En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.
Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.
Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.
Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.
En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.
Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.
Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.
En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.
Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.
Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.
En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.
Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:
– Under hagtornsbusken där borta är källan!
När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.
Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.
Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.
På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.
Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.
Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.
Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.
Så här dags på året är det hög tid att se över alla sägenplatser. Behöver skåpen målas, sly röjas runtikring, är det ordentligt skyltat, finns det broschyrer? För mig som är relativt ny i Sagobygden, åtminstone arbetsmässigt, är denna resa oerhört värdefull. Det är nu andra året i rad som jag har haft nöjet att åka runt med museets alltiallo Majvor. Jag har lärt mig jättemycket, och oj så roligt vi har det.
Det bär av på små slingriga grusvägar, över brusande åar, genom granskog och bokskog, förbi röda stugor och stora bondgårdar. Vi ser kossor, alpackor och glada utegrisar med knorr. Tranor, rovfåglar och vid två tillfällen morkulla precis intill bilen.
Inte gör det oss något att regnet hänger i luften när vi får dricka kaffe under en grönskimrande bok vid Trollröret i Lyåsa, med en vidunderlig utsikt över skog och sjö. Här sprack trollkärringen Smickelsbergskittans förkläde av tyngden och hon tappade ett helt röse med stenar som hon skulle kasta mot kyrkklockorna.
Vid Skirs källa hälsar vi på golden retrievern, som först skäller på inkräktarna men snart förstår att vi inte vill hans husse, som är en av Sagobygdens värdefulla skåpvärdar, något illa. Efter en kortare promenad genom den vackra hagen med enebacken kommer vi fram till den porlande källan där människor druckit av vattnet och offrat pengar för att få hålla sig friska.
En annan dag intas frukosten på en sten vid kraftstationen Gustafsfors. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Gustafsfors är en gammal bruksmiljö, men också känt för sitt fiske och sin vackra natur. Här i närheten bodde trollen och det sades att en piga som gick vilse i skogen sedan födde ett barn som liknade ett troll.
Till Galghallarna från parkeringen är det en lite längre promenad, bland annat genom en fårhage. Förra året vill jag minnas att vi fick mota bort en hel skock för att komma igenom, men den här dagen hörs inte ett bräkande. Här, mellan de båda jätteblocken, hängdes människor med armarna utsträckta och stenar på dessa så att de inte skulle ramla ner. Och här fick de sedan hänga tills de dog. Blotta tanken ger mig rysningar trots fågelkvitter och solen som värmer.
Även Ivars kyrka består av två jätteblock. Eller snarare ett som rämnade mitt itu efter att Ivar syndat och skrattat i kyrkan.
I Blädinge, vid sjön Salens strand, glittrar solens strålar i vattnet och två gåspar med gässlingar simmar runt. Men näcken visar sig inte för oss denna dag.
Vid Åsnens strand ligger Blodviken där Blända och hennes kvinnor tvättade av sig blodet efter att de tagit död på den danska hären och räddat Småland från att bli danskt. Och strax intill ligger Blodberget.
I Mjärhult bodde den kloka Ingeborg som omtalades av självaste Carl von Linné. Till henne sökte sig människor för att bli botade från allehanda krämpor, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan. Ingeborg anklagades för bland annat signeri och vidskepelse och förhördes av självaste biskopen i Växjö. Idag är platsen uppröjd och vi kan se tydliga lämningar av gården.
I Kuggaberg bor trollen och inte långt därifrån, i byn Långhult, bodde sagoberättaren Mickel i sin backstuga. Mickel har berättat att om du går till Kuggaberg på julnatten så kan du få se trollen dansa.
Och allt som minner om Halta-Kajsa i Ryds stuga är en stengrund och fruktträd. I hennes stuga satt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och skrev ner det hon berättade – och många av de sagor och sägner som Mickel och Halta-Kajsa berättade är de sagor och sägner som än i dag berättas runt om i Sagobygden.
Bara ett litet stenkast från rondellen där väg 27 möter väg 25 finns Karins sten. Om du tittar riktigt noga ser du märken efter Karins naglar när hon klättrande tog sig upp på den branta stenen för att undkomma vargarnas käftar.
Så om du är ute och kör i trakterna kring Alvesta, Ljungby och Älmhult och du ser en skylt där det står Sagobygden. Sväng av! Eller om du ser ett rött skåp. Öppna det och läs! Låt resan ta lite extra tid. Låt berättandet och fantasin flöda. Det blir så mycket roligare då. Trevlig sommar!
Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.
Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.
Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.
Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.
Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.
Agneta Json Granemalm
Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.
Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.
Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag) är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.
Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.
När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.
Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.
Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.
Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.
Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.
Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .
Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.
Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet
Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.
På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.
Södra delen av Färjansö. Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.
Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.
– En kort och en lång, yttrade den främmande.
Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.
– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.
När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.
– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.
Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:
– Själv 15 år brände min konte.
Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:
– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.
När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.
Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.
Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.
Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.
I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.
Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.
En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.
Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.
En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:
– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.
Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:
– Syster Stråssa, syster Stråssa!
Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.
Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.
Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.
Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård
Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten.
Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.
I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.
För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.
När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.
I svalans kvitter hör man följande ord:
”Jag tjänte hos min syster i attan år,
hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,
saxen sitter i min stjärt
och silkesnystanet under min haka.”
Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.
Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.
Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.
På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.
Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.
I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.
Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.
Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.
När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.
Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.
Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.
Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.
Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.
Lina Midholm
(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)
Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.
Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.
En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar.
En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….
Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.
En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!
Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:
Jesus och Sankte Per red sig över en bro
då fastna fölefoten i fururoten.
Då steg Jesus ned
och vred led mot led
sena mot sena
och knota mot knota.
Nu är allt som det förr har varit
inom de heliga tre namnen
fadern, sonen och den helige ande.
Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”
Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….?
