Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Publikmöte och svåra ord

En del av mina söndagseftermiddagar ägnar jag åt att planera kommande jobbvecka. Så även denna söndag. En av utmaningarna i arbetet med mina ungdomar är att hitta berättartillfällen där de får möta offentlig publik. Hela sex gånger kommer det att ske den här terminen. Den här veckan ska vi fokusera på vad som händer när berättelsen möter lyssnarna. Det är då först som det blir en  hel berättelse, då är berättandet på riktigt.

MIna yngre elever som jag besöker ute i grundskolorna ska få ta del av svåra ord, insprängda i berättelserna de ska få höra den här veckan. Lärarna på en skola har upptäckt att eleverna har ett dåligt förråd av en hel del ord som de borde kunna betydelsen på.” Vi stoppar in dem i berättelserna,” sa jag då. Då kan man förklara dem i ett sammanhang. Lärarna är skeptiska men inte jag. Ordet tjäle till exempel, hur bra blir det inte att få höra om det hindret i en berättelse. Då blir får orden betydelse och eleverna kan lätt relatera till något när de hör dem vid andra tillfällen. Då är berättandet på riktigt.

Förra veckan hade vi besök av Thomas Andersson, förra årets Mickelpristagare, här i Sundsvall. Efter hans föreställning hade vi ett långt och givande samtal, oss pristagare, berättare och norrlänningar emellan. ”Kulturarvet slår tillbaka” heter hans föreställning och jag har hört den ett antal gånger nu  men varje gång så hittar jag något nytt i den. Det gläder Thomas och vi pratar länge om vikten av att det som vi gör känns bra och är äkta, även om vi redan gjort det flera gånger tidigare. En berättelse måste leva annars är den förbrukad. ”Det måste kännas,” sa Thomas,” det är då det är på riktigt.”

Med de orden tackar jag för mig här på bloggen, för den här gången. Jag avslutar min söndag med att hämta lite inspiration i Ola Henricssons nyutgivna bok ”Möten med berättande.”

Monika Westin
Berättare, Drama & Berättarpedagog, Berättarkonsulent
En del av Stenstans Berättarteater och ordförande Berättarnät Sundsvall/ Mitt

Det här är Monikas avslutande bidrag som gästbloggare. Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter, tankar och berättarlust! Vi säger också välkommen till Ola Henricsson, som ny gästbloggare. Ola, vars nya bok var inspirerande söndagsläsning för Monika.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Död åt häxan!

Hans och Greta jublar när häxan åker in i ugnen och de äntligen är fria och kan leta sig tillbaka hem igen. Är inte det här en förfärlig saga egentligen? frågar sig min kollega och jag när vi ska ut på förskolorna i kommunen för att möta 5-åringarna. En häxa som brinner upp, barn som blir lämnade i skogen och så ska stackars Hans bli uppäten också? Ja, frågorna är många hur vi ska förhålla oss när vi berättar just den här sagan. Idag har vi en helt annan värdegrund och ingen lämnar sina barn i skogen ostraffat.

Efter många funderingar och desto färre svar enas vi om att vi kommer inte ifrån berättelsen hur vi än gör. Vi bestämmer oss för att använda sagan och nu har vi mött två grupper med 5-åringar. De har lyssnat fascinerat och många känner till sagan.

När vi har berättat om Hans och Greta får barnen gestalta den och vi gör ett litet uppspel för varandra. Hittills har ingen velat vara häxan, det kan vara en slump men om det upprepar sig så kanske det har sin förklaring. När barnen spelar sagan för varandra har de väldigt klart för sig vad den handlar om. Alltså har vi valt en bra saga för vårt arbete. Vi vill att barnen ska få lust till berättelser och berättandet redan tidigt och därför vill vi inte att de ska bli skrämda.

Monika Westin

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Finnmarks-derby med etterspill

I norska boklådor hittar jag två sägenvolymer redigerade av Roald Larsen, som är verksam vid Universitetet i Tromsø. De heter Hodeløse menn og ihjelfrosne haikere (tillsammans med Ann Sylvi Larsen, Eureka forlag,Tromsö,  3 oppl 2011) och Gandere og hjelpere i nordområdene (tillsammans med Lev Levit, Arktisk Forlag, Tromsø 2011).

Det som är spännande med de här samlingarna är att de lyfter fram en levande sägentradition i norra Norge. Böckerna innehåller både äldre sägner om olika väsen men också nutida märkliga händelser.

Hör här! 1999 spelades en fotbollsmatch i division 2 mellan Alta och Hammarfest. Alta vann med 2-1. Känslorna var heta, som det ofta blir när det är lokalderby. Efteråt skyllde Hammerfestlaget förlusten på en feldömd straff och kritiserade domaren hårt.

Domaren resten till Hammerfest för att få en ursäkt. Han klargjorde för klubbledningen att om han inte fick en ursäkt skulle han ”gande”, alltså sätta en förbannelse över laget. Men domaren fick ingen ursäkt och tog inte hotet på allvar.

Nu började Hammerfestlaget förlora match efter match. Laget dominerade ofta matcherna men stod ändå som förlorare när slutsignalen ljöd. Spelarna började tro att de själva inte hade kontroll över spelet. Till slut fiskade Hammerfesttränaren sill och offrade den vid en offersten som kallades ”Stalloen”. Det var en sjösame som givit tränaren rådet att göra det. Men det var försent. Laget som tidigare kämpat om seriesegern vann inte en enda match under resten av säsongen och flyttades ner i division 3.

Året efter tog Hammerfest klivet tillbaka till den högre division. Så skulle Hammerfest möta Alta på nytt. Lite före den matchen kontaktade Hammerfests tränare den kritiserade domaren och bad om ursäkt.

Hur det gick? Hammerfest vann matchen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

På resa med Hurtigruten

Häromveckan åkte jag Hurtigruten längs Norges västkust, från Kirkenäs i norr till Bergen i söder. Under de korta uppehållen i hamnarna besökte jag, min vana trogen, boklådor för att leta efter dokumentation av lokala sägner. Jag blev inte lottlös.

På båten läser jag om Johan Kaaven, den största nåjden i Finnmarken. Edith Flåten har skrivit en liten bok om honom med titeln Johan Kaaven, fortellinger (Nordnorsk forlag, 2009). Hon utgår i sin tur från andra forskares uppteckningar av folktraditionen.

Johan Kaaven levde 1835-1918. De sista 50 åren av sitt liv bodde han med sin familj i Indre Billefjord i Porsanger, ungefär 6 mil från Hammerfest.

På båten läser jag om när Kaaven åkte Hurtigruten.

Kaaven satt i salongen. Renskinnsjackan han hade på sig var gammal och sliten och själv var han ovårdad och skitig. Då och då spottade han på golvet och de andra passagerar na såg med vämjelse på honom. Till slut kom kaptenen och sa till Kaaven att han fick hålla sig på däck tills de var framme. Kaaven lämnade rummet utan ett ord.

Efter en stund stannade skeppet, trots att motorerna gick för fullt. Det var besynnerligt, vädret var ju dessutom fint. Besättningen fann inget fel på motorerna. Då kom kaptenen att tänka på att speciella krafter kunde vara i görningen. Han hade ju hört mycket om Kaaven och hans trollkraft. Han bad en av matroserna hämta gubben. Men Kaaven stod bara vid relingen och spottade i havet och brydde sig inte om matrosen. Då skickade kaptenen styrmannen, men Kaaven vägrade komma.

– Dessutom är jag inte maskinkunnig, sa han kort.

Till slut fick kaptenen gå till Kaaven. Nu var det bråttom, för pålandsvinden drev fartyget stadigt närmare land. Kaptenen bönföll Kaaven att förhindra förlisning och förlust av människoliv.

– Ja, nu går båten, sa Kaaven.

Och det gjorde den. Då bjöd kaptenen in Kaaven på en sup i kaptenshytten. Nu var inte Kaaven den som drack, men en liten sup kunde han ta.

Men kaptenen fick inte upp korken på flaskan. Han slet och drog, men korken satt som fastlimmad. Då frågade Kaaven om han skulle hjälpa till och han drog lätt ut korken. När kaptenen skulle skänka i glasen kom inte en droppe ur flaskan.

– Ska jag hälla upp? frågade Kaaven.

Det fick han. Och har ni sett., han fyllde glasen hur lätt som helst.

– Det var trevligt att få bjuda kaptenen på en sup, sa Kaaven. Skål!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Sveriges mest beryktade tryckfel

Få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga.

Det passar in på de gamla ordspråken och talesätten, som allt färre ungdomar förstår i dag. Men det är en form av folklig diktning som är spännande att ta del av. Uttrycken kan ha sitt ursprung både i litterära källor såsom antikens fabler och i det jordnära vardagsspråket.

En av de allra mest kända ordspråkssamlingarna är Penu  Proverbiale som utkom redan år 1665. Den sammanställdes av vice landshövdingen i Kalmar län Christopher Larsson Grubb.

Jag har den nya utgåvan som utkom 1678 hos Niclas Wankijf i Stockholm. Den innehåller den svenska litteraturens mest beryktade tryckfel. Ordspråket ”Bondebruk är ingen barnalek” har förändrats till ”Bondekuk är ingen barnalek”.

På Ljungby berättarfestival för ett antal år sedan berättade Per Erik Wahlund om Grubbs innehållsrika samling.  Wahlund gav redan 1968 ut boken  Osed och ordsed, som innehåller 1234 ordspråk ur Grubbs samling. Ordspråken är kunnigt kommenterade och boken inleds med en fyllig berättelse om Grubbs liv och verk.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Spöken, Trolldomar och Widskeppelser

Ofta säger vi lite slarvigt att folk trodde på tomtar och troll förr i tiden. Med folk avser vi allmogen. Att vi lite svepande säger så är ju inte så konstigt, när till och med studerat folk omfattade tron på onda andar och spöken. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var övertygad om att lindormen levde och trivdes i Småland.

Då kan det vara tankeväckande att ta del av äldre dokument som ifrågasätter tron på magiska väsen. Den här lilla skriften ”De Gamla Göthernes Spöken, Trolldomar och Widskeppelser hemtade ur Nordens Urkunder” gör upp med övertron och förklarar berättelserna om övernaturliga upplevelser med rationella orsaker. Den utkom 1824 i Stockholm av en anonym författare.

Så här beskriver författaren bortbytingar och förklarar bakgrunden till denna tro:

Bytingar äro icke annat än barn, som af bergtroll blifwit bortbytte första thorsdagsnatten, innan de hunnit befordras till dop och Christendom. Men hinna föräldrarne den natten waka, tills klockan slår 3 på morgonen, eller till dess tuppen gal, så är faran förbi.  Wåra gamla förfäder erforo ofta det missödet att se sina wackra och wälskapade barn blifwa bortbytta emot fula och wanskapliga, som woro trollens foster. Derföre höllo de wakstugor öfwer sina odöpta barn och läto ljus brinna hela nätter wid deras wagga. Ännu i dag se wi allmogen hysa samma farhåga.

Författaren har ofta sett eldstål på bröstet under lindan, psalmböcker under örngottet i waggan och kors öfwer dörren till rummet, der odöpta barn funnits. Kattor tålas alldeles icke i barnrummet, emedan så snart dessa djur gått under waggan, trollen erhålla full magt att werkställa bytet. En bonde berättade författaren att han en onsdags afton war bjuden såsom fadder till sin granne. Under wägen dit ser han ett bergtroll, med röd mössa, stå i slöjdboden, sysselsatt att af en trädklump tillyxa ett barn, som det troligen skulle hafwa laggt i det werkliga barnets ställe, i fall dopet dröjt till thorsdagen. Ännu i dag se wi Bytingar.

Men de äro icke annat än naturliga barn, som födas af Rachitiska föräldrar. Sjukdomen kallas allmänt Engelska Sjukan. Hufwudet wexer owanligen stort, ögonen äro stora och klara, matlusten stark; men kroppen afmagrar, ryggen kroknar, ben och lår äro smala, kraftlösa och bära icke kroppen.

Kom ihåg att texten är nära 200 år! Den hade kunnat vara skriven idag.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Vad jag svarade min elev…

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna? Nej, jag sa inte att det är okej att ljuga, för det är det inte. Inte medvetet och vilseledande. Vi måste vara sann mot berättelsen och berätta den som den vill bli berättad, det vill säga så att berättelsen får mening för lyssnaren. Därför sa jag: ”det viktigaste är att det är intressant och det blir den om det är ‘din egen’ berättelse du delar med dig av.” Därpå följde ett långt och givande samtal om sanning kontra lögnen, om hur man gör en berättelse intressant utan att ljuga och att det är fullt möjligt att berätta om något som inte har hänt ännu.

Sedan gav jag henne mina två grundregler för att bli en bra berättare, ha kul och var dig själv. Det är så enkelt, har man kul när man berättar, då märker lyssnarna det och då tycker de också att det är roligt. Att ha kul innebär att man törs låta sig ledas av berättelsen och att man tycker om det man berättar, oavsett om det är en sorglig eller glad berättelse. Kul är det också när man har kontakt med lyssnarna, man är med dom och de är med dig. Att vara sig själv är inte alltid så enkelt som det låter men det är en trygghet i att veta att man duger som man är och då blir det genast mycket roligare.

Rickard är en av berättarna på Kulturskolan i Sundsvall. Han är med i Folkmusikgänget där han  spelar kontrabas och genom samarbetet upptäckte Rickard hur kul det var med berättandet. Rickard var med på berättarlägret i Ljungby sommaren 2011 och i workshopen med den fantastiska irländska berättaren Kate Corkery fick de ungdomar som berättade omedelbar återkoppling på sin berättelse. Det ska bli spännande att följa Rickard och de andra ungdomarna i deras utveckling med muntligt berättande det kommande läsåret.

Monika Westin

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Måste det vara sant?

”Måste det vara sant?” frågar min nya elev på Kulturskolan när jag introducerar henne i vad muntligt berättande handlar om och hur vi kommer att jobba med det tillsammans. Lärarhjärtat i mig hoppar till en aning och tankarna går till den värdegrund som finns i skolans läroplan, den som jag några dagar tidigare så noggrant studerade med mina kollegor inför terminsstarten. Hur var det nu då? Saklighet, allsidighet, gemensam referensram och etiskt perspektiv är några av de ord och begrepp som finns med i skolans värdegrund och som jag måste ha i ryggraden när jag undervisar mina elever.

”Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig”. Sista meningen i stycket Skolans Uppdrag får bli min ledstjärna, för det är vad det handlar om. Mina berättarelever är med i ett skapande av en konstart och sitt eget uttryck av den konstform de valt att fördjupa sig i, det muntliga berättandet.

På Sundsvalls Kulturskola är det fullt möjligt sedan ett par år tillbaka att få lära sig mer om berättande om man är mellan 10-19 år. Varannan måndag träffas hela gruppen och vi gör olika berättarövningar som stimulerar fantasin, vi leker med de berättelser vi redan kan och vi fördjupar oss i en del av den repertoar med traditionella berättelser som eleverna sakta är på väg att lägga till  i sin egen berättarskatt. Och vi skapar nya berättelser tillsammans, berättelser som inte fanns innan vi steg in i rummet tillsammans.

 Övriga måndagar finns det tid och möjlighet för berättarna att träffa mig individuellt, eller i mindre konstellationer, utifrån behov och önskemål för extra finslipning. Det kan vara inför ett kommande evenemang eller bara för att man vill tränga in mer i sitt berättande och undersöka sina berättelser vidare. Som lärare är det min uppgift att se till att den tiden fylls ut och därför föreslår jag ofta elever att komma för att få lite egen träning. Den största svårigheten är att få tiden att räcka till för ungdomarnas ivriga törst att få mer kunskap i sitt eget berättande.

Ingen avgift tas ut för att delta i Kulturskolans verksamhet i vår kommun. Det är ett stort privilegium som vi är glada åt och värnar starkt om. Det ger mig som undervisande lärare större svängutrymme och möjlighet att experimentera med olika former för lärandet, både i tid och innehåll. Den här terminen kommer vi att samarbeta till viss del med Folkmusikgänget och då jobbar vi mot en föreställning tillsammans, där julen är ett centralt tema. Musikerna bidrar till berättelsen med ljudillustrationer och det blir ett samspel mellan de två konstformerna. Ett mycket uppskattat inslag i de sammanhang där vi deltagit tidigare och då heter gruppen BerättarFolk.

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna?Det svaret får ni i morgon.

Monika Westin

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik