Vinklat inslag om vargen

Sagomuseet medverkade i Smålandsnytt 201-11-22.  Anledningen var att vi anmält vårt intresse för att få vargen Kynna till museet.
Tyvärr var inslaget hårt vinklat och nedklippt på ett sätt som gav en missvisande bild.
Jag vill framförallt påpeka tre saker.

  1. Vi är inte intresserade av någon dragkamp eller huggsexa kring vargen. Vi kommer inte på något sätt strida om att få vargen.
  2. Huvudskälet till att vi vill ha Kynna är att vi vill skapa dialog och ökad förståelse.  De muntliga berättelser skall användas som utgångspunkt och kompletteras med fakta om vargen.  Vi på Sagomuseet vet att berättelserna alltid fyllt en viktig funktion för att bearbeta det man inte förstår, väcka funderingar och känslor.
  3. När jag kommenterar debattklimaten i vargfrågan syftar jag på båda sidor i debatten.

Inslaget finns på SVT:s hemsida. Klicka er fram till smålandsnytt.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Grattis…

… säger vi idag till Thomas Bannerhed som fick Augustpriset för romanen Korparna. Ett litet mästerverk!

Skildringen är en nyttig påminnelse (inte minst till mig) att folktro inte enbart bjuder på spännande och fascinerande berättelser, utan även rädsla och begränsning.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Soldaten och kortleken

En soldat gick in till kaptenen och bad om permission för att gå till kyrkan. Men kaptenen fick reda på att soldaten hade en kortlek på sig. Därför frågade officeren honom, vilken nytta hade han av kortleken, på väg till kyrkan? Soldaten svarade så här:

— När jag tittar på esset så påminns jag om att vi har en enda Gud. Tvåan talar om för mig att Bibeln är uppdelad i två delar, Gamla och Nya testamentet. Ser trean, tänker jag på treenigheten, fyran symboliserar de fyra evangelisterna och femman de fem förståndiga jungfrurna som väntade på brudgummen. När jag ser på sexan vet jag att det var på sex dagar som Gud skapade världen och sjuan står för dagen då Gud vilade. När jag ser åttan tänker jag på de åtta rättfärdiga som Gud räddade när världen förstördes (Noa och hans hustru samt hans tre söner och deras hustrur) och när jag ser nian tänker jag på de nio spetälska som glömde tacka Frälsaren för att de hade blivit botade. Tian är de tio budorden förstås, knekten är djävulen, kungen, himmelens konung, medan damen är den välsignade jungfru Maria, himmelens drottning.

Daniel Onaca som tillägger att permissionen beviljades.

1 kommentar

Under Att berätta

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Mitt i naturen – en berättelse

Kvällssolen värmde, vinden mojnade. Vi njöt av en middag utomhus serverad på trädgårdsbordet under gamla avenboken. De första salladsbladen från trädgårdslandet smakade ljuvligt. Vi skålade för den efterlängtade sommaren medan svarthättan flöjtade ovanför oss – annars stilla och tyst.

Så bröts tystnaden brutalt av ett hjärtskärande skrik inifrån skogen! Ett barn som skriker, trodde vi först. Men, nej här fanns inga barn i trakten och absolut inte inne i vår skog. Det måste vara kattugglan som kände sig hotad bestämde vi oss för.

Men det skriket fortsatte. Det hördes allt tydligare, det kom närmare. Vi lämnade middagsbordet och rusade bort till hålet i staketet, en öppning mot skogen bakom boden. Det hjärtskärande ropet tilltog och inför scenen som utspelade sig framför oss trodde vi varken våra ögon eller öron!

Inne i skogen bland bokstammarna fullständigt flög ett litet vitprickigt rådjurskid mellan grästuvorna och skrek för sitt liv. Tätt bakom kidet rusade en räv och efter  räven, nära, ett vuxet rådjur. Då och då lyckades räven nafsa kidet i bakhasorna och det skrikande kidet föll omkull. Varje gång  störtade rådjurshinden fram och sparkade  räven medan kidet snabbt hann resa sig och kunde fortsätta sin flykt.

Allt gick i rasande fart, kidet först med räven i hasorna och hinden efter med klövarna kring rävsvansen. Vi hann knappt se eller fatta vad som hände. Så gick hinden i närkamp med räven. Hinden sparkade vilt omkring sig, måttade mot räven, som fick sig en smäll.

Kidet kunde inte vara äldre än några dagar men det lilla vettskrämda djuret fullkomligt flög fram mellan stenar och tuvor. De tre rörde sig som om de var en enda individ, fram och tillbaks mellan trädstammarna for de.

Framåt i zickzack rusade de och snodde runt inne i hallonsnåret. Allt närmare oss kom de och snart var de framme vid grindhålet. Delvis gömda bakom boden stod min man och jag häpna inför dramatiken, bara någon meter från grindhålet.

”Filma dem” väste jag till min man, som hade smartphonen i fickan och han lyfte försiktigt upp telefonen.

Men, detta räckte. Räven tvärstannade och stirrade på oss med ögon som glimmade i skuggorna under träden. Hinden hejdade sig också, slutade sparka och såg sig villrådigt om. Men kidet, (så litet det var) förstod ingenting, fortsatte in genom grinden och rusade rakt i famnen på mig! Förvånad tog jag ett snabbt steg åt sidan och kidet fortsatte som ett vitprickigt streck ner i  trädgården och försvann bakom några krusbärsbuskar.

Räven stod villrådigt kvar någon minut, trampade tvekande hit och dit med sina svarta fötter och såg efter kidet. Men den vågade inte följa efter utan vände och försvann bort mellan träden och ut på grannens odlade fält.

Rådjurshonan stod som förstenad medan rävens svans rörde sig mellan hennes framben. När räven sprang iväg fortsatte hon inte jakten utan stod kvar och stirrade in i trädgården. Hon verkade inte särskilt rädd för oss, men hon stannade kvar i skogen och där ropade hon länge skällande efter sitt kid.

Omskakade avslutade min man och jag vår middag vid trädgårdsbordet medan kvällssolen långsamt sjönk i väster och medan svarthättan fortsatte att vackert flöjta, till synes helt oberörd av naturens dramatik.

Hade vi räddat ett litet kid till livet undrade vi – eller kanske rent av hindrat en kull rävungar att få bli mätta inför natten?

I gryningen några dagar senare såg jag från vårt sovrumsfönster rådjurshonan ligga ner och vila i hagen just där majnycklarna ännu blommade. Bredvid henne betade det lilla kidet.

Tunby en tisdagkväll i juni 2011

Helena Heyman

helena.heyman@telia.com, www.helenaheyman.se

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Digitalt berättande i årskurs 9

En hel dag skulle jag  jobba med niorna. Från Kl 8 till 14 skulle de få skapa sina berättelser i ett ljud och bildprogram. Väl inne i klassrummet kände jag hur nervositeten kom över mig. Tonåringarna hängde med sina huvuden, gäspade högt och inledde med att fråga om när det blir rast.
– Det här kommer aldrig att funka tänkte jag och började trevande presentera dagen:

1. Bestäm dig för vad du vill berätta
2.  Gör ett skelett, gärna i form av en tecknad serie
3. Fota de bilder du behöver.
4. Lägg in bilder, musik och tal i programmet Photostory 3
5. De som vill avslutar med att visa sin film för kamraterna

Vi pratade om vad man kan berätta. Skall man återberätta eller skapa en egen fantasi historia? Vad behövs för att en historia skall funka? hur lång bör berättelsen vara?
När svaren klarnade, blev ocklså stämmningen bättre.  Ansiktena lystes upp, fniss och skratt hördes och serier skapades i hög fart.
När det väl fått sitt skelett godkänt, var det dags att greppa kameran för att fota. Några gav sig ut på gatorna, andra fotade i skolan.
– Otroligt, tänkte jag. Morgontrötta och viljelösa ungdomar hade på någon timme förvandlats till sprudlande filmskapare.Deras sätt att bemästra kamereror och datorprogram, var så imponerande. De tillhör en generation som behandlar modern teknik lika obekymrat som vi vuxna  hanterar en blyertspenna.  Några var dock fortfarande ängsliga inför att behöva tala in sin berättelse
– Jag låter så konstigt, sa någon
– Det är inte min grej, sa någon annan
– Du måste inte, men jag är övertygad om att du kan,  upprepade jag likt ett mantra.

När dagen gick mot sitt slut hade alla gjort minst en film, alla hade talat in i datorn och de allra flesta lyste av belåtenhet. Själv gick jag hem med  minnen från en ovanligt lyckad dag.

Mikael Thomasson

Undrar du hur resultaten blev? Titta på två av berättarverkstadens filmer här:

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Sultanen Alp Arslan och rebellen Youssuf

Det händer att en man står upp en vacker dag.                                                  Han skryter om sin makt och ropar:                                                                    Här är jag! Hans rykte varar blott en drömsekund,                                          Hans död står redan klart och ropar: Här är JAG!

Denna dikt tillhör en persisk poet som levde på 1100-talet. Omar Khayyam hette han. Han var en stor personlighet av sin tid. En lärd man. Han var läkare, poet, astronom, filosof, matematiker… Han bidrog till utformningen av den persiska kalendern t.o.m. I västerlandet är han känd mest för hans dikter. Han var upphovsman till ett hundratal fyrradiga strofer som kallas rubaiyat. Verserna som står i början av detta inlägg utgör just en sådan rubaiyat. Omar Khayyam arbetade som astronom åt Sultanen i Samarkand fast han levde nästan hela sitt liv i sin födelsestad Nishapur. Där är han begravd och där finns ett fantastiskt vacker gravmonument (som kan ses på nätet). Han var en livsnjutare. Det finns en hel del att berätta om denna… trevliga aspekt av hans liv, men jag avstår från det, för att jag vill berätta om en händelse som jag misstänker att det har inspirerat Omar Khayyam att skriva dikten ovanför.

Det var på den tiden då den turkiske sultanen Alp Arslan härskade. Sultanen förberedde ett militärtåg för att erövra Turkestan som låg i öster, bortom floden Oxus. Han tänkte inleda offensiven genom att erövra ett antal fästningar längs floden. Detta av logistiska skäll, som man säger idag. En av dessa fästningar var just Nishapur, staden där Omar Khayyam levde. Stadsborna erbjöd ett oväntat hårt motstånd. Sultanen fick belägra den under flera dagar tills stadens försvarare gav upp. Deras ledare var en tapper krigare vars namn var Youssuf. Efter att han sårades och fångades, fördes han till Sultanen, som var nyfiken på mannen som ställt till så mycket besvär för honom. Fången höll sig upprätt och stolt, mellan två jättelika karlar som höll honom hårt i var sin arm. Sultanen satt med korslagda ben på en träplattform täckt med alla slags mattor och kuddar. De bägge männen såg på varandra med utmanande blickar. Sedan sade segraren till sina soldater:

– Bind fast honom mellan fyra hästar och lått dem slita isär honom!           

Youssuf tittade på Sultanen med blicken fylld av förakt och utropade:               

– Så behandlar du den som slagits som en man? 

Sultanen svarade inte, utan vände bort ansiktet. Då tilltalade fången honom återigen:            

– Du, vekling, det är dig jag talar till!      

Då hoppade sultanen som stungen av en skorpion. (Det ryktades nämligen att härskaren var impotent.) Han grep sin pilbåge, lade an en pil och befallde vakterna att släppa fången. (Han ville inte riskera att skada dem.) Om det nu beror på upphetsning, brådska eller på att det är svårt att skjuta på så kort avstånd, så misslyckades sultanen att träffa Youssuf. Fången kastade sig över honom. Sultanen, som satt med korslagda ben på sin plats, försökte komma upp men fastnade med fötterna i mattorna, snavade och föll omkull. Youssuf var redan över honom. I handen hade han en dolk som han hade gömd i kläderna. Han körde den i sidan på Sultanen innan han själv blev ihjälslagen.

Efter fyra plågsamma nätter dog sultanen Arslan. Han dog pinad och bitter. Hans ord återfinns i krönikorna från den tiden och låter så här: Häromdagen såg jag mina trupper passera revy från en höjd. Jag kände jorden darra under deras steg och tänkte: ”Jag är världens herre! Vem kan mäta sig med mig?” Som straff för min arrogans och fåfänga, skickade Gud mig den eländigaste av människor, en besegrad, en fånge, en dömd på väg till dödsstraffet. Han visade sig vara mäktigare än jag. Han störtade mig från tronen. Han berövade mig livet.

Jag tror att det var just denna händelse har inspirerat Omar Khayyam att skriva sina verser.

Hört och förmedlat av sagosamlaren                                                                   och fredsälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning Angående Wärends Härads Arf-Delnings Rätt 26 Junii 1772

Bländasägnen berättar om hur småländska kvinnor besegrar danska inkräktare. Som tack för tapperhet och hjältedåd fick kvinnor i Wärend (häraderna kring Växjö) lika arvsrätt med männen. Här kan du lyssna på en kortfattad skildring av vad som sägs ha hänt.

På 1700-talet diskuterades denna arvsrätt. Kongl. Maj:t bekräftade alltså 1772 att denna, som man menade, urgamla rätt fortfarande skulle gälla framgent. Förordningen säger:

Och emedan af Riks-historien är bekant, att fordna Småländske Qwinnor, Wärends Landets Inbyggarres Mödrar, til oftannämnde förmons-rätt, gjort sig på et utmärkt sätt förtiente; Ett tacksamt minne af dräpeliga gerningar äfwen hos Swenska Qwinnokönet, för framtida och efterkommande therigenom uplifwas……wele Wi genom themma Wår Allmänna Förordning hafwa Wärends Härads Arfwe-Rätt för ewärdelige tider i nåder gillad och stadfästad.

Per Gustavsson

PS Sagomuseet har dublettex av förordningen. Intresserad av att köpa, kontakta per.gustavsson@telia.com

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Kultur- och museipedagogik för alla – En sägenresa

Vi vill att Sagomuseet ska vara tillgängligt för alla. Sedan ett år tillbaka driver vi därför  projeket: Kultur- och museipedagogik för alla.  Syftet är att utveckla en museipedagogik som på bästa sätt tillgodoser behovet hos funktionshindrade barn och ungdomar, framför allt de med utvecklingsstörning eller Aspbergerdiagnos.  Som en del i detta projekt gjordes  för en tid sedan en sägenresa för funktionshindrade. Några av deltagarna skriver här om sina upplevelser

Sägenresa 11-09-07

Vi gick till Sagomuseet. Vi åkte buss till olika ställen. Eva berättade många historier i bussen. Vi fick se en stor sten som såg ut som en gumma.

Vi fikade vid Ivars kyrka. Eva bjöd på mackor, dricka och sockerkaka. Ivars kyrka var en stor sten som Gud hade delat.

På Bolmarö säteri fick vi höra om när djävulen dansade med husfrun. De dansade fortare och fortare. Husfruns skor gick sönder och fotsulorna började blöda.

Drakarna gömde skatter vid Högarör. Människorna letade efter skatterna.

Sen åkte vi tillbaka till Sagomuseet. Då började det regna.

Kulturfabriken och Sunnerbogymnasiet var också med.

Av: Carl, Jonathan, Anton och Nicklas, 6-10, Kungshög

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta: Konungasjäl

2 kommentarer

Under Att berätta