Sagan om påskliljorna

En gång för länge sedan, såg påskliljorna annorlunda ut än idag. De hade sköra, genomskinliga vingar och kunde flyga. Sol-hannen och Mån-honan turades om att hålla dem sällskap. Varje morgon vaknade påskliljorna av solens strålar som smekte deras ansikten. Då sträckte de ut sina vingar och sög i sig några daggdroppar i gräset. Sedan flög de omkring över äng och fält. De lekte hela dagen tills det blev kväll. Vid mörkrets inbrott, när solen lämnade sin plats på himlen åt månen, lade sig påskliljorna. Sedan sov de djupt hela natten för Månen såg till att ingen kom och störde dem.

 

 

Påskliljornas drottning var den vackraste drottning som Solen någonsin sett. Och Solen visste vad han pratade om för att han hade sett mycket under sina dagliga rundor ovanför jordens yta. En dag viskade Solen detta i drottningens öra. Månen hörde det och blev ledsen. Solen och Månen kände varandra sen tidernas begynnelse och nattens drottning, som Månen kallades, var kär i Solen.

Gripen av svartsjuka ville hon ta död på alla påskliljorna, men Solen bad henne om nåd. Då bestämde Månen att påskliljorna får leva, men att de inte skall kunna flyga längre. De skulle bli av med sina vackra vingar och de ska få rötter i stället för att inte kunna förflytta sig från plats till plats. Dessutom bestämde Månen att blommorna skulle leva endast en månad om året.

Sedan dess, vaknar påskliljorna till liv varenda vår för att åter glädja sig av Solens varma strålar. Varje år påminner de människorna att de som straffas för kärlekens skull, lever i evighet ändå.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tranafton!

I kväll är det tranafton och i morgon är det första dagen på vårkvartalet, det är en ”räppadag” sägs det i Småland. På natten mellan dessa två dagar var hemliga makter i rörelse, precis som på nätterna kring jul och midsommarafton.

Nu skulle man inte längre tända ljus på kvällarna utan lägga sig när det började mörkna. Fick tranan se ett ljus brinna på natten skulle huset brinna under året eller skulle någon i familjen dö snart. På en del håll ansåg man att de som inte släckte ljuset skulle gå sömniga hela sommaren. Den som la sig sist tranaftonen skulle få sprickor i fötterna under sommaren. Ett sätt att avvärja detta var att springa barfota runt huset just i kväll.

Och glöm inte att hänga upp strumpan innan du somnar. På morgonen har tranan välsignat den med godis.

Mer om Tranaftonen kan du läsa på bloggen här.

Per Gustavsson

bild: http://www.fotoakuten.se

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En tredje berättelse från Storliens fjällvärld

Armfelts krigskassa vid Rundhögen
Hösten 1718 anföll Karl XII södra Norge. Samtidigt tågade general Armfelt genom Jämtland mot Trondheim. När Karl XII dog flydde Armfelt med sin armé på 5000 man tillbaka över de jämtländska fjällen. De överraskades av en hård snöstorm. Gevärskolvar och seldon användes som bränsle och soldaterna stod tätt ihop för att värma sig, men frös ihjäl stående. De som ännu levde lade sig över de döende för att få del av deras sista värme. Längs marschvägen låg liken i långa rader. 4000 man frös ihjäl på fjällen eller avled senare av frostskador. I Handöl står ett minnesmärke över denna fruktansvärda dödsmarsch.

Några karoliner kom utmattade fram till forsen vid Rundhögen en mil väster om Handöl. Där slog de sönder sina gevär och eldade upp kolvarna för att få lite värme. Nästa dag fortsatte de sin vandring. De var utmattade och sjuka, och måste spara sina krafter så mycket som möjligt. De tvingades lämna kvar det sista som de hade släpat med sig, bland annat krigskassan. De grävde ner den och tänkte väl, att om de bara överlevde den sista strapatsen fram till bebodda trakter, så skulle de senare återvända och hämta rikedomen.

På sin dödsbädd lär general Armfledt sagt:
– Den som finner mitt bläck, han finner min skatt.
De hade bläckat, alltså huggit märken i björkar, där de grävt ner skatten. Och många har sökt efter den krigskassan. Men än i denna dag är det ingen som hittat den.

Två karlar från Handöl bestämde sig för att leta efter skatten. De tog med sig mässhaken från Handöls kapell, för de trodde att den skulle skydda dem mot allt övernaturligt som kan hända när man söker efter en skatt. När de kom fram till forsen vid Rundhögen fick de syn på en underlig gestalt som mumlade:
– Vilken ska jag ta först?
– Inte mig, skrek den ene förskräckt.
Och båda rusade där ifrån det fortaste de kunde. Hade de varit tysta den gången hade de funnit skatten, säger folk i Handöl.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Printzsköldsmonumentet

Ännu en minnessten står vid Skurdalssjön. Det är en runliknande sten som är rest över hovmarskalk Printzskölds söner Oscar och Erik, 21 respektive 19 år, som båda omkom i en snöstorm nyårskvällen 1908/1909. De var på väg på skidor till dansen på Storliens högfjällshotell.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Stenen i Grönan dal

Jag har åkt skidor i Storlien. En dag skidade jag till Skurdalssjön där den sägenomspunna Stenen i Grönan Dal står på den svenska sidan nära riksgränsen mot Norge. Nu var jag inte ända framme vid stenen, eftersom vädret var dåligt, och inte mycket finns att se på vintern när snön ligger djup.

En gammal spådom är knuten till stenen. Den berättar att så länge stenen står skall jorden bestå, men när den faller omkull är domedagen nära.

En tolkning av ristningen i stenen lyder:

När svenska män taga utländska seder
Kyrkor och kloster rivas ner
Än står stenen i Grönan dal

När skalkar och bovar trivas
Och ärliga men utdrivas
Än står stenen i Grönan dal

När präster bliva bönder
Och bönder bliva vidunder
Då ligger stenen i Grönan dal.

Sägnen säger att det är siarmunken Helge broder Staffan, som ofta förväxlas med Hälsinglands apostel, som ristat stenens vers. Den skulle då varna för reformationen och den lutherska läran.

Men den påstådda inskriften har också använts i precis motsatt syfte. Stenen i Grönan dal i Jämtland nämns första gången i en visa diktad av kyrkoherde Jesper Marci. Han var en hård luthersk kritiker av den återgång till den katolska läran som an ansåg höll på att ske i Sverige under Johan III:s tid. Texten är då liten annorlunda. Hela visan tog Geijer och Afzelius med när de sammanställda sin utgåva av Svenska folkvisor på 1800-talet.

Erik Dahlberg ansåg stenen så märkvärdig att han återgav den i sitt bildverk Suecia Antiqua, som skildrar historiska platser, städer och byggnadsverk. Det var den ena platsen från Jämtland som var med i detta storslagna verk.

När Herman Hofberg 1882 utgav Svenska folksägner, den  första större svenska sägensamlingen, tog han med Stenen i Grönan Dal som den enda berättelsen från Jämtland.

Lärda män har under århundraden diskuterat stenens inskrift och en del har hävdat att det i själva verket är en gränssten med inristade landskapstecken. Eftersom pilgrimer har passerat genom Skurdalspasset under århundraden har ristningarna också tolkats som heliga kors. Sanningen är nog att det är naturen som skapat inristningarna.

Sägnen om Stenen i Grönan dal med sin spådom är i själva verket ett vandringsmotiv. Den är knuten till en sten på Jylland och till en sten i Visby ringmur med årtalet 1772.

Per Gustavsson

Foto från 1930-talet efter konservering.

Litteratur för den som vill läsa mer:
Nils Ahnlund: Helge Broder Staffan. I Oljoberget och Ladugårdsgärde. Stockholm, 1924.
C J Bergman: Gotländska skildringar och minnen. 2 uppl 1906 s. 40ff
Eric Festin: Stenen i grönan dal. På skidor 1935.
Jonas Bid. Renhorn: Stenen i Grönan dal. Tansbyn 1953, Nytryck och översättning av en avhandling på latin från 1737.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Östregårdskolan i Växjö har genomgått en berättarverkstad

Mikael och Siw har varit på skolan under våren. Onsdagen den 21 kommer klass 5 för att guidas runt i Sagomuseet.
Här är foton på några eleverna som berättade inför sina kompisar.
Bra gjort!

Siw Svensson

Detta bildspel kräver JavaScript.

1 kommentar

Under Att berätta

Berättarnätet Kronboberg stödjer berättaraktivitet i Ghana

Vi fick ett brev från Sophie Åström i Göteborg som varit med om att återuppliva det muntliga berättandet i Bolgatanga i norra Ghana. Nu var pengarna slut och de sökte hjälp för att kunna fortsätta med berättarverksamheten. Läs mer om verksamheten här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Trädet Morcov-gros i dalen

En gång, för länge sedan, när ingen människa levde på jorden, fanns det bara djur överallt. De jagade inte varandra, för att på den tiden brukade de äta bara gräs och frukt. Alla djur, stora och små, levde och lekte tillsammans. De var nöjda och glada allihop för att det fanns gott om gräs på marken och träden dinglade av frukt. Men en dag slutade regnen att komma. Det blev torka. Djuren hade inte längre tillräckligt med mat och de började bli hungriga. Gräset vissnade och frukten i träden skrumpnade. Det var inte alls roligt.

Mitt i en bergdal växte ett fantastiskt träd. Det bar underbara frukter, orangea, söta och saftiga. Men djuren kunde inte äta av dem för trädet var för högt och stammen var hal som glas. Inget djur kunde klättra upp i det. Djuren tänkte skaka trädet så att frukterna ramlade ner på marken, men… stammen var för tjock. De kunde inte få det att svänga alls. Så, vad skall man göra?

– Hur skall vi komma åt frukterna, frågade de hungriga djuren varandra?

– Jag springer och frågar igelkotten i bokskogen, sade haren. Han vet nog vad vi ska göra.

– Nej, det är inte en bra idé, sa de andra djuren. Du är för liten för att gå. Du kommer att glömma vad igelkotten säger till dig. Bättre om någon av de stora djuren går dit.

Då talade kronhjorten, som var djurens kung i skogen:

– Jag tycker att björnen är den mest lämplige för detta uppdrag.

Så blev det att björnen gav sig iväg till igelkotten efter svar. Det tog en stund för björnen att komma till bokskogen. Väl framme hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. I dalen står ett träd med frukter som skulle räcka till åt oss alla, men frukterna ramlar inte ner. Vet du kanske hur vi ska få tag på dem?

– Visst vet jag det, svarade igelkotten. Trädet släpper ner sina frukter om ni ropar namnet på det.

– Men för att ropa detta namn, måste vi veta vad det heter, sade björnen. Och det vet vi inte.

– Jag ska säga till dig vad den heter, sade igelkotten. Sedan kan du avslöja det för alla djuren som sitter och väntar på dig där borta. Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun-de-ros”

Björnen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett acaciaträd. Uppe i trädets krona såg han en honungskaka. Björnen var hungrig, så han tänkte att det skulle smaka gott! Han klättrade upp i acaciaträdet och tog ner honungskakan. Det var precis så som han misstänkte: full med smaskig honung! Björnen åt upp all honung och blev proppmätt. Sedan blev han sömning. Han tänkte: ”Bäst jag sover en stund. Det kan inte vara så farligt om jag kommer en timme senare till dalen.” Björnen lade sig och sov. Men det var inte bara en timme, utan en hel dag sov han. När han vaknade fortsatte han sin väg hem. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på björnen, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände björnen. På väg hit stannade jag vid ett träd, tog mig en tupplur och när jag vaknade, var igelkottens ord helt borta. Jag kan inte komma ihåg dem.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Mest missnöjd var djurens konung, kronhjorten. Den banade björnen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag. Du lade dig för att sova, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter sova flera månader under året och andra djur skall springa ifrån dig, när de ser dig komma nära.

 Efter dessa ord förstod djuren att de måste fråga igelkotten igen. Haren ville själv springa ditt, men de andra djuren motsatte sig igen:

– Neeej, du är för liten för det! Du klarar inte en sådan viktik sak.

 Kronhjorten föreslog att vargen skulle ta på sig uppdraget. Vargen gav sig iväg och efter ett tag kom han fram till bokskogen. När han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. Björnen som vi skickade till dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och väntar på att jag skall komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Kan du hjälpa mig?

– Visst kan jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Men för att göra det, måste vi veta vad trädet heter, sade vargen.

– Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun- de-ros”, svarade igelkotten.

Vargen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett fält full med honungsmeloner. När han såg det kunde han inte låta bli att stanna och smaka på en. Han åt upp den. Sedan åt han en till och en till. Han åt så mycket att han knappt kunde stå på sina ben. Sedan fortsatte vargen sin resa, men han gick mycket långsamt för han var så mätt. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på honom, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände vargen. På väg hit stannade jag vid ett melonfält, åt några stycken och så glömde jag vad igelkotten sade.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Kronhjorten, djurens konung, banade vargen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag och frossade på meloner, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter inte längre tycka om varken frukt eller grönsaker. Och alla adra djur kommer att vara rädda av dig.

Då blev djuren tvungna att skicka någon till igelkotten igen. Haren erbjöd sig på nytt. Denna gång var det ingen som protesterade. Haren sprang iväg till bokskogen och när han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, björnen och vargen som var hos dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och hoppas på att jag ska komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Vill du hjälpa mig?

– Visst vill jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Och vad heter trädet, frågade haren?

Igelkotten berättade för haren, vad trädet hette, det lilla djuret tackade för rådet och skuttade hem.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade djuren, när de möte honom?

      – Den sade att vi alla ska ställa oss under trädets krona och ropa: ”Morcov-gros-bon-de-ros”.

Djuren samlades alla under trädet och började upprepa ramsan: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Flera gånger i följd. Och vet ni, vad som hände? Frukterna började falla! Det var som ett skyfall: pam, tapam, taratapam, taratarapampam!… Frukterna bara föll och föll. Djuren åt så mycket det orkade. De tackade haren och en av dem sade:

      – Vi har lärt oss en läxa. Nu vet vi att alla är viktiga, hur stor eller liten man än är.

     Nästa dag, när de blev hungriga igen, ställde de sig under trädet och ropade: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Och frukterna började falla ner igen. Alla var orangea till färgen, röda och saftiga. [Vet ni vad det var för frukter? Morötter! Fast morötter är ingen frukt, utan grönsak. Men på den tiden var de så.] Och sedan dess växer morötterna inte längre på trädet, utan de växer ur jorden, så att den lilla haren kan äta sig mät på dem.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Finns det ett bra ord för det vi gör?

Jack Dalton är Storyteller, men vad är du och jag?Jack Dalton är Storyteller, men vad heter det på svenska?

Och vad sysslar du med då? Med jämna mellanrum får jag den frågan och jag vet aldrig riktigt vad jag skall svara. Oftast förklarar jag noggrant vad jag gör, det brukar bli en mindre föreläsning. Anledningen är att det helt enkelt inte finns något bra ord för det jag sysslar med. Muntlig berättare låter träigt likt en stubbe och dessutom fattar folk inte vad det är. Sagoberättare får människor att nicka som om de förstod, men det gör de inte. Storyteller är engelska och dessutom förknippas det numera med varumärken och marknadsföring. Vad kallar du dig? Finns det något bra ord för det vi gör?

7 kommentarer

Under Att berätta