Sagan om den blinde gubben

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

På de tiden då himmelen låg så nära jorden att de som gick på styltor kunde nå den med handen, levde människorna i god sämja med varandra och Gud Fader gladde sig över att se på allt det Han skapat. Fast djävulen — han som ingenting har att göra, men som, fördenskull inte sitter overksam, han som varken bygger broar eller vattenbrunn, utan bara lägger ut snaror och hinder i vägen för människorna — han började uppmana en och annan att strunta i att gå till kyrkan, att de skulle hänge sig åt tjuveri i stället, att bege mened eller att sätta eld på godset till sin närmaste granne. På det sättet blev det många som inte längre brydde sig om sin familj och sitt hushåll, utan slösade sin tid på krogen. Där var de upptagna med att förgifta sitt förnuft och ruinera sin kropp med sprit. När Gud såg denna styggelse, började Han sakteligen höja himlavalvet för att lägga det utom räckhåll för människorna.

Fast, i sin oändliga barmhärtighet, såg Herren till att ta med sig upp tre gamlingar som utmärkte sig i livet genom goda gärningar och osviklig tro. Det var heliga män som hade undvikit att smutsa ner sitt sinne genom att begå någon synd. Till var och en av dessa tre tilldelade Gud ett uppdrag. En av dem fick stå vid himlens port för att lyssna på jordbornas klagomål. Han fick hjälpa dem att slutföra sina ärenden, med Guds goda vilja och på villkor att dessa var rättfärdiga. Den andra gamlingen fick som uppgift att bära budskap mellan portvakten och himlens Härskare, medan den tredje fick dela ut gåvor till människor alltefter deras ödes bestämmelse eller enligt deras egen förtjänst.

Tidens gång, som gör att allt det gröna vissnar, vittrar sönder klipporna och grånar de åldrandes hårväxt, satte sin prägel även på det tre gubbarna. Efter ett antal år, blev porvakten så lomhörd att man kunde avlossa en kanonkula bredvid honom utan att han blinkade. Budbäraren blev så orkeslös att han behövde en hel månad för att gå en sträcka som förut brukade avverkas på tre dagar. Gubben som delade ut gåvor — låt oss kalla dem lycka eller tur –, blev blind som en mullvad. En vacker dag infann sig denne framför Härskaren och bad om tillåtelser att stiga ner på jorden för att träffa sin ende son, som blev övergiven en gång i tiden därnere. Gud tyckte synd om gamlingen. Han gav honom lov att göra resan och, dessutom, skänkte Han honom ett öga som hjälpreda. För att skydda ögat mot vägarnas damm, sattes ögat uppe på gubbens hjässa.

Den enögde gubben började sin vandring på jorden. När han stötte på en mänsklig varelse, oavsett om den var man eller kvinna, ung eller gammal, klok eller dum, omfamnade han dem i tron att han hade hittat sin egen son. Gubben överöser fortfarande dessa människor med en massa gåvor och därför händer det ofta att en lättjefull person ärver en stor rikedom, en oduglig människa når längst upp på den sociala hierarkin, eller en skurk uppnår en dignitet som han aldrig (eller alltid) har drömt om. Därav det rumänska uttrycket: ”Det är bra att vara dum om man er tursam” och visdomsordet som säger att den mest otursamme som vandrar på vår jord är turen själv.

Hört och berättat av lyckosten Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Ett sommarberättande i Sagobygden: Stenfors herrgårdsruin

DSC_0847

Det är den 3 augusti. En av programpunkterna i årets utbud av berättartillfällen runtom i sagobygden infaller idag. Jag ska åka till Tingsryd och träffa Tingsås hembygdsförening i Stenfors. Det ser ut att bli en av årets varmaste dagar. Trots att vi välsignats med en rejäl och välkommen regnskur ihop med åskknallar under efternatten, stiger nu temperaturen snabbt till 26-27 grader. Jag bor långt ifrån Tingsryd, en koll på Eniro berättar att det är 13,1 mil enkel resa och att restiden är 2 timmar och 7 minuter från mitt hem utanför Värnamo. Redan när jag står och steker nypotatis kl 11 till en rekordtidig lunch börjar jag undra vad det är jag har gett mig in på, om det egentligen var så himla klokt av mig att boka in mig på just det berättandet. Men det är så dags att tänka på det nu.

När jag kommit en bit på väg har klockan passerat 13 och dagens sommarprogram i radions P1 börjar. Det blir en glad överraskning, Bea Uusma är dagens sommarvärd. Det var hon som fick fjolårets Augustpris i kategorin fackböcker för boken Expeditionen, min kärlekshistoria, den handlar om ingenjör Andrées expedition för att upptäcka Nordpolen 1897. Jag tyckte mycket om boken och rattar förväntansfullt in bästa mottagningsstationen. Den moderna luftkonditioneringen i bilen till trots är det väldigt varmt i bilen och utetemperaturen visar på respektingivande 30 grader. Innan radioprogrammet startade, hade jag försökt föreställa mig hur det skulle bli i Stenfors. Monica Eriksson hade berättat för mig att vi skulle vara i det fria, invid en herrgårdsruin. Det lät idylliskt nog för någon vecka sedan, men hur skulle det bli idag, i hettan? Skulle någon enda vettig människa komma? Med risk för att få värmeslag? Nåja, Monika hade lovat dyka upp och dessutom ha kaffe med till mig, i värsta fall fick vi väl uppsöka något ställe i skuggan och få oss en kopp och en pratstund.
Bea Uusmas program började. Det kunde inte haft ett mera lämpligt innehåll. Hon berättade om hur hon, för att sätta sig in i polarfararnas situation, hade rest till Vitön och ställt sig i strumplästen på isen i 15 graders kyla och sedan hoppat ner i en upphackad vak. Vattentemperaturen låg på minus 3 grader, vattnets fryspunkt är lägre där eftersom det är så saltmättat. Inlevelsefullt berättade hon om snösörja och isande storm. Jag märkte att dessa skildringar gjorde att bilens hetta inte besvärade mig längre och när jag nådde Stenfors kände jag mig riktigt fräsch.
Här väntade mig en skön överraskning. Berättarplatsen låg på en vacker plats, skuggad av väldiga lövträd alldeles vid kanten av en liten sjö utanför den forna herrgården. Vinden förde ljuvlig svalka från vattnet in över platsen, där bänkar satts ut i en inbjudande cirkel. Några hade redan kommit fastän det var gott om tid kvar till utsatt tid, och sedan droppade det in fler i en jämn ström. Hembygdsföreningars medlemmar är min favoritpublik, de är rätt ofta pensionärer, och även de som kanske besväras av diverse kroppsliga skröpligheter har glimten i ögat och ett glatt humör.
Jag började berätta. Rubriken var Furstar och vanligt folk, vilket hade fått mig att bland annat välja berättelser om hur kungar och betydelsefulla män kommer till korta i mötet med kluriga enkla pojkar som genom att visa hjälpsamhet och medmänsklighet får redskap att överlista överheten. Publikens uppmuntrande gensvar i form av leenden och bekräftande nickar, detta som vi berättare är så beroende av, gjorde det lätt att finna orden och få flyt.
Och så var det kaffepaus, då var det roligt att få komma till tals med en och annan. Och som avslutning för dagen en kort berättelse till innan jag tackade för mig och för det fina gensvar jag mött.
Tack Monika och ni andra i Tingsås hembygdsförening! Och till er andra som bor i sagobygden och dess grannskap – det finns ett antal programpunkter kvar som är värda att besöka, ta en titt på hemsidans kalendarium och välj!

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Om konsten av hitta på en skröna

Hur skapar man en skröna utifrån vardagliga triviala upplevelser och iaktagelser. Hur blir en vingskadad kråka en väldig havsörn.

Det ger Johan Theorin ett lysande exempel på i berättelsen Örnen och kråkan. Och avslutningen är riktigt finurlig. Missa inte detta lilla guldkorn!

Du hittar berättelsen i novellsamlingen På stort alvar, som kom ut 2012. Nu finns den i pocket och säkert också på ett bibliotek nära dig. Många av berättelserna i boken är inspirerade av den folkliga sägentradition.

Theorin

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Det här med minnet

Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272

I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.

När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”

Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.

Det här väcker givetvis en massa frågor:

Kan man lita på vittnen  i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?

Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet  ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Profeten och byborna

 

Trädets vittnesmål (en österländsk historia)

ProfetenVid skymningen kom en man till en by och förklarade att han var en profet. Byborna skrattade åt honom, och krävde att han skulle bevisa det. Mannen pekade på ett gammalt trä som stod i närheten och frågade:

— Om jag befaller det här trädet att tala och det börjar tala, kommer ni att tro på mig då?

— Ja, då tror vi dig, svarade byborna.

Mannen vände sig mot trädet, sträckte ut sin hand och sade:

— Hör du, träd, du får börja tala precis i detta ögonblick!

Då rörde trädet sina tjocka grenar och började prata. Det sade så här:

— Gott folk, ni ska inte tro den här mannen för han är ingen profet, utan en skojare!

 

Hört under sin vandring bland bergen och återberättad av Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Människan och vedträna

Vedträna

 

Vedtränas uppror (en rumänsk folksaga)

För längesedan, på den tiden då människorna inte var så kloka som nu, men mycket mer vänliga än i våra dagar, hade Gud sitt heliga säte intill jorden. Med hjälp av en stege kom han ner på jorden varje morgon för att ströva bland människorna och lära dem, hur de skulle bruka jorden och skogen, hur de skulle dra nytta av floderna och sjöarna… På kvällen klättrade han upp till sin himmel igen för att vila ifred. Han såg att människorna slet alldeles för hårt från morgon till kväll och bestämde sig för att ge dem ytterligare en hjälpande hand. Han gav dem vedträna som hjälpare och på det viset blev livet mycket lättare för dem. Människorna fällde träd, kapade dem i lagom långa bitar, satte sig på dem och vedträna bar dem vart de ville: hem, till kvarnen för att mala sin säd eller bort till åkrarna för att plöja eller skörda dem. Vedträna tjänade både som vagn och släpkärra, som hästar, lastdjur och dragdjur. Det verkade som om sakerna hade lagt sig till rätta och världen följde sin stilla gång

En vacker dag blev det så att en gammal kärring som ville åka på sitt vedträ, tog med sig sin tik och inte bara den, utan alla dess valpar också. Då blev vedträna upprörda! De samlade sig och gick raka vägen till Gud för att klaga över en sådan behandling:

— Vår barmhärtige Herre, sade dem, ha nåd och gör så att vi slipper  skammen att var slavar för människor. Räcker det inte att vi bär dem på vår rygg och utför stor del av deras arbete? Nuförtiden vill de att vi skjutsar deras husdjur också! Så var inte vår överenskommelse från början.

Gud lyssnade på deras klagan och svarade:

— Om det är så som ni säger, skall människorna hädanefter bära er på ryggen i stället.

Så blev det också redan från och med nästa dag.

 

Men, den dumma kärringen gav sig inte. När hon såg att vedträna inte ville lyda henne längre, tänkte hon hämnas på Vår Skapare och kastade barnlort mot himlen för att skända den. Då lyfte Gud himlen allt högre och högre upp, tills den hamnade på den plats vi ser den nu. Sedan sade Han till människorna:

— Hittills vistades jag nära er och lärde er allehanda nyttiga ting. Hädanefter skall ni söka upp mig, för att ni uppförde er illa mot mig.

Hört och återberättat av Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Besök på Nordiska Museet

untitled

 

Jag var i Stockholm i helgen och för första gången besökte jag Nordiska museet. Detta är verkligen ett hus som är ett måste för alla som är intresserade av folklig kultur, kulturhistoria och folklore. Redan när jag  närmade mig museet förstod jag att det är något mycket speciellt. Byggnaden är gjord som ett stort renässansslott, tornen, porten och skulpturer ger känslan av att gå in i något riktigt kungligt. Allt detta förstärks när man väl är inne, något av det första jag såg var statyn av Gustav Vasa i kolossalformat. Statyn är gjord av Carl Milles.

Så långt var jag ganska missnöjd. Jag hade väntat mig folklig kultur, en utförlig beskrivning av hur vanligt folk levde från 1500 – talet och framåt, inte ett frosseri i kungligheter och överklass.  Jag insåg dock snart att det pågår en mängd spännande utställningar högre upp i huset, men att det var omöjligt att hinna med allt om jag inte ville bosätta mig en vecka i slottet. Detta är de utställningar jag valde att se under mitt första, men definitivt inte mitt sista besök på Nordiska museet:

Fest och högtid livet igenom – när, hur och varför
En stor utställning som i montrar illustrerar olika högtider och traditioner. Behandlingen av häxor på 1600-talet och friarsederna i det gamla bondesamhället är två saker som fångade mig. Plötsligt fick jag en större kunskap om de friargåvor som vi har på Sagomuseet och det tänkande som låg bakom.

Hem och bostad
Från 1600 – talet och framåt får man följa hur folk bodde, vad de hade för möbler m m. Jag njöt av att så utförligt få se hur enkelt och rikt folk bodde förr, men jag kunde inte heller låta bli att fyllas av nostalgi när jag såg min egen barndoms boendemiljö återskapad.

Sápmi – om att vara same i Sverige
En gripande utställning om Samernas historia, traditioner och det förtryck som Sverige utsatt dem för. En video-intervju med en ung same fick mina tårar att trilla ner för kinderna.

Något som jag missade var:
Gamlingar – Hur var det och hur vill vi ha det?
Denna utställning öppnade först igår.  Otur för mig, ämnet verkar minst sagt spännande. Nordiska museet presenterar ”Gamlingar” med bl a dessa ord: ”I utställningen finns många nutida berättelser, men framför allt handlar den om äldreomsorgen i ett historiskt perspektiv. ” Det fina är ändå att nu har jag ett skäl att mycket snart gör ett återbesök på museet. Då kan jag också passa på att se en del av allt jag missade vid mitt första besök, för som sagt, Nordiska museet har sevärdheter nog för en veckas vandring i huset. Åk dit du också.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

”Jag är berättande socialarbetare”

tine12

När flera människor är samlade och minglar med varandra på fest, i jobbsammanhang eller på konferens är det oundvikligt, förr eller senare frågar någon ”vad jobbar du med då?” Jag svarar: ”jag är berättande socialarbetare” Denna någon som såg så glad ut alldeles nyss, ser nu ut som ett frågetecken ”förlåt du är vad?”
Att säga att jag är socialarbetare är det ingen som ifrågasätter, det är ett vanligt yrke. Berättare är exotiskt, det låter spännande, ”något man kanske gör med barn? wow vuxensagor, spännande” De vill höra mera, ”Vad berättar du? Föreställningar? Oj vad spännande! Hur väljer du dina historier? Är du typ som skådespelare då? Nä ok, men vem kommer på föreställningarna? Det här har jag aldrig hört om, det låter jättespännande”
Som berättare får jag många frågar. Som socialarbetare får jag mera kommentarer ”ett viktigt jobb, det måste vara tufft ibland, alla dessa människoöden” Att sätta ihop de två yrkestitlarna, skapar därför en del extra frågor, och ibland har jag själv svårt att besvara dem, för det är ju en titel jag själv har skapat.
Så vad är det egentligen jag gör? Varför tycker jag det är roligt att berätta? Varför kombinerar jag det med socialt arbete? Ja det frågade jag mig själv om och om igen, utan att få ett riktigt svar. Så jag började söka på nätet. Kanske var jag inte den enda som berättade sagor för mina klienter, sagor som skapade ett samförstånd. Nej jag är inte ensam, det kanske inte är så vanligt i Sverige, men jag är inte ensam. Sedan kom nästa fråga; Vad gör det med människor att höra sagor? Vad är det jag gör när jag berättar och berör?
För att få svar på mina frågor sökte jag åter på nätet och hittade Magisterprogrammet i praktisk kunskap på Södertörns högskola. Programmet handlar om det egna yrkeskunnandet, och vänder sig till den som redan är ute i arbetslivet och är intresserad av möten med människor på olika sätt och som har det som en central del i yrkeskompetensen. Genom det egna skrivandet i essäform utvecklar man en förmåga att kritiskt bedöma och redogöra för sin egen yrkesutövning.
Genom att se på mitt yrkeskunnande utifrån ett filosofiskt perspektiv får jag nu en fördjupad förståelse för mitt yrke och det jag utför. Så vad är det jag gör… lugn, jag har just avslutat första året av två. När höstterminen börjar, börjar också magisteruppsatsskrivandet på allvar. Så nu hoppas jag att lagom till Berättarfestivalen 2015 då kan jag svara på frågorna ”Så varför berättar du?” ”Vad är en berättande socialarbetare?”

 

Tine Winther

 

 

1 kommentar

Under Att berätta

Det var en gång …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

by | 24 juni 2014 · 8:10

Glad midsommar!

DSC01533Midsommaraftons morgon och jag plockar smultron. Skörden blir ovanligt rik. Om vi ska lita på en gamla folklig uppfattning innebär det att ”Olle har kakan i ordning”, vilket betyder att på Olofsdagen kan säden malas till mjöl. Inom folkmedicinen användes daggfulla bär, smultron som plockats på morgonen när daggen ännu låg kvar, mot ögonsjukdomar. Krossade smultron läkte brännsår. Det första smultronen man plockade sönderklämdes på liktornen och ombands med en tygtrasa och snart försvann liktornen.

DSC01534Enligt Arvid Månssons Örta-book, som är en sammanställning ur kontinentala källor, mer lärda än folkliga, har smultron eller jordbär 10 dygder. Smultronen ska läggas i vatten och om man dricker av jordbäravattnet rensas bröst och lunga, illaluktande dofter från munnen försvinner, sår läkes. Har man svårt att pissa hjälper smultronvattnet.

Har du plockat smultron och möter någon som frågar vad du har hittat, så tveka inte med svaret. Det lär oss en gammal legend.

Kristus mötte en gång en kvinna, som hade plockat smultron. Hon hade täckt korgen så att de inte syntes. Han frågade vad hon hade i korgen. – Ingenting, svarade kvinnan. – Gott, svarade Kristus, då ska det också ingenting vara. Sedan dess mättar inte smultron, även om man åter aldrig så många.

Glad midsommar önskar vi alla bloggläsare. Fler berättelser knutna till midsommar hittar du om du söker på ”midsommar” i sökfältet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta