by | 17 oktober 2012 · 9:52

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 16 oktober 2012 · 6:43

Synmått, rumpedrag och yrkesskicklighet

Jag inleder mitt gästbloggande med att berätta om ett intresse jag har i Folklivsforskningen. I detta inlägg finns några frågor som någon kanske vill och kan svara på.

Ett vanligt sätt att skoja med unga oerfarna nykomlingar i fabriken eller verkstaden var att be dem hämta ”synmåttet”. Det var naturligtvis inget verktyg utan ett sätt att markera att de var oerfarna. En metod att sätta dem på plats. Har du som läser detta några egna exempel på sådana prov eller skämt som de anställda utsatte nykomlingar för när de skulle börja på ett nytt arbete? Hos bönder i äldre tid kunde man före en slakt be ett yngre barn hämta ”rumpedraget”. Detta sätt att locka bort barnet medan man skar halsen av slaktdjuret var väl mest till för att skydda de yngre barnen så att de slapp se själva slakttillfället.

Smedsyrket var förr var omtalat med stor respekt på grund av utövarens förmodade övernaturliga krafter för att kunna hantera järnet. Även om vi numera inte tror på övernaturliga krafter så är smedens kunskaper speciella. Förekommer det idag berättelser om yrkespersoner som har ett särskilt yrkeskunnande som ibland är svårförklarat. De kanske hade en särskild intuition eller erfarenhet som är svår att förklara. De kanske hade funnit lösningar som förbättrade kvaliteten eller som gjorde att arbetet gick snabbare. På vilket sätt ger sig till exempel tur och otur gällande? Finns det outtalade och underförstådda regler om hur man skall bete sig om arbetsuppgiften skall lyckas? Hur framträder yrkesstolthet numera?

Vävning och textilt arbete var förr kvinnornas domän och även hör fanns föreställningar och berättelser om hur man skulle förfara för att lyckas med arbetet. Hur gör man numera för att lyckas med vävningen? Vad bör man undvika för att inte misslyckas? Hur skall man tänka? Vad gör man när arbetet börjar krångla?  Kan tråd och väv ha en egen vilja?
Finns det idag särskilda folkliga benämningar på redskap och arbetsmetoder?

Göran Sjögård

Folklivsarkivet i Lund

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 15 oktober 2012 · 19:16

Arkivarien och folklivsforskaren Göran Sjögård ny gästbloggare

Vi är mycket glada över att Göran som förestår Folklivsarkivet i Lund vill vara gästbloggare de kommande veckorna. Vi har mycket värdefullt att lära av folklivsarkiven, som är en skatt för alla berättare. Här en kort presentation.

Göran Sjögård har arbetat på Folklivsarkivet i Lund sedan 1979 och utnämndes till arkivarie vid Lunds universitet 1991. Han har deltagit i Folklivsarkivets alla verksamhetsområden, dokumentation, arkivering och service. År 1989 tog han initiativet till att datorisera registren och har sedan dess haft huvudansvaret för digitaliseringen som numera är inriktad på bild- och textdokument. År 1990 avlade han en licentiatexamen på en avhandling med titeln Med ljus och lykta, människan och ljuset från bondesamhälle till industrisamhälle. Forskningsintresset är inriktat på förhållandet människa och teknik.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 14 oktober 2012 · 9:36

Kungligt besök igen

7 mars 2012 skrev Hilde Persson här på bloggen om när hon fick kungligt besök. Trots att jag är republikan, får jag erkänna, att jag gärna hoppats på att få ett liknande besök. Och nu på morgonen var han där, satt lite omskakad på en stol på altanen. Kan inte låta bli att visa den här bilden. Och jag blev lika glad när han flög iväg, oskadd, efter att ha flugit mot glasrutan.

När fåglarna valde en kung

För mycket länge sedan skulle fåglarna välja en kung. De kom överens om att den som kunde flyga högst skulle bli kung.

Den väldiga örnen tänkte att det där skulle bli en lätt sak för honom. Han flög högre och högre och ännu högre. Snart såg han alla andra fåglar under sig. Då örnen kommit så högt han ville ropade han:

– Jag är högst! Jag är kung!

Men en liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar. Nu kröp den lille fågeln fram och flög ännu lite högre.

– Jag är högst, ropade han med en svag röst.

Så blev den lille fågeln kung över all fåglarna. Än i denna dag kallas han för kungsfågeln.

 

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 13 oktober 2012 · 9:45

När pojkar berättar

Under alla år jag har arbetat i barngrupp har det sett ungefär likadant ut. Lågstadiepojkar har suttit djupt koncentrerade över teckningar som berättar en historia. Ofta ser de ut som teckningen ovan. För vuxna ögon ser det mest ut som några streckgubbar som tycks skjuta på varandra.
– Kan du inte rita något riktigt, är en vuxenkommentar jag hört flera gånger.
Barnen brukar då titta förvånat på den vuxne, som om de tänker:
– Jag ritar ju något riktigt

Om man tar sig tid och låter pojkarna berätta vad de har ritat så får man ofta berättelser till svar.
Leon berättar till exempel om sin teckning ovan:
– Det är oväder och blixtrar. En försöker komma undan genom åka skidor från taket och sedan ta jackan som fallskärm. En annan försöker åka raket men får blixten på sig. En tredje hoppar studsmatta, men blixten slår ner i mattan.

Tyvärr är det alldeles för sällan som någon vuxen bryr sig om dessa tecknade berättelser. Istället har jag genom åren hört kommentarer som:
”Det är ju bara en massa skjuta”, ”Slösa inte på ritpapperet” och ”Det var inte det vi skulle rita”
Synd och dumt, tycker jag. Under senare år har det, lyckligtvis, blivit bättre. Allt fler pedagoger intresserar sig för pojkarnas värld,  som inte alltid passar in i kursplaner och planeringar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 11 oktober 2012 · 5:42

Börje Koch på Berättarskatten

 

Passa på att gå in på Berättarskatten och lyssna på Börje Kochs intressanta och underhållande berättelser. Börje har ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom sig. Han var till en början körskollärare. Senare drev han och hans fru i många år ett reseföretag som anordnade bussresor, både inom och utom landet. Både Börje och hustrun var själva med på många av resorna som chaufförer och reseledare. På så vis har han genom åren träffat många intressanta människor som gett upphov till många roliga situationer och minnen. Lyssna till den otroliga historien om när en resenär blev inlåst på Sofiero eller hör vad som hände när en man, som gjorde rekryten i Kukkula, återvände dit efter många år.

Börje berättar om vanliga människor men också om några speciella människor han mött. En av dessa är Tröske-Henning, en man som vandrade omkring i trakterna kring Ljungby, och som försörjde sig genom att göra dagsverken hos bönderna. En annan sådan person är Torsten Åstermark. Han var sillhandlare och cyklade omkring och sålde sin fisk. Med humor, värme och respekt berättar Börje om de människor han mött och de, många gånger dråpliga, situationer som uppstått. Nu finns det möjlighet att lyssna på några av hans många berättelser på Berättarskatten.
Klicka här

Kerstin Takvam

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 07 oktober 2012 · 8:18

Studiebesök

Sagomuseets arbete tilldrar sig stort intresse. I veckan besökte 20 personer från Skånes hembygdsförbund museet för att studera hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser. De fick naturligtvis också en engagerad guidning genom Sagomuseet. Här syns några skugggestalter undersöka skattgömman på Högarör.

En vecka tidigare hade landsbygdsenheten i Västra Götaland och småföretagare i länet gästat oss. Med hjälp av gps letade vi efter en cache på den gamla galgbacken i Hamneda och resan avslutades sedan med besök på Bolmarö säteri.

Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter och i gengäld lär vi känna trevliga människor och får del av deras kunskap.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Bild

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 oktober 2012 · 16:05
by | 04 oktober 2012 · 9:02

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 03 oktober 2012 · 7:48

I Grönahög

I tre veckor har jag vistats i Grönahögs socken söder om Ulricehamn. Jag har lärt känna Snygga-Johan, torpare Bäckman, smeden i Kvarnared, den vackra frun i Jälmån och inte minst Björnsjöfrua. Med hjälp av den topografiska kartan har jag gått upp till Högaberg, vandrat ut på Komosse och funnit Klockehåla vid kyrkan.

Det är i fantasins värld jag har vistats i socknen. På natten när jag har vaknat och inte kunnat sova har jag berättat sägnerna från Grönahög för mig själv. I måndags besökte jag Grönahög i verkligheten.

Jag åkte i god tid hemifrån för att kunna göra några stopp och känna in mig i trakten. Jag stannade vid Åremma kvarn i Ölsremma socken, grannsocknen, där jägare med det trettonde skottet träffade en trollhare vid Mörke gård. Kyrkorna i Ölsremma och Grönahög var låsta, men jag kikade in genom fönstren och vandrade på kyrkogården. I Grönahög kunde jag konstatera att Klockehåla var kvar. Till min glädje fann jag ett litet oansenligt anslag vid vägen som berättade om jättekastet mot kyrkan och den sjunkna kyrkklockan. Berättelsen lever!

Äntligen var det då dags att berätta i den lilla vackra och välskötta bygdegården i Köttkulla. Ja, så heter byn. Bilarna kommer i en strid ström och plötsligt är det över 50 personer som kommit för att lyssna. Vem är jag, som tror mig om att berätta traktens sägner för människor som levt här i hela sitt liv? För människor som hört historierna berättas av en far eller mormor med djupa rötter i bygden? Jag som aldrig tidigare varit i Grönahög och inte ens hade hört talas om socknen, när jag för ett halvår sedan blev ombedd att komma hit.

Men jag känner att det är berättelserna som är viktiga. Jag är bara en katalysator, som kanske kan bidra till att väcka minnen, lyfta fram delvis glömda historier och kanske bjuda på några helt okända. Och framförallt skapa en trivsam stund, en roande stund. Än idag kan de här gamla sägnerna underhålla, skapa gemenskap och kanske stolthet över en bygd och dess historia.

Efteråt är jag glad. Jag har haft en härlig kväll. Publiken hjälpte fram berättelserna. Tack! Stämningen blev så fin att berättelserna räckte en och en halv timme. Med en rejäl kaffepaus i mitten, då killarna i bygdegårdens styrelse bjöd på kaffe och rejäla mackor.

Per Gustavsson

PS Den ambitiösa arrangören Ulricehamns bibliotek, som medvetet anordnar kulturkvällar på små orter, som knappt finns på kartan, är också värda en eloge. Också Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg som alltid är så hjälpsamma när en besökare letar efter lokala sägner.

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som