Kategoriarkiv: Att berätta

by Per Gustavsson | 06 januari 2014 · 12:12

”Den kritiska gränsen”

En av mina absoluta favoritsägenplatser är den jättelika stenanhopningen Kanaberg, några mil sydväst om Kalmar. Ja, Kanaberg eller Karnaberg, som platsen också kallas, är överväldigande stort. Det finns klippblock som är tio meter långa och stenarna ligger travade huller om buller på varandra på ett område som är stort som ett tunnland.

Det är inte så underligt att folk i århundraden har berättat sägner om Kanaberg. Här har skatter gömts, fruktade skogstjuvar hållit sig gömda och Nils Dacke tog sin tillflykt hit när kungens trupper var efter honom. Men allra mest har man berättat om trollen.

Stället har fått sitt namn efter flickan Karna som bodde i byn Kettilshult inte långt från stenberget. En kväll när hon var på väg hem med korna blev hon bergtagen av trollen och förd in i Kanabergs grottor och håligheter. Sägnen berättar om hennes dramatiska räddningen med hjälp av prästen i Arby. Karna kom tillbaka till sin mor och far, men hon blev aldrig som förr. Hon var tyst och inbunden så länge hon levde och berättade aldrig för någon om hur hon haft det hos trollen.

Jag känner igen Kanaberg på en målning av konstnären Ella Tillema. Den har titeln Den kritiska gränsen.

Hon för mig tillbaka till Kanaberg, som jag senast besökte i våras. Men jag känner mig inte alls trygg. Jag är inte rädd för trollen, men det finns ett annat hot i bilden. Mannen på bilden, som kan vara jag, verkar står stadigt på stenen, vänd ut mot skogen. Men är skogen en trygg tillflykt där vi kan plocka bär och svamp och uppleva ro? Eller händer det något förödande där ute, något som undergräver vår fortsatta existens? Och står jag i själva verket så stadigt på stenen? De stenar som en gång fösts ihop av naturens krafter, kan vi vara så säkra på att de kommer att ligga där i all evighet.

Är det inte en smartphone mannen på bilden håller i handen och studerar så intensivt? En bild av ensamhet? Eller kontakt? Den virtuella världen som en tillflykt och trygghet när den fysiska världen hotas av sättet vi lever på?

Ella Tillemas målning tillför Kanaberg och dess sägner en ny dimension. Hotet mot livet är inte borta, det ser bara annorlunda ut.

Elle Tillemas målning har visats på Galleri Thomas Wallner i Simris. Den avslutas i dag, men den som vill se andra bilder av konstnären kan besöka konstnärens hemsida.
Sägnen om Kanaberg finns att läsa i min bok Sägenresan, Rabén och Sjögren, 2006.
Kanaberg ligger längs landsvägen mellan Söderåkra och Påryd, strax norr om Göddabo.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by Sagomuseet | 03 januari 2014 · 14:22

Kvinnliga musiker – Historier som inte berättats.

I höst har jag läst:
Marie Selander – Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik
Marie Selander är verkligen en legend och pionjär inom svenskt musikliv. Hon började spela och turnera med ”tjejgruppen” Nursery Rhymes redan på sextiotalet. Femtio år senare skriver hon om sina erfarenheter av att vara kvinnlig musiker och alldeles för ofta bli bedömd för sitt utseende istället för sina musikaliska kvalitéer. Boken berättar dock inte bara Maries historia, utan här samlas en mängd levnadsöden som vi aldrig hört om förut.

Det är historierna om pionjärerna, t ex gitarrister i amerikanska södern som lyfts bort från historiebeskrivningen bara för att de var kvinnor, men här beskrivs också verkligheten för sena nittonhundratalets unga kvinnliga musiker. En av alla berättelser som bitit sig fast i minnet är den om svårigheten med att vara mamma och turnerande punkmusiker. Med både humor och en aning dåligt samvete berättar medlemmar från Tant Strul och Pink Champagne om denna verkliget.
Boken ställer många frågor och ger förslag på hur man kan nå en viktig förändring Läs den.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by Per Gustavsson | 30 december 2013 · 8:46

Völvans spådom

Völvans spådom är en av de mest kända dikterna i den Poetiska Eddan. En spåkvinna berättar om både världens uppkomst och dess undergång. Den har översatts många gånger till svenska, bl. a. av Björn Collinder. Hans översättning innehåller en fyllig introduktion till den Poetiska eddan.

Nu har berättaren Marit Jerstad, som medverkat på Ljungby berättarfestival flera gånger, gjort en spännande nyöversättning till norska tillsammans med Knut Harris. En tanke bakom översättning är att den ska framföras muntligt. Boken har fått titeln: Voluspå – gudinnene og verdens fremtid (Sagabok, 2013)

Vi bad berättaren Göran Hemberg, som intresserat sig för den fornordiska diktningen, att skriva en anmälan. Det var en onödig fråga, Göran hade redan bestämt sig för att skriva om boken på sin egen blogg Berättarsalonger. Här kan du läsa Görans tankar om boken.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by Per Gustavsson | 23 december 2013 · 8:31

God sagojul

Sagomuseets blogg önskar en riktigt GOD JUL. Och julklappen är förstås en saga.

Prästfrun som inte hade någon skugga

En rik och fin fru ville inte gifta sig, förrän hon blivit så gammal, att hon inte kunde få några barn. Tiden gick och när åldern var inne äktade hon en prost. Allt gick som det skulle en lång tid, och de var nöjda och glada ihop.

En vacker solskensdag gick de båda makarna ut för att spatsera. När de gick vägen fram fick prosten se att hans fru inte hade någon skugga. Han frågade henne hur detta kunde komma sig. Hon kunde inte ge något besked. Hemkommen förhörde prosten henne allvarsamt och till slut måste hon ge till känna orsaken. Prästen blev förbittrad på henne, eftersom hon hade satt sig över sitt öde och inte önskade de barn som var förutbestämt för henne. Hon hade inte velat ta emot de barn som Gud utsett åt henne. Detta var en stor synd, menade prästen. Han skilde sig från henne och sa att hon i sin förhärdelse inte kunde få Guds nåd. Det skulle vara lika omöjligt för henne att få syndaförlåtelse, som att det skulle växa upp en tulpan på hans skrivbord.

Bekymrad måste frun lämna sin käre make. Ifrån den tiden var hon alldeles sanslös och visste inte var hon skulle ta vägen. Hon grunnade på sin själs salighet och drog omkring på vägarna.

En dag när hon vandrade, varthän visste hon inte, mötte hon en ryttare, som troligtvis var en uppenbarelse. Han frågade henne varför hon var så ledsen och försagd. Kvinnan berättade allt för honom. Denne rådde henne att nästa julnatt gå till kyrkan. Där skulle hon möta alla de barn som Herren skulle ha givit henne. Då skulle hon få Guds nåd.

Kvinnan gjorde så. Inkommen i kyrkan på julnatten mötte hon de tre söner hon skulle ha framfött. De var alla stora herrar i krigstjänst. Hon såg folk i bänkarna och ljus brann i lamporna. Men hon kände inte ingen någon människa. Hon stod i kyrkan en stund. Hur hon kom ut därifrån visste hon inte.

Sedan gick hon för att söka husrum för natten. Hon kom till en stor gård och knackade på dörren, men ingen ville öppna för henne, för husbonden hade förbjudit dem att ta emot löst folk som nattgäster. Men kvinnan bad och bönade och bevekte dem till slut. Tjänstefolket förstod att den gamla kvinnan var sjuk och fruktade att hon skulle frysa ihjäl denna kalla julnatt. De ville inte ha hennes död på sitt samvete. Så fick hon löfte om att ligga på höskullen, för att ingen skulle märka att hon sov på gården. Under natten dog gumman på sitt obekväma ställe.

Morgonen därpå blev tjänstefolket förskräckta när de upptäckte den döda gumman. De vågade knappt berätta det för husbonden. Gumman var okänd på stället. Husbonden, som var den präst som kvinnan varit gift med, upptäckte att den döda var hans egen hustru, som han hade fördrivit från gården.

När han senare gick in i sin kammare fick han se att en tulpan vuxit upp på skrivbordet. Hans ord hade blivit sanna och prästen förstod att hustrun hade fått nåd och blivit salig.

Det här är en av de vanligaste legendsagorna i Sverige och i den internationella sagokatalogen har den nummer ATU 755. Efter skräddargesällen Johan Magnus Pettersson, kallad Johan Sax, Svenska sagor och sägner 3, sid 32 f. Ibland har den ett lyckligt slut där prästen och hans maka återförenas. Mer om den här sagan kan du läsa i Bengt af Klintbergs uppsats Kvinnan som inte ville ha barn: litterära utformningar av en nordisk folksaga. Ingår i: Folklore och litteratur i Norden, Stockholm 1991.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som Johan Sax, Prästfrun som inte hade någon skugga

by Per Gustavsson | 21 december 2013 · 12:07

I dag ska mycket av julstöket vara klart

I dag är det Tomasdagen. Då ska allt julstök bli klart. För när det mörknar är gårdstomten och annat oknytt i farten. Då behöver de människorna redskap, både bakbord, spinnrock och kvarn. Om man inte ville ha kvar drängar och pigor nästa vår skulle de sägas upp senast Tomasdagen. Denna dag kunde också råttor och löss och andra ovälkomna husgäster sägas upp. Samtidigt som han sopade loggolvet kunde husfar säga: ”Som husbonde på gården befaller jag råttor och möss, både stora och små, både svarta och grå, att genast härifrån tåga.”

Tomten bakar

På en gård kom tomten på Tomasnatten för att baka. Bakbordet avr inte rengjort. Morgonen därpå fann gårdsfolket att köksdörren låg mitt på golvet. Tomten hade lyft av dörren och använt den som bakbord.

Gumman som bakade på Tomasnatten

På en annan gård bakade bondgumman bröd på Tomasnatten. Hur hon är försökte kunde hon inte få brödet bakat. Så fort hon stängde luckan till bakugnen, for den upp på nytt. Det var såsom en osynlig hand öppnade bakugnsluckan.

Bild: Birgitta Adolfsson ur Per Gustavsson: Julberättelser i vintermörkret, 2. upp 2001.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som gårdstomten, jul, Tomasdagen

Bild

Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

En söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.

Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.

Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.

För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.

Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar… Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.

Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar.

Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.

Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.

Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.

Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.

Se bara vad en saga kan ställa till.

Text och bild: Anna Lilljequist

2 kommentarer

by anna lilljequist | 10 december 2013 · 20:33

by Per Gustavsson | 09 december 2013 · 8:53

”Men orden är ju det enda vi har”

För några veckor sedan skrev jag om Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete, läs inlägget här. Nu läser jag romanseriens tredje delen, Människohjärtat (Weyler förlag 2013). Det här är inte bara en berättelse om Island utan i högsta grad en berättelse om ordet, dikten, drömmarna och hur vi blir människor. Jag kan inte låta bli att citera ytterligare ett stycke ur detta verk:

Det finns så lite omväxling på vad människan behöver: älska, glädjas, käka, och sen så dör hon. Ändå talas det drygt 6000 språk i världen, varför ska de vara så många för att förmedla så pass okomplicerade begär? Och varför lyckas vi så sällan med det, varför avtar dagsljuset i orden så fort vi skriver ner dem? En beröring kan säga mer än alla världens ord, det stämmer, men beröringarna avtar med åren och då behöver vi orden igen, de är våra vapen mot tiden, döden, glömskan, vantrivseln. När människan sa det första ordet, förvandlades hon till en tråd som för evigt vibrerar mellan ondska och godhet, mellan himmel och helvete. Det var orden som högg av rotförbindelserna mellan människan och naturen, de var både orm och äpple och lyfte upp oss från djurets vackra dumhet till en värld som vi fortfarande inte begriper oss på. Historikerna berättar om en epok, i närheten av tidens början, när skillnaden mellan ord och betydelse knappt ens var märkbar, men orden har nötts ner under människans resa och avståndet mellan ord och betydelse har blivit så mycket längre att inget liv, ingen död, verkar kunna överbrygga det längre.

Men orden är ju det enda vi har.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som Jón Kalman Stefánsson, Människphjärtat

by Per Gustavsson | 03 december 2013 · 12:08

Den rike och den fattige brodern och tre önskningar

Så här i adventstid kan det väl passa med en riktigt moralisk saga, så att du inte glömmer bort att du ska vara snäll. Det är en saga från Östra Emtervik i Värmland som tecknades upp av professor Adolf Noreen på 1870-talet. Den kombinerar två sagotyper: undersagan om den underbara kvarnen (ATU565) och legendsagan om tre önskningar (ATU 750A). Kanske är det så att i dagens värd har vi bytt ut den underbara kvarnen som kan mala allt vi önskar oss mot jultomten. Ja, det är lätt att dra paralleller mellan sagan och dagens samhälle som präglas av överflöd i de rika länderna. På samma sätt som i sagan där kvarnen maler och maler och inte kan stoppas, håller det på att gå helt snett i dag, när vi önskar och önskar oss ting av tomten,. Precis som kvarnen inte kan sluta trolla fram det önskade, kan inte tomten sluta att uppfylla våra begär.

Det var en rik bror och en fattig bror. Och den rike var så rik, så det var ingen ände på det. Och den fattige var så fattig, så det var ingen ände på det. Då gick den fattige brodern bort till den rike och tiggde en gris av honom.
– Jag har ingen gris att ge dig. Jag behöver mina grisar själv,sa den rike.
Men den andre var lika enveten och skulle ha en.
– Ja, så ta en då och dra åt avgrunden med den, sa den rike till den fattige.
Ja, han tog en gris och reste dit med den. Då han kom dit stod där en vakt för själva templet. Vakten frågade vart han skulle. Då talade den fattige om att han inte ägde något och att denna gris, som den rike hade gett honom, skulle han gå hit med.
– Då du kommer in, ska du säga, att du är här med stek till själva gubben, sa vakten.
Ja, det skulle han göra.
När han kom in sa den stygge:
– Ja, det var bra, för den här steken ska du få så mycket du vill.
När den fattige då kom hem, hade han så mycket i alla hus och alla lador, så han visste inte hur han skulle göra med det. Då ställde han till storkalas och skulle bjuda den rike brodern.
– Å, kära du, sa den rike, du har inget att bjuda mig, som jag vill ha. Det är inte länge sedan du var här och tiggde en gris.
Han var lika enveten den fattige och ville ha brodern med sig och denne följde med till slut. Då hade de dukat upp av alla de slag och den rike sa:
– Å. käre du, hur har du fått så mycket? Jag skulle väl vara bättre än du, men så mycket har inte jag.
– Jo, det har jag fått i avgrunden för grisen, som du gav mig. Dit skulle du resa med alla dina svin, så skulle du säkert få mycket mer än jag fick.
Ja, brodern tog fasta på de orden och reste dit med alla sin svin och tog också käringen med sig. När han kom dit, sa han, att han skulle dit med stekar,
– Det var bra, sa den stygge, för det ska du få tre önskningar. Önska vad du vill ha!
På hemresan kom de förbi en stor rovgård.
– Å, den som bara hade den största rova som finns i den rovgården, sa hustrun.
Hon blev bönhörd. På fläcken fick hon en väldig rova. Men då blev den rike bonden så ond att han önskade att rovan skulle sätta sig på tvären i röven på henne. Ja, då höll käringen på att dö, så han måste önska att den skulle försvinna.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som Den magiska kvarnen, Tre önskningar

by Sagomuseet | 26 november 2013 · 16:56

Cup song

Har du hört du hört och sett cup song? Likt en löpeld har den spridit sig under det senaste året. På skolgårdar, i klassrum och på fikabord görs numera denna ekvilibristiska övning. Det är en kombination av sång, klapplek och muggjonglering. Leken har spridits över stora delar av världen genom att vandra från mun till mun och från hand till hand.

Men hur började det? Olika klapplekar, där även redskap ingått, är något som funnits i alla tider. Just den aktuella leken och sången kommer från filmen Pitch Perfect. Där är det skådespelerskan Anna Kendrick som framträder med mugg och sång. Jag är dock övertygad om att de flesta skolbarn som leker och utvecklar cup song inte vet något om varken filmen eller Anna Kendrick. Leken lever sitt eget liv, utvecklas och vandrar vidare från person till person precis så som lekar, berättelser och sånger alltid gjort. Numera hjälper dock webben till med spridningen. Nedan ser ni först orginalet och sedan några av de varianter som finns på webben. Vill du se fler versioner? Då rekommenderar jag att du går till en skola nära dig eller frågar en släkting i skolåldern. Säkert får du då många fler varianter på denna populära lek och sång. Varför inte prova själv?