Sagobygden stödjer firandet av den internationella berättardagen i Bolgatanga i Ghana. Arrangemanget kallas Bolga Tells. Här är ett bildspel från årets arrangemang.
Författararkiv: Per Gustavsson
Trollen och vi
Under en period i mitt berättarliv var jag regelbundet i svenskspråkiga Finland och berättade för barn och hade berättarkurser för lärare. Jag slogs av att kännedomen om Finlands svenska sagor och sägner var mycket bristfällig, ofta obefintlig, trots att dokumentationen av denna folkdikt är lättillgänglig. En anledning till mina många berättarbesök i svenskbygderna var oron för att barnens svenska försämrades och att just spännande, roliga och fräcka sagor och sägner väckte berättarlust och intresse för läsning.
Det är därför glädjande att folkloristen Blanka Henriksson nu skrivit boken Trollen och vi med undertiteln Folkliga föreställningar i Svenskfinland. Den är ypperlig för lärare som vill arbeta med sägner i skolan. Jag tycker mycket om bok. Den är skriven på ett klart och enkelt språk med glimten i ögat och tar kål på myter som att sägnernas troll skulle vara fula och smutsiga.
Titeln Trollen och vi säger precis vad boken handlar om. Genom att ta del av de folkliga berättelserna om troll får vi också syn på människors vardagsliv, tankar och drömmar inte bara i gången tid utan också i dag. Vi skapar berättelser för att förstå tiden vi lever i.
Ett längre citat får belysa Blanka Henrikssson tonläge och sätt att skriva. Hon återger en traditionell liten sägen om att trollen byter till sig människobarn och lägger ett trollbarn, en bortbyting, i vaggan.
Idag förekommer det att man skämtsamt kallar ett barn för byting, pojkbyting eller trollunge, kanske för att det är rufsigt i håret eller har nedhasade strumpor. Det som tidigare kan ha varit en allvarlig anklagelse har blivit närmast en smeksam benämning som framhäver litenhet och barnslighet. Att kalla någon för en byting när det fanns levande föreställningar om bortbytta människor var att särskilja det barnet och poängtera avvikelse från det förväntade, det normala. Samma sak gäller när man säger att någon är som förbytt. Idag menar vi bara att personer har förändrats mycket, ofta till vad vi uppfattar som det sämre, men vi tänker inte på att det går tillbaka på föreställningar om bortbytingar.
… Berättelser om bortbytingar handlar mycket om rädsla. Man var rädd att någonting skulle hända ens barn, precis som föräldrar idag är rädda för sina barns skull. Idag varnar man barn för fula gubbar och informerar nyblivna föräldrar om hur de ska motverka plötslig spädbarnsdöd. Föräldrar har alltid oroat sig och försökt skydda och försvara sina barn mot allt ont,, som sjukdomar och olyckor. Det onda, eller förklaringen till det onda, har däremot sett olika ut under olika århundraden.
Denna koppling mellan då och nu är genomgående i hela boken och är dess stora tillgång. Det återkommer i avsnittet om ordspråk och talesätt som handlar om troll.
Större delen av boken handlar om sägnernas troll. Ett kapitel tar upp sagornas troll och berättar kortfattat om olika sagotyper. Boken avslutas med några kortfattade reflexioner om trollen i dag:
Trollen finns kanske inte mera i människors tankar – men där finns gott om andra farliga, skrämmande och spännande varelser istället. Föreställningar som ger upphov till nya berättelser som kommer att vandra från mun till mun och fixeras till berättelser som förklarar vårt samhälle, vår tid.
Boken har fått en fin typografisk utformning med stämningsskapande teckningar av Karin Fabritius (kanske lite väl snälla ibland) och är försedd med en karta över svenskbygderna i Finland, källförteckning, litteratur och ortregister. Även om boken handlar om finlandssvenska trollsägner är den inte mindre användbar i Sverige. Samma sägner återfinns i vårt land.
Blanka Henriksson
Trollen och vi. Folkliga föreställningar i Svenskfinland.
Scriptum, Vasa 2012
ISBN 978-952-5496-94-9
Boken finns att köpa på Sagomuseet.
Erotiska naturväsen
Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.
Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.
Enbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.
Och vad sägs om att teologer ansåg att demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.
Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.
I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.
Långfredag
Sist upp denna morgon kallas för Långlaten.
Läs här om långfredagen, en repris från 2011: https://sagomuseet.wordpress.com/2011/04/22/langfredag/
När tomten firar påsk och andra påskbrev
Varje påsk har vi skrivit om påskbrev på bloggen. Skriv in ”påskbrev” i sökfältet så hittar du bilder och fakta om påskbrevstraditionen. Här följer nu några påskbrev från omkring 1910.
Julen varar ända till påska sjungs det. Här i detta ovanliga påskbrev, daterat påskafton 1913, stämmer det. Brevet har texten ”Du får följa med så gärna. Du lilla vackra tärna.”
Det här är adresserat till avsändarens make som får titeln ”Trollkonstnären Herr och Kamrer”.
En betydlig bistrare kvinna från1911. Men så är det inte heller den älskade maken som får brevet.
”Det ofärd lätt kan välla, om donen icke hålla.”
På vandring med Randi Meitil
Många av de sägner från Färöarna som jag berättat här på bloggen den senaste tiden har Randi Meitil berättat för mig. Randi är gymnasielärare i Torshavn och arbetar också som vandringsguide. Det är en storartad upplevelse att vandra tillsammans med henne och höra henne kunnigt och initierat berätta om bygdens sägner och historia. Många berättelser har traderats inom familjen. Randi har också skrivit en vandringsguide med förslag på vandringar runt om på öarna. Den går att köpa på turistbyrån i Torshavn.
Så planerar du att besöka Färöarna är det ett bra tips att anlita Randi. Du blir inte besviken. Hon skräddarsyr också vandringar för grupper. Ett ytterligare plus är att Randi behärskar många språk. Du kan nå henne på hennes facebooksida:http://www.facebook.com/randi.meitil. Det går också bra att höra av sig till Sagomuseet och få kontaktuppgifter.
Sensationell nyhet om Oden och Loke
Glöm bort vad du lärt dig om asagudarna. Nu kan vi avslöja nya sensationella rön. Ser du den gröna gräsbevuxna fläcken uppe på fjället. Där födde Oden Loke. Ja, så var det. Fjället reser sig bakom bygden Bøur på ön Vagar, Färöarna.
Inte undra på att Loke hade så märkvärdiga krafter. Han räknas ju till asarna, trots att det tidigare sagts att han var son till en jätte. Men det nya avslöjade faderskapet visar att han även biologiskt hör till asarna.
Att avslöjandet kommer nu är inte så märkligt när DNA-tekniken är så avancerad i dagens samhälle. Men det här har faktiskt folket i bygden Bøur vetat länge. Min vän och guide Randi Meitil hörde det för länge sedan av sin far som varit skollärare i bygden. Han hade i sin tur hört det av äldre trovärdiga traditionsbärare. Platsen har ett eget namn och kallas för Buskafløttur.
Näcken i Leitisvatn
Leitisvatn är den största insjön på Färöarna. Den ligger på ön Vágar.
En kväll hade barnen i Sørvág gått ner till sjön för att leka. Då kom en stor häst som var mycket snäll. Barnen blev glada och tog sig upp på hans rygg. Men då sprang hästen ner mot vattnet. Den minsta gossen hade inte lyckats komma upp på hästryggen. Han blev rädd och ropade ”nika baggi”. Han kunde inte prata rent utan hade tänkt säga ”Nika beiggi” vilket betyder ”Niklas, bror”.
När näcken, för det var han, hörde sitt namn ”nika” förlorade han trolldomskraften och skakade av sig barnen, innan han försvann ner i sjöns djup.
Folk berättar också att det hände ofta att människor som gick längs Leitisvattn bara försvann. Men deras lungor flöt på vattnet. Näcken hade tagit dem.
Brynjumannabord
På medeltiden var Kirkjubøur söder om Torshavn religiöst, kulturellt och politiskt centrum på Färöarna. Biskopen Mus pinade bönder och la stora skatter på dem för att kunna bygga stenkatedralen i Kirkjubøur. I dag minner ruinen om de storslagna planerna. Folket på sydöarna protesterade och reste sig mot biskopen, som däremot fick med sig nordmännen på sin sida.
Biskopen sökte samla en stor här med bara de starkaste männen. Endast de män som kunde lyfta den stora stenen som låg på Brynjumannabord fick vara med i hären. Men endast en orkade lyfta stenen, så biskopen fick gott acceptera svagare krigare. Det blev ett stort slag vid det som sedan kom att kallas Mannafelsdalur, eftersom många föll där. Gräset färgades rött av blodet och gräset är än i dag rödaktigt. Sydmännen förlorade, men belägrade senare biskopen i Kirkjuböur och dödade honom.
Historiker identifierar biskopen Mus med den välkände biskopen Erlend som blev biskop 1268 och dog 1308.
Den stora stenen Brynjumannabordet ligger idag intill vägen från Torshavn över fjället till Kollfjardardalur. När jag passerade försökte jag givetvis lyfta på stenen som ligger på bordet. Hur det gick är det bäst att tiga med.
Under Att berätta
Själabotsån
En gång var det en fåraherde som stal en vacker klänning från en huldrekvinna. När hon upptäckte att klänningen var försvunnen satte hon av efter fåraherden med väldiga kliv. Hon kom närmare och närmare fåraherden, som red det fortaste han bara kunde på sin häst. Hästen blev trött och vid Vatnsbranten var den helt uttröttad. Fåraherden stannade hästen vid en bäck som rann nerför fjället. Hästen drack och fick nya krafter och fåraherden undkom huldrekvinnan.
Den bäcken kallas sedan dess för Sálarbótsá och rinner fram vid vägen som går från flygplatsen på Färöarna och till Midvágur. Namnet kan översättas till Själabot. Vattnet var alltså bot för själen, räddade livet på fåraherden. Ett annat förslag till översättning är Hjälpinödenån.
Det sägs att det är bra att dricka av vattnet, så jag passade på att göra det.
Sagobygdens Blogg 