Bergtagen av trollen

Många av oss har nog någon gång blivit stående framför en mossig bergvägg, som mäktig och väldig reser sig mot himlen. I det ögonblicket är det inte svårt att förstå hur folktron och berättelserna om trollen i bergen en gång kom till. Det är lätt att föreställa sig en port in i berget, som leder in till en bergasal, och det är lätt att tänka sig hur det skulle kunna se ut där inne i berget hos trollen.

Jag håller just nu på att skriva ett föredrag om berget som övernaturlig plats och sägner och föreställningar kring bergtagning – så kallades det när olyckliga människor lurades in i berget av trollen och sedan hölls fångna där. Det är ett fascinerande och spännande ämne, som säger mycket om den gemensamma fantasivärld som vävts samman och traderats genom folkloren i generation efter generation.

Men det finns även en annan sorts historia att berätta här. En del av dem som sade sig ha blivit bergtagna av trollen tog senare tillbaka sina berättelser och bekände att de helt enkelt hade velat hålla sig undan ett tag. De hade gått ut i skogen för att få vara i fred och när de kom hem skyllde de på trollen för att förklara var de hade hållit hus. Bergtagning var också ett sätt att söka förklaring till vart människor (eller djur) som gått vilse i skogen och kanske dött i ensamhet ute i vildmarken, hade tagit vägen.

Tron på troll fanns främst i södra och mellersta Sverige (i norra Sverige dominerades traditionen av tron på vittror och till dessa knöts sägner och föreställningar som i söder hörde samman med trollen och vättarna). Trollen troddes leva i berg, under stora stenblock, i gravhögar eller i skogen. Deras liv var väldigt likt människornas liv – de firade bröllop, bryggde öl, höll sig med boskap, bakade bröd och spann garn. Många sägner berättar om troll och människor som levde på vänskaplig fot med varandra och gjorde varandra tjänster men de flesta handlar om hur farligt det kunde vara att ha med troll att göra.

De var kända för sin list, så det gällde att vara vaksam för trollen kunde vara svåra att känna igen. I vissa uppteckningar sägs det att trollen var mörka och fula men de flesta berättar att trollen såg ut som människor. De kunde dock förvända synen på folk de mötte och visade sig ofta som ovanligt vackra och rikt klädda människor med många smycken. Det bästa sättet att avslöja ett troll var att använda ett kristet ord eller tecken – trollen (liksom andra övernaturliga väsen) kunde inte tåla dessa.

Den som blev bergtagen lurades in till trollen i berget och hölls fången där. Detta kunde till exempel ske om man var oförsiktig nog att äta eller dricka av det som trollen bjöd. I vissa berättelser sades det att trollen förvände synen på de bergtagna, så att de trodde att trollens boning var fyllda av guld och andra rikedomar fast det egentligen var fattigt och eländigt. I berget fick människorna arbeta hårt men ibland hände det också att de gifte sig med ett av trollen och fick barn därinne.

Att bli fri från bergtagningen var ofta svårt men ibland räckte det att den bergtagne själv uttalade Guds namn eller gjorde ett kristet tecken så slapp han eller hon ut ur berget.  I andra berättelser hjälpte prästen till att få ut den fångne, genom att se till att kyrkklockorna klämtade så högt att det hördes ända in i berget eller själv kom ut i skogen och läste böner utanför berget.

Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet

4 kommentarer

Under Att berätta

Tora Wall – ny gästbloggare

Vi tackar Neppe Pettersson för hennes personliga blogginlägg. På Ljungby berättarfestival 15-19 juni kan du möta henne som berättare och kursledare. Missa inte det!

Nu hälsar vi Tora Wall välkommen som bloggare. Hon arbetar som folklorist på Nordiska museets arkiv, där hon ansvarar för museets folkloristiska material. Där finns uppteckningar om folktro, sagor, sägner, ordspråk, gåtor, lekar, visor och mycket mer. I skrivande stund ägnar hon sig mycket åt trollsägner och föreställningar om dödsväsen.

I morgon kommer hennes första inlägg. Det handlar om troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Berättande för alla

Bild

 

Idag har jag haft den sista träffen med min grupp i projektet ”Museipedagogik för alla” I ett och ett halvt år har jag träffat barnen från  Kungshögskolans särskola. Det har varit en otroligt stark upplevelse för mig. Jag oroade mig mycket för det första berättande och ännu mer sedan lärarna sagt att jag skulle ta en lång saga och berätta samma saga varje gång. Jag tyckte det lät konstigt och jag visste ju inte då hur kloka dessa lärare på skolan var/är. Pinkel blev mitt val. Efter första berättarstunden kände jag mig ganska misslyckad, det var bara en pojke som verkade tycka om sagan. Men redan nästa gång började jag förstå deras språk och tolka glädjen. Pinkel sprider alltid glädje och lycka hos barn men under de här berättarstunderna slog han alla rekord.

 

Bild

Läsåret därefter skulle jag berätta ”Lilla Rosa och Långa Leda” , men det var en miss. Där fanns ett elakt troll men hon var smilig och listig, inte alls som Pinkels trollkäring som vrålade och skrek när hon blev lurad. Hjälten var söt, tålmodig och vänlig medan Pinkel var lurig, glad och en riktig kanalje. Lilla Rosa förde ingen glädje in i barnens liv och var därför helt ointressant. Så bytte jag till ”Bocken som inte vill gå ur ärtlandet” och till berättelsen om ankungen som vill låta som alla djur hon möter. Nu blev det lyssnande av för visst är bocken festlig som buffar alla i magen. Till och med trollet, som kom smygande ut ur skogen för att köra bort bocken, fick sig en knuff och började gråta sitt trollyl. Och ankungen! Till slut går det inte att hålla igen skrattskriken när man vet hur tokigt det låter när ankan försöker sjunga som en koltrast.

Bilderna är från vår sista träff, Steve, Sagomuseets fotograf har tagit dem. Jag älskar bilden på flickan som skrattar så stort. En gång när Pinkel var ovanligt vild började hon gråta. Jag blev så rädd och for fram för att trösta henne. Då smekte hon min hand medan tårarna rann som pärlor och fick mig att förstå att det var glädjetårar.

Så mycket jag lärt mig av vuxna och barn i den här gruppen: Glädjen är den vackraste gåvan Vår Herre gett oss. Och en glädje, hur ynka liten den än är, ska tas emot av hela Din kropp och själ. En glädje får man inte hasta över.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

När freden kommer – Det vinnande bidraget i Ljungby Sagotävling 2012


Lukas Alhbin heter femteklassaren som vann

Året var 1500 e.kr i landet Skiing, där var det fred, men när Horrox kom till landet blev det annorlunda. De intog huvudstaden Arrason, brände hus och byar. Till slut måste Skiing ge upp. Dom kunde inte stoppa den maktgalna kungen och hans son. Allt hopp dog ut när motståndsrörelsen försvann.

– Du! Ja just du, ge mig min häst.
Yla såg på soldaten och svarade.
– Ja, ja herrn… förlåt herrn.
– Ditt lilla gatubarn … Va, var det din tröga far som satt dig i arbete?
– Nej herrn jag har ingen far bara min mor och syster.
– Aaagghh tid ditt dumma barn slösa inte min tid på det här.
– …Ja herrn.
Yla trodde inte att soldaterna skulle vara så läskiga. Mor hade sagt att det var lätt att sköta stallet åt Ednill. Att det inte kom så många vakter, men jo, det var rätt så ofta det kom en hel patrull. Yla gick till Ednills hus för han var trött på att vakterna trakasserade honom. Ednill stod redan vid dörren och väntade.
– Du vet att du har hållit dig längst. Två dagar alla andra barn har bara klarat två timmar.
– Mm.. Du Edmill jag tror jag vill sluta arbeta med hästar.
– Va?!
– Ja jag tror inte att jag kan arbeta hos dig längre.
– Okej här är dina pengar. Sköt om dig.
Yla vände sig inte om, det kändes hemskt när alla soldaterna hade varit så taskiga mot honom. Vad fick han för det, jo sju silvermynt? Sju silvermynt! Ilskan kokade inom honom. Men vad kunde han göra.

– Mor, syster jag är hemma nu.
Hej gubben sa Ylas mor, hon hette Kijana.
– Hur mycket pengar fick du?
Yla gav henne silvermynten.
– Sju silvermynt! Det räcker bara till två mjölsäckar.
– Är Claudia där uppe?
– Ja hon ritar.
Yla gick upp för trappan till hans och Claudias rum.
– Hej syster, vad gör du?
– Oh, hej Yla. Jag ritar en teckning.
– Vad ritar du?
– En bild där Romulus Horrox och hans dumma son blir hängda i Arrason.
– Claudia! Du får inte rita eller skriva så.
– Varför? Du hatar dom ju också.
– Ja men vi kan bli hängda för den här teckningen, förstår du inte det?
– Förlåt Yla jag förstod inte.
– Jag godtar din ursäkt men ta det lugnt fram till min födelsedag bara.
– Okej. Är det kul att vara sjutton?
– Nej du syster, Man luktar illa och får finnar. Gå och lägg dig nu innan mor säger till.
– Okej, God natt Yla
– God natt.

Samma natt red Romulus med sina soldater in i Ylas by.
– Alla medborgare skall samlas på torget annars bränner vi ner era hus.
Yla vaknade plötsligt när soldaterna tog ut Kijana och Claudia ur huset. Dom gick inte in i hans rum. När dom hade gått skyndade Yla att klä sig och springa ut till torget. Han såg Romulus lägga snaror runt folks halsar. Plötsligt började han gråta, han såg sin mor där borta. Romulus började tala.
– Vi har samlats här idag för att en av er idioter har stulit något som tillhör mig. Vill någon erkänna vad dom har gjort?
Alla bara stod och såg på, ingen erkände något.
– Okej som ni dumma Skiinger vill ha det. Min son vill du dra i spaken?
– Med nöje far.
Yla sprang mot sin mor men han kom försent. prinsen drog i spaken och Ylas mor försvann, för alltid.
– Bränn ner byn med Zarm, det var länge sedan han tände eld på något.
Plötsligt blev himlen svart. Det var Zarm, Romulus drake från underjorden. Odjuret började spruta eld. Alla byborna sprang, någon puttade Yla. Han började gråta. Nu dör jag sa Yla till sig själv. Någon trampade på honom. Han föll ihop.

– Du Yla vakna, kom igen vakna!
Yla vaknade och såg upp mot taket, han var i Ednills stall.
– Hej Ednill vad hände?
– Jag hittade dig i en massa aska vid torget, hela byn är uppbränd utav Horrox. Mitt stall stog kvar, men alla andra…
Ednill drog ett finger över halsen.
– Mor, Syster!
– Tyst, sa Ednill, skrik inte soldaterna hittar oss då.
Yla började komma ihåg natten då hans mor dog, och Claudia vart var hon?
– Här, klä på dig det här, och om någon frågar så är det här din syster.
En flicka kom in i stallet, det var Claudia.
– Det är min syster.
– Du fattar snabbt.
– Nej det är min syster på riktigt. Claudia!
– Yla! Ropade systern.
Båda syskonen kramade om varandra.
– Claudia hur kom du undan vakterna?
– Mor puttade bort mig när vi kom fram vid torget. Vakterna brydde sig inte om mig. Mor ville att du skulle ha denna.
Hon höll i ett paket. Yla såg på paketet och undrade vad det var i det. Han öppnade det. I lådan låg det en dolk, precis den som han hade önskat sig från affären. Han ville så gärna ha den och nu var den, i hans händer. Claudia och Ednill såg förbluffade på dolken, mest Ednill.
– Var kommer den ifrån? Jag känner igen den, sa Ednill
– Vid Herr Sens affär, du vet gränden där vid brunnen.
– Ja men den kniven har motståndsrörelsens tecken!
– Ednill, vi kan spåra var den kommer ifrån va? Sa Claudia med spänning i rösten.
– Ytterst möjligt sa Ednill men vi frågar Herr Sens om vi nu hittar honom, om vi kan få veta vart den kommer ifrån.
Alla reste sig och började gå mot byn. Yla tyckte synd om folket i byn. Vart han än tittade med sina ögon såg han människor som stod vid sina nerbrända hus och grät.
– Så här är det nu, sa Ednill
Framför dem stod Herr Sens och grät utanför sin butik som var till största delen nerbränd.
– Mitt hus, min butik, snyftade Sens. Se vad dom gjorde med mitt, jag hade allt jag ville ha men dom sablarna tog allt.
– Herr Sens, sa Claudia med sorgen i rösten, vart kommer denna dolk ifrån.
– Jag vet inte, sa Sens och slutade gråta, men jag vet dess historia. Allt började när trollkarlen i norr gjorde en, nej flera dolkar. om man sticker dom i Romulus hjärta dör han, soldaterna, sonen och hans drake.
Ednill tittade på Sens som om han ville lägga till en bit i historien.
– Det sägs att det skall göras av en pojke med nobelt hjärta, sa Herr Sens
Alla tittade på Yla. Ednill la sin hand på Ylas axel
– Det är du, sa Ednill.
Claudia sprang fram och kramade sin bror.
– Mor har sagt att Horrox gör hemska saker. Han dödar folk. Jag vill inte att du skall dö, snyftade hon
Yla såg på sin gråtfärdiga syster
– Claudia! Om Ednill säger att jag kan få slut på allt lidande, så måste jag försöka. Han nickade åt Ednill.
– Jag gör det, sa Yla och kände sig vuxen. Herr Sens, ta hand om min syster medan jag och Ednill letar efter motståndsrörelsen.
Sen nickade till svar
– Vänta, ta dem här.
Herr Sen gav Yla och Ednill var sin rustning
– Lycka till
– Du med, sa Yla

Ednill och Yla såg snart en man med huva. Han såg ut att vara tjuv eller spion
– Eehum, ursäkta, vet du var hm… hm… ligger, viskade Ednill
Mannen såg upp, gick fram till en dörr och knackade tre gånger, den öppnades.
De gick in. Det såg ut som alla där inne var tjuvar eller gamla soldlater.
– Vad vill ni, sa en man som satt på en slags tron
– Gå med i kampen, sa Ednill
– Är det du? Sa mannen och tittade på Yla och log. Har du dolken?
Yla visade dolken
– Ja, se på maken. Det är du, sa mannen. Jag heter Niccolo. Vi kan ta dig till Romulus. När du dödar hans svarta hjärta så försvinner även hans medhjälpare. Vi offrar våra liv om det behövs
Yla såg på Niccola
– När börjar vi, sa Yla
– Vid gryningen, sov så länge du kan.

Yla låg på golvet och tänkte på vad som skulle hända. Han skulle ta Romulus liv. Han tänkte också på sin mor, han skulle få hämnas på allt, inte bara hans mor. Han hörde Niccolos röst.
– Stig upp mina tappra soldater, vem vill ha stekt Romulus till frukost.
Niccolo skakade på yla som fortfarande sov.
– Du vakna detta är din stora dag.
Efter att alla hade stigit upp och tagit på sig sin rustning ställde alla upp utanför huset. Alla stod i led. Det var fyra led med tjugo man i varje.
– Vi går, sa Niccolo.

Det var några kilometer till mörka slottet. Det var där Romulus bodde. Yla gick jämte en man som såg gammal ut.
– Vi hade nästan förlorat hoppet. Horrox står för skugga, han skapar nya krigare varje dag med hjälp av hans svarta magi. Till och med hans son är gjord av svart magi, Zarm med.
Yla rös av vad mannen hade sagt, vem vill leva ett sådant liv?
– Halt!
Det var en Horrox soldat längre fram.
– På order av Horrox döms ni för förräderi.
– Ääääh håll mun, sa en av motståndsmännen.
En av dem sköt soldaten med ett armborst. Han blev till aska. I askan formades Romulus ansikte. Alla fortsatte marschera. Det hände många gånger. Nu var de framme vid slottet.
– Okej vi gör såhär, sa Niccolo som såg ut att ha längtat tills den här dagen. Vi ”låtsas” att vi ger upp och då öppnar de portarna. Vi går in till gårdsplanen, Romulus håller säkert ett tal om att han har segrat. Vi tar upp våra vapen och du,
Niccolo pekade på Yla.
– Om vi dör måste du ändå döda Horrox.
Ednill nickade:
– Vad som än händer.
– Okej, svarade Yla med tyst röst.
– Hallå Romulus din fega råtta! Vi ger upp! Hör du din döva mullvad vi ger upp!
Vid muren stod Romulus med många vakter och sin son.
– Oh , nä men är det inte barbaren Niccolo som äntligen ger upp.
Romulus vinkade med handen och portarna öppnades. Yla och soldaterna gick in. Gårdsplanen var ett hemskt ställe. Hela gårdsplanen var täckt av sand och blod på marken. Här hade många blivit avrättade. Plötsligt var Romulus framför dem.
– Denna dag är en stor dag, en stor dag för mig, sa han
– Mer än du tror, sa Niccolo.
– Attack! Skrek motståndsmännen
Romulus flydde in i borgen med sin son.
– Fort Yla, följ mig, sa Ednill och tog tag i Ylas arm.
Niccolo höll Horrox vakter upptagna. Ednill och Yla sprang efter Romulus. Romulus sprang in i ett rum och låste dörren.
– Akta Yla, sa Ednill.
Ednill sparkade upp dörren. Romulus son riktade ett armborst mot Ednill.
– Är det du som skulle döda mig? Sa Romulus. Jag trodde det skulle vara någon som va redo att ta mitt liv. Du ser inte så heroisk ut.
– Ditt svin! Ednill kastade sig över Romulus.
Romulus son sköt en pil. Ednill började blöda på armen.
– Hehe, ni dumma Skiinger.
Niccolo kom in i rummet, sköt en pil i sonen med ett armborst. Sonen blev till aska.
– Han är din nu, sa Niccolo
– Zarm rädda mig, Zarm!
– Det här är för min mor.
– Nej gör det inte, Nej!
Yla stötte dolken i Romulus hjärta, han blev till aska. När Yla kom ut såg han en massa aska på marken och soldater och Niccolo som dansade glatt.
– Haha idag är en stor
– Var är Ednill? Sa Yla.
– När jag sköt Romulus son så tog jag ut honom, han mår säkert bra. Kanske att han har ont i armen.
Yla log. Efter det red soldaterna runt och berättade nyheten. Niccolo gjorde Yla till kung och Niccolo och Ednill blev generaler. Och allt var i balans igen. Alla var glada, och alla blev ännu gladare när de visste att freden kom.

Av Lukas Alhbin.
5:A Åbyskolan

1 kommentar

Under Att berätta

Sagotävlingen avgjord

Bild

Här är 2012 års pristagare i den årliga sagotävlingen för Ljungbys femteklassare. Pristagarna är från höger:

1:a pris på 3000 kr
”Om freden Kommer”
Lukas Alhbin
5A Åbysskolan

2:a pris på 1000 kr
”Hörde du”
Gustaf Lundberg
Ekebacken 5G

3:e pris  på 1000 kr
”Solstickan”
Hanna Fleischer
Hjortbergsskolan 5D

Lukas berättelse kommer på bloggen  imorgon

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Lungört

Lungörten, vars vitfläckiga blad påminner om lungor, har använts för att bota lungsjukdomar.

Att en växts utseende genom likheten med kroppsorgan berättade vilka sjukdomar den kunde bota kallas för signaturlära. Rektor Johannes Henriksson i Dals-Rostock ägnade sitt liv åt att sprida kunskap om medicinalväxter. I sin bok Växterna i de gamlas föreställningar, seder och bruk, som utkom 1911, skriver han så här om lungörten och signaturläran.

Fordom troddes att varje växt genom sin form och färg tillkännagiva för den uppmärksamme iakttagaren, mot vilken eller vilka sjukdomar den kunde lämna bot. Hade en växtdel någon likhet med ett hjärta, utgjorde han ett hjärtstyrkande medel, och om han påminde om ett huvud, kunde han anlitas mot smärtor i huvudet. Mot gulsot tjänade alla växter med gul saft, och mot halsbränna var brännässlan den lämpligaste.

Vilken växt ägnade sig under sådana förhållanden bättre som botemedel mot heshet, blodspottning och sjukdomar i lungorna än lungörten, vars nyss utslagna blommor äro ljusröda, längre fram violetta och slutligen mörkblå alldeles som färgskiftningarna hos blodet, all efter som detta strömmar från eller till lungorna.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Semestertips

Sugen på att se mer sagor och sägner gestaltade i bildkonsten?

Kjell Sundberg som målat och skulpterat på Sagomuseets ställer ut på Galleri Pictor i Munka Ljungby 7 juli till 12 augusti. På vernissagedagen kommer jag själv att berätta sagor och sägner som anknyter till Kjells bilder.

Här kan du läsa Galleri Pictos blogg om den kommande utställningen.

Och här finns mer information om galleriet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Smakprov från BTH

Nu har Blekinge Tekniska Högskola avslutat sitt projektarbete med Sagobygden som tema. Här är ett av resultaten:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Gökblommor

Ja, så kallades gullvivorna i Lima i Dalarna eftersom de blommade samtidigt med att göken kunde höras. Gullvivan var omtyckt både för att den var vacker och för doften.

På en del håll lärde sig flickor att plocka gullvivorna tidiga morgnar då daggen låg kvar på dem. Då skulle kindernas rosor blomstra.

De här uppgifterna (liksom en del av sakuppgifterna till tidigare inlägg om blommor) har jag hämtat från Ingvar Svanbergs bok Människor och växter. Svensk folklig botanik från ag till örtbad. Den utkom  1998 och är du intresserad av folktro kring växter är den här boken oersättlig. De rikliga och noggranna källhänvisningar gör det möjligt att gå vidare till Svanbergs källor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner