria men efter 4 års klagan fick hon rätt och chauffören fick betala ett livslångt skadestånd till änkan fram till hennes död 1937. Peter Johan Johannesson och hans hustru Eva Maria ligger begravda på Dörarps kyrkogård söder om kyrkan dem vackra medeltida kyrkan från 1200-talet.
Dörarps Kyrka från 1200-taletPeter Johan och Eva Maria Johanessons gravvård på söder om Dörarps kyrka
Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen. Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom? Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år. Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget. Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid. Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde. Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön. När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård. Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk. Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den. Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.
Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.
Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.
Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.
Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!
Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.
Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.
Varnhems klosterruin med klosterkyrkan
Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.
Låt mig ta er till Bohuslän igen. Nu bär det längre norr ut, där bergen blir allt högre och brantare. Alldeles vid kusten har havet slipat den röda graniten alldeles baby-len, men bara någon kilometer in mot land reser sig bergen mycket mer dramatiskt upp mot skyn. Utanför Bovallstrand, vid Gerlesborgs konstskola finns ett antal höga berg. Går du förbi Konstnärernas kollektivverkstad (KKV), upp mot bergen, kommer du snart till en stor klyfta i berget som är något utöver det vanliga. Likt ett enormt dike delar klyftan det stora berget i två delar. Har du någorlunda kondition och bra klättringsegenskaper kan du med viss möda ta dig rakt igenom den ca 100 meter långa klyftan. Annars är det en upplevelse att bara stå och titta igenom detta gap i graniten. Om denna plats finns följande sägen:
Det var en gång en jätte som bodde uppe på berget. Hela dagarna satt han ensam på bergets topp och njöt av den vackra utsikten. En dag såg han små, små varelser komma. De fyllde snart markerna nedanför berget, byggde hus, drog vägar och sådde säd på de öppna fälten. Inget störde jätten, inte förrän de byggde Bottna kyrka. En morgon vaknade jätten av att kyrkklockan ringde. Det var det värsta oljud han hört. -Stäng av bjällerkoa, skrek han och samlade ihop stenar i sitt förkläde . Han ställde sig på bergets topp, men just som han tog i för att kasta den första stenen mot kyrkan, rämnade berget och stenarna han haft i förklädet fastnade i den klyfta som bildats. Jätten fick då nog av Bottna: ” I Bottna Berg är gott att bo, om där inte funnits prästens bjällerko”, lär han ha sagt. Därefter flyttade jätten till Dovre fjäll i Norge, där finns nämligen inga kyrkor och kyrkklockor. De stenar som han tappade hänger ännu kvar mellan klyftans bergväggar.
Hej! Jag heter Krister Ljungberg och är ny skribent på Sagobygdens intressanta blogg. För mig är kopplingen sägen, tradition och historia mycket fascinerande och intressant, då det oftast finns ett samband mellan dem. Mitt första inlägg kommer därför att handla om en plats omgärdad med berättelser från ortsbefolkningen och hur dessa leder vidare till en faktisk historisk händelse som också involverar flera andra platser rika på sägen och historia.
Längs en väg finns det alltid mängder med platser som bär på traditioner, sägner och historia. Det kan vi bland annat se på alla sägenplatser som Sagobygden spännande berättar och länsstyrelsens uppskyltning av fornlämning. Fast allt är inte uppskyltat. Vid gamla R1:an eller det äldre namnet Laganstigen förbi Össlöv, finns det en ås på den västra sidan. Genom Karin Lindahl och Roland Hallfors på Kasteberg som även arbetar mycket med att bevara och berätta om Össlövs historia, får jag reda på att uppe på åsen finns det två naturliga hålor som kallas för stora och lilla Kongshola.
Här i Össlövs Kongsholor, gömde sig de svenska soldaterna för den förbipasserande danska armén.
Hålorna är kända av ortsborna och här finns en spännande sägen om hur Nils Dackes upprorsmän ska ha gömt sig och därefter vänt hästarnas skor bak och fram för att lura Gustav Vasas soldater att det gått motsatt håll. Frågan vi ställer oss är kan det ligga någon sanning i berättelsen? Att folket förr i våra trakter har levt i flera hundra år med uppror och krig vet vi. Att platsen skulle varit ett perfekt gömställe är också mycket troligt. Så låt oss titta lite i historiska handlingar. Vi börja med Assar Rohmans häradskarta från 1685, som är en av de första riktigt detaljerade kartor vi har. Här är Laganstigen utritad och här är faktiskt Kongshola utritad med text ”Denne Kongshola är med sandberg runt omkring som en gammal skans (försvarsanläggning).
Assar Rohmans häradskarta från 1685 visar kongs Hola i Össlöv.
Så att platsen har använts som någon form av försvar berättar kartan. Tittar vi lite längre norr ut så har vi Hallsjö ödekyrka som är en påminnelse om den brända jordens taktik, där merparten av gårdarna utmed Lagastigen brändes ner av danskar och svenskar i omgångar under krigstider. I Toftaholms trakten finns Krigadal, Danagrav och Blodmossen som enligt sägnen, ska minna om ett stort slag mellan danskar och svenskar. Här finns även ett stenkors kallat Fika kors. Strax norr om Toftaholm lätt Per Brahe uppföra en skans 1657. Genom en 1700-tals beskrivning av lantmätare Bergius och Lagmannen Jon Rogbergs disputation De Ottinga Berga får vi tillslut fram en beskrivning som talar om att kongsholan använts och att de troligen har ett samband med platserna i Toftaholm. De berättar om hur danska armén gjort ett fälttåg genom häradet. Att en del av den svenska armén låg vid Tofta skans och den andra vid Kongsholorna vid Össlöv. Den största av dem norr ut var 36 750 kvadrat alnar stor och den mindre strax söder om 7 437 kvadrat alnar. Det berättas också att holorna inte syntes från någon av vägarna som gick förbi åsen. Den danska armén ska ha gått landsvägen förbi holorna utan att upptäcka de svenska soldaterna vidare mot Toftaholm. De svenska som låg vid Tofta skans ska lämnat skansen och mött danskarna strax söder om Toftaholm vid torpet Korset som låg väster om vägen, intill Blodmossen på den östra sidan om vägen. Här ska den danska armén blivit helt utslagen av dels de svenska soldaterna som kom från Tofta skans och de soldater som legat gömda i Kongsholorna och anföll danskarna i ryggen. Då Tofta skans byggdes 1657 bör denna händelse ägt rum strax efter. Som ett minne av detta slag sattes en lång påle upp vid vägen. Det kan vara så att denna påle ersattes av stenkorset som idag bär namnet Fika kors. Så ofta finns det en sanning bakom våra sägner.
Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586. I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget. En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.
Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson
I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen. Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne. Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.
Kanske var berättelserna om hur de skyldiga steglades på berget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.
Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.
Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.
Sagobygdens Blogg 