På Färöarna pratar man danska, på Island förstår man lite av varje, i Finland pratar man svenska, i Norge sjunger man gärna när man pratar, svenskarna vill väldigt gärna förstå alla språk och danskarna jobbar hårt på att lära sig prata svenska.
Danske pige som läser svensk saga
De långa och öppna vokalerna är besvärliga när man ska läsa på svenska om man har danska i sitt modersmål. Ord som skogen, vatten och saga är väldigt märkliga att uttala för Avilda som är på sitt första besök i Ljungby.
Monika Westin är en rutinerad scenberättare, berättarpedagog och flitig gäst på Ljungby Berättarfestival. Hon är också 2011 års Mickelpristagare. För tredje året i rad ansvarar hon för festivalens ungdomsläger. Dessutom är hon vår gästbloggare under festivalen. Nedan finner du hennes första inlägg. Det blir fler
Mörkret har sänkt sig sedan några timmar tillbaka i Ljungby, Tystnaden har infunnit sig sedan några minuter tillbaka på Musikskolan i Ljungby där årets berättarläger för ungdomar är. Centralt i Ljungby, centralt i Norden och centralt i berättarvärlden.
Färingar, danskar, svenskar, en isländsk ungdom, en norsk och en från Finland är tillsammans med sina fyra lägerledare en grupp som märks på festivalen. Anledningen till den uppmärksamheten är för att vi är så många i år. Tillsammans gick vi de 200 metrarna till Grand för att lyssna på när de unga lägerledarna Emmy, Kamilla och Sarraka skulle inleda den fem timmar långa berättarkvällen ”Fram till tolv.” En kväll fylld av massor med spännande programinslag.
Att kyssar kan ge likmaskar i käften, att det är skillnad på samer och cafélattesamer och att bröstvårtor kan leva sitt eget liv, fick de yngre lägerdeltagarna höra om från sina, något äldre, lägerledare.
Än så länge är det tyst i huset och inga mardrömmar om vilda bröstvårtor och likmaskepussar har gett sig till känna. Då kanske jag också vågar sova.
God Natt.
//Monika Westin
”Förste, men ikke sidste, gang på Ljungby Festivalen.” Så säger Kamilla Holm från Danmark. Jag coh Kamilla träffades första gången i Rumänien för ett år sedan. Då var vi de enda berättarna på det europeiska utbytet för ungdomsledare. Nu är vi två, av fyra, ledare på årets Nordiska Berättarläger i Ljungby. Men vi är långt ifrån de enda berättarna här!
Kamilla hsr med sig många danska ungdomar till lägret. Under gårdagens invigning kunde vi lyssna till danska Annemarie Krarup som berättade om kärlekens luriga vägar.
I vimlet springer jag på andra danska vänner och många kära återsenden och hastiga möten fyllda av kramar om glada tillrop äger rum på festivalen.
En av anledningarna att åka på festival är att träffa alla go’a berättarvänner. Så Kamilla har förstått grejen med att åka till Ljungby, har man en gång kommit hit kommer man alltid tillbaka!
//Monika Westin
Fullsatt
Monica Calderas
Richard Martin
DEO
Bastardus Sans
Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.
När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.
Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.
Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.
Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.
Under Att berätta
Här berättar Bodil Johansson – en av festivalens största stamgäster- om sina upplevelser under årens lopp:
Sedan tidigt nittiotal har jag varje år rest till Ljungbyfestivalen med förväntan. Innan programmet kommit har nyfikenheten växt, vilka berättare kommer i år, vilka kurser blir det, vilka sägenresor. Aldrig har jag blivit besviken. Alltid har jag rest därifrån med huvud och hjärta fyllda av historier, berikande möten, givande kontakter och nya kunskaper.
Att plocka ut några speciella berättare eller berättarminnen är som att bläddra i en samling glansiga bilder. Där finns alla berättarna från hela världen med olika berättarstilar och val av berättelser. Ibland så dråpliga och hisnande att skrattet bubblar med en gång, andra finstämda eller djupt gripande som lämnar ett outplånligt minne.
Där finns alla spännande kurser, som givit så mycket. En av dem en tvådagars på engelska med den för mig då okände Ben Haggerty. Tänk om det var en felsatsning att lägga två dagars värdefull tid på något som kanske skulle bli en besvikelse? Det blev inte någon besvikelse.
En lika skön upplevelse blev kursen med Heather Forest, som med sin charm och musikalitet kan göra den enklaste folksaga till ett konstverk. Många kurser har det blivit med skickliga kursledare, Margit Jerstad, Jesper la Cour Andersen, Mats Rehnman, Anne Pellowski och många, många flera.
Bland bilderna finns också sägenresorna. Drömmens torp, Piksborg, i Sven Sederströms fotspår, Bolmsö m.fl. Så mycket intressant från ett geografiskt begränsat område. Härligt!
Så mycket annat blänker fram i minnet, berättarfesterna, five o’clock tea, berättarväggen, torgberättandet; allt runtomkring festivalen som möten med likasinnade från Sverige och världen, alla företeelser som nästan blivit ritualer som lunch på värdshuset och fika på Roddys café.
Tack alla underbara människor som år efter år organiserar och genomför berättarfestivalen med kunskap, värme och passion och ger oss andra dessa fantastiska tillfällen att hämta kunskap, inspiration o glädje.
Under Att berätta
En dag, när jag väntade på bättre tider, fann jag bland Västmanlands sägner en som handlar om näktergalen. Den vill jag gärna dela med er nu när vi snart är inne i näktergalens tid.
Då näktergalen bodde i Paradiset var han en guldglänsande fågel i silverskrud som varje kväll sjöng Eva i sömn. När dagen kom då Adam o Eva utvisades ur Paradiset ville näktergalen följa dem. Vid porten stod en ängel o hejdade henne.
”Stanna här hos oss.” bad ängeln.
”Vem ska då sjunga fru Eva i sömn?” svarade näktergalen.
Ängeln log milt och sa: ”Låt mig då göra dig en kärlekstjänst.” Så sträckte han ut en hand och smekte näktergalen och den guldglänsande silverskruden blev till brungrå fjädrar.. Näktergalen förstod inte ängelns kärlekstjänst men flög glädjestrålande efter.
Ju längre bort Adam och Eva kom från Paradiset ju mer hårdnade deras hjärtan. Bland människorna fick de arbeta i sitt anletes svett och näktergalens sång berörde ingen längre i stället började man jaga och döda den lilla fågeln. Näktergalen fick fly från sina fienden och gömma sig långt inne i buskarna. Där i buskarnas brungrå mörker syntes inte näktergalen och hon förstod till slut ängelns kärlekstjänst. Än idag sjunger hon sin tacksägelse till Paradisets portvakt.
Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.
Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman. Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.
Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…
Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?
Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig på lördagskvällen, om kärlek och livet.
En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk! När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.
När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.
Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.
Läst boken har:
Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här
Under Att berätta, Litteratur
Ekoxen
Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.
I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.
Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.
Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.
av insektsamlaren Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 