Sagobygdens Blogg

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

Trollträdet i närbild med besökande fågel

Till mitt skolbibliotek kom en dag en av lärarna på Sfi, svenska för invandrare, med ett spörsmål. Hon hade en grupp som varit alldeles frågande inför begreppet museum. Vad är det? Ingen hade någon föreställning om det. Hon visste att jag ibland tar med elever till sagomuseet och berättar. Vi kom överens om att göra att besök där.

Eftersom det var en grupp som inte varit i Sverige så länge så var deras ordförråd begränsat. Hur skulle vi göra besöket så meningsfullt som möjligt trots språkförbistringen? Vi satte oss ner och pratade om vilka berättelser som kunde vara lämpliga. Koncentrerade oss på olika sagoväsen och historier runt dessa. Läraren skulle inför besöket presentera dessa med hjälp av bilder och också introducera en del ord som de skulle möta. Jag fick tänka på hur jag skulle göra för att berätta så enkelt och avskalat som möjligt.

Så kom dagen. Jag möttes av gruppens förväntansfulla leenden när jag kom till museet, det här skulle nog gå bra. Det var även lärarens första besök på museet, och jag kunde se att hon var positivt överraskad av vad hon såg. Rundvandringen och berättandet började. Åhörarna var spänt koncentrerade och gjorde sitt bästa för att hänga med. Det syntes tydligt i deras ansikten om det gick för fort eller om de inte förstod, då fick jag ta om. Läraren gjorde också inpass när det behövdes, det märktes att hon och klassen hade utarbetat en egen vokabulär. När så behövdes, fick jag komplettera med kroppsspråk, rösten blev också ett uttryckssätt som jag använde mer än jag brukar.

Till sist kom vi till trollträdet, trädstammen som är alldeles full av sprickor, bulor och bucklor. Jag berättade om seden att överföra t ex tandvärk och magplågor till trädet. Då lyste en av flickorna upp i ett strålande leende och hennes ögon tårfylldes. Hon berättade att den traditionen fanns även i hennes hemland och att hennes mormor hade berättat om den. Länge dröjde hon vid trädet, märkbart rörd, strök med handen över trädets bulor. Det var inte utan att vi andra smittades av hennes sinnesstämning.

När vi skildes fick jag många kramar som tack, de försäkrade att de skulle återkomma till museet, särskilt de som hade barn. Och jag lämnade museet i en upprymd sinnesstämning. Än en gång hade det bekräftats att berättelser bygger broar mellan människor.

…och vårt museum, ja det är ju något alldeles, alldeles underbart!

Saga Alexanderson

Regnet har hällt ner hela natten och en bit in på morgonen. Men när vi möts vid Målaskogs naturreservat, då har det klarnat upp. Solen lyser och det är ännu bara början på hösten. Vi ställer våra bilar, vi börjar gå, tvärs över vägen och inåt skogen. Och där mitt på stigen kommer han, självaste Mickel i Långhult. I nött gammal prästrock, tovad ullhatt, träskostövlar och sin vandringsstav av hasselträ. Han hälsar glatt, ber oss göra sällskap på promenaden, men så ursäktar han sig: ”Herrskapet får ha överseende, jag är känd för att vara pratträngd, lite glappkäftad av mej… ”

Så börjar vi gå och Mickel, alias Per Gustavsson, visar vägen. Det är smala krokiga stigar genom täta snår, det är mycket sten, ibland plaskar vi ner i dypölar och rätt vad det är öppnar sig en grön glänta där vi får stanna och vila fötterna och så berättar Per ännu en av Mickels historier. Ett vackert och bångstyrigt landskap, det rimmar rätt väl med Mickels sagor, säger Per.

Mickel i Långhult, född 1778 och avliden 1860, han fick ett långt liv. Sista åren bodde han utfattig i en liten backstuga, ingen vet längre var exakt den låg. Han var en ovanlig begåvning, hårt kroppsarbete låg inte för Mickel, han hade fullt upp med sina tankar och funderingar. Han läste, han skrev och – helt unikt för den tiden – han tecknade med egen hand ner sina sagor. Sagor som var vanliga i hans trakt, men när Mickel återberättar gör han det på sitt eget vis. Hans historier är drastiska och mustiga, fyllda av målande detaljer ur vardagslivet. Genom Mickels sagor kommer vi den tidens människor riktigt nära.

Gruppen står stilla, vi lyssnar andäktigt. Så går vi vidare och kommer så småningom fram till byn Långhult. Där står bordet dukat, på en bänk intill har Eva Andersson satt fram maten. Och vilken mat. Stekt fläsk med kryddigt matvete, små munsbitar av lax, sallad på selleri med hallonvinägermajonäs, gräddig trattkantarellsoppa, bönor marinerade i apelsin och kanel, för att bara nämna några rätter. Bröd med honungssmör eller svampsmör. Till efterrätt änglamat, gjord på lingon, sockerskorpor och grädde. Just som vi sitter där skyar det upp, en regnskur drar förbi, skålar, karotter och korgar måste snabbt in under tak.

Vår vandring går mot sitt slut. Vi har rört oss i cirkel. Efter att ha passerat Kuggaberg följer vi landsvägen tillbaka till Målaskog. Men innan vi skiljs åt var det visst en historia till! Sagan om mannen och hustrun som var så innerligt kära och levde så lyckliga tillsammans. Men deras kärlek var en nagel i ögat på den Onde. Med hjälp av en elak kärring och hennes illistiga knep fick han makarna att både träta, svära och slåss. Det var slutet på den kärleken….

Även korna lyssnade med vidöppna öron.

  text och foto: Anna Lilljequist

Som de flesta vet arbetar jag sedan 2008 på Sagomuseet i Ljungby, men jag har mina rötter på västkusten. Långt innan jag fördjupade mig i de småländska berättelserna var jag full av historier från Bohuslän i allmänhet och från Kungälvs bygden i synnerhet.

Nu har jag tagit mig samman och lagt ut några av Kungälvs berättelser på en hemsida. Texterna illustreras med Steve Andersons fina bilder.

Här är ett exempel på berättelse och bild:

En historia om fästningens belägring

En dag kom fienden åter tågande. De var fler än någonsin tidigare. Det var en flod av människor och vapen. Nu, äntligen, skulle Bohus fästning intas. Upp på Fontinberget rullade man enorma monsterliknande kanoner. Den största kallades Skägga. Om den sas det att ”när Skägga gnäggar rasar både tak och väggar”. Uppifrån det höga berget lät man nu ett regn av kanonkulor falla ner över fästningen. Man sköt i dagar. Man sköt i veckor. Fästningen föll sakta men säkert sönder. Människor dog som flugor, många av kanonkulorna, men de flesta av svält. Det var nämligen omöjligt att få mat in till fästningen så länge belägringen varade.
När läget syntes helt hopplöst fick högsta befälet på fästningen – kommendanten – besök av en av sina allra yngsta och minsta soldater.

– Jag har en ide, sa ynglingen. Det borde gå att ta reda på exakt var fiendens kanoner är placerade, så vi kan skjuta sönder dem. Jag vill ta mig över till fiende sidan, leta upp kanonerna och återvända .

Kommendanten tittade med rynkat ansikte på sin soldat:

– Inte nog med att du ser ut som en pojkvasker, du är galen också, sa han

– Nä, jag är inte galen men jag skall spela galen

Då kunde guvernanten inte låta bli att dra en aning på munnen, samtidigt som han sa:

– Ja, Ja, gör du som du tänkt, men jag hoppas att du förstår att det är ett livsfarligt uppdrag.

Snabbt likt blixten började den unge mannen klä av sig plagg för plagg tills han stod spritt språngande naken framför sitt chockade befäl. Därefter smörjde han in hela kroppen i såpa – så han såg ut som en grönglänsande ödla i skinnet – sprang ut ur fästningen, ner till älven, hoppade i en roddbåt och rodde i full fart över till fiende sidan.
Det tittades häpet på den nakna, gröna mannen i båten. Fiende soldaterna höll på att tappa sina vapen av förvåning och när den nakne la till med båten, sprang upp på stranden och började dansa i sin nakenhet. Ja, då brast fiende soldaterna ut i gapskratt. Så mycket skrattade de att de inte brydde sig om att den nakne snabbt sprang upp för Fontinberget. Väl uppe på toppen såg han snart kanonerna.

– Jag måste fram till dem, tänkte han. Men hur skulle det gå till.? Det stod hundratals med beväpnade män runt om.

– Nu får jag spela galnare än någonsin, mumlade han och sprang fram till kanonerna, slog ut med armarna och skrek:

– Åh, mina älskade kanoner.

Han kramade kanonrören , kysste dem ömt och upprepade:

– Mina älskade

Fiende soldaterna skakade på huvudet, skrattade och sa:

– Vilken tok!

Men medan de skrattade så passade den unge mannen på att krita runt kanonrörens mynningar, tills de blev alldeles vita.
Med ett vigt hopp tog han sig sedan ner. Fortsatte springande utför berget, men han kunde inte hålla sig längre, utan vände sig om och ropade:

– Ni är allt bra dumma!

Nu vaknade fienden till liv. Flera tog upp jakten på den galne och det dröjde inte länge förrän en av dem kastade sig och fick ett rejält grepp kring midjan. Men den nakne unge mannen var ju insmord i såpa . Han gled ur greppet med ett plopp, likt en tvål som glider ur handen när man försöker krama den.

– Ta honom!

Skriket ekade över berget. Fler kom springande och det blev det en vild jakt ner för backen där branten, trädrötter, stenar och hålor gjorde marken till en livsfarlig plats att springa på .Gång på gång fick man tag i den gröne, men alltid gled han ur greppen med ett knyckande och ett finurligt flin på läpparna. Nere vid älven hoppade han i båten och rodde med kulor vinande runt öronen, innan han kom över till fästningen och stod framför en djupt imponerad överordnad.

– Guvernant, jag vet var kanonerna är, sa han med ett pustande

– Det vet jag med, sa en nöjd guvernant. Kanonrörens mynningar lyser likt vita prickar uppe på berget. Nu skall vi skjuta sönder deras kanoner.

Och det var precis vad man gjorde. På bara några dagar var fiendens så försvagad att man valde att ge upp. Det sägs att när trupperna lämnade Fontinberget bakom sig lär fiende generalen ha sagt:

– Elfsborg, den röda, den tar jag utan möda. Men Bohus den stora grå kan inte katten rå på.

Hur gick det då för den modige ynglingen? Jo det berättas att han blev rikligt belönad.

Läs alla Kungälvs berättelser här

Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare? Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt men ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Där på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig.

Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot? Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig ung man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Jag hör ända upp där jag står, hur näcken nere i sjön stämmer sin fela. ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till eleven att det var förbjudet att spela mer än 10. Så gick det som det gick! Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, men jag vet att de kommer göra det. Vädret är alldeles för fint för att någon gloso ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort! Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är Lindormen som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en lättnandes suck, det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, tack och lov.

Jag ser en vätte med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Efteråt ser jag ett äppleskrutt som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Kalvsvik 2015.07.25

Vibeke Hyltén-Cavallius

foto: Agneta Jansson.