Sagobygdens Blogg

Det var en gång en kung som bodde i ett stort slott med tinnar och torn. Han ägde nästan allt man kan tänka sig, men ändå var han fylld av sorg. En ond häxa hade nämligen tagit hans son och det tycktes inte finnas något hopp om att få prinsen tillbaka. För att trösta sig gick konungen varje dag ut genom slottsporten, över vallgraven och in i den stora skogen. På sin vandring passerade han ofta en röd liten stuga, där det alltid satt en ung kvinna, utanför. Hon var klädd i enkla kläder, hennes hud var smutsig, men hennes ögon lyste av klokhet.

En dag när kungen, som vanligt, öppnade porten, hade en stor Lindorm lagt sig över vägen. Odjuret var nästan tio meter långt och hade ett gap som lätt kunde sluka en människa.

– Flytta på dig! skrek kungen. Jag skall fram!

– Jag flyttar mig inte förrän jag får en hustru, väste ormen

– Dumheter, jag känner inga lindormsflickor, sa kungen

– Jag vill inte ha någon Lindorm. Jag skall gifta mig med en människo-flicka, blev svaret.

– Dumheter, upprepade kungen och slog igen porten.

Lindormen låg kvar utanför porten. Dag efter dag låg den väldiga varelsen och hindrade alla från att komma in i eller ut ur slottet. Ingen tycktes kunna få bort odjuret och oron spred sig på slottet och i den närliggande staden.

En dag bestämde sig kungen. Han gick ner i slottet djupaste källare, letade sig fram till en fängelsehåla där en fattig flicka satt fängslad och gav henne följande val:

– Antingen får du sitta här i mörkret tills du dör eller så får du komma upp ljuset, men då måste du gifta dig med en Lindorm.

– Hellre än att plågas här, så gifter jag mig med ett monster, svarade flickan.

Hon skickades genast upp. kläddes till brud och fördes in i kyrkan, där Lindormen redan väntade. De två vigdes och fördes sedan in i en brudkammare där dörrarna stängdes om dem. Ingen kunde se vad som nu hände, men märkliga ljud hördes ut, tuggande ljud. När morgonen kom öppnades dörrarna och kungen rusade nyfiket in i brudkammaren. Ingen flicka syntes, allt han såg var en stor orm som låg på golvet.

– Vad har du gjort av flickan, skrek kungen

– Hon smakade gott, svarade ormen och slickade sig om munnen.

Därefter ringlade han ut ur rummet, genom porten och la sig åter för att spärra vägen

– Jag vill ha en fru till, väste odjuret.

En andra, tredje och fjärde fattig flicka hämtades upp och giftes bort. Alla gick samma hemska öde till mötes. En dag när kungen åter stod där i porten med odjuret framför sig, skrek han:

– Nu får du inga fler flickor. Jag vägrar

Då syntes en ung flicka komma ut ur skogen. Hon gick rakt emot dem med rest huvud. Kungen kände genast igen hennes kloka ögon.

– Jag förstår att ni har problem. Jag kan gifta mig med Lindormen, sa hon med lugn stämma.

– Är du tokig, svarade kungen. Vet du inte vad som har hänt med de andra flickorna?

– Jo, men jag vet vad jag skall göra. Ge mig bara sju vita klänningar, en tunna med varmt vatten och en skurborste.

– Du må vara galen, men du skall få vad du begär, sa kungen

Allt gick nu mycket fort, paret vigdes, stängdes in i brudkammaren och ormen ringlade sig fram mot flickan, medan han röt:

– Ta av dig!

– Kan jag väl göra, svarade hon. Men om jag skall ta av mig är det inte mer än rätt att du gör detsamma.

Hon tog av sig den första av de sju vita klänningar som prydde hennes kropp. Odjuret blev så förvånad av uppmaningen att han genast ömsade skinn, så som ormar gör.

– Ta av dig mer, väste ormen och flickan tog av sig den andra klänningen. Så höll de på, flickan tog av klänning och ormen ömsade skinn, ända tills det inte fanns någon orm längre. På rumsgolvet låg istället en stor, slemmig, grön hög, Flickan greppade skurborsten, doppade den i vattnet och skurade slemhögen. Svetten rann av henne, armen värkte, men äntligen gav arbetet resultat. En hand syntes, fot, öra, ben och armar. När hon skurat färdigt var det ingen slemhög längre, ingen Lindorm heller, utan en ung man, som sa:

– Jag är slottets prins. Häxan hade förvandlat mig till en Lindorm. Tack vare din klokhet och ditt mod, så har hennes förbannelse brutits.

Glädjen var obeskrivlig på slottet. Kungen hade fått tillbaka sin son, sonen hade hittat flickan han älskade och i samma ögonblick som de två kysstes kom de fyra uppätna flickorna tillbaka till livet. Så levde alla lyckliga…..

En folksaga som bygger på den danska/sydsvenska  sagan Prins Lindorm/Kung Lindorm. Denna version har vuxit fram i barngrupp.

Tre dagar till jul. Hon hade fejat och donat. Dragit ut soffor och fåtöljer, städat varje vrå. Tvättat mattorna. Satt adventsstakarna i fönstren och skönt doftande hyacinter runtom i huset. Putsat mässing och gjort julkakor. Lussekatter, pepparkakor och finaste fruktkakan, den med apelsinlikör.

Ibland hade hon hejdat sig mitt i en rörelse. Ibland hade hon tyckt sig höra ljudet av lätta steg. Det var något där. Små försiktiga fötter som tassade i huset, vad var det? Naturligtvis ingenting. Grannens katt, möjligen. Hon slog bort det. Jag är trött helt enkelt, avgjorde hon, så trött att jag hör i syne.

I övermorgon kommer gästerna, tänkte hon i sängen om kvällen. Hon kunde inte sova, hjärtat slog så hårt. Fruktkaka, klenäter och mandelmusslor, rabblade hon. I morgon ska jag stryka julgardinerna. Och ordna med maten.

Då var det där igen. Små knäppningar, knappt hörbara steg, någonting rörde sig på bottenvåningen. Inbillning bara. Dörren är stängd och låst, jag är så trött, måste få sova, det blir tufft i morgon. Hon knep ihop ögonen, försökte andas djupt. Upprepade på väg in i drömmen: fruktkaka och klenäter och knäck, får inte glömma knäck….

Nästa morgon när hon skulle till att stryka blev hon stående utan att begripa. Julgardinerna låg där, redan klara. Perfekt släta utan ett veck och järnet var ordentligt avstängt. Men strök jag ändå? Innan jag gick och lade mej? Varför minns jag det i så fall inte? Nu håller jag visst på att bli alldeles virrig.

Hon sköt bort det, bråttom nu. Julmaten. Brunkål och långkål, köttbullar, sillsallad och sylta. Hon snodde och slet i många timmar, fötterna ömmade och ryggen kved, hon tänkte inte mer på gardinerna, inte heller på de lätta små stegen. Disken fick bara vara. Hon måste orka klä julgranen och hänga upp den fint broderade julbonaden. Sen skulle hon sätta sig lite.

Hon måste ha slumrat till i stolen. När hon såg upp var det någon i rummet. Som stod rakt framför henne, han såg ut precis som på bilderna: liten, lurvig, uråldrig. Grå luva, skrynkligt ansikte. Hennes första impuls var att rusa upp. Nu håller jag nog på att bli snurrig på riktigt.

Han fanns, han var där. Han lyfte sin hand som för att hejda henne. Det såg ut som han log lite. Ögonen var smala svarta springor.

Sitt stilla. Vila. Framför allt, du måste vila…..rösten var knarrig nästan som när en katt spinner. Det var inte en människas röst. Bara vara stilla, vila…… Rösten sjönk till en viskning, sen var han borta.

Hon gnuggade sig i ögonen – så tosigt jag drömde. Men nu får jag allt ta itu med disken. I köket blev hon stående blick stilla. All smutsig disk var borta, bunkar och byttor, slevar och kastruller, allt rengjort, torkat och undanställt. Ett smalt stearinljus var tänt. Hennes slitna gamla matbord, den enda plats i huset som inte blivit julpyntad. Där låg nu en duk som hon vagt kände igen, hon hade gjort den i skolan för långa tider sen. Så en vas med en enkel grankvist, en tomtegubbe gjord av garn. En kaffekopp stod där och en termos. På fatet en sockerkringla. Den såg god ut. Hon visste bestämt att hon inte hade bakat den.

Hon sjönk ner vid bordet, hällde upp. Kaffet värmde lent. Hon mjuknade, kände för första gången på veckor något som liknade frid. Så här kunde julen vara, så här kunde den också vara. Så enkel och så innerlig. Hennes två händer. Slitna och fårade, men det var hennes händer och nu låg de stilla på var sida om en rosig kopp. En fin men taffligt broderad gammal julduk. En kringla med socker på och en granruska i en vas. En ensam liten tomte lindad av garn.

                                                                                                        Text och foto: Anna Lilljequist

Jag tycker mycket om August Bondesons Halländska sagor. I boken berättar Bondeson drygt 30 sagor från sina halländska hembygd, många av dem hade han hört fadern berätta när han var liten. Det som gör boken så intressant, är  att Bondeson i många av sagorna målande lyfter fram vardagslivet och förhållandet mellan de olika befolknignsskikten i 1800-talssamhället. Dessutom berättar han på dialekt och här finns mängder med unika och härliga uttryck, som  känns naturliga i sammanhanget.

Bondesons bok kan jämföras med Djurklous mer kända Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål, som kom ut 1883. De två utgåvorna har de gemensamt att  Bondeson och Djurklou mer är författare till sagorna än upptecknare. De skapar en egen sagostil. Jag föredrar den orättvist bortglömde Bondeson, som mer solidariserar sig med personerna i sina sagor och är friskare och naturligare.

Halländska sagor kom ut 1880 och har länge varit svår att få tag på. Nu har Bondesonsällskapet glädjande nog givit ut samlingen i en  faksimilutgåva. Den är försedd med ett efterord av Maria Ehrenberg, som skrivit en avhandling om en annan viktig sagosamlare, Eva Wigström. Maria Ehrenberg skriver om Bondesons verksamhet som sagoutgivare och sätter in hans arbete i tidens syn på sagorna. Hon skildrar hans utveckling från sagoförfattare till upptecknare, vilket jag lite kortfattat tidigare har skrivit om på Sagomuseets blogg. Läs det här.

Jag är inte riktigt överens med Ehrenbergs syn på Bondesons andra sagoutgåva, Svenska folksagor från skilda landskap. Hon beklagar att Bondeson här överger det dialektala och förkortar sagorna. Jag tycker detta är en ypperlig sagoutgåva, där författaren träder i bakgrunden, och ändå behåller ett berättande som känns äkta och friskt. För sagoberättare är boken en guldgruva, som tillåter ett personligt muntligt berättande.

Maria Ehrenberg kommenterar varje saga och lyfter särskilt fram om det är en kvinnlig eller manlig saga och pekar på alla fina vardagsdetaljer i sagorna. Jag tror att hennes kommentarer kan underlätta läsningen. På grund av dialekten är inte sagorna snabblästa. Men den som tar sig tid får rikt utbyte och det finns en mycket bra ordlista längst bak i boken.

Jag tycker det är synd att Maria Ehrenbegr inte använt den senaste utgåvan av The Types of International Folktale från 2004, som ger varje sagotyp ett typnymmer, förkortat ATU. Den ger en betydligt rikare bild av var i världen de olika sagorna återfinns än utgåvan från 1961. Flera sagor som hon uppger saknas i den internationella katalogen och inte ger något typnummer, återfinns faktiskt i den.

Halländska sagor kan bli en härlig julläsning för många. Den kostar 150:- och finns snart att köpa på Sagomuseet. Den kan också beställas från Bondesonsällskapet.

Under berättarfestivalen 2014 i Ljungby riktades fokus på bl a en person vars berättelser har bidragit till att berika vår sagoskatt. Det var en kvinna som blev en av sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius främsta sagespersoner, nämligen Cajsa Andersdotter i Ryd, Agunnaryd.

Eftersom jag själv är barnfödd i Agunnaryd, blev jag särskilt entusiastisk över uppdraget att gestalta kvinnan som i folkmun kallades Halta-Cajsa. Vägen som går förbi det som återstår av hennes boning vid Havastuträan är mig särdeles välbekant eftersom mitt barndomshem ligger bara några kilometer därifrån. Dock var det först som vuxen jag hörde talas om hennes person.

I hela sitt liv bodde och verkade hon i Agunnaryds socken. Född 1791 (eller -92, källorna är tvetydiga) som oäkting,  bodde med mor, bror och morföräldrar som inhysingar i torp på olika ställen. Livet bjöd på både med- och motgångar. Efter giftermålet med Johan var de tidvis på grön kvist, i hela fjorton år kallades de hemmansägare och hade både piga och dräng, men sedan fick de frånträda gården och åter bli torpare. Av de fem barnen dog två i späd ålder. Bland Cajsas historier finns många som handlar om trolldom och de underjordiskas försök att tillskansa sig de små människobarnen, så man får förmoda att ängslan och oron för de små var stor. Trots fattigdom lyckades de ändå dra sig fram i tillvaron, men när Johan dog i remittent feber vid bara 42 år ålder, förändrades i ett slag tillvaron för Cajsa. Hon stod ensam med tre små barn och beskrevs i kyrkböckerna som utfattig. Det bereddes plats till henne och döttrarna i en backstuga, Hagastugan, eller som den kallades, Havastuan. Här bodde redan en sjubarnsfamilj.

På vägen som går förbi stugan kom en dag Hyltén-Cavallius, bördig från Vislanda, ridande. Han kom i samspråk med Cajsa och förstod rätt omgående att han i henne hade funnit en ovanligt begåvad berätterska. Han återkom flera gånger och övertalade henne också att följa med familjen till deras bostad i Stockholm som barnpiga till familjens dotter. På så sätt kunde han få tillfälle att dokumentera ännu mer av hennes minnes rika skatter. Sedermera återvände hon till Havastuan, hennes yngsta dotter bodde fortfarande hemma. Här dog hon några år senare, 65 år gammal.
Fritt efter källa: Kronobergsboken 1995/96 Kronobergskvinnor, avsnittet ”Halta-Cajsa Andersdotter – fattig, men rik traditionsbärare” av Katarina Vej

En av Halta-Cajsas historier:

Den förbytta barnsängskvinnan

En karl var ute i skogen och hade lagt sig på berget att hvila. Hans qvinna hette Thora och hon skulle snart till att barna (föda barn). Då hörde han huru det högg i berget. Så sade det: ”Hugg långa armar, för så har Thora! Hugg långa ben, för så har Thora!” Då begynte han att grundas vid hvad det kunde hafva att betyda. Pass på, mente han, om inte trollen tänka förbyta qvinnan för mig. Men det skola vi allt bli två om.

Ja, qvinnan föll i barnsäng och allt var karlen så aktsam att det alltid skulle vara tändt i spiseln och att hon inte skulle få gå ut ensam, och två grannhustrur voro tillmed och aktade på henne. Men huru det var kom hon ändock ut sjelf, utan att qvinnorna blefvo det varse. Men mannen vakade bättre på henne och som hon öppnade dörren följde han med, tog henne vid handen, ledde henne in i den andra stufvan och der fick hon sitt barn såsom det skulle vara.

Karlen läste nu dörren och vände igen till den stora stufvan. Der låg det en i sängen och gaf sig och allt såg det ut som det varit hans hustru. Då frågade karlen sina grannqvinnor, om de inte tänkte att der snart skulle bli någon ändskap. ”nej, Gud nå’s så visst” menade hustrurna. Då sade karlen: ”ja, blir här ingen annan ändskap, så lär det väl bli jag som får göra ändskap med’et!” Dermed nappade han yxan och sprang bort och högg i hufvudet på liknelsen som låg i sängen. Kantro, då skreko qvinnfolken till och menade att karlen hade blifvit alldeles vilder och galen, som ville öda sin hustru. Men när de kommo fram, låg der inte mer någon qvinna, utan bara en ale-stock. Men karlen tog grannhustrurna med sig in i den andra stugan, der hans rätta qvinna låg, och så fingo trollen ingenting för sitt omak den gången.

Källa: Kronobergsboken 1968, Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok

Saga Alexanderson