Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.
by | 06 februari 2011 · 17:52

Historien om februari

Det var en gång en gammal farbror som hade tolv söner. De hette Januari, Februari, Mars, April och så vidare. Februari barnet vad det minsta av alla; och det mest bortskämda. Gubben ägde en vinodling. När vindruvorna mognade hjälpte hans söner åt att plocka och bära hem druvklasarna. De tänkte pressa dem och samla druvsaften i en tunna. Men innan dess, kom alla överens om att dela vinet mellan sig så att var och en skulle få lika mycket att dricka.

Bröderna tog mått på en stor tunna, delade den i tolv delar och drog streck med krita på den liggande tunnans botten. Elva streck blev det. Sedan satte de en tappningskran mellan varje streck. Det blev tolv stycken under varandra. Den översta tillhörde Januari, som var den äldsta i syskonskara. Den nedersta tilldelades Februari, som var den yngsta av alla. Så var det på den tiden: minstingen hamnade alltid sist. Sedan lade de tunnan i källaren och hällde druvsaften i den. Så gick det ett par månader.

En vacker dag gick Februari ner i källaren. Han vred på sin tappningskran, fyllde en kanna och smakade. Vinet var gott! Han sprang med det glada budet till sina syskon, men dessa ville inte smaka av det ännu. Februari, för sin del, hade en annan inställning i denna fråga. Han började avlägga täta besök i källaren. Varje gång tappade han upp en tillbringare med vin och drack upp den. Sedan var han pratglad och sprallig hela dagen. Hans syskon märkte det och tänkte: ”Drick du bara; snart har du förbrukat din del och då kommer vi att läska dig när vi börjar dricka vår andel.”

Så passerade ytterligare några veckor. En dag fick Januari lust att smaka på vinet han också. Han gick ner i källaren, vred på den översta kranen, som var hans, och väntade. Och väntade. Hans väntan var förgäves för kannan förblev tom. Inte en enda droppe kom ut ur kranen. Förbluffad över vad som hände gick Januari och berättade detta för sina andra bröder. De kom ner och Mars försökte tappa vin i sin kanna, men han lyckades inte bättre. Sedan prövade även de andra syskonen, den ene efter den andre. Resultatet var detsamma. Endast December fick en halv kanna vin, men sedan blev det stopp för honom också. Först då begrep alla, vart vinet tagit vägen.

De blev jättearga på den lille Februari och började jaga honom. Han sprang gråtande iväg, men när hans syskon avbröt förföljelsen, skrattade han igen. Därför säger man att månaden februari kan bli omväxlande: än kylig och dyster, än mild och vacker.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som

by | 01 februari 2011 · 17:10

Den bortskämda geten

 

 

     En gång i tiden var geten mycket omtyckt på gården, där den levde tillsammans med andra djur. Det var, när den heliga Maria skötte en trädgård med alla slags blommor och ett litet grönsaksland.

I Marias täppa växte morötter, persilja, tomater, rädisor, gröna bönor och jag vet inte vad mer. Den helige Josef, Marias man, brukade svalka sig med getens mjölk, trött som han var efter allt slit med sin såg och hyvel. Därför skällde ingen på geten när den, lekandes med fåret, ibland råkade trampa ner blommor och grönsaker. Varje gång, efter en sådan händelse, tog den milde Josef sin verktygslåda och satte igång med att laga staketet där geten slank igenom.

     Fast en dag gick geten för långt. Väl inne i trädgården, trampade den ner massor av blommor. Sedan smakade den på grönsakerna och märkte att de var goda. Då åt geten så mycket den orkade. Om den hade stannat vid det! Men nej, geten klättrade upp i fruktträden och gnagde på frukten. Sedan gav den sig på löven och på de små grenarna. De som inte blev uppätna, bröts ner och föll på marken. Till och med barken på trädstammarna förstördes.

     När den heliga Maria såg allt detta, blev hon både ledsen och arg. Hon kallade geten till sig och förbannade dennes tänder och naglar. Meningen var att, på det viset, hindra den att göra mer skada på träden. Från och med den dagen har geten kluvna tår och saknar tänder på överkäken. Men den glömde aldrig, hur gott frukten och kvistarna på träden i heliga Marias trädgård smakade. Därför fortsätter den att klättra i träden och gnaga på allt den kommer åt, trots sitt lyte.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 24 januari 2011 · 8:30

Fårets vapen

 

 

     Fårets leverne var aldrig lätt. Mild och harmlös som det är, blev det ständigt mobbat av de andra djuren. Nötkreaturen jagade bort det, hundarna bet det vargarna rövade bort dess lamm. En dag fick fåret nog och bad Gud att underlätta hennes livsvillkor. Gud lyssnade tålmodigt på fårets klagan och frågade sedan:

     – Jag ser att när jag skapade dig hade du inte fått något att försvara dig med. Vill du att jag förser dig med starka hörntänder?

     – Nej, svarade fåret, med avsmak. Jag vill inte likna rovdjuren.

     – Vill du att jag ger dig ett par vassa klor? frågade Gud igen.

     – Nej, jag vill inte likna en rovfågel, genmälde fåret.

     – Kanske du vill du att jag sätter gift i din mun?

     – Nej, jag vill inte vara som ormarna.

     – Vad säger du om jag byter dina horn mot ett par större och starkare?

     – Inte det heller, svarade fåret. Jag är rädd att jag kommer att stånga ihjäl någon i min närhet.

     Gud tänkte ett tag och talade sedan till fåret så här:

     – Du måste nog välja något  av allt det som jag erbjöd dig, om du vill försvara dig mot de andra djuren.

     – Jag vill försvara mig, svarade fåret, men jag vill inte skada andra. Om det inte finns något annat sätt att skydda mig, då är det bättre att jag förblir så som jag är nu.

     Då tyckte Gud synd om de stackars fåren och ordnade så att de samlades i stora flockar för att bättre kunna motstå hotet från sina fiender. Sedan förstod även människan att de svaga blir starka om de enar sig.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 20 januari 2011 · 18:02

Sagan om Crivăţul

 

Den rumänska crivăţul kan liknas vid den skandinaviska nordanvinden. Med skillnaden att där nere, vid Donau, blåser den uteslutande under vintern (och den är en hane).

Från början var Crivăţul alltid på språng någonstans. Där han råkade vistas ställde han till det. I trädgårdarna skakade han av kronbladen på rosorna och bröt påsklijornas stjälkar. Äppelträdets frukt slet han ner och rullade dem i gräset. Päronen och plommonen likaså. På åkrarna mejade han ner veteaxen och spred dess frö i högan sky. Hötapparna välte han omkull. Inte ens kreaturen slapp undan hans upptåg. Han for i fårflocken och spred fåren i alla vädersträck, så att människorna fick slita i timmar för att fösa ihop dem. Överallt där han drog förbi lämnade han kaos efter sig.

Till slut blev människorna trötta på all oreda som han orsakade och klagade hos vindarnas konung. Denne kallade Crivăţul till sig och ställde honom till svars.

– Det var inte meningen att förarga människorna, svarade Crivăţul oskyldigt. Jag ville bara busa lite. Det är väl inte så farligt att larva sig ibland.

– Ibland, ja, svarade vindarnas konung, men inte året om. Därför skall du i fortsättningen blåsa bara på vintern. Då kan du bussa och larva dig hur mycket du vill. Du kan leka med snön och istapparna.

Så blev det också. Från och med den dagen släpper crivăţul loss endast under vintertid. Då virvlar han runt snöflingorna och förflyttar snödrivorna ute på åkrarna. I hans fotspår löper vargarna och flyger de hungriga korparna.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 16 januari 2011 · 15:58

Rävens list och människans fyndighet

Även den här händelsen utspelades vid den tid då jorden var nyskapad och djuren levde i grannsämja med människan. Djuren hade ännu inte fått de egenskaper de har idag. Därför kallade Gud alla varelser till sig en vacker dag. Han fullbordade sitt verk genom att tilldela var och en specifika vanor och drag som skulle skilja dem från varandra. De sista som infann sig framför Guds anlete var räven och människan. Skaparen vände sig till räven först:

– Till dig skänker jag listighet. Tack vare den kommer du att klara dig bra i livet.

Räven blev jätteglad och gick därifrån viftande på sin yviga svans. Sedan talade Gud till människan:

– Till dig lovar jag fyndighet. Med dess hjälp kommer du att uträtta många saker på jorden.

Människan tackade för det, men hon var inte så värst glad, när hon gick därifrån. Hon förstod inte värdet av den gåvan hon fått, utan tyckte att räven fick något mycket bättre.

Sedan blev det så att var och en byggde sitt hus i skogen: människan av trädstammar, jord och sten; räven, under jorden, bland trädens rötter. Eftersom filuren misstänkte att människan kom att vilja fånga henne, använde den sin listighet. Den försåg sin underjordiska boning med fem utgångar. På det sättet ville räven slippa bli gripen av sina fiender.

Människan hittade dock ett sätt att komma åt lurifaxen. Detta tack vare sin fyndighet. Under sin jakt fick han reda på att rävens gryt hade flera utgångar. Därför täppte han till alla förutom två. Sedan lade jägaren en bur utanför den ena och, framför den andra, tände han en eld. Jägaren såg till att röken från elden trängde in i rävens tunnlar så att djuret blev omtöcknat av den. Till sist stod räven inte ut längre, utan ville springa ut och hamnade i jägarens fälla. Då satte denne locket på buren och tog den hem.

Nu är människan så stolt över sin fyndighet att hon glömmer att hon en gång i tiden inte alls var glad över gåvan hon hade fått från Gud. Somliga tycker fortfarande att det är bättre att vara listig än fyndig, men i längden drar den som litar på sin listighet det kortaste strået. fyndighet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 10 januari 2011 · 11:58

Björnen, räven och åsnan

Det sägs att, när Gud skapade världen med allt som syns på jordens yta saknade djuren både öron och svans. Först långt senare tänkte Gud fader att de skulle få dessa prydnader. Så kom det sig att Han en dag blåste i sitt himmelska horn och kallade till sig djuren från alla väderstreck. De samlades utan dröjsmål framför den Allsmäktige och väntade på att få sina gåvor. Gud började tilldela öron och svans till vartenda djur som kom till Honom. Var och en fick sina attribut, som de blev mycket stolta över.

När dagen led mot kväll och djuren förberedde sig att återvända till sina boplatser, märkte Gud att det blev tre svansar och tre par öron över. Det var konstigt, tyckte han. Gud frågade djuren om alla hade fått sina gåvor och de svarade jakande. Ingen saknade något. Till sist kom det fram att björnen, räven och åsnan inte var med i samlingen. Då blåste Gud i sitt mäktiga horn igen. Räven och åsnan skyndade sig att komma, men björnen struntade i kallelsen. Det var vinter, det var kallt, snödrivorna var höga och bamsen tänkte att det inte var så viktigt att gå på mötet. Dessutom var det ganska långt dit. Nej, björnen bestämde sig att utebli från sammankomsten. Han stannade i sin ljuva håla i stället.

Gud delade ut öron och svans till de sista två djuren som infann sig och väntade ett tag att även den lata björnen skulle komma. När Han förstod att denne inte brydde sig om påbudet, bestämde Han sig att straffa den. ”Nallen kommer inte att få några kroppsprydnader av mig”, tänkte Gud. Men, vad skulle Han göra med dessa? Han ville inte slänga dem bara sådär. Till sist kom Han på en lösning: Han sammanfogade björnens svans med rävens så att den blev dubbel så tjock och lade björnens öron ovanpå åsnans, så att de blev längre än det var tänkt från början.

Detta är förklaringen till att åsnan har så stora öron och räven stoltserar med sin yviga svans, medan björnen saknar både det enda och det andra. Det var på grund av vintern, alltså, kan man säga.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 06 januari 2011 · 17:08

Granens knutor

Det sägs att, för länge sedan, fattade djävulen tycke för granen. Han blev så förtjust i den att han ville behålla den bara för sig själv. Den onde slog en massa järnspikar i dess stam för att hålla borta både djur och människor från sitt favoritträd. Gud såg allt detta och blev arg. Han drog ut alla järnspikarna och slängde bort dem. I deras ställe slog Han in korsformade träspikar. Sedan dess ligger dessa knölar i granens stam ända intill våra dagar. Djävulen kunde inte längre närma sig detta träslag, men han lyckades få in en liten bit av sin stora ondska ändå. Därför tjuter granveden, när den hamnar i elden och brinner.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 03 januari 2011 · 11:55

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 22 december 2010 · 22:50

En rumänsk julsaga

 

  Det sägs att före Jesu födelse fanns det inga andra himlakroppar förutom solen. En vinterdag kom jungfru Maria till ett hus i en liten by och bad om att bli insläppt. Husmor tyckte synd om den främmande kvinnan, men hon svarade:

     – Jag skulle gärna ge dig skydd under natten, men jag är rädd för min man. Han är ondsint. Just nu är han ute i kvarnen och mal säde. Tolv lass har han med sig, så det lär dröja till sent på natten tills han vänder tillbaka. Men när han kommer hem, då blir det hugg och slag. Både jag och mina tre döttrar får sparkar och slag av honom, utan minsta skäl.

     Mannens namn var Crăciun och hans fru visade jungfru Maria sina armar och ben som var fulla av sår och blåmärken. Även kvinnans döttrar kom fram och då visade sig en vara halt, en annan blind och den tredje orkeslös. Maria visste redan om allt detta elände, men hon låtsades inte om det, utan bad igen:

     – Tillåt mig vila i stallet åtminstone. Där är jag inte i vägen för din man.

     Då släppte kvinnan in henne på gården och Maria gick och lade sig i stallet. När natten kom födde hon en son. Crăciuns fru hjälpte henne och oxarna värmde den nyfödde med sin varma andedräkt. Sedan tändes månen och stjärnorna på himlavalvet. De lyste så stark att det syntes som på ljusa dagen. Det var som om allt omkring ville se undret. Crăciuns döttrar närmade sig det lilla barnet också. Guds moder gjorde så att de blev friska som i ett trollslag.

     Under tiden malde Crăciun färdigt säden och nu var han på väg tillbaka. Han såg sitt hus på långt håll, trots att de var sent på natten. Han undrade vad det var för något. När Crăciun kom in på gården möttes han av frun och de tre tillfrisknade döttrarna. De har berättat för honom, vem som har kommit till dem och vilka under som skett. Han förstod då att det måste ha varit Guds makt. Då såg han till att den nyfödde och dennes mor hämtades in i huset och fick all vård, de behövde.

     Från den stunden slutade mannen att vara elak. Han blev en mild och gudfruktig man. Allt detta hände på julafton och sedan dess heter denna dag Crăciun på rumänska. Varje år vid den här tiden förbereder sig folk att fira Crăciun.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 19 november 2010 · 11:54

Hästens kiv med korpen

 

     Så förtäljer en gammal sägen att Adam och Eva inte begrep mycket av allt som fanns omkring dem i paradiset där de vistades i tidernas begynnelse. De hade varken kläder eller mat på bordet. (De hade inget bord heller, men det led de inte av.) På hedar och i gläntor gick och betade mängder av nötkreatur. De var feta och hade så mycket mjölk i sitt juver att den rann av sig själv. I fotspåren efter dem samlades mjölken i små rännilar. Adam och Eva smakade av den vita vätskan och kände att den var god och svalkande. De bestämde sig att tämja dessa djur. Sedan tämjde de får också. Av deras ull tillverkade människorna kläder sedan.

     När de blev mätta, påklädda och mådde väl struntade Eva och Adam i att be till Gud längre. För så är människan funtad: när hon blir rik och välgödd glömmer hon himlens härskare. Men Han ville visa dem att utan Hans vilja går ingenting i lås här på jorden. Vilda djur visade sig. De slet ihjäl både kor och får, så att Adam och Eva blev fattiga och nödställda igen.

     En dag såg Eva en hästflock på en äng. Hon sade till sin man:

     – Titta, Adam: där borta betar några feta djur. Låt oss fånga och mjölka dem.

     Adam och Eva gick mot ängen, men hästarna sprang iväg, när de såg människorna. En gammal krake hamnade dock på efterkälken så att Eva hann få tag i den. Hon försökte sätta sig upp på hästen, men just då hörde hon en röst uppifrån ett träd:

     – Ge dig till tåls, kvinna! Det går inte för sig att du skulle rida det där djuret.

     Det var en vit korp som talade, sittande på en gren.

     – Tyst med dig din korp, svarade hästen. Bättre är att bära en människa på ryggen än att bli uppäten av dig.

     Medan hästen gav korpen svar på tal, drog Adam ner Eva från hästens rygg, för han tyckte att hon inte satt på rätt sätt där. Det sägs att sedan den dagen ändrades fjäderdräkten på korpen. Den blev helt svart, medan hästens kött blev oätbart för att det var en kvinna som satte sig på den först. Vad var det för fel med det, fråga inte mig. Det är det som historien förtäljer och så förmedlar jag den till er, mina ärade läsare.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,