En gång för länge sedan råkade det bli en förfärlig vinter på jorden. Blåsten täppte till dalarna med snö och byggde mjölkvita åsar lite varstans. Människorna vågade inte gå ut ur sina bostäder. Det var så kallt att äggen sprak i korpens bo, sade man. Jämmer och skräck spred sig i världen.
Fåglarna samlades alla under kyrkans takränna till rådslag. Dit kom alla slags flygfän: stora och små, de som brukade vistas på slätten och de som gillade att gömma sig i vassen på sjöarnas stränder, de som besjälade skogen med sin sång och de som spred glädje i människornas trädgårdar. Alla bönade och bad, var och en på sitt eget sätt. Mitt i det allmänna sorlet hördes en stark röst. Det var den gamla falken som talte:
— Hör ni, mina kära vänner. Jag tycker att det inte finns någon annan utväg att rädda oss, utom att följa människans exempel. Vi måste helt enkelt stjäla en bit eld från himlen, om vi inte vill utplånas. Så gjorde den skicklige och listige människan och hon lyckades rädda sitt skinn. Så måste vi göra också.
— Så sant, så sant, skriade alla de andra fåglarna. Du har rätt i vad du säger, instämde de.
— Visst har jag rätt, fortsatte falken. Jag har aldrig fel. Dessutom vet ni att jag är rädd om er och att jag satt mina klor i er endast när jag var hungrig. Nu är det likadant. Det enda som återstår är att välja någon som skulle flyga iväg och hämta en gnutta eld från solen.
De små fåglarna började kvittra livaktigt:
— Ärade falk, Det är bäst att du själv reser dit. Du är vår härskare och du är starkast av oss alla.
Falken skakade på huvudet:
— Jag är ledsen, men ni förstår väl att jag inte kan lämna ert rike utan någon ledning. Det skulle innebära slutet för vår art. Det måste ständigt styras av säkra vingar.
— Vem ska resa då, frågade korpen? Jag själv skulle göra det om jag inte vore så gammal och orkeslös.
Sedan dök det upp andra stora fåglar. Den ena efter den andra berättade om orsaken som hindrade dem att bege sig på den krävande resan. En del var sjuka, en del hade fullt upp med viktiga uppgifter, en del led av höjdsjuka, åter en del ansåg sig oundgängliga för fåglarnas gemenskap. Till slut tog den klocka falken till orda igen:
— Jag ser att den enda lösningen på vårt problem är att en av de små fåglarna få flyga dit.
En kör av kraxande bifall hördes, medan de små sångarna trycktes ihop i ett hörn. Deras späda hjärta fylldes av bävan.
— Eftersom den stora äran tillfaller er, fortsatte falken, få ni själva välja den som ni tycker är mest lämplig för detta uppdrag. Ni fattar att om vi inte får en gnutta eld snart, kommer vi alla att dö och då blir ni de skyldiga. De är ni som kommer att stå till svars inför Gud, på domedagen. Då genmälde en lärka:
— Ers höghet, vi är för klena för detta krävande uppdrag. Det enda som vi kan är att sjunga.
— Har man hört på maken, utbrast de stora fåglarna med indignation! Vilken fräckhet! Vilken brist på solidaritet och medkänsla!
På detta viset fortsatte förhandlingarna ett bra tag till. När läget verkade olösbart hördes en pipig röst som bad om ordet. Det var steglitsen:
— Ursäkta att jag lägger mig i, började han, men om det inte finns någon annan utväg, då tar jag på mig denna uppgift.
Alla fåglarna, både de stora och de små, blev nöjda. De var inte helt övertygade att steglitsen skulle lyckas, men de var glada att de slapp själva att göra den farliga färden.
Så blev det att steglitsen lämnade kyrkans takskägg och den snötäckta byn på slätten och flög iväg. Den fladdrade länge med sina små vingar tills den nådde himlens nejder. Där närmade sig fågeln solens eldstad och plockade upp en ljusstråle. Med vidbränd fjäderdräkt och nästan blind på grund av den hårda prövningen, återvände steglitsen till jorden. När den hamnade bland sina gelikar, hade den med sig den varma solblinken i sin näbb. Den började växa allt större och då förändrades allt runtomkring. Frosten gav med sig, snödrivorna sjönk och ån i grannskapet tog emot mängder av smältvatten. Till och med snödroppar syntes på vissa ställen.
Fåglarna blev utom sig av glädje. De var många som visade sin tacksamhet mot den modiga steglisten, men skatan skrattade hånfullt, när hon såg dennes brända fjäderskrud. Då vände sig talgoxen till de andra små fåglarna och sade:
— Kära vänner, jag tycker att vi skall hjälpa vår lillebror här och skaffa en ordentlig klädnad åt honom.
— Visst, visst, visst, kvittrade alla pippiarna som hörde talgoxens förslag.
Under sång och brus, med glädje och gamman, skred de små fåglarna till verket. Var och en av dem skänkte en eller två fjäder ur sin egen fjäderdräkt åt den stackars steglitsen. Till slut blev det en skrud som liknade den som Josef fick av sin mor, Rebecka. Den lyste av alla jordens färger. De andra fåglarna berömde steglitsen för sin utomordentligt vackra dräkt, men själv tyckte den att den var alldeles för bjärt. Den blygdes att visa sig för människorna i sin nya skepnad.
Eller den är för ödmjuk kanske och därför ser vi den så sällan trots att det var den som offrade sig för att hämta solglimten ner på jorden. Men på våren har vi stor chans att se den, om vi tittar noga i trädens lövverk, när vi går ut och promenerar.
Daniel Onaca
