Vislandasonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius gav 1844-49 ut den första stora svenska sagosamlingen Svenska folksagor och äventyr, en motsvarighet till Bröderna Grimms sagor. Boken sagor har sedan dess utgjort den självklara grunden för en lång rad av sagoböcker som riktat sig till barn. De två sagorna Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa och Långa Leda blev snart mycket omtyckta och har kallats vårt lands vackraste folksagor.
Sagor har betraktats som berättade av alla och skrivna av ingen. Riktigt så är det inte. De längre sagorna hade ofta sina särskilda berättare och de fick en personlig utformning, visserligen på traditionens grund, av varje berättare. Först 100 år efter den första publiceringen avslöjades mästaren bakom Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa och Långa Leda. Det visade sig vara en fattig häradsmålare från Aringsås socken i Kronobergs län. Hans namn var Sven Sederström.
200-årsminnet av hans födelse ger anledningen att lyfta fram honom ur det fördolda som muntliga berättare har fått vistats i, trots att den muntliga diktarkonsten var den dominerande långt in på 1800-talet. Tillsammans med Mickel i Långhult i närbelägna Ryssby socken är Sven Sederström portalgestalten i den svenska sagodiktningen.
Sven Sederströms vackra sagor står i skarp kontrast till hans eget korta och tragiska liv. Han föddes i Blekinge och kom till Aringsås i Allbo härad 1833. Han fick länsstyrelsens tillstånd att utföra måleriarbete i hela häradet. Hustrun blev sinnessvag vid sin första barnsäng. Hon tillfrisknade men Sederström drabbades själv av värk och släpade sig fram på kryckor. Flera av barnen dog vid späd ålder. Sederström dog 1846 och psalmen som omnämns i Växjöbladet i samband med hans död börjar “Min jämmer nu en ände har”.
Vi kan bara gissa att hans sagor med sina oräknelig fantastiska händelser speglar en dröm om en bättre och lyckligare värld. En som hörde Sederströms sagor som liten, utan att känna till berättarens namn, var Astrid Lindgren. Helt säkert är det sin egen upplevelse av sagan Lilla Rosa och Långa Leda hon så gripande skildrar i Spelar min lind i boken Sunnanäng. Fattigflickan Malin, 8 år, kommer en dag på sin tiggarfärd i socknen till prästgården: “Just då och just där i prästens kök hände det märkliga, hon fick till sitt hjärtas tröst något som var vackert… då kom genom den halvöppna dörren från kammaren bredvid ord till henne, ord så sköna att hon började darra, när hon hörde dem. Det var någon där inne som läste en saga högt för prästens små barn, och i all sin ljuvlighet flöt orden ut genom dörrspringan och kom också till Malin. Hon hade intet vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det, och de sjönk ner i hennes själ som morgondagg över en sommaräng. Ack hon ville gömma dem hos sig till tidens slut och aldrig glömma dem.” Aldrig glömmer lilla Malin sedan orden “spelar min lind, sjunger min näktergal”.
Sven Sederström berättar inte bara vackra sagor. Högt älskade är hans spännande sagoäventyr såsom Pinkel och Den förtrollade pissepottan. Och tro inte bara det är barnsagor. Nej här finns mycket för den vuxne att upptäcka. Oförglömliga och ständigt aktuella 200 år senare är hans berättelser om utsatta flickor och kvinnor, naket och med social patos gestaltat i Herremannen och mjölnarens dotter och Flickan som lät hålla av sig för nöds skull.
Sederströms sagor ger en bild av gångna generationers tro och tankar, drömmar och förhoppningar, men också av vardagen i ett inte alltför avlägset Småland. För så är det, folkdiktens gamla sagor speglar i hög grad människors vardagstillvaro även om de ibland tilldrar sig östan om solen och västan om månen. Sven Sederström var en av de obemärkta som på ett storslaget sätt förmådde lyfta detta. Han hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriften, och lyckades därmed bevara det muntliga samhällets kulturskatt till glädje för kommande generationers barn och vuxna. Är inte en sådan diktares ordgåva värd att uppmärksammas?
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 