Sagobygdens Blogg

Vi lämnar Sjömanshotellet i Klaksvik. Mikael, Siw och fotografen Steve. Färden går vidare mot skolan  i Fossánesi. En liten by med endast 55 elever.

Eleverna indelas i 3 grupper. All ser förväntasfulla ut. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Får snabbt upp kartan över Sverige som finns i Selmas Nils Holgersson. Några av eleverna har varit på besök i Sverige, de flesta har någon gång besökt Danmark. När vi berättar får vi lära oss nya ord på Färöiska. ”Sagan om Korven”  får då ändras till: Sagan om Pilse. Jätte= Rise, Honkatt= Kätta, Hankatt= Frässur, Troll= Trötl, Piga= Gänta, Dräng= Drong

Efter besöket gick Jeppen till världens ände,långa tunnlar for vi igenom, på andra sidan uppenbara sig ännu ett vackert landskap. Sedan tog vägen slut. Skolan i Vidareidi innehöll 47 elever. Berättarstunden gick som en dans. Vi kände oss nöjda med dagen.

Siw Svensson

Det är från Kalsoy den mest kända uppteckningen om Sälkvinnan kommer. Skolbarnen visade mig den inskärning i berget där sälkvinnan steg i land och la av sig sin sälhamn. Det kändes mycket speciellt att få se denna tidigare så avlägsna plats, som bara funnits i min inre föreställningsvärld.

Per Gustavsson

I dag har min magiska kvarn malt silverpengar i sådan mängd, att alla barnen i skolorna på Kalsoy har fått en silverslant. På Kalsoy finns två bygdeskolor, båda med få elever. Än värnar man här på Färöarna om de små skolorna. I Husum skola från 1888 mötte jag sex och i Mikladalur 7 elever. För skolbarnen var det en ovanlig händelse att möta en eventyrberättare från Sverige. Och för mig var det en förmån att få komma ut och möta de pigga eleverna och känna att de förstod och gillade mina sagor. Förutom Kvarnen som malde silverpengar berättade jag om Bocken som inte ville gå hem med hjälp av alla föremålen. Så ritade jag några av mina ritsagor som flera av barnen hade sett på dansk TV. Till slut flög kungsfågeln genom klassrummet.

Per Gustavsson

Vår fantastiske fotograf, Steve Anderson, in action

I Färöarnas andra stad, Klaksvik, stod en klassisk strid i början av femtiotalet. Klaksviksborna stred mot styret i Torshavn och den danska övermakten. Idag var det dags för en ny Klakviksstrid, dock av mycket trevligare slag.

Läs mer om Klakviksstriden här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Klaksv%C3%ADk

Vi svenska förtellare besökte två olika skolor i staden. Elever i åldrarna sju till tolv år fick påhälsning. De yngsta barnen hade vissa problem att förstå, men med hjälp av kroppspråk m m, så nådde berättelserna fram. Vad man slås av i skolorna är dels hur goa eleverna är, men även hur väl man använder modern teknik. Nästan i alla klassrum finns smartboard. Det är en stor tavla längst fram som samtidgt är en dator med nätuppkoppling. Snart har vi det överallt även i Sverige.

Mikael Thomasson

Tidigt i morse tog vi oss med färja till Färöarnas sydligaste  ö .  En helt nybyggd gymnasieskola fick besök av fyra glada, svenska berättare. Eleverna var helt oförberedda när vi rusade in, mitt i lektionen och började berätta på ett främmande språk. Snabbt visade det sig att de väl kunde förstå vår svenska. Det blev en heldag med intresserade elever och stämmningen steg allt eftersom de vande sig vid broderspråket. Överlag är Färöingarna mycket duktiga på att förstå svenska och prata en lättbegriplig nordiska.

Efter razzian blev  vi guidade på ön av en entusiastisk lärare. Bland annat hann vi med en traditionsenlig sup, fjällklättring och museumbesök. Nu är vi trötta och vilar inför nya skolor imorgon.

I dag har vi vandrat längs havet vid Kirkjuböur, som under medeltiden var biskopsäte på Färöarna. På den tiden levde en rik kvinna i bygden som ägde stora jordegendomar. Hennes namn var Gasa. Hon var lika högmodig som hon var rik. En dag kastade hon en guldring i havet och sa att det var lika omöjligt för henne att bli fattig som att hon någonsin skulle få ringen tillbaka.

En dag kom en fiskare med en fisk till Gasa. När fisken rensades fann man den rika fruns ring. Och snart kom olyckan. Gasa hade ätit kött under fastan och det var ett brott mot allt som var heligt. Hon dömdes till att mista all sin egendom och den tillföll biskopsstolen i Kirkjuböur.

Kånner du igen sägnen? Den berättas om rikt folk både hemma i Hjälmsänga, i Diö och om Hovdala slott i Göinge. Och på många andra håll i Sverige. Allt är så annorlunda här men ändå är berättelserna välkända.