Vi har beslutat oss för att ibland ta in gästskribenter på bloggen. Det är människor som vi tycker har något att tillföra kring ämnet muntligt berättande. Först ut är Eva Skantze.
Hon får presentera sig själv.
Jag lever i skogsbrynet vid Hemmeströ mosse nära naturen, djuren och oknytt av alla de slag. I hela mitt liv har jag levt med sagor till dess jag blivit en del av dem.
Jag är sagoberättare, dramatiker och författare. Under en stor del av mitt liv har jag arbetat som teater- och dramapedagog.
I början av 80-talet skapade jag begreppet ”sagolek”, vilket är en pedagogisk metod att få människor i alla åldrar att våga leka och/eller berätta sagor.
Vardag i Hemmeströ
Lycka är att hitta hö i sitt stall, när man har en hungrig liten råbock utanför sitt fönster.
Mindre lyckat är att Sabina genast hoppar dit och kissar i höet.
– Usch, tänker jag. Men jag säger inte FY, Fy.
Det säger man inte till någon varelse den här vintern. Inte ens om det är en katt.
Jag får vara glad att hon överhuvudtaget går ut och inte gör sina behov under matsalsbordet.
Höet är dessutom inte alls lämpat för rådjur.
– Man får inte ge hö till rådjur. Det passar inte till deras matsmältning, säger Ellen och ger mig skamkänslor.
Det borde jag ha vetat efter att ha bott på landet i över trettio år.
Rådjur matar man med äpplen och morötter. Var man nu tar dem ifrån? Hos Olof-Nils i Bjärnum?
Det blir en dyr vinter. Jag är redan inne på min andra 25-kilos-säck med solrosfrön till alla mina fåglar.
Jag har många glada fåglar i min trädgård.
Hemmeströ den 2 mars 2010.
Eva Skantze
Sagobygdens Blogg 