Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.
by | 11 september 2012 · 11:17

Hultanens arvslott

  

Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.

Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpars sjunde barn. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som nämns ofta i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett björkbetsel och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.

 

Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och hage över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna skatt för att inte förstöra deras skörd.

Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetslet i hans mun.

 

Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar någon som befinner sig lånt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns de dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , , , ,

by | 05 september 2012 · 10:26

Mandragora, blommornas härskarinna

Det finns många växter som givit upphov till alla slags historier i den rumänska folkloren. Ingen av dem har dock ett sådant rykte som den som heter matraguna (= mandragora). Det är en planta som bevarar reminiscenser av arkaiska riter. Sägner och legender förknippade med den är spridda i hela Europa och även i andra världsdelar. Den brukar växa vilt på svår tillgängliga ställen. De sägs också att den brukar påträffas på mörka platser, nära tukthus eller där galgbackar fanns förr. I Rumänien plockar man den i en ”döv skog”, det vill säga en skog som är så fjärran att tuppens gal inte når dit.

Matraguna plockas under nymåne av kvinnor som går hemifrån utan att någon ser dem. Förtrollningen försvinner om det hörs ett hundskall eller katt som jamar. Det finns många rumänska legender som handlar om just denna mystiska planta. En av dessa är följande.

Det var en gång en mild och rättvis hövding som levde i en avlägsen del av ett stort rike. En dag kom det bud från kungen. Den kungjorde att han fick skicka sin son för att tjänstgöra i armén under nio års period. Hövdingen blev mycket bekymrad för att han hade ingen son, utan bara en dotter. Hon var visserligen i rätt ålder, men… ändå! Vad skulle han göra? Dottern märkte att sin far var förändrad och ville veta vad orsaken var. Då berättade hövdingen om kungens befallning.

När den unga kvinnan hörde detta erbjöd hon sig att hon skulle klippa håret, klä sig i manliga kläder och på det sättet ansluta sig till kungens armé. Med stor vånda gick fadern med på förslaget. Flickan gjorde som hon sade, tog farväl av sin far, satte sig grensle på en vit häst o red iväg. När hon kom fram till en stenbro dök ett förskräckligt vilddjur fram. Hövdingens dotter blev inte rädd, utan hon tog fram sin värja och var nära att slå odjuret till döds. Det vek undan och då visade det sig att det var flickans far som gömde sig i bestens päls. Han ville sätta henne på prov för att vara säker att hon kommer att klara sitt uppdrag. De två tog avsked från varandra för andra gången, fadern gav dotter sin välsignelse och sen fortsatte hon sin färd.

Hövdingens dotter tjänade åtta år i kungens armé. Under den tiden visade hon stort mod och gjorde många bedrifter. Dagen för hemkomsten närmade sig. En dag dock fick en gammal general dubier. Han märkte att den tappre kämpen inte hade någon hårväxt i ansiktet och delade sin misstankar med kungen: ”Er höghet, det är något skum med denna gosse. Alla andra rekryter har fått skägg och mustascher medan denne inte fick något alls! Och hans ögon är alldeles för vackra. Vad kan det bero på?” Även kungen tyckte att detta var märkligt. Han beordrade generalen att ta reda på sanningen och rapportera om saken.

Den gamle generalen använde sin list. En dag när armétruppen skulle inkvarteras i en stad, ordnade han så att det såg ut som det var marknad där. Det restes överallt stora stånd med allehanda ting, men framför allt sådana som kvinnor tycker om: vackra kvinnokläder, speglar, skor, underbara smycken och liknande. Krigarna fick ledig dag så att de kunde ströva fritt bland stånden, men generalens spion höll sig nära den mistänkte. Flickan gick ett tag och tittade på alla de fina sakerna, men till slut närmade hon sig ett stånd med vapen och valde en dolk. Stor var generalens besvikelse, men han gav inte upp. Han försökte ytterligare några gånger, men utan det resultat som han förväntade sig.

En varm sommardag fick generalen en ny chans. Han ledde sin förband till en flod och sporrade sina män att svalka sig i vatten. Alla fick klä av sig, men den annars så tappre krigaren visade sig vara ovanligt skygg. Då förstod man hur det stod till. Det blev stor turbulens bland kungens män, men då hände något verkligen mirakulöst. Skogens fe som råkade befinna sig i närheten hörde larmet och kom till platsen. Osynlig som hon var tyckte hon synd om den unga flickan och förvandlade henne till matraguna. Aldrig hann hon återse sin käre far. Hon förblev en planta som gör gott för de som behandlar henne med vördnad, men de som beter sig respektlöst mot henne, straffar hon på olika sätt.

På grund av sina egenskaper fick denna planta flera olika namn i folkmunnen. Den kallas den stora damen, drottningen, skogens gräs, vargens körsbär och blommornas härskarinna. Den kallas även jordens lille man eftersom dess rot intar en egendomlig form som liknar vagt en människogestalt. I Sverige är den känd som belladonna.

plockat av Daniel Onaca som avråder andra att testa den själva

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 08 maj 2012 · 12:21

Sagan om tranan

För länge länge sedan,  brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:

– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!

Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.

Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.

I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.

 En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , ,

by | 23 april 2012 · 14:13

Åren som människan fick från andra djur

Gud skapade åsnan och sade till den:

– Du ska arbeta från morgon till kväll. Tunga bördor ska du bära på din rygg och du ska leva tills du fyller 50 år.

Åsnan tyckte att 50 år av slit och slţp var alldeles för mycket. Den bad Gud att minska sina kval till max 30 år. Gud uppfyllde åsnans önskan och sedan skapade Han hunden. Till den sade Gud:

– Du ska ha en ägare som ska bli din bästa vän. Du ska vakta stället där din ägare vistas och du ska äta det som du får av honom. Du ska tjäna honom villkorslöst och du ska leva 25 år.

Hunden svarade att 25 år av tjänst var lite för mycket och bad Gud att förkorta sin livslängd till 10 år. Gud lyssnade till hundens bön och sedan skapade han apan. Till denne sade Han:

– Du ska leva i träd och hoppa från gren till gren. Du ska göra saker som andra skrattar åt och blir glada av. Så där kommer du att hålla på under 20 års tid.

Apan tyckte att det blev jobbigt att hålla på med tokerier under en så lång period och sade att det räckte med 10 år. Gud uppfyllde apans önskemål och sedan skapade Han människan. Till denna sade Han:

– Du ska äga jorden och härska över djuren som lever där. Du ska ta väl hand om dem och du ska leva 40 år.

Människan klagade över att 40 år var på tok för kort tid för att kunna ta itu med en så ansvarsfull uppgift. Därför krävde hon att Gud skulle lägga till de åren som de andra djuren avstod från: 20 från åsnan, 15 från hunden och 10 år från apan. Gud uppfyllde även människans önskan.

Så blev det att efter de 40 år som människan tillbringar precis som hon vill, måste hon jobba hårt minst 20 år till, ta hand om sitt hus och bohag under 15 år och glädja sig tillsammans med sina barnbarn de sista 10 åren. Ibland överlappar dessa år varandra, men det var kanske också vår Skapares avsikt.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 10 april 2012 · 11:43

Varför svalan och grodan hoppar

 

Alla vet att gubben Noah hade ett par av alla slags djur som fanns på jorden i sin ark. När arken stannade på berget Ararat ville alla stiga iland meddetsamma, men de hade fötterna ihopbundna. Då satte Noah igång och knöt upp repen, men två av dem missade han: det var svalan och grodan! Detta är förklaringen till att, fram till våra dagar, hoppar svalan och grodan fram i stället för att gå, så som alla de andra djuren gör.

Daniel Onaca, bearbetning av en rumänsk sägen

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 02 april 2012 · 11:26

Sagan om förgätmigej blomman

 

 

 

När vår Gud gav liv åt blommorna på jorden, såg var och en undrande på sina tunna ben som ändå var så starka att de kunde bära dem. Sedan beundrade de sina blad som de fick som smycke. Mest glada blev de över huvudprydnaden. En del hade vit krona på huvudet, andra hade blåa, några hade rödfärgade kronblad, andra, gula. Allra sist fick varje blomma ett namn.

När alla blommorna var färdigskapade bestämde Gud var de ska hålla till. Så blev det att de spred sig åt alla håll: till trädgårdar först, men även till bergen, till slätten och nere i dalarna… Fram på kvällen tog sig Gud en runda på jorden för att se om blommorna trivdes där det bestämtes att de skulle växa. Allting såg bra ut, tills Han upptäckte en liten blå blomma som satt och grät vid en bäck.

– Varför sitter du och gråter, frågade Gud?

Då berättade den lilla växten att den var så glad över sin vackra klänning att hon speglade sig i vattnet, men sedan lekte hon i dess närhet tills hon glömde namnet hon fick.

– Men, du lilla, varför kom du inte tillbaka till mig, sade Gud? Jag kan namnet på alla blommorna jag har skapat.

För att den blomman skulle få lätt att komma ihåg sitt namn, kallade Han den förgätmigej. Och så heter den ännu idag.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 26 mars 2012 · 15:11

Sagan om påskliljorna

En gång för länge sedan, såg påskliljorna annorlunda ut än idag. De hade sköra, genomskinliga vingar och kunde flyga. Sol-hannen och Mån-honan turades om att hålla dem sällskap. Varje morgon vaknade påskliljorna av solens strålar som smekte deras ansikten. Då sträckte de ut sina vingar och sög i sig några daggdroppar i gräset. Sedan flög de omkring över äng och fält. De lekte hela dagen tills det blev kväll. Vid mörkrets inbrott, när solen lämnade sin plats på himlen åt månen, lade sig påskliljorna. Sedan sov de djupt hela natten för Månen såg till att ingen kom och störde dem.

 

 

Påskliljornas drottning var den vackraste drottning som Solen någonsin sett. Och Solen visste vad han pratade om för att han hade sett mycket under sina dagliga rundor ovanför jordens yta. En dag viskade Solen detta i drottningens öra. Månen hörde det och blev ledsen. Solen och Månen kände varandra sen tidernas begynnelse och nattens drottning, som Månen kallades, var kär i Solen.

Gripen av svartsjuka ville hon ta död på alla påskliljorna, men Solen bad henne om nåd. Då bestämde Månen att påskliljorna får leva, men att de inte skall kunna flyga längre. De skulle bli av med sina vackra vingar och de ska få rötter i stället för att inte kunna förflytta sig från plats till plats. Dessutom bestämde Månen att blommorna skulle leva endast en månad om året.

Sedan dess, vaknar påskliljorna till liv varenda vår för att åter glädja sig av Solens varma strålar. Varje år påminner de människorna att de som straffas för kärlekens skull, lever i evighet ändå.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 13 mars 2012 · 11:45

Trädet Morcov-gros i dalen

En gång, för länge sedan, när ingen människa levde på jorden, fanns det bara djur överallt. De jagade inte varandra, för att på den tiden brukade de äta bara gräs och frukt. Alla djur, stora och små, levde och lekte tillsammans. De var nöjda och glada allihop för att det fanns gott om gräs på marken och träden dinglade av frukt. Men en dag slutade regnen att komma. Det blev torka. Djuren hade inte längre tillräckligt med mat och de började bli hungriga. Gräset vissnade och frukten i träden skrumpnade. Det var inte alls roligt.

Mitt i en bergdal växte ett fantastiskt träd. Det bar underbara frukter, orangea, söta och saftiga. Men djuren kunde inte äta av dem för trädet var för högt och stammen var hal som glas. Inget djur kunde klättra upp i det. Djuren tänkte skaka trädet så att frukterna ramlade ner på marken, men… stammen var för tjock. De kunde inte få det att svänga alls. Så, vad skall man göra?

– Hur skall vi komma åt frukterna, frågade de hungriga djuren varandra?

– Jag springer och frågar igelkotten i bokskogen, sade haren. Han vet nog vad vi ska göra.

– Nej, det är inte en bra idé, sa de andra djuren. Du är för liten för att gå. Du kommer att glömma vad igelkotten säger till dig. Bättre om någon av de stora djuren går dit.

Då talade kronhjorten, som var djurens kung i skogen:

– Jag tycker att björnen är den mest lämplige för detta uppdrag.

Så blev det att björnen gav sig iväg till igelkotten efter svar. Det tog en stund för björnen att komma till bokskogen. Väl framme hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. I dalen står ett träd med frukter som skulle räcka till åt oss alla, men frukterna ramlar inte ner. Vet du kanske hur vi ska få tag på dem?

– Visst vet jag det, svarade igelkotten. Trädet släpper ner sina frukter om ni ropar namnet på det.

– Men för att ropa detta namn, måste vi veta vad det heter, sade björnen. Och det vet vi inte.

– Jag ska säga till dig vad den heter, sade igelkotten. Sedan kan du avslöja det för alla djuren som sitter och väntar på dig där borta. Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun-de-ros”

Björnen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett acaciaträd. Uppe i trädets krona såg han en honungskaka. Björnen var hungrig, så han tänkte att det skulle smaka gott! Han klättrade upp i acaciaträdet och tog ner honungskakan. Det var precis så som han misstänkte: full med smaskig honung! Björnen åt upp all honung och blev proppmätt. Sedan blev han sömning. Han tänkte: ”Bäst jag sover en stund. Det kan inte vara så farligt om jag kommer en timme senare till dalen.” Björnen lade sig och sov. Men det var inte bara en timme, utan en hel dag sov han. När han vaknade fortsatte han sin väg hem. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på björnen, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände björnen. På väg hit stannade jag vid ett träd, tog mig en tupplur och när jag vaknade, var igelkottens ord helt borta. Jag kan inte komma ihåg dem.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Mest missnöjd var djurens konung, kronhjorten. Den banade björnen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag. Du lade dig för att sova, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter sova flera månader under året och andra djur skall springa ifrån dig, när de ser dig komma nära.

 Efter dessa ord förstod djuren att de måste fråga igelkotten igen. Haren ville själv springa ditt, men de andra djuren motsatte sig igen:

– Neeej, du är för liten för det! Du klarar inte en sådan viktik sak.

 Kronhjorten föreslog att vargen skulle ta på sig uppdraget. Vargen gav sig iväg och efter ett tag kom han fram till bokskogen. När han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. Björnen som vi skickade till dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och väntar på att jag skall komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Kan du hjälpa mig?

– Visst kan jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Men för att göra det, måste vi veta vad trädet heter, sade vargen.

– Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun- de-ros”, svarade igelkotten.

Vargen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett fält full med honungsmeloner. När han såg det kunde han inte låta bli att stanna och smaka på en. Han åt upp den. Sedan åt han en till och en till. Han åt så mycket att han knappt kunde stå på sina ben. Sedan fortsatte vargen sin resa, men han gick mycket långsamt för han var så mätt. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på honom, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände vargen. På väg hit stannade jag vid ett melonfält, åt några stycken och så glömde jag vad igelkotten sade.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Kronhjorten, djurens konung, banade vargen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag och frossade på meloner, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter inte längre tycka om varken frukt eller grönsaker. Och alla adra djur kommer att vara rädda av dig.

Då blev djuren tvungna att skicka någon till igelkotten igen. Haren erbjöd sig på nytt. Denna gång var det ingen som protesterade. Haren sprang iväg till bokskogen och när han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, björnen och vargen som var hos dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och hoppas på att jag ska komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Vill du hjälpa mig?

– Visst vill jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Och vad heter trädet, frågade haren?

Igelkotten berättade för haren, vad trädet hette, det lilla djuret tackade för rådet och skuttade hem.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade djuren, när de möte honom?

      – Den sade att vi alla ska ställa oss under trädets krona och ropa: ”Morcov-gros-bon-de-ros”.

Djuren samlades alla under trädet och började upprepa ramsan: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Flera gånger i följd. Och vet ni, vad som hände? Frukterna började falla! Det var som ett skyfall: pam, tapam, taratapam, taratarapampam!… Frukterna bara föll och föll. Djuren åt så mycket det orkade. De tackade haren och en av dem sade:

      – Vi har lärt oss en läxa. Nu vet vi att alla är viktiga, hur stor eller liten man än är.

     Nästa dag, när de blev hungriga igen, ställde de sig under trädet och ropade: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Och frukterna började falla ner igen. Alla var orangea till färgen, röda och saftiga. [Vet ni vad det var för frukter? Morötter! Fast morötter är ingen frukt, utan grönsak. Men på den tiden var de så.] Och sedan dess växer morötterna inte längre på trädet, utan de växer ur jorden, så att den lilla haren kan äta sig mät på dem.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 06 mars 2012 · 11:15

Korpens hjältedåd

En gång för länge sedan levde på vår jord en märklig fågel som hade hundra ögon. Vartenda ett av dessa ögon hade en viss egenskap: med ett öga såg hon saker runtomkring sig, med ett annat såg hon undangömda ting, med det tredje kunde hon se bortkastade saker och med hjälp av ett fjärde öga hittade hon dem som var borttappade. Ett par ögon skådade himlens höjder, ett annat par undersökte havets botten, medan det tredje paret synade jordens innanmäte. Men den sagolika fågeln såg inte bara pinaler som befann sig i rummet; hon kunde fjärrskåda även saker som ägde rum i tidsrymden. En del av hennes ögon betraktade händelser som hade utspelats i det förflutna, andra avslöjade för henne det som skulle hända någon gång i framtiden. Den märkliga fågeln behövde bara välja det öga hon ville använda och, lika fort som man säger ”sök!”, fick hon se mängder av detaljer i den världsdel hon önskade känna till just då.

Man skulle kunna tro att en sådan varelse, som kunde se och veta allt, inte saknade någonting. Och det var sant: hon behövde ingenting av andra… men den trolska fågeln kände stort behov av att själv skänka bort gåvor till andra. Och vad hade en allvetande fågel att erbjuda andra om inte kunskapssmulor som hon pickade ur världens alla hörn dag och natt? Det var därför hon brukade bjuda hela fågelsläktet till gästabud hemma hos sig ett par gånger om året. De andra fåglarna visste att värdinnan skulle berätta historier av det märkligaste slag under måltiden. Så de kom gärna för att ta del av både mat och underhållning. På den utsatta dagen samlades de alltid hos den förtrollade fågeln. Många år i rad följde fjäderfäna denna kutym. De anlände till kalaset, pickade i sig all den utsökta säden, fröna och kärnorna som ströddes ut och lyssnade till historierna som deras generösa vän delade med sig av. Alla kände sig glada och nöjda.

Fast deras nöje var inte riktig fullständigt. Orsaken var inte att de var missnöjda med maten eller att de inte gillade någon saga. Tvärtom! De tyckte så mycket om dem att de gärna ville berätta dem även för de andra djuren när de återvände hem. Det var bara det att de inte kom ihåg dem. Det glömde bort allihopa. Det enda som de kunde minnas var det att de upplevt något helt underbart. Ingenting mer. Varje gång när tiden för ett nytt kalas var inne satte sig fåglarna före att de denna gång inte längre skulle glömma det som de såg och hörde hemma hos fågeln med de hundra ögonen. Och varenda gång hände samma sak. Sedan de tagit farväl av sin värdinna och klivit utanför tröskeln glömde de allt som de blivit så förtjusta av. Efter ett tag började de misstänka att det var värdinnan själv som knyckte deras minne av sagorna.

Deras misstanke var inte obefogad. Fågeln med de hundra ögonen såg till att andra varelser på jorden inte skulle veta en enda historia av alla de som hon berättade för sina gäster. Det var inte av elakhet hon gjorde så, utan för att ett av hennes många ögon hade avslöjat en hemsk sanning för henne: den dagen när dessa sagor skulle spridas i världen skulle ögonen förlora sin makt och hon själv skulle tappa sina stjärtfjädrar. För att slippa en sådan skam var hon mycket noga med att alla hennes sagor skulle bli kvar i boningen för alltid. Därmed skulle allting fortsätta såhär om inte korpen funnits med bland gästerna.

Korpen var vida känd för sin klokhet, men vad gällde minnet… skilde han sig inte från de andra. Så fort korpen lämnade gästabudet kom han inte ihåg ett dyft. Precis som de andra fåglarna förstod han att denna brist hade något med avskedshälsningen att göra. Han grubblade mycket över det för han ville så gärna ta med sig åtminstone en del av alla de underbara sagorna han hörde under kalaset. En regnig dag fick han en idé. Av rädsla att den allvetande fågeln skulle få reda på det, berättade han inte ett ord om sitt påhitt, utan väntade tålmodigt tills det drog ihop sig till nästa tillfälle. Då satte han sin plan i verket. Det rörde sig inte om någon märkvärdig plan. Det var bara det att ingen tänkt på det före honom.

Nästa festdag kom och fåglarna samlades igen hos den skickliga fågeln. Sedan de ätit och roat sig av hjärtans lust blev det dags för avsked. Alla fjäderfäna radade upp sig för att ta farväl av värdinnan, så som de alltid brukade göra. Det var bara korpen som obemärkt smög sig bort från utgången och letade efter härden. När han tittade upp i rökgången såg han att även den vägen ledde ut. Det enda som återstod var bara att våga. Och det gjorde han! Utan dröjsmål flaxade han några gånger, tog sats och flög rakt upp genom skorstenens smala gång. Han var ute på två röda sekunder.

Och han hade med sig en mängd sagor som han hört under den dagen. Det var inte svårt att föreställa sig korpens lycka! Vad gäller fågeln med de hundra ögonen, var hon inte alls lycklig. Och det kan man förstå. Från det ögonblicket tappade alla hennes ögon sin trolska förmåga och hon själv blev utan fjäderdräkt som skulle täcka hennes bak. Fågeln som idag kallas påfågel kunde inte längre berätta historier för de andra. Korpen kunde inte heller skryta med sina fjädrar som blev helt svarta av soten från skorstenen. Men sagorna han tog med sig spred han i hela världen så att vi alla skulle glädjas över dem.

Någon klipsk läsare skulle fråga mig nu, hur kommer det sig att den allvetande fågeln inte fick reda på den ödesdigra händelsen som skulle drabba henne på grund av korpen? Enligt mitt ringa omdöme, tror jag att påfågeln skulle ha gjort det, men det ögat som skulle avslöja detta för henne råkade hon aldrig använda.

En ny egentillverkad saga av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 27 februari 2012 · 10:13

Skalden och den hjälpsamma besökaren

En månljus natt satt skalden utanför sin boning. Hans hus låg intill en sjö och han själv var försjunken i djupa tankar. De var inte muntra tankar han hyste. Han tänkte: ”Jag trodde att mina visdomsord skulle förbättra världen, men det verkar som om ingen bryr sig om mina verser. Jag känner att min lust att dikta har sinat.”. Skalden suckade och sade:” Jag trodde att min skaparkraft kom inifrån mig själv, men jag misstog mig. Vem kan återuppliva glöden i mitt hjärta?” Knappt hann mannen säga dessa ord förrän något märkligt började hända med naturen omkring honom. Sjöns vattenyta krusades, månen glänste klar på himlen, natten blev ljusare och en genomskinlig gestalt uppenbarade sig. Den steg fram mot skalden och då frågade han:

– Vem är du?

– Jag vet inte, viskade gestalten.

Då frågade skalden igen:

– Vad är ditt namn?

– Jag har inget namn. Du få kalla mig som du vill.

Skalden fortsatte fråga henne:

– Vart är du på väg?

– Jag bärs av vindens nyckfullhet, förkunnade hon. Nu är jag här, imorgon är jag hundra mil bort, i övermorgon kommer jag kanske tillbaka.

Då frågade skalden, var hon varit förut och vålnaden svarade så här:

– Jag har vistats på bergets topp, men där är snö och kallt, jag gungade på segelbåtar, bland fiskare och skeppare, där havet vimlar av vidunder, jag strövade på ändlösa stäpper, hos grymma hästridare, men stormarna gjorde mig illa, jag gömde mig i djupa skogar, där vilda djur har jagat mig. Ingen behövde mig. I ödemarken vistades jag, men jag tyckte inte om eremiternas klippgrottor.

Skalden vände bort blicken från älvan och stödde huvudet i handen. Solens spjut började jaga bort natten. Sedan ställde han en ny fråga till sin besökare:

– Varför kom du hit nu?

– Jag hörde att du behövde mig, kom svaret.

– Vad kan du göra för mig, då, ville skalden veta?

Och den namnlösa anden svarade:

– Jag kan värma ditt hjärta.

– Mitt hjärta är svårt att värma, suckade skalden. Där finns allt som du har flytt ifrån förut: kalla bergstoppar och djupa skogar, farliga vattendrag och stormpinade stäpper. Där finns mörka grottor och vidunder av alla slag.

Då talte anden så här:

– Istapparna i ditt hjärta kan jag smälta bort, avgrunden fyller jag med hopp och på de ödsliga vidderna planterar jag sällsamma blommor. Mörkret i din själ genomlyser jag med tröst. Bara om du vill. Sedan kan du vittna inför hela världen, att föreningen mellan kloka ord och kärlek kan ändra världens gång.

– Aldrig har ett diktverk ändrat världen, menade skalden.

– Tvivla inte på det, svarade anden. Dikter och berättelser förändrar inte världen, men de påverkar människorna som kan förändra världen.

– Då kände barden att han återfick sin skaparlust och kallade den nattliga besökaren för sin älskade musa.

En egentillverkad saga av Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,