Jag har nog hållit på med berättande hela livet utan att riktigt veta vad jag gjort, och är själv idag lite förvånad över mig själv att just berättande har fått en så stor plats i mitt liv. Resan till att kalla mig själv berättare började 2002 då jag läste till Symbolpedagog. Sju veckor fördelat på två år med teman som drömmar, bild, visualisering och berättande. Jag såg fram emot allt i utbildningen, förutom den veckan vi skulle berätta, den skulle bara överstökas. Vi skulle förbereda en berättelse som vi kunde berätta i gruppen, det tog emot, vad skulle jag berätta? Men som den duktiga eleven jag alltid är hittade jag en Nasrudin historia, jag var nervös inför framförandet och anmälde mig frivilligt som första berättare den veckan, så det var gjort. Historien blev mottagen med skratt och bekräftande feedback, de såg mig som en kommande berättare. Wow – det gav blodat tand.
Jag började leta upp kurser, berättarföreställningar och berättare. Ja, jag blev som förbytt. Jag var med när Berättarnät Väst bildades 2004 och i Stockholm 2005, på det allra första mötet när Berättarnätet Sverige bildades. Långsamt men säkert har jag hittat min nisch inom berättande. Då jag jobbar som mental tränare, där jag hjälper människor att förändra negativa tanke- och reaktionsmönster för att ersätta dem med andra som är mer gynnsamma för självkänslan, självförtroendet och förmågan att bli bärare av sin egen process, har jag letat efter en metod att fördjupa samtalen och här har berättelserna kommit in som en fantastisk energi, som ger samtalen en ny dimension. Som Siberian Elder har sagt;
”If we don’t know the trees then we are lost in the forest,
But if we don’t know the stories we are lost in life.”
Tine Winther
Sagobygdens Blogg 