Månadsarkiv: september 2011

by | 14 september 2011 · 6:49

Sägenresa med Angelstad skola

De senaste 20 åren har jag åkt på sägenresor med barnen i Angelstad skola, som ligger någon mil väster om Ljungby. Alla barn i skolan ska under sin skoltid ha möjlighet att följa med på en resa i sin egen hembygd och upptäcka sägenomspunna platser.

Jag tycker det är mycket roligt själv. Barnen vet en hel del. De har haft äldre syskon som åkt tidigare och berättat om resan och skapat en förväntan inför den. De berättar själva i sin tur för yngre syskon.

Vi passerar Skeadåre. Och visst ser stenen ut som en gammal gumma som springer i motvinden, kutryggig. Vi besöker Fotastenen med jättespår. Då måste man förstås prova om den egna foten passar i spåret på stenens krön. Jag berättar om jättegäddan i Skinnesjö som är så gammal att den har löss och skägg. En pojke bekräftar att fisken är stor i sjön. En kompis pappa fick en gädda på 17 kilo och den finns numera på ett museum i Stockholm.

Den här stenen har en jätte suttit på. Finns tydligt avtryck efter hans bak. Den måste man förstås provsitta.

Färden går bokstavlingen från koja till slott. Vi besöker den lilla stugan i Dragaberg som ligger på sin ursprungliga plats och upplever vardagstillvaron för en stor del av landsbygdens befolkning för inte alltför länge sedan. Där passar jag på att berätta en ormsägen från Angelstad om en gubbe som försökt döda en orm. Ormen klarar sig undan och under sju långa år ruvar den på hämnd. När gubben den sista dagen på det sjunde året går ut ur stugan har ormen gömt sig på taket och ringlar ner.

Till sist återstår bara resans höjdpunkt. Vi ska titta på blodfläckarna på Bolmarö säteri, där herrgårdsfrun dansade med djävulen till fotsulorna var uppslitna. Här kan du lyssna på sägnen om djävulsdansen.

Jag kan inte tänka mig ett roligare sätt att lära känna sin hembygd och dess historia. För i sägnerna finns levande människor och vardagslivet.

Per Gustavsson

PS I morgon handlar det också om berättande med barn och ungdomar. Då kommer gästbloggaren Monika Westins bidrag att handla om arbetet i Kulturskolan i Sundsvall.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , ,

by | 13 september 2011 · 7:42

Monika Westin – ny gästbloggare

 

Bibliotek, bokbuss, barn, berättarscen. Status eldsjäl. Så skulle mina memoarer kunna skrivas med sex ord.

Monika Westin, Drama & Berättarpedagog på Kulturskolan i Sundsvall, mamma till två vuxna barn och ägare av en röd Fiat Panda, det är jag det, sagomuseets kommande gästbloggare. Född och uppvuxen i Sundsvall där stadsdelsbiblioteket och senare även bokbussen, spelat en väsentlig roll i min tillblivelse och gav mig goda läsupplevelser. Något som jag har stor användning av nu när jag gästar lokalradion en gång i månaden för att prata om intressanta böcker och muntligt berättande.

En stor del av mitt liv ägnar jag åt andras berättande. Förutom mina ungdomar på Kulturskolan och de yngre eleverna jag möter ute skolorna i mina berättarprojekt, så är pedagogerna i vår kommun en målgrupp för att få i gång mer berättande i skolorna. Utanför min yrkesverksamhet brinner jag för att hålla berättarrörelsen i gång både lokalt, nationellt och internationellt. Här i Sundsvall agerar jag ordfördelare på våra Berättarkvällar som vi har en gång i månaden, där jag ständigt uppmuntrar och försöker hitta strategier för att få flera att berätta sina historier.

Mitt eget berättande har två frön, det ena började gro i mormors pinnsoffa och det andra i ladugården – eller ”lagårn” som vi sa. När det började spira och blomma är något jag kommer att skriva om här på bloggen, de närmaste veckorna. Du kommer också att få några andra glimtar ur mitt brokiga berättarliv som mentor, pedagog, eldsjäl och 2011 års Mickelpristagare.

Monika Westin

4 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 13 september 2011 · 7:32

Pengaträd

27 augusti skrev jag om pengatallen i Vikene i Värmland. Läs här om pengaträd i Storbrittanien. Här kan man verkligen prata om sådana träd.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 12 september 2011 · 15:00

Ur bokhyllan: Hågkomster från hembygden

Sägner användes för att uppfostra, undervisa och varna. Men vi får inte glömma bort att många berättades helt enkelt för att de var roande berättelser.

En fin bild av hur berättandet kunde gå till på 1700-talet ger Samuel Ödman i den klassiska skildringen Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830, året efter författarens död. Samuel Ödman var professor i teologi i Uppsala. I boken skildrar han ett gammaldags prästhus i Vislanda socken i Småland. Samuel Ödman föddes 1750 och växte upp hos morfadern, prosten Samuel Wiesel, som förde det gamla levnadssättet i prästgården från 1600-talet vidare. Detaljrikt beskriver Samuel Ödman husets tre stora folkfester: julen, ostmötet och slutligen humlekvällarna.

Kronobergs län har stark humleplantering, och i september månad utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta prästhus. Med denna i sig själv icke roande förrättning efter en sträng dags arbete vid kornskörden hade forntiden förenat en liten lustbarhet. I skymningen upptändes en stor stockeld, medan drängarna inburo och framför spisen uppstaplade en stor hög humlerevor. Inom några få minuter satt hela huset omkring denna stapel att plocka humle. men såsom detta arbete, som flera aftnar å rad fortsattes till kl. 10 och 11, var mycket sömngivande, undfägnades sällskapet med öl, och för att hålla ögonen öppna ålåg var och en att förtälja någon saga ur forntiden. Från plockningen var ingen frikallad, utom prosten och hans fru. Men sagoförtäljningen öppnades av prosten och gick för varv till adjunkt, döttrar, drängar och pigor. Var och en hade berett sig därtill, och den, som hört något roligt, sparade det till humlekvällarna. Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling. Husets sätt att umgås med tjänstefolket gjorde, att ingen tvekade frambära något av sitt förråd. Alla voro uppmärksamma på den talande, och då denne slutade sin berättelse, började den näst intill sittande med den vanliga prologen: Det var en gång etc.

Vid dessa sagor upptäcktes allmogens rådande esprit, och man kunde därav göra mången nyttig reflexion. I synnerhet gingo elaka styvmödrar för draget, vilka förtryckte en styvdotter, men framdrogo en egen, som dock alltid blev utan man. Därnäst kom ordningen till de rika, som immerfort bedrogos genom sin girighet, då den fattige under sin förnöjsamhet blev lycklig och omsider rik. Vidare förekommo munklegender, i vilka Sankt Per hade mycken beställsamhet att utdela sina gåvor. Var och en undfick av honom det han önskade, men de flesta önskningar voro ovisa och misslyckades. Omsider uppträdde stockdumma drängar, som bokstavligt uppfyllde sina husbönders befallningar och därmed åstadkom de tokigaste oredor. Man återgick även till fabeltiden, då djuren kunde tala, och lät dessa djur anställa överläggningar om sina ägares förhållanden. Jämväl inströddes vidskepelser om skogsrå, tomtegubbar m.m., som utvisade den ortens tillgivenhet för skrock.

I historieförrådet känner vi igen undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner.

Boken har under årens lopp utkommit i många upplagor. Den senaste utgavs 1997 av Historiska föreningen i Kronobergs län och ingår i samlingsvolymen Kulturbilder från småländskt 1700-tal. Den är mycket matnyttig eftersom historikern Håkan Nordmark utförligt kommenterar Ödmans skildring.

Per Gustavsson

foto: Steve Andersson från Linnés Råshult

5 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 10 september 2011 · 8:34

Jättarna i Örnekulla knalt

Det finns fler sägner om gården jag bor på:

En piga här på Brattefors gård var alltid så trött och hängig. Henne matmor bannade henne och sa till henne att hålla sig inne på nätterna. Pigan beklagade sig å det värsta och menade att vem som helst nog skulle varit trött om dagen om man som hon tvingades att gå till jätten i Örnekulle knalt och sålla mjöl om nätterna.

Moran trodde inte sina öron. Visste inte tösen att en måste kavla upp ärmarna på lintyget om kvällarna?

Nä, det hade hon aldrig hört talas om, men den kvällen gjorde hon som matmor sagt, hon kavlade upp de långa ärmarna på sitt lintyg. Den natten fick hon sova ifred och blev kvar i sin säng tills vällingklockan ringde.

Jättens hustru däremot var alltid hjälpsam med folket i trakten. En gång låg det en liten unge i en vagga ensam i en av torpstugorna vid berget. Fadern var ute på dagsverke och moden var iväg och mjölkade deras två kor. När hon kom in i stugan fick hon se jättekvinnan ligga framstupa över vaggan och ge di åt barnet som en katta. Modern blev förfärad, men jättekvinnan sa åt henne att inte bli rädd.

– Denna gutt skall alltid klara sig.

Barnet, deras son, blev en stor stark karl som alltid var hjälpsam mot sina föräldrar och fick det gården att blomstra och de levde gott i många år.

Kerstin Thuresson

Tack Kerstin för att vi fått vara med dig i ditt Bohuslän. Snart hälsar vi en ny gästbloggare välkommen. Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 09 september 2011 · 9:19

Berättarpedagogik 6

Att återberätta

När barn och unga får träna på att återberätta folksagor och sägner  poängterar jag ofta följande saker:

Du kan aldrig göra fel
Gör historien till din egen
Försök minnas bilder, inte orden
Rita är bättre än att skriva

Om barn gör minnesanteckningar för att lära sig berättelsen, lockas de gärna till att försöka minnas de ord de skrivit. Det är jättesvårt och många riskerar att misslyckas. Bästa sättet för barn att lära in en berättelse är istället att rita den. Man kan rita och måla sagan på många sätt. Nedan beskrivs två :

Rita sagan själv
Barnen får ett papper där  skall de rita sin berättelse. de delar in  papperet  i fyra till sex rutor.
Jag ber dem börja att rita sagans inledning för att sedan gå direkt  till sista rutan och slutet.
Först därefter gör de i kronologisk ordning övriga händelser i sagan.  Jag uppmanar dem att berätta för sin bordsgranne samtidigt som de skapar.  När sagan är färdig ritad får man berätta den för en eller två kompisar , först med teckningarna framför sig och så småningom utan papperet.

Rita sagan tillsammans
Jag berättar en saga. Barnen får sedan välja  att rita en händelse ur berättelsen. När alla är klara hjälps vi åt med att lägga ut teckningarna på golvet, i den ordning som de kommer i sagan. Barnen ställer sig sedan vid sin teckning och berättar i tur och ordning vad som händer på deras bild med egna ord, det får gärna hända mer än vad det gjorde när jag berättade. Om vi kommer fram till att några viktiga händelser saknas, får den som vill rita och berätta även den händelsen. Vi håller på några gånger tills vi är nöjda och tycker att vi tillsammans gjort sagan med egna ord.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 07 september 2011 · 21:07

I runornas underbara värld

Regin Debess från Fornminnessavn i Torshavn tolkar runorna på runstenen i Rörbro, Nöttja socken. Det är inte alltid lätt att vara runtydare. Så här står det:

Assur gjorde kummel detta efter Övind, fader sin.
Han var bland män oniding var unnsam med mat och ominnandes hat.
Gode bonden gudstro god hade.

Randi Meitil och Katrin Jacobsen har gått på skattjakt och funnit geocachen som är göms nära runstenen.

En härlig eftermiddag i Sagobygden. Och vädret var precis som på Färöarna. Ömsom regn, ömsom solsken.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som , ,

by | 07 september 2011 · 7:21

Folktro och gudstro

Söndagen den 4 september var jag som representant för Berättargruppen 3:e Vingen medbjuden på Bohusläns Hembygdsförbunds årliga kustträff för de kulturarvsföreningar som har maritim inriktning i sin verksamhet. Jag skulle prata om en del av vårt immateriella kulturarv, nämligen de muntliga berättelserna i allmänhet och sägnerna i synnerhet, jag skulle även tipsa föreningarna om hur man kan ta in dessa i sin verksamhet.

Träffen ägde rum på Bassholmen en liten bit utanför Dragsmark i Uddevalla kommun. Bassholmen är populär för tre saker; ett omtyckt vandrarhem, ett spektakulärt betessläpp av hingstar på våren och ett mycket fint träbåtsmuseum som drivs av föreningen Allmogebåtar.

Föreningen Allmogebåtar arbetar för att bevara våra gamla nordiska båttyper, samt fiskar- och båtbyggartraditionerna runt dem och vi fick en innehållsrik guidning och historik om platsen som en gång varit både råoljekokeri och båtvarv.

Därefter var det min tur att i en trevlig sjöbod börja berätta. Alla lyssnade med spänning och intresse, men när jag började prata om folktrons väsen såsom, havsrå, håvål, sjöfolk och skeppstomtar fick jag reda på, att jag inte visste vad jag pratade om för ”när man förr i tiden var på sjön fanns det bara två saker att lita sig till, nämligen Gud och sig själv och sådant där prat om olika figurer hade de då aldrig hört talas om”.

Jag blev tämligen ställd och överrumplad och mina försök att påtala att folktron nog levde parallellt med gudstron föll inte i god jord. Det blev tyvärr ingen diskussion om ämnet utan en tryckt stämning lade sig över övriga deltagare och jag vet ju Schartaus ande vilar tungt över flera av de små fiskesamhällena framförallt ute på öarna, men kunde ändå inte riktigt förstå rädslan för folktron.

Är det någon annan som kan det?

Kerstin Thuresson

7 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 06 september 2011 · 11:16

Ny högskolekurs

Äntligen! Nu kan vi glädja alla intresserade som frågat efter en ny högskolekurs i muntligt berättande. Vårterminen 2012 startar en ny grundkurs. Precis som tidigare kommer det att handla om både berättandet i teori och praktik.

Alla uppgifter om kursen hittar du på vår hemsida.

Välkommen till en spännande, rolig och lärorik vår.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Taggat som

by | 06 september 2011 · 7:24

Bergssmedens dom över Anfasteröds gård

Jag berättade tidigare att gården jag bor på, Brattefors, i många år lytt under Anfasteröds gård, en gård med anor från 1100-talet. Brattefors ligger vid foten av ett 105 meter högt berg, Örnekulle knalt, som är våldsamt brant västerut mot byn. Det går en gammal sägen om berget, en sägen som återfinns i olika varianter på många orter i vårt land:

På 1590-talet regerade Björn Månsson på Anfasteröd, det talades om honom att han härstammade från ”rasar” = jättar, och han var så stor, att lästen över vilka hans skor blev gjorda var 60 cm lång.

Han tillfångatog en gång en s.k. ”bergssmed” som han under jakt på Örnekulle knalt fann sovande på en avsats av berget med sin uddehatt bredvid sig och var därför synlig. Bergssmeden försökte lösa sig med löftet, att för Björn utföra allt smedsarbete denne ville begära, allenast Björn ville lägga råämnet därtill på ett visst överenskommet ställe.

Då Björn likväl ej fästade avseende vid hans anbud, hotade bergssmeden, att hans efterkommande på Anfasteröd skulle drabbas av olyckor och fattigdom. Men detta hot hjälpte ej heller, utan Björn förde honom i fängsligt förvar till Bohus fästning, tre gånger under färden bad bergssmeden för sin familj, men Björn lät sig icke bevekas.

En annan sägen berättar:
Bergssmedens hustru kom till Brattefors för att be om bröd och mjölk till sina barn då maken satt på Bohus fästing. Då folket på gården gav henne mat till barnen välsignade hon gården, innan hon med makens uddehatt i handen begav sig till Bohus fästning för att besöka honom. Samma dag försvann han ur cellen.

En variant av sägnen säger att hon inte fick någon hjälp här och därför tog en hästsko och kramade den i ena handen tills den blev en klump. Sedan förbannade hon båda gårdarna. Men vi som bor här på Brattefors vet att så inte var fallet, här är och har alltid varit gott att leva.

Men så långt som det går att följa dokumentationen tillbaka har alla ägarna till Anfasteröds gård drabbats av olyckor. Nuvarande ägare Anders Söderberg  fick se huvudbyggnaden, d.v.s hans hem, brinna upp på 80-talet. Hans pappa fick ladugården nedbrunnen och på hans farfars tid drabbades gården av mul- och klövsjuka.

En tidigare ägare, av den berömda Macfie-släkten, ruinerades när han satsade stort på att exportera is till Skottland (!) Iisblock skickades i en trä-ränna från en högt belägen sjö ner till ett skepp vid kusten, första isblocket landande långt ut i havet och den andra bröt av masten på skeppet och när de väl lyckats lasta isblocken var de nedsmälta innan de ens lämnat svenskt farvatten. Förlusten tog livet av honom och hans syster tog över gården, hon blev sol-och-vårad och på det här viset fortsätter Anfasteröds historia.

Kerstin Thuresson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,