En man som hette Per Svensson hade gjort en flicka med barn.
Han var ung och ville inte gifta sig än
och han ville absolut inte bli pappa nu.
Han övertalade flickan att ta bort barnet.
Per skaffade gift och gav det till flickan.
Men hur det nu var tog flickan för mycket av giftet och dog.
Per blev alldeles olycklig,
för han hade ju tyckt om flickan
och så här skulle det inte ha gått.
Till råga på all olycka, bad flickans föräldrar,
att Per skulle köra kistan till kyrkogården när begravningen skulle ske.
Per kunde inte säga nej.
Det hade verkat underligt.
När begravningen var över körde Per hem med häst och vagn.
Då satt den döda flickan bredvid honom på kuskbocken.
På kvällen när han skulle lägga sig
kröp den döda ner bredvid honom under täcket.
Varenda kväll den sommaren,
när solen gick ner,
kom flickan till Per.
Varenda natt låg hon bredvid honom i sängen.
Per frös och huttrade.
Det var kallt och rått och fuktigt i sängen.
Per blev stel i armar och ben, ja i hela kroppen.
Han sov knappt någonting.
Om han väl somnade,
drömde han istället hemska mardrömmar.
På dagarna gick han omkring som i dimma.
Han åt dåligt, maten smakade inte gott
och han blev bara magrare och magrare.
Per var alldeles förtvivlad
och folk sa
att det var nästan som att se ett levande lik vandra omkring.
De frågade Per hur det var fatt.
Per kunde förstås inte säga som det var utan svarade bara:
– Det är inget särskilt.
Jag sover bara lite dåligt.
Till slut stod han inte ut längre.
Han gick till en klok gumma
som brukade hjälpa folk när de var sjuka eller hade bekymmer.
Per berättade allt för henne.
Hon sa att det bästa han kunde göra
var att gå till flickans grav och be om förlåtelse.
– Om du gör som jag säger, sa gumman,
så kanske hon förlåter dig.
Men det är inte helt säkert.
Ser du Per,
det är så att varje människa har ett visst antal levnadsår.
Det är bestämt hur länge vi ska leva när vi föds.
Dör människan innan den utmätta tiden,
får hon ingen ro i sin grav.
Hon går igen som en gengångare
ända tills hon skulle ha dött en naturlig död.
Den här flickan skulle ha levt länge,
om du inte hade gett henne giftet.
– Jag orkar inte ha det så här, svarade Per.
Även om jag ångrar mig och ber om förlåtelse,
blir det kanske ingen ändring.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till
om det fortsätter på det här viset.
Den kloka gumman var tyst en liten stund och sa sedan:
– Jag ska ge dig något
så att du slipper se henne,
även om hon fortsätter att spöka.
Så gav gumman Per en liten påse av skinn.
I påsen var det en bit stål, en underlig liten sten och en bränd träbit.
Gumman sa till honom att alltid bära påsen runt halsen.
Per gjorde som gumman sa.
Han gick till graven och la sig på knä på marken.
Han knäppte sina händer och bad om förlåtelse.
Per bar sedan alltid påsen kring halsen,
både på dagen och på natten.
En dag när han hade tvättat sig
glömde han att ta på sig påsen.
Då var den döda där igen.
Per såg henne
och flickan såg på honom med en sorgsen blick.
Hur konstigt det än kan låta var den ändå kärleksfull.
– Förlåt mig, förlåt mig, bad Per igen.
Kan du inte förlåta mig?
Den döda stod tyst en stund,
liksom hon tänkte över vad Per hade sagt.
Sedan sa hon:
– Jo, jag har förlåtit dig,
men du vet att jag måste gå min tid.
Jag skulle egentligen ha levt i många år till
och du skulle ha dött före mig.
Även om du inte ser mig finns jag där.
Så får du ha det så länge du lever.
Det blir ditt straff här i livet.
Det blir din syndabörda.
Det blev som hon sagt.
Per glömde aldrig mer påsen om halsen
och han såg henne aldrig mer.
Men han kände att hon fanns där.
Vart han än gick fanns den döda i hans närhet.
Det plågade honom nästan lika mycket,
som om han hade sett henne.
Per levde i tio år till.
När han hade dött
bar några karlar kistan med den döde Per till kyrkogården.
Männen sa att kistan först hade varit mycket tung,
mycket tyngre än en kista med en död människa brukade vara.
Precis när de hade kommit in på kyrkogården med den döde
hade kistan blivit lätt.
Det var ju underligt.
Folk sa att Per äntligen hade blivit kvitt syndabördan.
När den försvann vägde kistan med kroppen mycket mindre.
Per hade sonat sin skuld.
Det fanns människor som sa
att de hörde suckar från den dödas flickans grav när Per jordfästes.
Även hon hade äntligen fått frid och ro.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 