Jubileumsfestival på gång
Förväntningsfull invigningspublik
Bengt-Göran Söderlind och Per Gustavsson förättade invigningsceremonin
Lise Saeter
Hugh Lupton
Nadin Al Khalidi
Artist-in-Recidence; Erik Ask-Upmark, Anders Granström, Nadin Al Khalidi och Sara Arámbula (Foto: Björn Gullander)
Motivering:
Berättaren Göran Hemberg tilldelas Mickelpriset 2014 för sitt ständiga utforskande av scenberättandets möjligheter. Han har gått sina egna berättarvägar där filosofi, demokrati och samtalet alltid fått stor plats.
Göran Hemberg är snart 73 år , boende i Stockholm. Han var en av berättarna som medverkade på den allra första berättarfestivalen 1990. Redan då kunde han konsten att fängsla sin publik med stor poetisk känsla och inlevelse. Sedan dess har han varit en central person i den svenska berättarrörelsen. Han var delaktig när Berättarnätet blidares på 1990-talet och pådrivande när regionala organisationer byggdes upp på 2000-talet. Göran har utvecklat en repertoar som innehåller stora epos som Odyssén, Markusevangeliet, Hervararsagan och Beowulf . Samtidigt har han vårdat samtalet och utvecklat metoder för berättanden av minnen.
Fredag den 13 juni invigs den 25:e berättarfestivalen i Ljungby. Festivalens logga skapades av Mats Rehnman och vi tycker att den fortfarande berättar om vad festivalen handlar om. Som kronan på 25-årsjubileet framträder Mats själv och berättar en av sina bästa historier. Allt om festivalen hittar du på http://www.ljungbyberattarfestival.se.
Vid Unescos mellanstatliga kommitté möte i december 2013, i Baku Azerbajdzjan, fattades ett beslut att Berättarnätet Kronoberg skulle erhålla en ackreditering som rådgivare till Unesco rörande det immateriella kulturarvet. Något som vi blev väldigt glada över och skrev om här på hemsidan. Unescos Generalförsamling, vilka möts blott vartannat år, måste dock godkänna det som den mellanstatliga kommittén har beslutat. I förra veckan träffades så General församlingen i Paris och vi fick vår slutgiltiga ackreditering även av det högsta beslutande organet. Stolta lyckliga och glada är vi över detta! Läs gärna det pressmeddelande som har gått ut från Institutet för språk och folkminnen (som är den myndighet som har regeringens uppdrag att arbeta med Konventionen för tryggandet av det immateriella kulturarvet)
Institutet för språk och folkminnen har skickat ut följande pressmeddelande:
PRESSMEDDELANDE
Svenska organisationer blir rådgivare för Unescos konvention om det immateriella kulturarvet
I dagarna har Berättarnätet Kronoberg och Eric Sahlström Institutet blivit utsedda till rådgivare för Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.
Utmärkelsen är unik eftersom det är första gången som svenska icke statliga kulturorganisationer får en sådan ackreditering. Beslutet fattades under generalförsamlingens möte i Paris, den 2–4 juni 2014.
– Vi som arbetar med konventionen är förstås särskilt stolta eftersom det innebär att det svenska arbetet med Unesco fördjupas. Att bli ackrediterad är ett erkännande av att det i Sverige finns ideella aktörer som har stor kunskap och kompetens om hur immateriella kulturarv i Sverige ska förvaltas, menar Annika Sjöberg, unescosamordnare vid Institutet för språk och folkminnen.
– Ackrediteringen är ett viktigt led i det svenska arbetet med målet att engagera utövarna i konventionsarbetet. Några av de områden som konventionen täcker in är olika typer av framträdanden, såsom musik och dans, och muntliga traditioner och uttryck – områden som Eric Sahlström Institutet och Berättarnätet Kronoberg är verksamma inom, säger Annika Sjöberg vidare.
Institutet för språk och folkminnen har ett uppdrag av regeringen att utveckla arbetet med tillämpningen av konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet i Sverige. Konventionen är inriktad mot att trygga det som inte går att ta på, som till exempel speciella kunskaper och traditioner. Målet är att föra vidare kulturell mångfald, mänsklig skaparkraft, traditioner och uttryck till kommande generationer, att höja medvetandet om immateriella kulturarv och att främja internationellt samarbete och bistånd.
Under Att berätta
Islänningasagorna är Nordens stora bidrag till värdsllitteraturen. Det är alltså en stor händelse när sagorna kommer i en nyöversättning till svenska, den första på 50 år. Samtliga 40 isländska släktsagor och 49 så kallade tåtar är översatta.
Ljungby berättarfestival uppmärksammar denna viktiga händelse och anordnar ett seminarium med Kristinn Jóhannesson, en av tre redaktörer för den nya utgåvan. Han berättar om arbetet varför det behövs en ny översättning och om alla svåra övervägande i samband med arbetet. Göran Hemberg berättar en av de nyöversatta sagorna, Gisle Surssons saga.
Det är isländska Saga forlag som står bakom utgåvan i fem band, fem volymer i vackra klotband i en kassett. Jag har precis fått hem böckerna från Island. Jag ångrar inte inköpet.
I första bandet finns en fyllig inledning om Islänningasagornas värld och ett avsnitt om Sagavärlden i Sverige. Femte delen avslutas med en kommentardel med kartor som visar sagaställen på Island, artiklar om bland annat den isländska gården, skepp och sjöfart och skaldediktningen. Och naturligtvis saknas varken ordförklaringar eller register. Med andra ord ett nyttigt och användbart verk.
Och ett verk att njuta av.
Läs mer om Islänningasagorna på förlagets hemsida, Där kan du också beställa böckerna. Just nu är det ett introduktionspris på 1960 kronor inklusive frakt.
Seminariet på berättarfestivalen äger rum tisdag 17 juni kl 10-12. Se festivalens hela program på www.ljungbyberattarfestival.se.
Under Litteratur
Vantamannen
”Jag fryser så om mina händer, jag fryser så om mina händer”.
Det hände sig på den tiden då de fattigaste bodde närmast kusten, att männen farit ut på vrakfiske.
Hösten hade kommit snabbt och dimman låg tät, nu gällde det att få fisk så att man klarade sig över vintern. Männen var väl påklädda, men hade flutit ifrån varandra i sina vrakekor. Småslumrade gjorde de mitt i natten och hjälptes åt var eka.
Plötsligt vaknar en av männen med ett ryck och är med ens klarvaken! Visst hörde han någon ropa på honom, visst gjorde han det? Visserligen var han kanske lite småfrusen och hungrig, men visst hade han hört?
”Jag fryser så om mina händer”. Jo, där kom rösten igen, men var kom den ifrån? Ännu en gång hörde han: ”Jag fryser så om mina händer”. Nu hade han hört det klart och tydligt och det kom från sjön, från havet.
Det måste vara en av havsfru som ropade på honom och hjälpte man inte till kunde det gå riktigt galet! Han kastade snabbt sina nya hemmastickade vantar i sjön och hoppades att inte få alldeles för mycket skäll när han kom hem till frun.
Mannen väckte snabbt de andra i båten och de männen de kunde höra nära omkring sig. De berättade att havsfrun hade kallat och att hon frös.
De kom lyckligt i land, alla de som hörsammat att havsfrun ropat på dem. Endast någon timme senare började blåsa upp till storm, en ordentlig storm närmare orkan hade de blivit varnade för. Männen de inte nådde när de varnade, såg de aldrig mer.
Den man som skänkte sina nystickade vantar fick alltid en riklig fångst varje gång han var ute på fiske och kanske tack vare det fick inget skäll av frun för att han kastade sina nya vantar i sjön.
Det här hände för länge sedan vid kusten mellan Åhus och Yngsjö på den östra sidan av Skåne, har du vägarna förbi så gå gärna ner till kusten och titta. Händelsen har fått en väg uppkallad efter sig: Vantamansvägen. Däremot kan jag inte lova dig att du får rikligt med fisk.
Catarina Walles, Transval – strax utanför Åhus
Under Att berätta
Nu är det snart tid att ligga i hängmattan och njuta av läsning. Här är ytterligare ett lästips.
Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.
Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.
Tomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Tomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.
Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.
Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Tomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.
Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.
Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.
Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Tomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.
I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.
Jag hade gärna läst den här boken i en läsecirkel och diskuterat vilka lärdomar vi kan dra av den aktuella språkforskningen och hur vi kan omsätta dem i det dagliga mötet med barn.
Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1
Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.
Under Att berätta, Litteratur
Tillsammans med familj och vänner besökte jag i helgen en biblisk plats, nämligen Noas Ark. I Helsingör hamn ligger detta märkliga fartyg förtöjt och är öppet för besökare i alla åldrar. På arken kan du få se berättelserna om Adam och Eva, Kain och Abel, David och Goliat, och många fler. För barn är det lika mycket en lekplats som museum. Det är den holländska tv-underhållare Aad Peters som skapat Europas första flytande museum. Han har fått hjälp av ett 50-tal hantverkare och konstnärer att producera miljöerna ombord.
Det var verkligen fantastiskt att se alla dessa berättelser fantasifullt illustrerade. Allra mest imponerad blev jag av själva Arken. Den är 70 meter lång, 10 meter bred och fyra våningar hög, med livets träd som reser sig genom alla våningsplan.
Tyvärr är inga besök till svenska hamnar inplanerade, så varför inte åka till Helsingör.
Läs mer på: http://www.verhalenark.nl/da/
Blodberget är en av Sagobygdens sägenplatser i Alvesta kommun..
Vill du besöka Blodberget så kör gamla vägen till Växjö.
Strax efter Huseby svänger du till höger mot Kalvsvik.
Sedan är det bara att köra tills du kommer till Sagobygdsskylten.
Du åker in på smala, krokiga väger genom ett öppet landskap.
Överallt ligger det bondgårdar och andra hus.
Plötsligt får man se en vik av sjön Åsnen.
Vid en grå lada tar vägen slut och du är framme vid Blodberget.
Som vid alla Sagobygdens sägenplatser finns det ett rött sägenskåp på platsen.
Öppna skåpet och du kan läsa legenden om Blodberget.
Jag kom dit efter att ha irrat runt på småvägar men i gengäld fick jag uppleva den vackra naturen runt byn Odensjö och pratat mig fram med ett antal bybor.
Jag svängde för tidigt, långt innan skylten med Sagobygden men som sagt ingen skada skedd.
Legenden om Blända.
Det sägs att för länge, länge sedan kom den danske hövdingen Taxe med sin krigshär till platsen.
Han hade hört att hövdingen i Småland hade tagit sin krigshär och gett sig iväg norrut i Sverige för att kriga.
Så nu tänkte Taxe passa på att ta hela Småland och göra det danskt.
Skåne hade han tagit innan.
När Taxe kom till Blodberget stannade han där med alla sina krigare för att vila.
Sedan skulle de bränna byar och härja i bygden.
Men tack vare en ung kvinna som hette Blända så blev det aldrig så.
Blända samlade många andra kvinnor och de lurade Taxe och hans män.
De bjöd på mat och dryck och när alla blev trötta och somnade då dödade de Taxe och hans krigare.
Efter att kvinnorna dödat alla gick de ner till sjön och badade av sig allt blod.
Därför kallas viken för Blodviken.
Tack vare att Blända var så modig så är Småland svenskt ännu idag.
Och inte nog med det för efter Bländas lyckade kupp mot den danske hövdingen så ändrades arvsrätten i Småland.
Tidigare var det bara män och söner som ärvde men efter detta så var det lika arvsrätt mellan kvinnor och män och mellan syster och broder.
Blodberget
När du vandrat upp till bergets topp har du en fantastisk utsikt över sjön Åsnen.
Det var en underbar kväll och människor kom vandrande uppför stigarna för att vara med och lyssna till berättelser i sommarkväll.
Solen sken och det var fågelkvitter i alla träden.
Göken gol i väster.
Det sägs ju att västergök är bästergök.
En hackspett med sitt röda huvud och sin röda bakkropp satt i ett träd och hackade i stammen.
Här tog vi fram fikakorgen och bredde ut våra filtar.
Nu var det dags för fika och berättande om den duktiga Blända och hennes kvinnor som räddade Småland en gång för länge sedan. Att jag tog en version av Blända som åhörarna inte hört innan blev bara positivt.
Text och foto: Agneta Json Granemalm
Som berättare har jag haft stor glädje av många verk ur etnologiprofessor Nils-Arvid Bringéus rika bokproduktion. När jag arbetade fram ett berättarprogram om de folkliga bonadsmåleriet i Sydsverige utgjorde hans standardverk en förnämlig introduktion till denna säregna bildvärld. Böckerna om årsfester och livets högtider har givit mig nödvändig kunskap när mitt berättande anknutit till årets gång. Volymerna med sägner och berättelser från Örkelljunga har jag använt flitigt när jag berättat historier i den bygden. Inte minst har jag gång på gång återvänt till storverket om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius liv och gärning, insatt i ett idéhistoriskt sammanhang. Jag är också djupt imponerad av Bringéus förmåga att spåra upp okända dokument, såsom Eva Wigströms försvunna sagomanuskript och Lasse i Lassabergs skildring av livet i Södra Unnaryd. Ja, jag skulle kunna räkna upp än fler böcker som varit kunskaps- och inspirationskällor.
De senaste åren har han publicerat flera intressanta skrifter som skildrar etnologins utveckling, bland annat en biografi om Carl Wilhelm von Sydow. Nu har turen kommit till Bringéus egen gärning. Hans nyligen utgivna självbiografi bär titeln Örkelljungapåg och Lundaprofessor, och har givits ut av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Barndomsåren i Örkelljunga skildras utifrån det välbekanta oljetrycket med två barn vid ett stup, men bakom dem finns den vakande skyddsängeln. Ett liknande hängde över min systers säng några decennier senare. Pojken på fjärilsjakt och flickan som plockar blommor blir en symbol för den nära världen, hemmet där mormor och mor höll ett vakande öga på barnen. Utanför det trygga hemmet finns farorna, konkretiserad av bland annat Prästsjön. Jag tycker om de små anekdotartade skildringarna från barndomen. I sjuårsåldern hamnar han 1 maj i arbetarnas demonstrationståg och får som straff krypa till sängs i ett mörkt rum mitt på dagen. När han köper en Svartepetterkortlek att ge bort i födelsedagspresent, tvingas han lämna tillbaka den i affären. Det var en högst olämplig present. Med lätt hand tecknas ett samhälle där skollärarens pojke tillhör samhällets finare skikt och där klasskillnaderna är påtagliga.
Stor nog att köpa en egen cykel vidgas skolpojkens horisont. Jag vet inte om någon etnolog undersökt just vilken stor roll cykeln spelade på 1930-talet för att upptäcka världen. Jag känner igen Bringeus skildring från mina egna föräldrars berättelser om släktresor och sommarsemester per cykel.
Så fortsätter skildringen av skolgången via studenten, präststudier fram till disputationen i etnologi och till slut professortjänsten i Lund. Jag som inte studerat etnologi själv, men väl läst de välkända folkloristerna och etnologernas skrifter, roas av inblicken i den etnologiska världen. Jaså, gick det till på det viset när man tenterade för en professor.
Ibland kan jag tycka att livsskildringen blir lite väl privat när författaren redovisar detaljer såsom skolkamraternas namn hemma i Örkelljunga, inköp av sommarstugor, barnens födelse och senare barn och barnbarns studier och arbete. Detta är mer intressant för släktingar och nära vänner.
Men plötsligt bränner det till och skildringen söker sig ett ögonblick under ytan. Den ungdom som i bokens inledningen skildras som ljus, värderas i slutet av livsskildringen som ”arbetsam och glädjelös”. Valet av prästbanan, innan studierna ledde in på folklivsforskningen, skildras också som ett mindre fritt val, dikterad av faderns önskan om att sonen skulle bli präst.
”Arbetet har varit mitt livs största glädje” skriver författaren i avslutningskapitlet. Så har ungdomens pliktuppfyllelse omvandlats till en personlig tillfredsställelse. Men mellan raderna skymtar det fram, att det inte varit helt okomplicerat att förena de krav som det offentliga arbetet innebär med familjelivet. Det hade onekligen varit intressant att få ta del av en etnologiprofessors syn på hur könsrollsstrukturen format livet.
”Sällan har jag i förväg kalkylerat över vad ett ‘projekt’ skulle kosta ifråga om tid och arbete. Hade jag gjort det skulle det mesta ha blivit ogjort.” Som läsare kan vi bara vara tacksamma över alla böcker som Bringeus arbetsflit frambringat.
Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. Uppsala, 2014. ISBN 978-91-87403-04-0.
Boken kan beställas från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Under Litteratur
Sagobygdens Blogg 