Författararkiv: Sagomuseet

Min nisch inom berättande

Jag har nog hållit på med berättande hela livet utan att riktigt veta vad jag gjort, och är själv idag lite förvånad över mig själv att just berättande har fått en så stor plats i mitt liv. Resan till att kalla mig själv berättare började 2002 då jag läste till Symbolpedagog. Sju veckor fördelat på två år med teman som drömmar, bild, visualisering och berättande. Jag såg fram emot allt i utbildningen, förutom den veckan vi skulle berätta, den skulle bara överstökas. Vi skulle förbereda en berättelse som vi kunde berätta i gruppen, det tog emot, vad skulle jag berätta? Men som den duktiga eleven jag alltid är hittade jag en Nasrudin historia, jag var nervös inför framförandet och anmälde mig frivilligt som första berättare den veckan, så det var gjort. Historien blev mottagen med skratt och bekräftande feedback, de såg mig som en kommande berättare. Wow – det gav blodat tand.

Jag började leta upp kurser, berättarföreställningar och berättare. Ja, jag blev som förbytt. Jag var med när Berättarnät Väst bildades 2004 och i Stockholm 2005, på det allra första mötet när Berättarnätet Sverige bildades. Långsamt men säkert har jag hittat min nisch inom berättande. Då jag jobbar som mental tränare, där jag hjälper människor att förändra negativa tanke- och reaktionsmönster för att ersätta dem med andra som är mer gynnsamma för självkänslan, självförtroendet och förmågan att bli bärare av sin egen process, har jag letat efter en metod att fördjupa samtalen och här har berättelserna kommit in som en fantastisk energi, som ger samtalen en ny dimension. Som Siberian Elder har sagt;

”If we don’t know the trees then we are lost in the forest,

But if we don’t know the stories we are lost in life.”

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tine Winther är ny gästskribent

Vi på Sagomuseet har glädjen att presentera en ny gästskribent på bloggen. Det är Tine Winther som här får presentera sig själv:

Jag är mental tränare och berätterska, därtill ordförande i Berättarnät Väst och viceordförande/berättarslamansvarig i Berättarnätet Sverige. Berättande har varit en central punkt i hela mitt liv, då jag är uppväxt på ett ålderdomshem i Nordjylland, Danmark (jag är inte Benjamin Button, även om vissa tror det) Jag har upplevt hur helande det kan vara att få berätta och att lyssna på berättelser, detta inspirerar mig i mitt arbete idag, där jag jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa.

Tine Winhter

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Barn blir ”äldre”

Det är inte bara människor som blir äldre utan även barn. Jag minns 80-talet då jag började med min sagolek. Dels besökte jag Hässleholms alla små biblioteksfilialer dels alla kommunens deltidsförskolor. Till filialerna kom hemmamammor med sina barn. De barnen var mycket ”små”, blyga och osäkra tre-fyra-femåringar. Deras osäkerhet var sund skepsis, men efter några gånger hade vi funnit varandra. Att besöka deltidsförskolan för tjugofem år sedan innebar att komma till renodlade 6-årsgrupper, ibland så många som tjugofem barn. På hösten var de små och blyga, på våren var de små och stöddiga (de skulle ju få börja i ”riktiga” skolan till hösten). Det blir komiskt tydligt att barn som går i en skolverksamhet med äldre barn själva uppför sig äldre. Jag förstår kampen för att få behålla byskolor. Där är barn ”barn” mycket längre upp i åldrarna och intuitivt känner vi alla att barn måste få vara barn så länge som de är barn. Men världen tränger sig på. Barn blir ”äldre” antingen vi vill det eller ej. Det enda vi kan göra är att öppet inse samhällets förändring och aktivt ta del i våra barns liv. En sexåring idag är inte liten och blyg och osäker så som en sexåring var på åttiotalet. En sexåring idag har gått i förskola med utarbetad och beprövad pedagogik i flera år och befinner sig i den ”riktiga” skolan, där de har äldre barn som förebilder. En sexåring idag är född och uppvuxen med datorer och mobiltelefoner, som åttiotalisterna inte hade en susning om. Därför är det än viktigare än förr att med lek och saga locka fram ”barnet” i varje liten människa.

Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Pedagogik

Intervju med praktikanten Tommy

 

Berätta lite om dig själv:

Jag heter Tommy Becker. Jag är 18 år. Jag är bl a mycket intresserad  av sagoberättande, sagomuseet och att stå inför en publik.

Vad gör du här på Sagomuseet?

Jag praktiserar just nu som en del av min utbildning på Barn och Fritids programmet. Jag är medlem i Sagomuseets unga berättare och tyckte det var bra att praktisera  här.  För det är detta jag är intresserad av. Här kan jag växa i mitt sagoberättande  och få träning på att stå inför en publik.

Hur länge har du praktiserat och vad har du gjort?

Jag har praktiserat i fyra veckor och skall vara här en vecka till. Jag har gjort allt möjligt. Agerat påskgubbe och fångvaktare. Berättat sagor på skolor, bibliotek och på museet. Dessutom har jag varit springpojke.

Vad tycker du om din tid på sagomuseet?

Jag har lärt mig massor och haft hur roligt som helst. Jag önskar att jag kunnat stanna längre.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Sagolek i Helsingborg

 I förra veckan var jag på Helsingborgs stadsbibliotek och lekte Sagan om fåglarna och trollen i Björnberget. Det var en upplevelse! Ja, det är det ju förståss varje gång jag leker sagor med en grupp människor, som jag aldrig tidigare mött. Men den här gången var det en ovanligt stor grupp med både föräldrar och far- och morföräldrar med många och mycket små barn. Även om jag har rutinen och vetskapen om att varje grupp jag möter är unik, kan jag aldrig förutsäga, vad som kommer att hända under lekens gång. De, som kommer till mig, har ingen aning om vad som väntas av dem eller vad som ska hända överhuvudtaget. Osäkerhet och distans blev de inledande känslorna. Men när jag väl berättat sagan och visat runt vad berget och skogen och stranden var placerade, så var det inte svårt att få igång vare sig vuxna eller barn. Med glädje tog de sig an skynken och mössor av alla de slag för att prova sig fram till om man ville vara troll, djur eller fågel. Lek är frivilligt. Flera ville bara titta på. Desto roligare var det att, när leken kommit igång, ville även de motstridiga vara med. Och när leken var slut, ville barnen stanna kvar och pröva på annan utklädsel, klättra in i berget och stampa runt och tjoa som troll eller krypa in i buskarna och leka harar, vargar eller rävar. Alltmedan små ettåringar stapplade omkring med sönderklippta tyllgardiner över axlarna utan att ha en aning om hur söta de var.

 Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Eva Skantze gästar oss igen

De blyga drakarnas lek

Som alla vet finns det mängder av olika drakar. Alla drakar är olika. Men en sak har de gemensamt. De är mycket blyga och därför är de också mycket ensamma.
Dock!
En dag upptäckte en liten blyg drake att den inte ville vara ensam längre. Den gick till de andra drakarna och sa: Jag vill ha en vän.
– Vadå vän ,sa de andra blyga drakarna. Vi är ju så olika.
– Visst, sa den lille blyge. Alla är vi olika, men jag är lik….. mig själv, för jag har så långa öron.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
Då sa en av de andra blyga drakarna.
– Jag vill vara vän med en som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
En annan blyg drake sa då:
– Jag vill vara vän med någon som har slafsiga fötter för jag har en alldeles grön nos.
Så fortsatte de hela eftermiddagen. Den ena efter den andre draken ville ha en vän, fast de var så blyga och olika.
När kvällen kom var alla drakarna vänner.
Och för att fira alla blyga drakars vänskap så dansade de den stora drakdansen.
Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
 
Lekinstruktion
Den här texten är väl tillräckligt fånig för att man ska förstå att det är en introduktion till en lek?
Barn och vuxna sitter utspridda på golvet.
Lekledare berättar att vi ska leka att vi är blyga drakar. Alla känner sig så ensamma och vill så gärna ha en vän. Men alla är ju så olika och så blyga.
Så reser lekledaren sig upp och säger: Jag vill ha en vän, för jag har så långa öron (eller något annat fånigt. Meningen med leken är bland annat att våga hitta på fåniga saker.)Lekledare går därefter och sätter sig någon annanstans. Någon annan reser då på sig och säger: ”Jag vill vara vän med någon som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.” Och går sedan fram och sätter sig vid sidan om den första.
Allteftersom man säger att man vill ha en vän så reser man sig upp och sätter sig bredvid den utvalde. Det blir liksom en lång orm till slut och när den förste reser sig för att ta den siste i hand så blir det en ring.
Och då kan man dansa.
Hemmeströ i mars 2010
Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Gästbloggare

Vi har beslutat oss för att ibland ta in gästskribenter på bloggen. Det är människor som vi tycker har något att tillföra kring ämnet muntligt berättande. Först ut är Eva Skantze.

 Hon får presentera sig själv.

Jag lever i skogsbrynet vid Hemmeströ mosse nära naturen, djuren och oknytt av alla de slag. I hela mitt liv har jag levt med sagor till dess jag blivit en del av dem.
Jag är sagoberättare, dramatiker och författare. Under en stor del av mitt liv har jag arbetat som teater- och dramapedagog.
I början av 80-talet skapade jag begreppet ”sagolek”, vilket är en pedagogisk metod att få människor i alla åldrar att våga leka och/eller berätta sagor.
 
 
Vardag i Hemmeströ
Lycka är att hitta hö i sitt stall, när man har en hungrig liten råbock utanför sitt fönster.
Mindre lyckat är att Sabina genast hoppar dit och kissar i höet.
– Usch, tänker jag. Men jag säger inte FY, Fy.
Det säger man inte till någon varelse den här vintern. Inte ens om det är en katt.
Jag får vara glad att hon överhuvudtaget går ut och inte gör sina behov under matsalsbordet.
Höet är dessutom inte alls lämpat för rådjur.
– Man får inte ge hö till rådjur. Det passar inte till deras matsmältning, säger Ellen och ger mig skamkänslor.
Det borde jag ha vetat efter att ha bott på landet i över trettio år.
Rådjur matar man med äpplen och morötter. Var man nu tar dem ifrån? Hos Olof-Nils i Bjärnum?
Det blir en dyr vinter. Jag är redan inne på min andra 25-kilos-säck med solrosfrön till alla mina fåglar.
Jag har många glada fåglar i min trädgård.
Hemmeströ den 2 mars 2010.
Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Pedagogik

Marathonberättande på festivalen i Ljungby

Under 2010 års berättarfestival har vi lagt in en ny programpunkt. Vi skall försöka slå svenskt rekord Marathon berättande. Det skall berättas 24 timmar i sträck! Vi börjar fredagen den 11 juni, klockan 23.00 och håller på till lördagen den 12 juni, klockan 23.00.

Drömmen är att vi skall vara 40- 50 berättare som turas om med att berätta. När den ena slutat tar genast den andra över.  Varje person får välja på att berätta 30 eller 60 minuter. Är ni två som vill dela på 30 minuter, så går det också bra. Vi hoppas att det blir en salig blandning av berättare, proffs och amatörer, unga och gamla, Ljungbybor och annat folk.

Tycker du att det låter som en god idé? Vill du vara med och berätta? Skicka då ett mail till:  mia.sagomuseet@telia.com Ange om du vill berätta 30 eller 60 min.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Bli Sagomuseets Fan på Facebook!

http://www.facebook.com/home.php#!/pages/Sagomuseet/265077118608?ref=ts

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Bloggens författare

 

Än så länge är det Mikael Thomasson och Per Gustavsson som skrivit i denna blogg.  Så småningom kommer du att kunna läsa inlägg från betydligt fler författare.  Tanken är att vi skall ha  skribenter med olika infallsvinklar och erfarenheter. På  det viset hoppas vi  kunna spegla många sidor av  det muntliga berättandet. Klicka på https://sagomuseet.wordpress.com/forfattare/  och läs mer om bloggens skribenter.

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet