Etikettarkiv: Daniel Onaca

Mjölnarens son och ormbunkens blomma

 

Om ormbunkar vet man att de inte blommar. Men det var inte alltid så. För länge sedan sägs det att ormbunken brukade blomma, precis som andra plantor, fast inte på våren, utan sent på hösten. Detta hände mycket sällan. Så sällan att det var väldigt få människor som kunde skryta med att de har sett det. En av dessa lyckostar var en resande gubbe som brukade fara från plats till plats stödjandes på sin käpp och med en packsäck på ryggen. Han besökte bergets alla byar. Under sommarkvällarna stannade han vid lägereldar där människor grillade harstek och bad honom berätta historier. En av dessa kvällar slumpade det sig att även mjölnarens son fanns med bland åhörarna.

Denna gång berättade gubben om ormbunken. Gossen var idel öra. ”Aldrig någonsin har en människa plockat denna blomma”, sade gubben och fortsatte: ”Det sägs att en fruktansvärd förbannelse vilar över den. En förbannelse som endast denna blomma känner till. Om den blir avslöjad försvinner blomman för gott från jordens yta. ”Många andra saker talte den vise gubben den där natten vid lägerelden, men vem kan minnas allt!? Inte mjölnarens son! Det enda som fastnade i hans huvud var att han måste hitta den sällsynta blomman och ta reda på dess hemlighet.

Mjölnarens hus låg precis vid kanten av en stor skog. En dag klädde sig gossen i lämpliga kläder och gav sig iväg. Snart visade det sig att vägen inte var så lätt att gå som han trodde. Ju längre in han trängde bland träd och buskar, desto svårare blev det att ta sig fram. Men den unge mannen gav inte upp. Han kämpade med de vildvuxna snåren och övernattade flera gånger i skogen. En vacker morgon fick han syn på ormbunksblomman! En blomma med fem kronblad som inte liknade några andra i världen. Mjölnarens son närmade sig blomman och grep tag i den. Ormbunken brände hans hand som elden, men gossen släppte inte taget. Just när pojken undrade, hur länge han kommer att härda ut, hörde han blomman tala till honom med människoröst: ”Tar du mig, ska lyckan vara din!”

 

Det går inte att beskriva den unge sökarens lycka. Med blomman innanför skjortan vände han tillbaka. Hans hjärta var lätt och han visslade glada sånger i ett asplöv. Vägen sträckte sig nu spikrak framför honom och träden bara vek åt sidan när han gick. Snart kom han till ett palats. Allting därinne var makalöst. Den unge mannen visste inte vad han skulle titta på först. När dagen var slut störtade han bara i säng och sov som en stock, trött på alla upplevelser under dagen. Nästa morgon började hans undersökning på nytt. Och dagen därpå likaså. Och dagarna som följde gjorde han samma sak. Inte bara dagarna, utan veckorna, månaderna, rentav år i rad ägnade han sig åt alla de underbara ting som hela tiden uppenbarade sig för honom. Fina kläder, läckra maträtter, gröna trädgårdar, svalkande fontäner… allt som han råkade önska sig dök upp framför hans ögon. Det var bara att ta för sig. Varje dag hittade han på nya saker att njuta av och att leka med. Hur länge hela denna drömtillvaro fortsatte, kunde han inte säga.

En dag dock blev han trött på alltihop. Han vill dela sin glädje med någon. Han mindes sina föräldrar, barndomshemmet, och lekkamraterna. ”Hur kunde han glömma dem alla?”, undrade han. Mjölnarens son önskade se dem igen och berätta för dem om sitt nya lyckliga liv. Tänk om han skulle resa till barndomens trakter där han brukade sälla sig till byborna som grillade harstek vid lägerelden! Men, å andra sidan, tvekade han att lämna alla de underbara sakerna omkring honom. Kanske han inte hittar dem, när han kommer tillbaka! Nej, mjölnarens son stannade kvar i sitt undersköna palats. Han levde där många långa år i sin ensamhet.

När han kände att slutet närmade sig, frågade han ormbunksblomman om dess hemlighet. Han hade gjort det några gånger tidigare, men utan att lyckas få något svar. Denna gång, till sin stora förvåning, svarade blomman. Dessa var blommans ord, som man inte vet om den ensamme gubben kunde höra: ”Den människa som plockar upp mig får allt som han önskar sig, men aldrig kan hon dela sin glädje med någon annan.” Detta var den fruktansvärda hemlighet som låg förborgad i blommans innersta. Den blev begravd i underjorden för att, i och med enslingens död, försvann för alltid även ormbunkens blomma.

 

Av blomster- och sagosökaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Sagan om älvan som vägrade bli solens maka

Det finns en magisk planta som man ofta hittar på ängar, i vägdiken och på okultiverade arealer. I Rumänien nyttjades den av kvinnor i samband trollkonster. Ogifta kvinnor lägger denna växt under kudden för att se sin käraste i drömmen och sätta hans hjärta i brand. När de vill slippa kärlekslängtan eller avvärja häxkonstens påverkningar lägger kvinnorna den i handfatet när de tvättar sig. Det cirkulerar många historier om denna märkvärdiga planta.

I en av dem berättas att blommornas fe brukade tvätta sig med daggdroppar ute på ängarna varje dag. Hon gjorde det före gryningen för att ingen skulle se henne medan hon ägnade sig åt detta bestyr. Men en vacker morgon fick solen syn på henne. Han blev kär i den vackra fen vid första ögonkastet. Följaktligen skickade han två aftonstjärnor för att framföra sin önskan att få gifta sig med henne.

Den vackra fen vägrade bli solens maka. Då blev solen besviken och omvandlade fen till en blomma med blåa kronblad. Sedan dess står hon hela dagen lång och vänder sig mot solen ända till sent på hösten. Hon drar ihop sig på kvällen och vecklar ut sig igen i gryningen. Människorna gav henne namnet ”cikoria”.

Uppolckat och återberättat av samlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Mandragora, blommornas härskarinna

Det finns många växter som givit upphov till alla slags historier i den rumänska folkloren. Ingen av dem har dock ett sådant rykte som den som heter matraguna (= mandragora). Det är en planta som bevarar reminiscenser av arkaiska riter. Sägner och legender förknippade med den är spridda i hela Europa och även i andra världsdelar. Den brukar växa vilt på svår tillgängliga ställen. De sägs också att den brukar påträffas på mörka platser, nära tukthus eller där galgbackar fanns förr. I Rumänien plockar man den i en ”döv skog”, det vill säga en skog som är så fjärran att tuppens gal inte når dit.

Matraguna plockas under nymåne av kvinnor som går hemifrån utan att någon ser dem. Förtrollningen försvinner om det hörs ett hundskall eller katt som jamar. Det finns många rumänska legender som handlar om just denna mystiska planta. En av dessa är följande.

Det var en gång en mild och rättvis hövding som levde i en avlägsen del av ett stort rike. En dag kom det bud från kungen. Den kungjorde att han fick skicka sin son för att tjänstgöra i armén under nio års period. Hövdingen blev mycket bekymrad för att han hade ingen son, utan bara en dotter. Hon var visserligen i rätt ålder, men… ändå! Vad skulle han göra? Dottern märkte att sin far var förändrad och ville veta vad orsaken var. Då berättade hövdingen om kungens befallning.

När den unga kvinnan hörde detta erbjöd hon sig att hon skulle klippa håret, klä sig i manliga kläder och på det sättet ansluta sig till kungens armé. Med stor vånda gick fadern med på förslaget. Flickan gjorde som hon sade, tog farväl av sin far, satte sig grensle på en vit häst o red iväg. När hon kom fram till en stenbro dök ett förskräckligt vilddjur fram. Hövdingens dotter blev inte rädd, utan hon tog fram sin värja och var nära att slå odjuret till döds. Det vek undan och då visade det sig att det var flickans far som gömde sig i bestens päls. Han ville sätta henne på prov för att vara säker att hon kommer att klara sitt uppdrag. De två tog avsked från varandra för andra gången, fadern gav dotter sin välsignelse och sen fortsatte hon sin färd.

Hövdingens dotter tjänade åtta år i kungens armé. Under den tiden visade hon stort mod och gjorde många bedrifter. Dagen för hemkomsten närmade sig. En dag dock fick en gammal general dubier. Han märkte att den tappre kämpen inte hade någon hårväxt i ansiktet och delade sin misstankar med kungen: ”Er höghet, det är något skum med denna gosse. Alla andra rekryter har fått skägg och mustascher medan denne inte fick något alls! Och hans ögon är alldeles för vackra. Vad kan det bero på?” Även kungen tyckte att detta var märkligt. Han beordrade generalen att ta reda på sanningen och rapportera om saken.

Den gamle generalen använde sin list. En dag när armétruppen skulle inkvarteras i en stad, ordnade han så att det såg ut som det var marknad där. Det restes överallt stora stånd med allehanda ting, men framför allt sådana som kvinnor tycker om: vackra kvinnokläder, speglar, skor, underbara smycken och liknande. Krigarna fick ledig dag så att de kunde ströva fritt bland stånden, men generalens spion höll sig nära den mistänkte. Flickan gick ett tag och tittade på alla de fina sakerna, men till slut närmade hon sig ett stånd med vapen och valde en dolk. Stor var generalens besvikelse, men han gav inte upp. Han försökte ytterligare några gånger, men utan det resultat som han förväntade sig.

En varm sommardag fick generalen en ny chans. Han ledde sin förband till en flod och sporrade sina män att svalka sig i vatten. Alla fick klä av sig, men den annars så tappre krigaren visade sig vara ovanligt skygg. Då förstod man hur det stod till. Det blev stor turbulens bland kungens män, men då hände något verkligen mirakulöst. Skogens fe som råkade befinna sig i närheten hörde larmet och kom till platsen. Osynlig som hon var tyckte hon synd om den unga flickan och förvandlade henne till matraguna. Aldrig hann hon återse sin käre far. Hon förblev en planta som gör gott för de som behandlar henne med vördnad, men de som beter sig respektlöst mot henne, straffar hon på olika sätt.

På grund av sina egenskaper fick denna planta flera olika namn i folkmunnen. Den kallas den stora damen, drottningen, skogens gräs, vargens körsbär och blommornas härskarinna. Den kallas även jordens lille man eftersom dess rot intar en egendomlig form som liknar vagt en människogestalt. I Sverige är den känd som belladonna.

plockat av Daniel Onaca som avråder andra att testa den själva

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Sagan om tranan

För länge länge sedan,  brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:

– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!

Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.

Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.

I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.

 En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Korpens hjältedåd

En gång för länge sedan levde på vår jord en märklig fågel som hade hundra ögon. Vartenda ett av dessa ögon hade en viss egenskap: med ett öga såg hon saker runtomkring sig, med ett annat såg hon undangömda ting, med det tredje kunde hon se bortkastade saker och med hjälp av ett fjärde öga hittade hon dem som var borttappade. Ett par ögon skådade himlens höjder, ett annat par undersökte havets botten, medan det tredje paret synade jordens innanmäte. Men den sagolika fågeln såg inte bara pinaler som befann sig i rummet; hon kunde fjärrskåda även saker som ägde rum i tidsrymden. En del av hennes ögon betraktade händelser som hade utspelats i det förflutna, andra avslöjade för henne det som skulle hända någon gång i framtiden. Den märkliga fågeln behövde bara välja det öga hon ville använda och, lika fort som man säger ”sök!”, fick hon se mängder av detaljer i den världsdel hon önskade känna till just då.

Man skulle kunna tro att en sådan varelse, som kunde se och veta allt, inte saknade någonting. Och det var sant: hon behövde ingenting av andra… men den trolska fågeln kände stort behov av att själv skänka bort gåvor till andra. Och vad hade en allvetande fågel att erbjuda andra om inte kunskapssmulor som hon pickade ur världens alla hörn dag och natt? Det var därför hon brukade bjuda hela fågelsläktet till gästabud hemma hos sig ett par gånger om året. De andra fåglarna visste att värdinnan skulle berätta historier av det märkligaste slag under måltiden. Så de kom gärna för att ta del av både mat och underhållning. På den utsatta dagen samlades de alltid hos den förtrollade fågeln. Många år i rad följde fjäderfäna denna kutym. De anlände till kalaset, pickade i sig all den utsökta säden, fröna och kärnorna som ströddes ut och lyssnade till historierna som deras generösa vän delade med sig av. Alla kände sig glada och nöjda.

Fast deras nöje var inte riktig fullständigt. Orsaken var inte att de var missnöjda med maten eller att de inte gillade någon saga. Tvärtom! De tyckte så mycket om dem att de gärna ville berätta dem även för de andra djuren när de återvände hem. Det var bara det att de inte kom ihåg dem. Det glömde bort allihopa. Det enda som de kunde minnas var det att de upplevt något helt underbart. Ingenting mer. Varje gång när tiden för ett nytt kalas var inne satte sig fåglarna före att de denna gång inte längre skulle glömma det som de såg och hörde hemma hos fågeln med de hundra ögonen. Och varenda gång hände samma sak. Sedan de tagit farväl av sin värdinna och klivit utanför tröskeln glömde de allt som de blivit så förtjusta av. Efter ett tag började de misstänka att det var värdinnan själv som knyckte deras minne av sagorna.

Deras misstanke var inte obefogad. Fågeln med de hundra ögonen såg till att andra varelser på jorden inte skulle veta en enda historia av alla de som hon berättade för sina gäster. Det var inte av elakhet hon gjorde så, utan för att ett av hennes många ögon hade avslöjat en hemsk sanning för henne: den dagen när dessa sagor skulle spridas i världen skulle ögonen förlora sin makt och hon själv skulle tappa sina stjärtfjädrar. För att slippa en sådan skam var hon mycket noga med att alla hennes sagor skulle bli kvar i boningen för alltid. Därmed skulle allting fortsätta såhär om inte korpen funnits med bland gästerna.

Korpen var vida känd för sin klokhet, men vad gällde minnet… skilde han sig inte från de andra. Så fort korpen lämnade gästabudet kom han inte ihåg ett dyft. Precis som de andra fåglarna förstod han att denna brist hade något med avskedshälsningen att göra. Han grubblade mycket över det för han ville så gärna ta med sig åtminstone en del av alla de underbara sagorna han hörde under kalaset. En regnig dag fick han en idé. Av rädsla att den allvetande fågeln skulle få reda på det, berättade han inte ett ord om sitt påhitt, utan väntade tålmodigt tills det drog ihop sig till nästa tillfälle. Då satte han sin plan i verket. Det rörde sig inte om någon märkvärdig plan. Det var bara det att ingen tänkt på det före honom.

Nästa festdag kom och fåglarna samlades igen hos den skickliga fågeln. Sedan de ätit och roat sig av hjärtans lust blev det dags för avsked. Alla fjäderfäna radade upp sig för att ta farväl av värdinnan, så som de alltid brukade göra. Det var bara korpen som obemärkt smög sig bort från utgången och letade efter härden. När han tittade upp i rökgången såg han att även den vägen ledde ut. Det enda som återstod var bara att våga. Och det gjorde han! Utan dröjsmål flaxade han några gånger, tog sats och flög rakt upp genom skorstenens smala gång. Han var ute på två röda sekunder.

Och han hade med sig en mängd sagor som han hört under den dagen. Det var inte svårt att föreställa sig korpens lycka! Vad gäller fågeln med de hundra ögonen, var hon inte alls lycklig. Och det kan man förstå. Från det ögonblicket tappade alla hennes ögon sin trolska förmåga och hon själv blev utan fjäderdräkt som skulle täcka hennes bak. Fågeln som idag kallas påfågel kunde inte längre berätta historier för de andra. Korpen kunde inte heller skryta med sina fjädrar som blev helt svarta av soten från skorstenen. Men sagorna han tog med sig spred han i hela världen så att vi alla skulle glädjas över dem.

Någon klipsk läsare skulle fråga mig nu, hur kommer det sig att den allvetande fågeln inte fick reda på den ödesdigra händelsen som skulle drabba henne på grund av korpen? Enligt mitt ringa omdöme, tror jag att påfågeln skulle ha gjort det, men det ögat som skulle avslöja detta för henne råkade hon aldrig använda.

En ny egentillverkad saga av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Skalden och den hjälpsamma besökaren

En månljus natt satt skalden utanför sin boning. Hans hus låg intill en sjö och han själv var försjunken i djupa tankar. De var inte muntra tankar han hyste. Han tänkte: ”Jag trodde att mina visdomsord skulle förbättra världen, men det verkar som om ingen bryr sig om mina verser. Jag känner att min lust att dikta har sinat.”. Skalden suckade och sade:” Jag trodde att min skaparkraft kom inifrån mig själv, men jag misstog mig. Vem kan återuppliva glöden i mitt hjärta?” Knappt hann mannen säga dessa ord förrän något märkligt började hända med naturen omkring honom. Sjöns vattenyta krusades, månen glänste klar på himlen, natten blev ljusare och en genomskinlig gestalt uppenbarade sig. Den steg fram mot skalden och då frågade han:

– Vem är du?

– Jag vet inte, viskade gestalten.

Då frågade skalden igen:

– Vad är ditt namn?

– Jag har inget namn. Du få kalla mig som du vill.

Skalden fortsatte fråga henne:

– Vart är du på väg?

– Jag bärs av vindens nyckfullhet, förkunnade hon. Nu är jag här, imorgon är jag hundra mil bort, i övermorgon kommer jag kanske tillbaka.

Då frågade skalden, var hon varit förut och vålnaden svarade så här:

– Jag har vistats på bergets topp, men där är snö och kallt, jag gungade på segelbåtar, bland fiskare och skeppare, där havet vimlar av vidunder, jag strövade på ändlösa stäpper, hos grymma hästridare, men stormarna gjorde mig illa, jag gömde mig i djupa skogar, där vilda djur har jagat mig. Ingen behövde mig. I ödemarken vistades jag, men jag tyckte inte om eremiternas klippgrottor.

Skalden vände bort blicken från älvan och stödde huvudet i handen. Solens spjut började jaga bort natten. Sedan ställde han en ny fråga till sin besökare:

– Varför kom du hit nu?

– Jag hörde att du behövde mig, kom svaret.

– Vad kan du göra för mig, då, ville skalden veta?

Och den namnlösa anden svarade:

– Jag kan värma ditt hjärta.

– Mitt hjärta är svårt att värma, suckade skalden. Där finns allt som du har flytt ifrån förut: kalla bergstoppar och djupa skogar, farliga vattendrag och stormpinade stäpper. Där finns mörka grottor och vidunder av alla slag.

Då talte anden så här:

– Istapparna i ditt hjärta kan jag smälta bort, avgrunden fyller jag med hopp och på de ödsliga vidderna planterar jag sällsamma blommor. Mörkret i din själ genomlyser jag med tröst. Bara om du vill. Sedan kan du vittna inför hela världen, att föreningen mellan kloka ord och kärlek kan ändra världens gång.

– Aldrig har ett diktverk ändrat världen, menade skalden.

– Tvivla inte på det, svarade anden. Dikter och berättelser förändrar inte världen, men de påverkar människorna som kan förändra världen.

– Då kände barden att han återfick sin skaparlust och kallade den nattliga besökaren för sin älskade musa.

En egentillverkad saga av Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Sankt Nikolaus stränga sida

Det sägs att Sankt Nikolaus håller vakt på himlens västra port för att hindra solen att smyga sig ut och därmed lämna världen utan ljus och värme. I den rumänska folktraditionen agerar han som Guds spejare mot Djävulen. I samband med stora kristna högtider, nattetid, öppnas himlen en kort stund och då kan man se honom sittande vid bordet på Guds högra sida. Han bevakar den sanna tron och straffar de som inte följer den, genom att slå dem med ett hasselspö över händerna.

Sankt Nikolaus var en historisk person. Han levde under de romerska kejsarna Diokletianus och Maximilianus (284-305) och gjorde sig vida känd för sin stora mildhet under sitt eremitliv. Sedan utnämndes han, av den bysantinske kejsaren Konstantin, till biskop av Myra. Förmodligen dog han år 342, men innan dess deltog han i den ekumeniska synoden i Niceea, år 325. Kyrkomötet hade stor betydelse för utformningen av den kristna tron för det var då som den ariska doktrinen blev bannlyst. Arianus, denna kätterska läras grundare, deltog också i den kyrkliga debatten. Det sägs att, under den heta dispyten, biskopen Nikolaus reste sig från sin plats i samlingen, gick fram till Arianus och örfilade honom. Det var en oerhörd handling, särskilt med tanke på att den hade begåtts av någon som var känd för sin legendariska mildhet. Hans gest har överlevt i de kristna legenderna, som symbol för det rättfärdiga straffet. I dessa historier omvandlades kyrkomannens spira till ett hasselris. Därifrån stammar spön som trotsiga barn får som ”gåva” natten till 6 december.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Sankt Nikolaus milda sida

I den rumänska folktraditionen har 6 december en speciell betydelse. Den symboliserar det godas seger över det onda, ljusets triumf över mörkret. Denna natt kommer Sankt Nikolaus, en vittskäggig gammal man, till mänskornas hus ridandes på en vit häst, fast ingen ser honom. Den vita hästen hänvisar till den första snö som faller i början på vintern. Bland Sankt Nikolaus attribut räknas sådana som visar hans stora godhet: han räddar skepparna undan drunkning, värnar soldaterna i krig, skyddar barnen och änkorna samt hjälper de giftasvuxna flickorna. Till grund för var och en av dessa drag ligger en eller flera legender. En gång hörde jag en historia som kan vara upprinnelsen till just den sista egenskap som jag nämnde.

Det sägs att det fanns för länge sedan en änkeman som bodde tillsammans med sina tre döttrar. Familjen var så fattig att fadern inte såg annan utväg ur fattigdom än att sälja flickorna. De grät och bad om att få slippa en sådan skam, men mannen var okuvlig i sitt beslut. En rik man som bodde på samma ort fick veta om eländet som höll på att inträffa. Han bestämde sig för att hjälpa de arma flickorna. På natten, i mörkrets skydd, gick han till mannens stuga och skänkte en penningpåse till den äldsta flickan. Tack vare det lyckades hon gifta sig snart efteråt. Följande år gjorde den rike mannen likadant för att hjälpa de andra två systrarna. Även de lyckades gifta sig lyckliga och därmed slapp de förnedringen att bli sålda av sin far.

Namnet på rikemannen var Nikolaus och på grund av sin barmhärtighet var han kallad helig redan före sin död. Hans goda gärning gav upphov till en sed som är mycket älskad av barnen i Rumänien: På kvällen till 6 december ställer de fram sina skor invid ingången i hopp om att under natten Sankt Nikolaus kommer och lägger små presenter där. Nästa morgon rusar de till sina skor och hittar godis, choklad, äpple eller småmynt instoppade. Men ibland händer det att de upptäcker ett ris! Detta betyder att det barnet inte var snällt och lydigt under året som gått. Denna detalj har att göra med Sankt Nikolaus stränga sida som jag tänker redogöra för en annan gång.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Mannen dödad av sin egen gris

Det låter som en vandringssägen, men det är faktiskt sant. Hjälten för denna händelse, som ägde rum förra veckan på den rumänska orten Călimăneşti, hette Gheorghe Cocoş och var 49 år gammal. Eller kanske grisen var hjälten och mannen offret.

Händelseförloppet var följande, enligt kommunens polischef: Mannen kallade några grannar för att slakta sin gris, enligt den lokala seden. De hjälpte till att fälla djuret på marken och ägaren förberedde sig att blota den. Just då slog det tilltänkta offret med sin fot handen som mannen höll kniven i. Dess egg träffade honom i halsen och mannen dog på fläcken. Ambulanspersonalen som blev ditkallad kunde inte göra annat än att konstatera mannens död.

Historien blev riksnyhet efter att den rapporterades av landets tidningar och tv-stationer.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta

Zigenarnas jul

Under min tidiga barndom innebar den här dagen på året ett enda stort skri. Ett ramaskri! Fött någonstans i jordens inälvor brukade det växa upp från dalarna i stadens periferi, det vältade ner uppifrån kullarna, det trängde bakom husen, såväl de rikas som de fattigas, det sprutade ut ur hundratals uthus, det stänkte de vitkalkade murarna, det målade bakgårdarnas plankstängsel rött, det sipprade ut bland plankor och pinar, det blandade sig med smågatornas klibbiga gyttjan för att till sist samla sig i gränderna där luften fylldes med en tung, kvävande stank. Det var Ignat, grisslaktsdagen. Man misstänkte att något var i görningen redan kvällen innan. En lugn och andaktsfull stämning tog vartenda hushåll i besittning. Man skulle kunna tro att det var julafton, men det var inte en födelse som lugnet förebådade, utan döden. En fruktansvärd slakt, som alla i bygden hade väntat på, som alla hade pratat om i veckor innan den barbariska handlingen ägde rum: ”Hur mycket väger eran?”, ”Gör ni det själva eller kallar ni på någon?”, ”Kommer era barn hem vid Ignatdagen?”

En sådan självklarhet satte sina spår även i språkbruket. När man planerade något ärende under den tiden, sade man inte i november månad, utan det och det skulle ske antingen före eller efter Ignatdagen. Före eller efter. Under den där ödesdigra dagen fick inte något annat ske än det heliga, mångfaldiga offrandet. Kvinnorna fick varken sy eller spinna. Den obetänksamma som arbetade den 20 november blev ignatbesatt, d.v.s. han eller hon blev allvarligt sjuk. Kanske var detta grisarnas förbannelse.

Dagen då grisarna slaktas kallas ”zigenarnas jul” eftersom det var just zigenarna som brukade slakta husböndernas grisar förr i tiden. Under aftonen före måste en mängd bestämmelser följas för att motverka det ondas inverkan. På natten sägs det att häxorna brukar gå omkring för att stjäla hushållets välstånd. Därför bör man strö hirs och salt kring huset, ladugården och ladan. På Ignataftonen kastar mannen i huset vetekorn upp i luften och ropar ”Så här stor”. När jag var liten trodde jag att far menade mig när han uttryckte dessa ord. Sedan förstod jag att det var vetet på åkrarna han syftade på. Matmoran kokar vetesäde och lagar vetegröt; mannen omger dem med rökelse och välsignar den. Av denna maträtt äter alla familjemedlemmarna och det som blir kvar kastas under morgondagen till fjäderfäna. Om det dyker upp en objuden gäst som kommer in i huset blir denne ombed att sätta sig på den bästa stolen i huset, i tron att gårdens hönor skulle värpa mycket under den kommande våren.

När grisen slaktas ute på gården smörjer man sig med dennes blod på pannan och på kinderna för att bli frisk och rödkindad under hela året. Det uppsamlade blodet hälls på ett fat med hirs. Det torkas, mals och sparas för att sedan användas som botemedel. Som rökelse botar den barnens snuva eller skräck. Den som under Ignatdagen inte ser en gris som slaktas bör sticka sig i fingret med en nål för att se blod åtminstone. Sedan tas grisen in i huset. Då får man vara noga att föra den in med huvudet först och med trynet framåt för att vara säker att man för turen med sig i hushållet. Sedan skärs trynets främsta del av och hängs upp på en spik. Grisens fett används till häxkonster både för kärlekslycka och för att smörja in de döda som misstänks vara vampyrer. Mjältens tjocklek siar om hur besvärlig vintern kommer att bli.

Vad angår grisarna, de som slipper slaktas under Ignatdagen slutar gå upp i vikt; de äter inte längre för att de har drömt om sin kniv den dagen. För länge sedan betraktade man grisen som ett heligt djur och därför förevigades dess namn på himlavalvet. I den folkliga astronomin kallas gryningens Venus, när den syns för blotta ögat, för grisens stjärna.

Bevitnad och ihågkommen av Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner