Kvällssolen värmde, vinden mojnade. Vi njöt av en middag utomhus serverad på trädgårdsbordet under gamla avenboken. De första salladsbladen från trädgårdslandet smakade ljuvligt. Vi skålade för den efterlängtade sommaren medan svarthättan flöjtade ovanför oss – annars stilla och tyst.
Så bröts tystnaden brutalt av ett hjärtskärande skrik inifrån skogen! Ett barn som skriker, trodde vi först. Men, nej här fanns inga barn i trakten och absolut inte inne i vår skog. Det måste vara kattugglan som kände sig hotad bestämde vi oss för.
Men det skriket fortsatte. Det hördes allt tydligare, det kom närmare. Vi lämnade middagsbordet och rusade bort till hålet i staketet, en öppning mot skogen bakom boden. Det hjärtskärande ropet tilltog och inför scenen som utspelade sig framför oss trodde vi varken våra ögon eller öron!
Inne i skogen bland bokstammarna fullständigt flög ett litet vitprickigt rådjurskid mellan grästuvorna och skrek för sitt liv. Tätt bakom kidet rusade en räv och efter räven, nära, ett vuxet rådjur. Då och då lyckades räven nafsa kidet i bakhasorna och det skrikande kidet föll omkull. Varje gång störtade rådjurshinden fram och sparkade räven medan kidet snabbt hann resa sig och kunde fortsätta sin flykt.
Allt gick i rasande fart, kidet först med räven i hasorna och hinden efter med klövarna kring rävsvansen. Vi hann knappt se eller fatta vad som hände. Så gick hinden i närkamp med räven. Hinden sparkade vilt omkring sig, måttade mot räven, som fick sig en smäll.
Kidet kunde inte vara äldre än några dagar men det lilla vettskrämda djuret fullkomligt flög fram mellan stenar och tuvor. De tre rörde sig som om de var en enda individ, fram och tillbaks mellan trädstammarna for de.
Framåt i zickzack rusade de och snodde runt inne i hallonsnåret. Allt närmare oss kom de och snart var de framme vid grindhålet. Delvis gömda bakom boden stod min man och jag häpna inför dramatiken, bara någon meter från grindhålet.
”Filma dem” väste jag till min man, som hade smartphonen i fickan och han lyfte försiktigt upp telefonen.
Men, detta räckte. Räven tvärstannade och stirrade på oss med ögon som glimmade i skuggorna under träden. Hinden hejdade sig också, slutade sparka och såg sig villrådigt om. Men kidet, (så litet det var) förstod ingenting, fortsatte in genom grinden och rusade rakt i famnen på mig! Förvånad tog jag ett snabbt steg åt sidan och kidet fortsatte som ett vitprickigt streck ner i trädgården och försvann bakom några krusbärsbuskar.
Räven stod villrådigt kvar någon minut, trampade tvekande hit och dit med sina svarta fötter och såg efter kidet. Men den vågade inte följa efter utan vände och försvann bort mellan träden och ut på grannens odlade fält.
Rådjurshonan stod som förstenad medan rävens svans rörde sig mellan hennes framben. När räven sprang iväg fortsatte hon inte jakten utan stod kvar och stirrade in i trädgården. Hon verkade inte särskilt rädd för oss, men hon stannade kvar i skogen och där ropade hon länge skällande efter sitt kid.
Omskakade avslutade min man och jag vår middag vid trädgårdsbordet medan kvällssolen långsamt sjönk i väster och medan svarthättan fortsatte att vackert flöjta, till synes helt oberörd av naturens dramatik.
Hade vi räddat ett litet kid till livet undrade vi – eller kanske rent av hindrat en kull rävungar att få bli mätta inför natten?
I gryningen några dagar senare såg jag från vårt sovrumsfönster rådjurshonan ligga ner och vila i hagen just där majnycklarna ännu blommade. Bredvid henne betade det lilla kidet.
Tunby en tisdagkväll i juni 2011
Helena Heyman
helena.heyman@telia.com, www.helenaheyman.se
Sagobygdens Blogg 