Sagobygdens Blogg

Under berättarfestivalen 2014 i Ljungby riktades fokus på bl a en person vars berättelser har bidragit till att berika vår sagoskatt. Det var en kvinna som blev en av sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius främsta sagespersoner, nämligen Cajsa Andersdotter i Ryd, Agunnaryd.

Eftersom jag själv är barnfödd i Agunnaryd, blev jag särskilt entusiastisk över uppdraget att gestalta kvinnan som i folkmun kallades Halta-Cajsa. Vägen som går förbi det som återstår av hennes boning vid Havastuträan är mig särdeles välbekant eftersom mitt barndomshem ligger bara några kilometer därifrån. Dock var det först som vuxen jag hörde talas om hennes person.

I hela sitt liv bodde och verkade hon i Agunnaryds socken. Född 1791 (eller -92, källorna är tvetydiga) som oäkting,  bodde med mor, bror och morföräldrar som inhysingar i torp på olika ställen. Livet bjöd på både med- och motgångar. Efter giftermålet med Johan var de tidvis på grön kvist, i hela fjorton år kallades de hemmansägare och hade både piga och dräng, men sedan fick de frånträda gården och åter bli torpare. Av de fem barnen dog två i späd ålder. Bland Cajsas historier finns många som handlar om trolldom och de underjordiskas försök att tillskansa sig de små människobarnen, så man får förmoda att ängslan och oron för de små var stor. Trots fattigdom lyckades de ändå dra sig fram i tillvaron, men när Johan dog i remittent feber vid bara 42 år ålder, förändrades i ett slag tillvaron för Cajsa. Hon stod ensam med tre små barn och beskrevs i kyrkböckerna som utfattig. Det bereddes plats till henne och döttrarna i en backstuga, Hagastugan, eller som den kallades, Havastuan. Här bodde redan en sjubarnsfamilj.

På vägen som går förbi stugan kom en dag Hyltén-Cavallius, bördig från Vislanda, ridande. Han kom i samspråk med Cajsa och förstod rätt omgående att han i henne hade funnit en ovanligt begåvad berätterska. Han återkom flera gånger och övertalade henne också att följa med familjen till deras bostad i Stockholm som barnpiga till familjens dotter. På så sätt kunde han få tillfälle att dokumentera ännu mer av hennes minnes rika skatter. Sedermera återvände hon till Havastuan, hennes yngsta dotter bodde fortfarande hemma. Här dog hon några år senare, 65 år gammal.
Fritt efter källa: Kronobergsboken 1995/96 Kronobergskvinnor, avsnittet ”Halta-Cajsa Andersdotter – fattig, men rik traditionsbärare” av Katarina Vej

En av Halta-Cajsas historier:

Den förbytta barnsängskvinnan

En karl var ute i skogen och hade lagt sig på berget att hvila. Hans qvinna hette Thora och hon skulle snart till att barna (föda barn). Då hörde han huru det högg i berget. Så sade det: ”Hugg långa armar, för så har Thora! Hugg långa ben, för så har Thora!” Då begynte han att grundas vid hvad det kunde hafva att betyda. Pass på, mente han, om inte trollen tänka förbyta qvinnan för mig. Men det skola vi allt bli två om.

Ja, qvinnan föll i barnsäng och allt var karlen så aktsam att det alltid skulle vara tändt i spiseln och att hon inte skulle få gå ut ensam, och två grannhustrur voro tillmed och aktade på henne. Men huru det var kom hon ändock ut sjelf, utan att qvinnorna blefvo det varse. Men mannen vakade bättre på henne och som hon öppnade dörren följde han med, tog henne vid handen, ledde henne in i den andra stufvan och der fick hon sitt barn såsom det skulle vara.

Karlen läste nu dörren och vände igen till den stora stufvan. Der låg det en i sängen och gaf sig och allt såg det ut som det varit hans hustru. Då frågade karlen sina grannqvinnor, om de inte tänkte att der snart skulle bli någon ändskap. ”nej, Gud nå’s så visst” menade hustrurna. Då sade karlen: ”ja, blir här ingen annan ändskap, så lär det väl bli jag som får göra ändskap med’et!” Dermed nappade han yxan och sprang bort och högg i hufvudet på liknelsen som låg i sängen. Kantro, då skreko qvinnfolken till och menade att karlen hade blifvit alldeles vilder och galen, som ville öda sin hustru. Men när de kommo fram, låg der inte mer någon qvinna, utan bara en ale-stock. Men karlen tog grannhustrurna med sig in i den andra stugan, der hans rätta qvinna låg, och så fingo trollen ingenting för sitt omak den gången.

Källa: Kronobergsboken 1968, Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok

Saga Alexanderson

För andra året i rad har vi på Sagomuseet fått ett spännande uppdrag från Olofströms kommun. Alla elever i årskurs 3 och 6 har skickat oss en skriven berättelse.

Bland dessa hundratals historier har berättarpedagogerna Mikael och Siw valt ut ett tiotal berättelser som levandegjorts från scen. Publiken har bestått av eleverna själva och stoltheten har inte gått att ta miste på när de hört sin egna historier berättas.En av berättelserna var skriven av Viggo i 3 F på Vilboksskolan. Den får ni här:

Pojken och Draken
När Kimi kom fram till sitt hus var det uppbrunnet.Föräldrarna var okey. Kimis lillebror sa att en drake bränt ner huset.
– Då skall jag skrämma bort draken, sa Kimi

– Men drakar bor ju i sagolandet på sagoberget, sa mamma

– Då går jag dit

Kimi hade gått en bra bit när han fick syn på sagolandet. Det var mycket vackert. Kartan visade att draken bodde mitt i landet.

Kimi fortsatte, men mitt på en kulle snubblade han på en sten. När han vaknade upp så såg han att kullen han stod på var en drake.  Den var stor som tre elefanter, hade klor som knivar, vita ögon och sprutade blå eld ur munnen.Kimi spände sin pilbåge för att skjuta.

– Skjut inte, skrek draken

– Kan du tala? sa Kimi

– Ja, varför skulle jag inte kunna det,svarade draken

– Okej, varför brände du upp vårt hus, sa kimi

– Det var bara en nysning, sa draken

– Men varför var du vid vårt hus, sa Kimi

– Jag letade efter en vän, sa draken

– Men jag kan ju bli din vän, sa Kimi

Kan du det? Hurra! ropade draken

SLUT

På denna blogg dominerar berättelser från Sverige och Rumänien.  Detta är en historia  från en helt annan del av världen. Den har berättats bland Haidafolket som lever utmed Nordamerikas nordvästra kust, i nuvarande Kanada.

När korpen stal solen

En gång för längesedan låg hela världen i mörker. Korpen, som funnits långt före tiden började gå, förstod att det inte stod rätt till, någonstans måste ljuset finnas. Han fick då höra talas om en man som bodde ensam med sin dotter. Det ryktades att mannen gömde på en låda som innehöll en andra låda, som i sin tur bar på en tredje, men vad som var inuti den visste ingen. Korpen som var listigare än någon annan bestämde sig för att undersöka lådorna närmare.

En dag när mannens dotter som vanligt gick ner till floden för att hämta vatten, förvandlade sig korpen till ett granbarr och la sig att flyta i vattnet. Dottern fyllde sin kruka, vad hon inte såg var att på vattenytan flöt ett barr. När hon sakta drack av vattnet gled barret ner i kvinnans mage och ännu en gång förvandlade sig korpen. Dotterns mage började växa, blev allt större, snart var det dags att föda. Ut ur magen kom inget granbarr, utan en söt liten människobaby.

Både mannen och hans dotter blev mycket förvånade när den lilla varelsen hoppade ut, sprang fram till de vuxna. viftade med armarna och skrek:

– Hejsan på er

– Kan du gå och till och med prata, sa mannen

– Klart jag kan, blev svaret. Nu vill jag leka.

Babyn for runt bland alla saker i huset, och letade efter roliga leksaker. Då fick han syn på en stor låda.

– Den får du inte röra, röt mannen

– Jo, jag vill, skrek den lille och började gråta så att tårarna sprutade likt ur en dusch.

Trots att den nyfödde var en minst sagt märklig figur, så hade mannen redan börjat tycka mycket om sitt barnbarn.

– Ja,ja, jag ger mig, sa den gamle. Det är faktiskt tre lådor. Du kan få låna den första, men var försiktig.

Babyn började nu en lek han tyckte var mycket rolig. Han gömde lådan och letade sedan själv upp den. I flera timmar höll han på och skrattade högt, men så plötsligt var lådan borta. Hur man än sökte var den omöjlig att finna.

– Jag vill ha en ny låda, skrek den lille, medan tårarna åter sprutade

Mannen tvekade, men han kunde inte stå ut med att se sitt barnbarn så ledsen.

– Ja, ja du får väl den andra lådan också då. Denna gång får du inte slarva bort den.

Sprudlade glad tog babyn lådan och började åter sin favoritlek. Till att börja med skrattade och skrek han av förtjusning, men snart hördes åter gråt.

– Den är borta, den är borta. Lådan är borta, jag måste ha en ny skreks det mellan tårarna

– Du får inte den sista lådan. Den lämnar jag aldrig ut, vrålade den gamle

I tre hela dagar grät och skrek babyn, tårarna skapade översvämning och skriken gjorde hål i hjärtat på både dotter och morfar. Tillslut sa mannen:

– Du får låna den sista lådan om du lovar att inte gömma den. Du får bara ha den här framför mig.

Tårarna slutade rinna, skriken tystnade och den lille gick nöjt upp och ställde sig på lådan. Den var varm och gav ifrån sig ett svagt, mystiskt sken. När babyn stod där hände något mycket märkligt.  Fötterna förvandlades till klor, armarna till vingar, huden blev svarta fjädrar och ur näsan växte en stor näbb fram. Korpen grep runt lådan, höjde sina vingar och flög ut ur huset.

– Nej, nej, den är min, bara min skrek mannen förtvivlat, men allt var försent.

Högt upp i skyn flög han, där släppte klorna greppet. Lådan öppnades och ur föll solen. Genast lyste den upp världen. Solen gav ljus och värme till alla på vår jord. Det gör den än idag.

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844