Under berättarfestivalen 2014 i Ljungby riktades fokus på bl a en person vars berättelser har bidragit till att berika vår sagoskatt. Det var en kvinna som blev en av sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius främsta sagespersoner, nämligen Cajsa Andersdotter i Ryd, Agunnaryd.
Eftersom jag själv är barnfödd i Agunnaryd, blev jag särskilt entusiastisk över uppdraget att gestalta kvinnan som i folkmun kallades Halta-Cajsa. Vägen som går förbi det som återstår av hennes boning vid Havastuträan är mig särdeles välbekant eftersom mitt barndomshem ligger bara några kilometer därifrån. Dock var det först som vuxen jag hörde talas om hennes person.
I hela sitt liv bodde och verkade hon i Agunnaryds socken. Född 1791 (eller -92, källorna är tvetydiga) som oäkting, bodde med mor, bror och morföräldrar som inhysingar i torp på olika ställen. Livet bjöd på både med- och motgångar. Efter giftermålet med Johan var de tidvis på grön kvist, i hela fjorton år kallades de hemmansägare och hade både piga och dräng, men sedan fick de frånträda gården och åter bli torpare. Av de fem barnen dog två i späd ålder. Bland Cajsas historier finns många som handlar om trolldom och de underjordiskas försök att tillskansa sig de små människobarnen, så man får förmoda att ängslan och oron för de små var stor. Trots fattigdom lyckades de ändå dra sig fram i tillvaron, men när Johan dog i remittent feber vid bara 42 år ålder, förändrades i ett slag tillvaron för Cajsa. Hon stod ensam med tre små barn och beskrevs i kyrkböckerna som utfattig. Det bereddes plats till henne och döttrarna i en backstuga, Hagastugan, eller som den kallades, Havastuan. Här bodde redan en sjubarnsfamilj.
På vägen som går förbi stugan kom en dag Hyltén-Cavallius, bördig från Vislanda, ridande. Han kom i samspråk med Cajsa och förstod rätt omgående att han i henne hade funnit en ovanligt begåvad berätterska. Han återkom flera gånger och övertalade henne också att följa med familjen till deras bostad i Stockholm som barnpiga till familjens dotter. På så sätt kunde han få tillfälle att dokumentera ännu mer av hennes minnes rika skatter. Sedermera återvände hon till Havastuan, hennes yngsta dotter bodde fortfarande hemma. Här dog hon några år senare, 65 år gammal.
Fritt efter källa: Kronobergsboken 1995/96 Kronobergskvinnor, avsnittet ”Halta-Cajsa Andersdotter – fattig, men rik traditionsbärare” av Katarina Vej
En av Halta-Cajsas historier:
Den förbytta barnsängskvinnan
En karl var ute i skogen och hade lagt sig på berget att hvila. Hans qvinna hette Thora och hon skulle snart till att barna (föda barn). Då hörde han huru det högg i berget. Så sade det: ”Hugg långa armar, för så har Thora! Hugg långa ben, för så har Thora!” Då begynte han att grundas vid hvad det kunde hafva att betyda. Pass på, mente han, om inte trollen tänka förbyta qvinnan för mig. Men det skola vi allt bli två om.
Ja, qvinnan föll i barnsäng och allt var karlen så aktsam att det alltid skulle vara tändt i spiseln och att hon inte skulle få gå ut ensam, och två grannhustrur voro tillmed och aktade på henne. Men huru det var kom hon ändock ut sjelf, utan att qvinnorna blefvo det varse. Men mannen vakade bättre på henne och som hon öppnade dörren följde han med, tog henne vid handen, ledde henne in i den andra stufvan och der fick hon sitt barn såsom det skulle vara.
Karlen läste nu dörren och vände igen till den stora stufvan. Der låg det en i sängen och gaf sig och allt såg det ut som det varit hans hustru. Då frågade karlen sina grannqvinnor, om de inte tänkte att der snart skulle bli någon ändskap. ”nej, Gud nå’s så visst” menade hustrurna. Då sade karlen: ”ja, blir här ingen annan ändskap, så lär det väl bli jag som får göra ändskap med’et!” Dermed nappade han yxan och sprang bort och högg i hufvudet på liknelsen som låg i sängen. Kantro, då skreko qvinnfolken till och menade att karlen hade blifvit alldeles vilder och galen, som ville öda sin hustru. Men när de kommo fram, låg der inte mer någon qvinna, utan bara en ale-stock. Men karlen tog grannhustrurna med sig in i den andra stugan, der hans rätta qvinna låg, och så fingo trollen ingenting för sitt omak den gången.
Källa: Kronobergsboken 1968, Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok
Saga Alexanderson
Sagobygdens Blogg 