Mallorca tillhör en av mina favoritresmål där jag började arbeta som reseledare för 55 år sedan. Jag var där mest på sommarsäsongerna men arbetade även två vintrar där. För några år sedan åkte vi dit mellan 15 december och 15 januari och det var härligt att återvända dit just på vintern.
Mallorca är 3640 km2 stort vilket är något större än Gotland, 3183 km2. Från slutet av 1950-talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott här, bland annat romarna och araberna, som lämnat efter sig ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön och araberna odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön, de kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229–1349, därefter har det varit spanskt.
En dag vandrade vi i fyra timmar bland olivträd, fikonträd, johannesbrödträd, stenekar, citronträd, apelsinträd och blommande mandelträd. Här och där under träden växte massor med gula blommor, citronblomman, vars stjälk är syrlig om man tuggar på den. Getter och får betade bland träden och då och då såg vi också svarta grisar med sina kultingar. De var fortfarande lyckligt omedvetna om att de en dag skulle bli “jamon serrano”. Jorden på Mallorca är rödaktig och på sina håll mycket stenig. Man har byggt stenmurar överallt, vilka man än idag lagar med gamla beprövade metoder, ett riktigt hantverk.
MANDELTRÄDEN: När mandelträden blommar är det ett tecken på att våren har kommit, i år blommar de ovanligt tidigt, till min stora glädje. Jag är så lycklig att ha fått uppleva det igen, för det var 55 år sedan som jag bodde här två vintrar i rad. När man flyger över Mallorca i slutet av januari och februari kan man tro att ön är täckt av snö. Det finns faktiskt miljontals mandelträd av ett 50-tal olika arter som blommar med vita eller ljust rosa blommor på bar kvist, vilket betyder att blommorna kommer före löven. Man skördar mandeln i september och precis som när man skördar oliverna i november/december brer man stora nät under träden och slår ner mandeln och oliverna med långa käppar. När man tagit till vara på mandeln används skalen som bränsle för att värma upp hus. Än idag finns det gårdar ute på landsbygden där husen värms upp av mandelskal. När jag kom hit de första gångerna var det fortfarande vanligt att när man kom hem i ett mallorkinskt hem på vintern, satt man kring ett runt bord. Under bordet fanns en speciell rund metallskål, som kallas brassero, med glödande mandelskal. Runt skålen var det en bred ring av trä som man satte upp fötterna på. Bordet var täckt av en stor tung duk som man bredde över knäna och så blev man varm från midjan och neråt. För att värma kroppens övre del inmundigades en och annan stark dryck. Ett trevligt sätt att hålla värmen på! Det finns en fin saga som handlar om varför det finns så många mandelträd på Mallorca. Här kommer den:
Det var en gång för väldigt många år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte de sig med varandra och bosatte sig på ön som tillhörde den unge prinsens konungarike. Där levde de lyckliga med varandra med undantag för, att under en och samma period varje år var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar något alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdligt. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.
Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita? Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer av allt egentligen ville leva nära sin man. Prinsen skyndade iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommar på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka lika änglavingar föll till marken.
Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön. Efter en otroligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem. Träden såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari. Sedan fällde träden sina blomblad nästan samtidigt, varpå marken nedanför träden blev helt täckt av vita flingor. Mandelblommor. Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan överlycklig och älskade sin prins ännu mer. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och till slut hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden. Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.”
Ja nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön. Det var en av de berättelser som jag sedermera berättade för mina gäster när vi åkte på utflykt.
OLIVTRÄDEN: Här på ön finns också många olivträd. Olivträden kan bli upp till 1000 år gamla, ibland äldre till och med. Redan när de är 5 år börjar de bära frukt. Ett fullvuxet olivträd kan ge mellan 70 och 100 kg oliver, som skördas i november och december. När jag var guide fick jag lära mig att man pressar oliverna fyra gånger, de två första gångerna blir det fantastisk fin olja som används inte minst i maten. Man kan också tillsätta olika aromer och använda oljan som massageolja eller som annan hudprodukt. Den tredje pressningen ger en sämre olja som man använder att fritera i. Den fjärde pressningen ger en olja som används som smörjmedel i maskiner. Jag har inte kollat om det verkligen är så, men vi sade så och ingen protesterade. När olivträdet blommar har den små vita blommor, men det finns inga nektar i blomman så den pollineras inte av insekter utan det är av vinden som pollineringen sker. Det finns många myter om hur olivträdet kom till. Från den grekiska mytologin finns det en vacker saga som lyder så här:
“Guden Zeus oroas över alla de olika upplysningarna han får, som handlar om hur människorna utnyttjar varandra, hur de slutar att ta hand om varandra och hur egoismen sprider sig ut över jorden. Han beslutar sig därför att ge sig ner bland människorna och ta reda på om det är sant. Zeus klär ut sig till en fattig man, i trasiga kläder och utslitna skor. På huvudet har han en stråhatt som för länge sen har sett sina bästa dagar. Han börjar vandra runt. Han knackar på i husen, både de stora vackra husen, de lite mindre och även de små, för att be om mat och husrum. Men överallt möts han bara av ogästvänliga miner, hårda och hånfulla ord. Ibland slänger man igen dörren rakt i ansiktet på honom. Till slut är han benägen att ge upp. Men så till slut kommer han till en liten oansenlig stuga, som är omgiven av en trädgård där växterna frodas och trivs. När han lite tveksamt knackar på, öppnas dörren av en äldre kvinna. “Skulle det vara möjligt att få lite mat och husrum?”, frågar Zeus försynt. Kvinnan svarar “Inte har vi särskilt mycket att bjuda på, men det vi har, det delar vi gärna med oss av, både min man och jag”. Zeus bjuds att stiga in i den lilla stugan, att sitta ner vid deras bord och att äta av samma mat som kvinnan och mannen äter. De ordnar också husrum över natten.
Näst morgon avslöjar Zeus vem han verkligen är och han säger att han gärna vill ge dem en gåva, som tack för deras gästfrihet och undrar vad de önskar sig. Paret tittar på varandra och sen säger de att de redan har allt de behöver. “Men,” säger Zeus, “nog finns det väl alltid något, som ni skulle vilja ha?”.
“Jo”, säger mannen och kvinnan, nästan i mun på varandra, “en sak finns det faktiskt. Vi önskar att få leva tillsammans hela livet och att få dö tillsammans”. Det äldre paret fick flera fina år tillsammans och när tiden var inne, kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm och öm omfamning och tackade för livet, som de fått dela. Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem, förvandlas de till ett hopslingrat olivträd. Den seniga stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer efter generationer, som kommer efter dem.”
ÅSNEÄGGEN: Detta som jag nu ska berätta om hände för mycket längesedan här på ön. Men fast det är så längesedan så finns det än idag folk i byn La Puebla, som har hört talas om händelsen. Så här var det. Juan hette en man som kom från en by några km utanför Palma, som huvudstaden heter på Mallorca. Juan red på sin åsna och i klövjeväskorna, som hängde på åsnan, låg en gigantisk pumpa i vardera väskan. Ja storleken på dessa pumpor hade ingen någon sett maken till. Juan hoppades att kunna sälja pumporna dyrt inne på marknaden. Rätt som det var så mötte Juan en man som också kom ridande på en åsna och även den åsnan hade klövjeväskor som var fyllda med träkol. Mannen med träkolet hette Pepe och byn han kom ifrån hette La Puebla. Pepe var också på väg till marknaden i Palma. När Pepe såg de enorma pumporna i Juans klövjeväskor kunde han inte låta bli att fråga vad det var för någonting. Juan, som var känd som en riktig skojare i sin by, kunde inte motstå frestelsen att skämta lite med Pepe.
Men kära nån, sa Juan, ser du inte vad det är. Det är ju åsneägg. Va, sa Pepe och hans ögon blev stora som tefat. Jag har då aldrig hört på maken, lägger åsnor ägg? Kläcks de verkligen? Javisst, sa Juan, bara om de är färska, så gör de det. Och när de kläcks så kommer det då små åsnor ut, frågade Pepe. Han ögon var fortfarande stora som tefat och nu blossade kinderna knallröda och munnen förblev halvöppen efter han ställt frågan. Ja, sa Juan, vad skulle annars kläckas från åsneägg? Humrar, eller? Är det säkert att du inte luras, sa Pepe. Och varför skulle jag vilja göra det sa Juan. Ja men jag har väl aldrig hört på maken utbrast Pepe. Inte trodde jag väl att jag någonsin i mitt liv skulle få uppleva åsneägg. Skulle du kunna tänka dig att byta dina åsneägg mot mitt träkol. Kan jag väl, sa Juan.
Och så tog han ut de två enorma pumporna från sina klövjeväskor. Pepe i sin tur tömde ut träkolet från sina väskor till Juans. Lyfte med stor möda upp pumporna och lade dem i sina väskor och red belåten hem till La Puebla, nöjd med sig själv att ha gjort en sådan fin affär. Juan hade också berättat att en förutsättning för att äggen skulle kläckas var att lägga dem i sängen, täcka över dem med filtar så att de skulle hålla värmen ordentligt. För att vara säker på att ingen skulle kunna komma åt äggen, vore det bäst att Pepe själv la sig i sängen. Åtta dygn skulle det ta och inte ett ord fick Pepe yttra under denna tid. Allt detta hade Pepe nogsamt memorerat så när han kom hem så skred han till handling. Hans fru hade gått iväg till byns brunn för att hämta vatten, så han selade av åsnan och ledde in den i stallet och gav den foder. Sen tog han de båda ”åsneäggen,” bar in dem i sängkammaren och la de försiktigt, försiktig i sängen. Han svepte om dem alla filtar han kunde finna och slutligen la han sig själv mellan äggen och drog täcket högt upp så bara nästippen och ögonen syntes fast besluten att kläcka två åsnor.
När Pepes fru kom hem såg hon att dörren var öppen och att åsnan stod i stallet och hade fått sitt foder. Men var har gubben min tagit vägen muttrade hon, och tidigt hemma är han också, han måste ha hittat någon som köpte träkolet snabbt. Nåja han är väl nere på tavernan och tar sig ett glas. Men tiden gick och efter ett par timmar gick hon in i sovrummet för att hämta något och där upptäckte hon Pepe mitt i den stora underliga högen i sängen, ja det hon såg av honom var en nästipp och ett par ögon. Men vad har det tagit åt dig gubbe? Är du sjuk? Varför har du inte kallat på mig?
Men Pepe rörde inte en min. Det enda han gjorde var att sätta ett finger över munnen och säga Schyss.
Du understår dig inte att säga schyss till mig skrek hans fru argt. Vad gör du egentligen i sängen så här dags på dan? Har du fått en böld i ryggen? Eller har du någon i sängen med dig? Men Pepe tog bara sitt finger över munnen och sa schyss. Nu var frun ursinnig och hon försökte slita upp sängkläderna för att se vad som fanns därunder. Men Pepe höll sina armar ovanpå filtarna för att skydda äggen och frun kom därför inte åt att titta. Hur mycket hon än försökte och hur mycket hon än skrek så satte han bara ett finger över munnen och sa schyss.
Nu blev hans fru bekymrad. Vad var det som egentligen hade hänt med hennes man. Han är ju en sådan ”redi karl” och så händer detta? Har han helt tappat förståndet? Hon rusade ut på bygatan för att berätta för grannarna. In kom alla grannkvinnorna och ställde sig runt sängen och ni kan ju själva förstå hur utsatt Pepe kände sig med kvinnornas blickar på sig. De ställde den ena frågan efter den andra men Pepe svarade inte. Han la bara fingret över munnen och sa schyss. De försökte gunga sängen från ena sidan till den andra för att det han höll om skulle ramla ur, men förgäves.
Då sa en av kvinnorna, det finns bara en sak att göra och det är att kalla hit doktorn.
Doktorn kom. Pepe vägrade svara på några frågor och vägrade bli undersökt, han lät doktorn ta pulsen endast.
Ja sa doktorn och kliade sig i huvudet. Det här var inte lätt minsann. Han har ingen feber men hans ögon ser inte normala ut. Så antingen är det mycket allvarligt, eller är det ingenting alls.
Skulle det kunna vara en sinnesförvirring, frågade en av kvinnorna.
Det skulle man kunna kalla det, sa doktorn.
Håller han på att bli galen, frågade Pepes fru.
Det är inte helt otänkbart, sa doktorn.
Då föreslog en av grannfruarna att man skulle skicka efter prästen för att ge Pepe sista smörjelsen. Så är det gjort ifall något oförutsett skulle hända. Det tyckte doktorn var en bra idé och kvinnan gav sig iväg till prästen med en sådan fart som om hon hade haft eld i baken. Prästen anlände, dukade fram det som behövdes inför den sista smörjelsen och börjad sedan sjunga. Stackars Pepe, nu var han verkligen orolig. Skulle det kunna gå så långt att han blev levande begravd? Det ville han ändå inte riskera.
Han satte sig upp i sängen, djupt besviken att behöva lämna de dyrbara äggen åt sitt öde skrek han:
”Fan tar er allesammans, det är ert fel att åsneäggen aldrig kommer att kläckas.”
Sen hoppade han ur sängen och sprang iväg till åsnestallet och smällde igen dörren efter sig. Grannkvinnorna var inte sena att lyfta på sängkläderna och där låg de två stora gigantiska pumporna i alla sin glans.
När man i byn förstod att Pepe hade försökt att kläcka dem i sängen i tron att de var åsneägg, då började man skratta.
Och det gjorde man både länge väl i den lilla byn La Puebla på Mallorca.
Denna skämtsaga har jag läst i boken Tales from Majorca.
Som kuriosa kan jag nämna att på mandarinkinesiska används ordet ”åsneägg” som en svordom. Det anspelar på att om man kommer från ett åsneägg då är man av oäkta börd. Men detta kände inte Juan till när han lurade stackars Pepe.
Text och foto:
Vibeke Hyltén-Cavallius
