En gång, för länge sedan, när ingen människa levde på jorden, fanns det bara djur överallt. De jagade inte varandra, för att på den tiden brukade de äta bara gräs och frukt. Alla djur, stora och små, levde och lekte tillsammans. De var nöjda och glada allihop för att det fanns gott om gräs på marken och träden dinglade av frukt. Men en dag slutade regnen att komma. Det blev torka. Djuren hade inte längre tillräckligt med mat och de började bli hungriga. Gräset vissnade och frukten i träden skrumpnade. Det var inte alls roligt.
Mitt i en bergdal växte ett fantastiskt träd. Det bar underbara frukter, orangea, söta och saftiga. Men djuren kunde inte äta av dem för trädet var för högt och stammen var hal som glas. Inget djur kunde klättra upp i det. Djuren tänkte skaka trädet så att frukterna ramlade ner på marken, men… stammen var för tjock. De kunde inte få det att svänga alls. Så, vad skall man göra?
– Hur skall vi komma åt frukterna, frågade de hungriga djuren varandra?
– Jag springer och frågar igelkotten i bokskogen, sade haren. Han vet nog vad vi ska göra.
– Nej, det är inte en bra idé, sa de andra djuren. Du är för liten för att gå. Du kommer att glömma vad igelkotten säger till dig. Bättre om någon av de stora djuren går dit.
Då talade kronhjorten, som var djurens kung i skogen:
– Jag tycker att björnen är den mest lämplige för detta uppdrag.
Så blev det att björnen gav sig iväg till igelkotten efter svar. Det tog en stund för björnen att komma till bokskogen. Väl framme hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. I dalen står ett träd med frukter som skulle räcka till åt oss alla, men frukterna ramlar inte ner. Vet du kanske hur vi ska få tag på dem?
– Visst vet jag det, svarade igelkotten. Trädet släpper ner sina frukter om ni ropar namnet på det.
– Men för att ropa detta namn, måste vi veta vad det heter, sade björnen. Och det vet vi inte.
– Jag ska säga till dig vad den heter, sade igelkotten. Sedan kan du avslöja det för alla djuren som sitter och väntar på dig där borta. Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun-de-ros”
Björnen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett acaciaträd. Uppe i trädets krona såg han en honungskaka. Björnen var hungrig, så han tänkte att det skulle smaka gott! Han klättrade upp i acaciaträdet och tog ner honungskakan. Det var precis så som han misstänkte: full med smaskig honung! Björnen åt upp all honung och blev proppmätt. Sedan blev han sömning. Han tänkte: ”Bäst jag sover en stund. Det kan inte vara så farligt om jag kommer en timme senare till dalen.” Björnen lade sig och sov. Men det var inte bara en timme, utan en hel dag sov han. När han vaknade fortsatte han sin väg hem. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på björnen, när han kom fram.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?
– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände björnen. På väg hit stannade jag vid ett träd, tog mig en tupplur och när jag vaknade, var igelkottens ord helt borta. Jag kan inte komma ihåg dem.
Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Mest missnöjd var djurens konung, kronhjorten. Den banade björnen med dessa ord:
– Du struntade i ditt uppdrag. Du lade dig för att sova, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter sova flera månader under året och andra djur skall springa ifrån dig, när de ser dig komma nära.
Efter dessa ord förstod djuren att de måste fråga igelkotten igen. Haren ville själv springa ditt, men de andra djuren motsatte sig igen:
– Neeej, du är för liten för det! Du klarar inte en sådan viktik sak.
Kronhjorten föreslog att vargen skulle ta på sig uppdraget. Vargen gav sig iväg och efter ett tag kom han fram till bokskogen. När han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. Björnen som vi skickade till dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och väntar på att jag skall komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Kan du hjälpa mig?
– Visst kan jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.
– Men för att göra det, måste vi veta vad trädet heter, sade vargen.
– Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun- de-ros”, svarade igelkotten.
Vargen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett fält full med honungsmeloner. När han såg det kunde han inte låta bli att stanna och smaka på en. Han åt upp den. Sedan åt han en till och en till. Han åt så mycket att han knappt kunde stå på sina ben. Sedan fortsatte vargen sin resa, men han gick mycket långsamt för han var så mätt. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på honom, när han kom fram.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?
– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände vargen. På väg hit stannade jag vid ett melonfält, åt några stycken och så glömde jag vad igelkotten sade.
Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Kronhjorten, djurens konung, banade vargen med dessa ord:
– Du struntade i ditt uppdrag och frossade på meloner, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter inte längre tycka om varken frukt eller grönsaker. Och alla adra djur kommer att vara rädda av dig.
Då blev djuren tvungna att skicka någon till igelkotten igen. Haren erbjöd sig på nytt. Denna gång var det ingen som protesterade. Haren sprang iväg till bokskogen och när han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, björnen och vargen som var hos dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och hoppas på att jag ska komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Vill du hjälpa mig?
– Visst vill jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.
– Och vad heter trädet, frågade haren?
Igelkotten berättade för haren, vad trädet hette, det lilla djuret tackade för rådet och skuttade hem.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade djuren, när de möte honom?
– Den sade att vi alla ska ställa oss under trädets krona och ropa: ”Morcov-gros-bon-de-ros”.
Djuren samlades alla under trädet och började upprepa ramsan: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Flera gånger i följd. Och vet ni, vad som hände? Frukterna började falla! Det var som ett skyfall: pam, tapam, taratapam, taratarapampam!… Frukterna bara föll och föll. Djuren åt så mycket det orkade. De tackade haren och en av dem sade:
– Vi har lärt oss en läxa. Nu vet vi att alla är viktiga, hur stor eller liten man än är.
Nästa dag, när de blev hungriga igen, ställde de sig under trädet och ropade: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Och frukterna började falla ner igen. Alla var orangea till färgen, röda och saftiga. [Vet ni vad det var för frukter? Morötter! Fast morötter är ingen frukt, utan grönsak. Men på den tiden var de så.] Och sedan dess växer morötterna inte längre på trädet, utan de växer ur jorden, så att den lilla haren kan äta sig mät på dem.
Sagobygdens Blogg 