Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.
by | 23 februari 2012 · 19:21

Svalans saga

För länge, länge sedan levde en vacker flicka på vår jord. Når hon blev giftasvuxen blev Solen förälskad i henne och tog henne som sin fru. En vacker dag, när Solen inte var hemma, skickade svärmodern henne till Pest-gumman för att låna en sil för att sikta mjöl med. Den unga kvinnan gav sig iväg. På färden träffade hon farbror Måndag som hon frågade var Pesten bodde. Sedan tackade hon för svaret och fortsatte gå tills hon kom fram till farbror Tisdag. Denne gav henne en slipsten som present. En bit längre bort träffade hon moster Onsdag som visade henne vägen till farbror Torsdag. Han i sin tur gav henne en spegel medan hon från moster Fredag fick en kam. Moster Lördag viste att Pesten var en elak och farlig kärring, så hon rådde den unga kvinnan, hur hon skulle bära sig åt för att få tag i mjölsilen utan att bli upptäckt. Solens gemål följde råden som hon fick och, när hon gripit tag i silen, skyndade hon sig tillbaka hem med den.

Strax efteråt upptäckte Pesten stölden och sprang efter kvinnan. Denna slängde då moster Fredags kam bakom sig. Kammen förvandlades till en djup skog, men Pesten gnagde en smal gång genom den och kom ifatt kvinnan. Då slängde hon slipstenen bakom sig. Stenen blev till ett högt berg, men Pesten borrade en tunnel genom det och kom ifatt kvinnan igen. Då kastade hon sin spegel bakom sig. Spegeln förvandlades till en stor sjö, men Pesten satte igång och drack upp allt vattnet. Sedan kom hon åter kvinnan ifatt.

I sin förtvivlan bad kvinnan Gud om hjälp. Gud lyssnade till hennes bön och, i sin stora nåd, förvandlade Han henne till en liten svala. Den är så snabb att ingen annan varelse på jorden kommer ifatt henne. Och det gjorde inte Pesten heller.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , ,

by | 22 februari 2012 · 10:53

De tre aftongästerna

En man som bodde tillsammans med sin fru och sin giftasvuxna dotter i en bergsby, någonstans, hörde en söndagskväll människoröster utanför. Han reste sig från sin köksoffa och gick ut för att se vad det var. Utanför porten stod tre gamla gubbar och väntade. Det syntes att de kom långväga ifrån. Mannen bjöd in dem på en bit mat och nattlogi.

– Vi tackar för din gästfrihet, svarade en av dem, men vi kan inte komma in alla tre på en gång.

– Hur så, undrade mannen?

Då förklarade gubben:

– Mitt namn är Välstånd, medan mina reskamrater här, den ene heter Framgång och den andre, Kärlek. Var snäll nu, gå tillbaka till huset och prata med din fru. Fråga henne, vem av oss tre som ska få logi hos er inatt.

Mannen gick in och berättade för sin fru om gubbarna han pratat med utanför.

– Vad bra, gladde sig kvinnan. Bjud in Välstånd!

– Är det inte bättre att bjuda in Framgång, frågade mannen försiktigt?

– Bättre att kalla in Kärlek, blandade sig deras dotter i.

– Låt oss göra som vår jänta säger, tyckte frun till slut. Gå ut till vandrarna och släpp in Kärlek.

Mannen skyndade sig till porten igen och kungjorde att den natten tänkte de erbjuda tak över huvudet åt den som heter Kärlek. Denne steg då in, men även de andra två gubbarna visade tecken på att ville göra samma sak. Mannen i huset blev förvånad:

– Jag bjöd endast in Kärlek. Varför vill ni också följa efter honom?

Då förklarade Kärlek:

– Vår lag är sådan att, om Välstånd eller Framgång bjuds in i ett hushåll, stannar jag och den andre kvar utanför, men om jag blir insläppt då följer mina kamrater alltid med.

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 19 december 2011 · 14:59

Sankt Nikolaus stränga sida

Det sägs att Sankt Nikolaus håller vakt på himlens västra port för att hindra solen att smyga sig ut och därmed lämna världen utan ljus och värme. I den rumänska folktraditionen agerar han som Guds spejare mot Djävulen. I samband med stora kristna högtider, nattetid, öppnas himlen en kort stund och då kan man se honom sittande vid bordet på Guds högra sida. Han bevakar den sanna tron och straffar de som inte följer den, genom att slå dem med ett hasselspö över händerna.

Sankt Nikolaus var en historisk person. Han levde under de romerska kejsarna Diokletianus och Maximilianus (284-305) och gjorde sig vida känd för sin stora mildhet under sitt eremitliv. Sedan utnämndes han, av den bysantinske kejsaren Konstantin, till biskop av Myra. Förmodligen dog han år 342, men innan dess deltog han i den ekumeniska synoden i Niceea, år 325. Kyrkomötet hade stor betydelse för utformningen av den kristna tron för det var då som den ariska doktrinen blev bannlyst. Arianus, denna kätterska läras grundare, deltog också i den kyrkliga debatten. Det sägs att, under den heta dispyten, biskopen Nikolaus reste sig från sin plats i samlingen, gick fram till Arianus och örfilade honom. Det var en oerhörd handling, särskilt med tanke på att den hade begåtts av någon som var känd för sin legendariska mildhet. Hans gest har överlevt i de kristna legenderna, som symbol för det rättfärdiga straffet. I dessa historier omvandlades kyrkomannens spira till ett hasselris. Därifrån stammar spön som trotsiga barn får som ”gåva” natten till 6 december.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , ,

by | 13 december 2011 · 16:42

Sankt Nikolaus milda sida

I den rumänska folktraditionen har 6 december en speciell betydelse. Den symboliserar det godas seger över det onda, ljusets triumf över mörkret. Denna natt kommer Sankt Nikolaus, en vittskäggig gammal man, till mänskornas hus ridandes på en vit häst, fast ingen ser honom. Den vita hästen hänvisar till den första snö som faller i början på vintern. Bland Sankt Nikolaus attribut räknas sådana som visar hans stora godhet: han räddar skepparna undan drunkning, värnar soldaterna i krig, skyddar barnen och änkorna samt hjälper de giftasvuxna flickorna. Till grund för var och en av dessa drag ligger en eller flera legender. En gång hörde jag en historia som kan vara upprinnelsen till just den sista egenskap som jag nämnde.

Det sägs att det fanns för länge sedan en änkeman som bodde tillsammans med sina tre döttrar. Familjen var så fattig att fadern inte såg annan utväg ur fattigdom än att sälja flickorna. De grät och bad om att få slippa en sådan skam, men mannen var okuvlig i sitt beslut. En rik man som bodde på samma ort fick veta om eländet som höll på att inträffa. Han bestämde sig för att hjälpa de arma flickorna. På natten, i mörkrets skydd, gick han till mannens stuga och skänkte en penningpåse till den äldsta flickan. Tack vare det lyckades hon gifta sig snart efteråt. Följande år gjorde den rike mannen likadant för att hjälpa de andra två systrarna. Även de lyckades gifta sig lyckliga och därmed slapp de förnedringen att bli sålda av sin far.

Namnet på rikemannen var Nikolaus och på grund av sin barmhärtighet var han kallad helig redan före sin död. Hans goda gärning gav upphov till en sed som är mycket älskad av barnen i Rumänien: På kvällen till 6 december ställer de fram sina skor invid ingången i hopp om att under natten Sankt Nikolaus kommer och lägger små presenter där. Nästa morgon rusar de till sina skor och hittar godis, choklad, äpple eller småmynt instoppade. Men ibland händer det att de upptäcker ett ris! Detta betyder att det barnet inte var snällt och lydigt under året som gått. Denna detalj har att göra med Sankt Nikolaus stränga sida som jag tänker redogöra för en annan gång.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 08 december 2011 · 17:19

Mannen dödad av sin egen gris

Det låter som en vandringssägen, men det är faktiskt sant. Hjälten för denna händelse, som ägde rum förra veckan på den rumänska orten Călimăneşti, hette Gheorghe Cocoş och var 49 år gammal. Eller kanske grisen var hjälten och mannen offret.

Händelseförloppet var följande, enligt kommunens polischef: Mannen kallade några grannar för att slakta sin gris, enligt den lokala seden. De hjälpte till att fälla djuret på marken och ägaren förberedde sig att blota den. Just då slog det tilltänkta offret med sin fot handen som mannen höll kniven i. Dess egg träffade honom i halsen och mannen dog på fläcken. Ambulanspersonalen som blev ditkallad kunde inte göra annat än att konstatera mannens död.

Historien blev riksnyhet efter att den rapporterades av landets tidningar och tv-stationer.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 06 december 2011 · 11:30

Zigenarnas jul

Under min tidiga barndom innebar den här dagen på året ett enda stort skri. Ett ramaskri! Fött någonstans i jordens inälvor brukade det växa upp från dalarna i stadens periferi, det vältade ner uppifrån kullarna, det trängde bakom husen, såväl de rikas som de fattigas, det sprutade ut ur hundratals uthus, det stänkte de vitkalkade murarna, det målade bakgårdarnas plankstängsel rött, det sipprade ut bland plankor och pinar, det blandade sig med smågatornas klibbiga gyttjan för att till sist samla sig i gränderna där luften fylldes med en tung, kvävande stank. Det var Ignat, grisslaktsdagen. Man misstänkte att något var i görningen redan kvällen innan. En lugn och andaktsfull stämning tog vartenda hushåll i besittning. Man skulle kunna tro att det var julafton, men det var inte en födelse som lugnet förebådade, utan döden. En fruktansvärd slakt, som alla i bygden hade väntat på, som alla hade pratat om i veckor innan den barbariska handlingen ägde rum: ”Hur mycket väger eran?”, ”Gör ni det själva eller kallar ni på någon?”, ”Kommer era barn hem vid Ignatdagen?”

En sådan självklarhet satte sina spår även i språkbruket. När man planerade något ärende under den tiden, sade man inte i november månad, utan det och det skulle ske antingen före eller efter Ignatdagen. Före eller efter. Under den där ödesdigra dagen fick inte något annat ske än det heliga, mångfaldiga offrandet. Kvinnorna fick varken sy eller spinna. Den obetänksamma som arbetade den 20 november blev ignatbesatt, d.v.s. han eller hon blev allvarligt sjuk. Kanske var detta grisarnas förbannelse.

Dagen då grisarna slaktas kallas ”zigenarnas jul” eftersom det var just zigenarna som brukade slakta husböndernas grisar förr i tiden. Under aftonen före måste en mängd bestämmelser följas för att motverka det ondas inverkan. På natten sägs det att häxorna brukar gå omkring för att stjäla hushållets välstånd. Därför bör man strö hirs och salt kring huset, ladugården och ladan. På Ignataftonen kastar mannen i huset vetekorn upp i luften och ropar ”Så här stor”. När jag var liten trodde jag att far menade mig när han uttryckte dessa ord. Sedan förstod jag att det var vetet på åkrarna han syftade på. Matmoran kokar vetesäde och lagar vetegröt; mannen omger dem med rökelse och välsignar den. Av denna maträtt äter alla familjemedlemmarna och det som blir kvar kastas under morgondagen till fjäderfäna. Om det dyker upp en objuden gäst som kommer in i huset blir denne ombed att sätta sig på den bästa stolen i huset, i tron att gårdens hönor skulle värpa mycket under den kommande våren.

När grisen slaktas ute på gården smörjer man sig med dennes blod på pannan och på kinderna för att bli frisk och rödkindad under hela året. Det uppsamlade blodet hälls på ett fat med hirs. Det torkas, mals och sparas för att sedan användas som botemedel. Som rökelse botar den barnens snuva eller skräck. Den som under Ignatdagen inte ser en gris som slaktas bör sticka sig i fingret med en nål för att se blod åtminstone. Sedan tas grisen in i huset. Då får man vara noga att föra den in med huvudet först och med trynet framåt för att vara säker att man för turen med sig i hushållet. Sedan skärs trynets främsta del av och hängs upp på en spik. Grisens fett används till häxkonster både för kärlekslycka och för att smörja in de döda som misstänks vara vampyrer. Mjältens tjocklek siar om hur besvärlig vintern kommer att bli.

Vad angår grisarna, de som slipper slaktas under Ignatdagen slutar gå upp i vikt; de äter inte längre för att de har drömt om sin kniv den dagen. För länge sedan betraktade man grisen som ett heligt djur och därför förevigades dess namn på himlavalvet. I den folkliga astronomin kallas gryningens Venus, när den syns för blotta ögat, för grisens stjärna.

Bevitnad och ihågkommen av Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 29 november 2011 · 11:10

Kalifen och sultanen

Denna historia har fyra aktörer: en sultan, sultanens visir, en kalif och kalifens sändebud. Den utspelar sig på 1100-talet, i det arabiska väldet. Härskare var på den tiden sultanen Tughril. Sultanen rådde nu över Anatolien, Kurdistan Azerbeidjan, Afghanistan, Iran, Irak, Syrien… Han kallades helt enkelt Asiens erövrare. Under sig hade han en mängd lokala furstar och kalifer.

I den delen av imperiet som kallas Irak styrde en kalif som blev bortjagat från Bagdad av shiiterna. Men sultanen hjälpte honom. Han återinsatte kalifen i staden och hjälpte honom att få tillbaka alla hans ägodelar.  Efter en tid skickade sultanen ett meddelande till Bagdad. Han begärde kalifens dotter som hustru.

Kalifen hade ingen lust att hans dotter skulle gifta sig med den gamle sultanen.  Efter flera månaders tvekan och två påminnelser, lyckades kalifen till slut formulera ett svar. En av hans gamla rådgivare fick i uppdrag att överlämna det. Denne begav sig till staden Rayy nära Teheran. (Där hade sultanen sitt hov.) Väll framme togs han emot av sultanens visir. Han meddelade att kalifen inte kunde efterkomma sultanens begäran (hans formulering!).  Visiren tittade på honom och frågade helt lugnt:

— Menar du att kalifen vägrar ge sin dotter åt sultanen? Sultanen Tughril, Asiens erövrare?

Sändebudet kände att benen vek sig under honom.  Visiren fortsatte i samma tonläge:

— Jag vet att du är en förutseende man. Jag antar att du har varit klok nog att betala dina skulder, delat upp tillgångarna mellan dina söner, gift bort alla dina döttrar!

Sändebudet förstod precis vad visiren menade. Han visste att även han kommer att drabbas av sultanens vrede, när denne skulle få kännedom om kalifens svar. Därför frågade han:

— Vad råder du mig att göra?

Visiren tänkte en lång stund, innan han svarade:

— Har kalifen inte lämnat dig några som helst  andra förslag?

— Joo…

— Nå ?

— Han sa att om det inte gick att undvika giftermålet, så ville han ha 300.000 gulddinarer.

— Det låter bättre, sade visiren.

Han funderade igen en stund innan han fortsatte:

— Jo, så här ligger det till, förstår du. Jag tycker att det är onödigt av kalifen att begära en sådant summa. Vill han få en kompensation för sin dotter? Efter allt som sultanen har gjort för honom? Har han glömt stödet han fått när shiiterna hade jagat bort honom från tronen? Han skulle inte ens levd idag om inte min härskare hade hjälpt honom. Nej… jag tror att man kan uppnå samma resultat utan att förolämpa sultanen. Vi gör så här: Du meddelar att kalifen skänker honom sin dotters hand! Sultanen kommer säkert att bli jätteglad över detta. Jag passar på och föreslår honom en penninggåva värdig ett sådant parti.

Så skedde också. Sultanen blev upprymd över kalifens svar. Han samlade genast en stor delegation som omfattade visiren förstås, ett antal prinsar, tiotals officerare, höga dignitärer samt hundratals vakter och slavar. Delegationen begav sig till Bagdad med värdefulla gåvor: kamfer, myrra, brokad, kistor fulla med juveler och hundra tusen guldmynt! Alla blev (eller låtsades vara) nöjda!

Nu kan man alltid invända: Även kalifens dotter? Nå väl, detta är en annan vinkel på en historia från 1100-talet, när kvinnans ställning var som det var. Så kom det sig i alla fall, att en tvist som kunde leda till en blodig uppgörelse fick en fredlig upplösning tack vare en klok diplomat.

Historia bearbetad och kommenterad av Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , , , , , ,

by | 24 november 2011 · 12:46

Kejsar Karl den stores förälskelse

Kejsar Karl den store förälskade sig på sin ålders höst i en tysk flicka. Herrarna i hans hov iakttog bekymrat hur deras suverän, uppfylld av kärlekslängtan och glömsk av sin kejserliga värdighet, försummade rikets affärer. När så flickan helt oväntat dog, drog hovmännen en lättnadens suck, men förhastat, ty Karl den stores kärlek dog inte med flickan. Kejsaren, som låtit föra det balsamerade liket till sina privata rum, ville inte skiljas från det.

Ärkebiskopen Turpin, som förfärades över denna makabra lidelse, anade att trolldom låg bakom och insisterade på att få undersöka liket. Under den dödas tunga fann han en ädelstenbesatt ring. Så fort ringen kommit i Turpins händer, lätt Karl den store skyndsamt begrava liket och riktade all sin kärlek mot ärkebiskopens person. För att rädda sig ur denna pinsamma belägenhet kastade Turpin ringen i Bodensjön. Karl den store förälskade sig i sjön och ville aldrig mer skiljas från dess stränder.

(En legend hämtat ur en bok om trolldom återberättad av den romantiske franske författaren Barbey d’Aurevilly i en av sina anteckningsböcker.)

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , ,

by | 21 november 2011 · 9:54

Soldaten och kortleken

En soldat gick in till kaptenen och bad om permission för att gå till kyrkan. Men kaptenen fick reda på att soldaten hade en kortlek på sig. Därför frågade officeren honom, vilken nytta hade han av kortleken, på väg till kyrkan? Soldaten svarade så här:

— När jag tittar på esset så påminns jag om att vi har en enda Gud. Tvåan talar om för mig att Bibeln är uppdelad i två delar, Gamla och Nya testamentet. Ser trean, tänker jag på treenigheten, fyran symboliserar de fyra evangelisterna och femman de fem förståndiga jungfrurna som väntade på brudgummen. När jag ser på sexan vet jag att det var på sex dagar som Gud skapade världen och sjuan står för dagen då Gud vilade. När jag ser åttan tänker jag på de åtta rättfärdiga som Gud räddade när världen förstördes (Noa och hans hustru samt hans tre söner och deras hustrur) och när jag ser nian tänker jag på de nio spetälska som glömde tacka Frälsaren för att de hade blivit botade. Tian är de tio budorden förstås, knekten är djävulen, kungen, himmelens konung, medan damen är den välsignade jungfru Maria, himmelens drottning.

Daniel Onaca som tillägger att permissionen beviljades.

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , ,

by | 16 november 2011 · 18:37

Sultanen Alp Arslan och rebellen Youssuf

Det händer att en man står upp en vacker dag.                                                  Han skryter om sin makt och ropar:                                                                    Här är jag! Hans rykte varar blott en drömsekund,                                          Hans död står redan klart och ropar: Här är JAG!

Denna dikt tillhör en persisk poet som levde på 1100-talet. Omar Khayyam hette han. Han var en stor personlighet av sin tid. En lärd man. Han var läkare, poet, astronom, filosof, matematiker… Han bidrog till utformningen av den persiska kalendern t.o.m. I västerlandet är han känd mest för hans dikter. Han var upphovsman till ett hundratal fyrradiga strofer som kallas rubaiyat. Verserna som står i början av detta inlägg utgör just en sådan rubaiyat. Omar Khayyam arbetade som astronom åt Sultanen i Samarkand fast han levde nästan hela sitt liv i sin födelsestad Nishapur. Där är han begravd och där finns ett fantastiskt vacker gravmonument (som kan ses på nätet). Han var en livsnjutare. Det finns en hel del att berätta om denna… trevliga aspekt av hans liv, men jag avstår från det, för att jag vill berätta om en händelse som jag misstänker att det har inspirerat Omar Khayyam att skriva dikten ovanför.

Det var på den tiden då den turkiske sultanen Alp Arslan härskade. Sultanen förberedde ett militärtåg för att erövra Turkestan som låg i öster, bortom floden Oxus. Han tänkte inleda offensiven genom att erövra ett antal fästningar längs floden. Detta av logistiska skäll, som man säger idag. En av dessa fästningar var just Nishapur, staden där Omar Khayyam levde. Stadsborna erbjöd ett oväntat hårt motstånd. Sultanen fick belägra den under flera dagar tills stadens försvarare gav upp. Deras ledare var en tapper krigare vars namn var Youssuf. Efter att han sårades och fångades, fördes han till Sultanen, som var nyfiken på mannen som ställt till så mycket besvär för honom. Fången höll sig upprätt och stolt, mellan två jättelika karlar som höll honom hårt i var sin arm. Sultanen satt med korslagda ben på en träplattform täckt med alla slags mattor och kuddar. De bägge männen såg på varandra med utmanande blickar. Sedan sade segraren till sina soldater:

– Bind fast honom mellan fyra hästar och lått dem slita isär honom!           

Youssuf tittade på Sultanen med blicken fylld av förakt och utropade:               

– Så behandlar du den som slagits som en man? 

Sultanen svarade inte, utan vände bort ansiktet. Då tilltalade fången honom återigen:            

– Du, vekling, det är dig jag talar till!      

Då hoppade sultanen som stungen av en skorpion. (Det ryktades nämligen att härskaren var impotent.) Han grep sin pilbåge, lade an en pil och befallde vakterna att släppa fången. (Han ville inte riskera att skada dem.) Om det nu beror på upphetsning, brådska eller på att det är svårt att skjuta på så kort avstånd, så misslyckades sultanen att träffa Youssuf. Fången kastade sig över honom. Sultanen, som satt med korslagda ben på sin plats, försökte komma upp men fastnade med fötterna i mattorna, snavade och föll omkull. Youssuf var redan över honom. I handen hade han en dolk som han hade gömd i kläderna. Han körde den i sidan på Sultanen innan han själv blev ihjälslagen.

Efter fyra plågsamma nätter dog sultanen Arslan. Han dog pinad och bitter. Hans ord återfinns i krönikorna från den tiden och låter så här: Häromdagen såg jag mina trupper passera revy från en höjd. Jag kände jorden darra under deras steg och tänkte: ”Jag är världens herre! Vem kan mäta sig med mig?” Som straff för min arrogans och fåfänga, skickade Gud mig den eländigaste av människor, en besegrad, en fånge, en dömd på väg till dödsstraffet. Han visade sig vara mäktigare än jag. Han störtade mig från tronen. Han berövade mig livet.

Jag tror att det var just denna händelse har inspirerat Omar Khayyam att skriva sina verser.

Hört och förmedlat av sagosamlaren                                                                   och fredsälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,