Etikettarkiv: rumänsk folksaga

by | 04 juni 2024 · 12:01

Den fromma flickan (en rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma. 

När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 01 maj 2024 · 10:06

Fjärilar i rumänsk och balkansk folklore 

Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.

I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.

Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , ,

by | 15 april 2024 · 8:53

Hemligt samtal i tullen (en rumänsk folksaga)

En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:

– Vad har du i dina säckar?

Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.

– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.

Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.

— Säg det högre!

– Jag har havre, sade bonden med låg röst.

– Jaaa, och varför pratar du inte högre?

– Så att hästen inte hör mig, förklarade bonden.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Taggat som ,

by | 31 mars 2024 · 17:23

En oxes pris (en rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig bondefamilj som bodde i en avlägsen by. De hade en giftasvuxen son. En dag kom han hem och berättade glatt för sin far:

– Käre far, jag var på djurmarknaden idag och träffade en man som hade en oxe till salu. Han bad bara om 50 lei för den. Jag tycker att du ska köpa den.

– Den är för dyr, svarade fadern.

– Du vet bäst, sade pojken då.

Efter ett tag, gifte sig sonen och flyttade med sin fru till en annan by. Det unga paret levde där ganska länge utan att höra av sig till hans föräldrar. Under tiden gick det bättre för föräldrarna. De började skaffa sig nya saker till hemmet. En vacker dag besökte sonen dem. Väl hemma såg han en grann oxe stående mitt på gården. Hans far hade köpt den på marknaden just den dagen.

– Hur mycket betalade du för den, far?, frågade sonen.

— 200 lei.

Pojken gjorde stora ögon:

– Betalade du så mycket!? Men oxen jag såg en gång på marknaden kostade bara 50 lei. Då sade du att den var för dyr.

– Det stämmer, svarade gubben. Då var 50 lei mycket, för vi var fattiga, men nu är 200 lei  billigt eftersom vi har blivit välbeställda.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Taggat som

by | 12 mars 2024 · 13:57

Bonden som lurade djävulen (en rumänsk folksaga)

        I rumänsk folklore tror man att djävlarna bor på botten av dammar eller sjöar. Därför finns uttrycket ”han i kärret” när man inte vill kalla djävulen vid namn. En fattig bonde ville en gång göra narr av djävulen som bodde i en damm i närheten av hans by. Så han tog en vass påle och en rulle tjockt snöre och gick till den plats där han visste att djävulen höll till. Framme vid dammen hamrade han ner pålen i marken och band ena änden av snöret vid den. Sedan drog han ut rullen och började mäta. På botten av dammen hörde djävulen ett oväsen. När han dök upp för att se vad som hände, såg han bonden i full fart med sin mätning. 

— Vad gör du?, frågade han.

— Jag mäter upp platsen för att bygga en kyrka, svarade mannen, utan att hejda sig.

Djävulen blev orolig. Han kom på ett knep för att avleda mannens planer.

— Vet du vad?, sa han. Vill du bygga en kyrka så flyttar jag härifrån, men bara på ett villkor.

— Bra, sade mannen. Vad är villkoret?

— Ser du hästen där borta? Kan du gå runt dammen tre gånger med honom på ryggen?

– Men kan DU det?, frågade mannen.

— Så klart att jag kan.

— Då, får jag se! 

Djävulen tog hästen på ryggen och sprang tre gånger runt sjön.

— Jaså, du… Tror du att du är stark?, retade bonden honom. Du bar hästen på ryggen men jag kan runda dammen med den mellan mina ben.

— Låt mig se, flinade djävulen.

Bonden steg sedan upp på sin häst och gav sig iväg i all hast. Han slutade inte förrän han hade rundat dammen tre gånger. När djävulen såg ett sådant mirakel blev han mållös. Antingen hade han aldrig sett en man till häst, eller så var djävlarna dummare på den tiden.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Taggat som , , ,

by | 02 maj 2016 · 14:52

Legenden om pionblomman

Bujori

(en rumänsk folksaga)

 

Det var en gång en fredlig gammal kung som bara hade en son. När kungen skulle lämna denna värld, kallade han sin son till sin dödsbädd och sade till honom:

– Kära barn, jag har inga fiender, som du vet. Jag har inte krigat med grannarna. Så jag skulle lämna denna värld med lätt hjärta om det inte vore… du känner till historien om…

– Ja, far! svarade sonen. Alla vet om det förbannade kärret. Där de vilseledande feerna håller till, som förvandlar människorna till åsnor och kalvar.

– Lova mig att du aldrig går dit, sade den gamle mannen innan han slöt sina ögon för evigt.

Kungens son sörjde sin far och sedan tog han över rikets tömmar.

Efter några år, råkade den nya kungen hamna, tillsammans med sina män, i en djup skog. Det var redan natt och hans hovmän lade sig och somnade. Vaken förblev bara han själv, grubblandes över rikets angelägenheter. Så som han satt där, såg han plötsligt en ljusstrimma bland de mörka trädstammarna. Inte bara ett utan flera små ljus som närmade sig stället där han satt. ”Vad är de för sorts andar”, undrade kungen. När vålnaderna kom så nära honom att han kunde röra vid dem med handen, såg han att det var en grupp unga flickor som började snurra runt honom. Då förstod kungen att det var nära den förbannade sjön, som han och hans följeslagare råkade stanna. Sjön som hans far bad honom att akta sig för, innan han dog.

De nakna flickorna dansade oavbrutet runt honom medan kungens kinder blev eldröda av blygsel. Han satte händerna för ögonen, men sedan hörde han rösten från en av dem som sade:

– Låt oss förvandla honom till en kalv!

– Nej, bättre förvandlar vi honom till en kackerlacka, hördes en annan röst!

– En groda skulle vara ännu bättre, sade en annan.

Älvornas mor höjde då rösten över alla andra och talade så:

– Nej, nej, lyssna på mig: Eftersom den unge mannen blev röd i ansiktet, låt oss omvandla honom till en röd blomma!

På ett ögonblick omvandlades kungen till en stor glödröd blomma. Sedan försvann älvorna från ängen och på morgonen, när kungens folk vaknade, kunde de inte hitta honom längre. I stället för deras herre såg de en mängd växter runtomkring. De hade långa stjälkar och stora röda blommor. Hovmännen grävde upp blommorna med rötterna och återvände till kungens palats där de kallade på trädgårdsmästaren. De sade till honom att de nya blommorna kallas pioner och de befallde honom att plantera dem på en synlig plats. Så förblev namnet på de röda blommorna ända till våra dagar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 12 oktober 2014 · 21:28

Sagan om fågeln med den gula näbben

(En rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig änka som levde i en avlägsen by. Hennes ända glädje i livet var sin dotter. Flickan var snäll, duktig och glad. Trots det eländiga tillvaron som hon delande med sin mor, var hon munter och hon sjöng hela tiden. Alla byborna förundrades över sångerna som änkans dotter sjöng från morgon till kväll. En dag gick flickans mamma ute i skogen för att samla eldris och kom inte tillbaka. Dottern har väntat på henne flera dagar och flera veckor i sträck. Hon slutade med att sjunga på dagarna. Nu grät hon istället. Efter ett tag bestämde sig flickan att gå och leta efter sin mamma. Hon tog på sig en svart klänning som visade att hon bar sorg med sig.

Hon korsade skogen och kom fram till en by, men hittade inget spår efter sin kära mor. Hon korsade flera skogar, gick över flera ån och frågade efter henne i många byar utan att lyckas träffa någon som hade sett eller hör om sin mamma. Varje ort som hon stannade i gick hon in i kyrkan och tände ett gull vaxljus till Jungfru Marias ikon. Hon bad den Heliga Modern innerlig att hjälpa henne att hitta kvinnan som uppfostrade henne. Länge har hon vandrat på det här sättet.

Koltrast

En kväll, när flickan just hade tänt ett vaxljus i en kyrka steg Heliga Maria ner från ikonen och förvandlade henne till en liten fågel. En sångfågel med svart fjäderdräkt som hennes klänning och med gull näbb, så som vaxljusen som hon brukade tända framför ikonerna i kyrkan. Jungfru Maria skänkte henne en vacker sångröst så att hon kunde sjunga igen, precis som hon gjorde på den tiden när hon var hemma i sin mammas by.

När människorna hör hennes sång stannar de upp och lyssnar. De förundras över den svarta fågelns vackra lätte och kallade henne för kolltrast.

hört av Daniel Onaca, älskare av koltrastsång

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 05 oktober 2014 · 16:12

Harens galenskap

(rumänsk folksaga från Transsylvanien)

Det sägs att när vår Herre hade skapat jorden, kallade Han alla vilda djur till sig och frågade dem, vad de önskade att livnära sig på. Var och en yttrade sin önskan och Gud övervägde om det var rätt eller fel val. Sedan bestämde Han hur det skulle bli (Ty, de dödliga spår, men Gud rår, som alla vet.) Bland de sista som infann sig framför Skaparens tron var haren. När den blev tillfrågad, vad den ville livnära sig på, svarade haren:

— Jag tänker mig att äta människor.

haren

— Är du inte klok? utbrast Gud. Människan är skapelsens krona som jag har satt över alla andra varelser på jorden. Hur kan du komma på en sådan tanke?

— Krona eller ej, det är människor jag har bestämt mig för att äta envisades haren.

Då blev vår Herre arg och talade till det oförskämda djuret så här:

— Eftersom du envisas i din dårskap, ska din kvickhet flytta från ditt huvud till dina ben och du ska alltid fly i rädsla för människan.

På det sättet blev det så att det är människan som jagar haren för att laga mat på dess kött och inte tvärtom.

 

Hört av Daniel Onaca som uppskattar harstek tillagad med enbär.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , ,

by | 28 september 2014 · 12:59

Talgoxen och pumpan

(rumänsk folksaga från Moldavien)

Vid världens skapelse, tilldelade Gud varje fågelart en viss sorts mat att leva på. Så blev det att talgoxen fick som näring pumpakärnor. Glad i hågen flög den lilla fågeln iväg meddetsamma och stannade inte förrän hon såg ett fält med pumpor. Där landade hon, direkt på en av de största. Talgoxen började knacka på den med sin näbb för att komma åt kärnorna som fanns inuti, men… hon lyckades inte göra hål i pumpan för det var höst och de mogna pumporna hade tjockt skal. Talgoxens näbb var inte tillräckligt stark för att borra hål i den. Hon försökte och försökte… Hon flyttade till en annan pumpa och hamrade i den med näbben. Förgäves! Hon sökte upp en till och en till, men lyckades inte bättre. Till slut gav hon upp och började jaga små flugor istället. På det sättet stillade hon sin hunger.

Pițigoi

Efter ett tag, hörde talgoxen att Jesus började sin vandring på jorden. Hon flög iväg för att möta honom och berättade om sitt missnöje. Hon bad Guds son att laga så att hon skulle kunna komma åt de smakliga kärnorna. Jesus lyssnade på den lilla fågeln och uppfyllde hennes önskan. Varje höst såg han till att en del av pumporna som växte ute på fältet hade ett litet hål någonstans. Talgoxarna vet om detta och, när de hamnar bland pumporna, börjar de undersöka dem, en efter en, tills de upptäcker en som har ett litet hål i det hårda skalet. Då tränger de in i pumpan och börjar kalasa på dess kärnor. De äter upp alla kärnorna därinne tills pumpan blir ihålig.

Dovleci 2

Människorna fick ta reda på talgoxarnas vana och har lärt sig att utnyttja det. Ute på landet fångar småpojkarna dem med hjälp av ihåliga pumpor. De lägger dem ute bland andra pumpor och väntar tills någon fågel kommer och tränger sig in i den via ett konstgjort hål. Då springer barnen och täpper till hålet innan fågeln hinner komma ut. Den stackars talgoxen sitter där i mörkret mätt, men förskrämd. Hon kanske ångrar att hon inte bad Jesus att förse pumporna med två hål i stället för ett: Ett för att komma in och ett annat för att kunna komma ut till friheten igen.

Hört av frihetsälskaren Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 20 september 2014 · 18:32

Legenden om björken

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.

Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.

Björk

Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:

— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.

Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.

(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,